I Finland har det nyligen skapats en lag om att bara den som uttryckligen säger sig vara emot att de egna organen kan doneras "slipper" det. Detta gör att även vi i Sverige kan ta del av finska organ eftersom det råder ett samarbete mellan länderna vad det gäller detta. För min egen del struntar jag i vad som händer med min kropp och mina organ efter min död, kan mina svarta lungor och min överbelastade lever vara till nytta för någon annan så låt gå. Min svarta själ lär dock inte gå att transplantera men den lär ingen vilja ha i alla fall...

Jag hoppas att vi snart kan få samma typ av lagstiftning som i vårt östra broderland. Idag dör människor i brist på organ för transplantation. Jag har sedan länge anmält att mina kroppsdelar är tillgängliga

Ingen vill ha varken mina organ eller min svarta själ ! Det är faktiskt så , jag kan inte donera någonting annars hade jag skrivit på för länge sedan.

Nej, för varje år som går så blir man naturligtvis allt mindre attraktiv som donator.

Det stämmer inte riktigt. Det är inte åldern som sådan, som avgör om man är lämplig som donator. Inte heller vilken levnadsstil man har. Vi kan ju inte, och ska inte heller själva bedömma huruvida våra organ är lämpliga eller inte.

Det är ju inte heller bara inre organ, som transplanteras. Även vävnader behövs. T ex hornhinnor.

Jag tycker det är självklart att vara donator, hur skröplig jag än själv tycker att jag är.

Här kan den som vil,l läsa mer, och också anmäla sig som donator: Donationsrådet

Har också ställt min kropp till donation om det finns något som är användbart den dagen jag dör!
Har informerat mina anhöriga om det också vilket är viktigt att dom vet och inte bara donationsregistret!

Klart att man donerar! (Även om de inte vill ha mig när det är så dags!)

Det är många år sedan jag anmälde att jag vill vara organdonator vid min död.
Har sen dess mitt "organdonatorkort" i plånboken - lätt att hitta om jag drabbas av nånting väldigt plötsligt.
Vet inte om de där gamla donatorkorten är giltiga längre....? Men det borde vara klart för alla som ser det att jag vill vara donator!
Anmälan till donationsregistret

Jag finns också i Tobiasregistret
Tobiasregistret

Det som jag ibland undrar över......= väldigt många som jag känner har anmält sig till dessa register, ändå sägs det gång på gång att det finns så få donatorer i Sverige...?
De jag känner är "vanligt folk" (be mig inte förklara vad det är!) och ganska många, vilket för mig innebär att det borde finnas många svenskar i dessa donationsregister!
Varför påstås det då alltid att vi har så få donatorer i Sverige?!
Redan i denna tråden är vi ju ett flertal!

Har inte anmält mig men talat om att när min tid är inne så kan dom ta vad dom vill, om det finns något att ta!!

Ja men alla som skrivit här lever ju, och då är ju organen upptagna.

Jag tycker nog att borde införa en regel om att enbart sådana som anmält sig frivilliga till organdonation har rätt att få ta emot organ också. Helst med en tidsgräns, så folk inte anmäler sig först när dom själva behöver något.

Har du inte tänkt på att det finns många unga människor, som knappt påbörjat sitt liv, än mindre hunnit fundera över om de vill donera sina organ, som behöver transplantationer?

Jag tycker vi borde stifta en lag, som den i Finland. De som absolut motsätter sig organdonation, Jehovas vittnen t ex, vill ju heller inte ta emot några organ.

Jag är såklart donator, dock inte till forskning (bl.a. av anledning nedan). Sonen har jag inte anmält, han får själv bestämma när han blir myndig.

Däremot vet jag att de anhöriga kan få väldigt jobbigt när donatorn dör, för de hinner knappt ta farväl av den döde förrän den körs bort och styckas upp. Det hände min väninna, och hon hade väldigt jobbigt av det flera år efter att mamman gått bort. Hon upplevde det som om det stod två läkare och trampade bakom ryggen på henne och himlade med ögonen för att hon ville ha en stund själv med mamman (som dog mycket hastigt i 50årsåldern, chock redan där alltså).

Också anmäld donator, både organen och till forskning.
Anki

Jag går också omkring med ett donationskort i plånboken.


Det där tar nog priset i okänslighet.

Jo. Jag hoppas att det inte var så illa som hon upplevde det, men jag har ingen aning. Tack och lov lever mina föräldrar (alla tre), och inte vet jag om de tänker donera heller.

Jag kan absolut inte tro att det verkligen var så - däremot tror jag fullt och fast på att din, just då mycket chockade väninna upplevde det så. Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt för henne!

Måste medge att jag reagerar på att du skriver "....den döde den körs bort och styckas upp"
Jag kan inte tycka att det är frågan om styckning av en människokropp när man väljer att donera organ!?
Det uttrycket kan nog skrämma många från att bli donatorer.

Nej som jag skrev ovan Christina så kanske det var just som HON upplevde det, det vet jag inte eftersom jag inte var där.

Men delar upp är ju precis vad man gör (inte ben och armar dock...), inte ska man väl låtsas att de gör ett liiiiitet liiiiiitet hål och suger ut alla organ ur? Jag har själv opererat bort en njure och har taggtrådssöm runt hela magen och halva sidan. Ska de plocka ut även lever och framförallt hjärta så...ja . Brutalt låter det kanhänta, men ärlighet varar längst, ingen ska behöva bli lurad tycker jag. Men ALLA borde få vägledning så att de förstår vikten av att donera! Kanske redan i skolan?

Anmälde mig till donationsregistret för många år sedan. Dom får ta vad dom vill och göra vad dom vill med. När jag inte behöver mig längre så får dom gärna ta rubbet!