När jag var 17 år fick jag förtroendet att vara avdelningschef för en scoutavdelning. Från ett tiotal killar (det fick inte vara samkörning med tjejer på den tiden) så ökade vi snabbt med tiden till 32. En av de 32 stod och tittade på vad vi gjorde. Frågade om han fick vara med. Han hoppade in en patrull och trivdes bra. Efter en dryg månad dök det upp en ilsken pappa.
Likt en rabiesmittad hund med fradga i mungiporna skällde han ut mig efter noter. –Ni har ju f-f inte fått hyfs på ungdj-ln. Det var den dagen jag tror att jag blev vuxen. Jag blev iskallt lugn. Såg karlkräket i ögonen. Och svarade – du har haft 13 år på dig. Jag har haft 4 veckor!
Kräket försvann.

Den händelsen har förföljt mig genom åren.

Som avdankad pedagog har synen på föräldrarelationen till barnen ändrats till att föräldern/na är 75 % av vad skolan lär eleverna. Utan föräldrar är det få som lyckas. Och (förlåt om jag trampar någon på tårna) men den moderna tidens hoppande i olika äktenkap och samboförhållanden bär nog den största skulden.

Det ligger något i den rubrik till en artikel som en av mina elever skrev efter att ha varit på en "Kvinnor Kan mässaföreläsning. – Innan jag var 18 så knullade jag runt som en besatt. OK men näst steg?
Det var en "sens moral" artikel. Men när en blir två på grund av en tredje på väg då är det nya regler som skall gälla. Ansvar! Då talar jag inte om våld och psykisk tortyr i förhållandet.

Jag anser mig inte som gammalmodig men innan barnen passerat gymnasiet så har vi ett ansvar för deras skolgång. Det ansvaret går inte att byta ifrån sig. Och det har jag uttalat till föräldrar sittande i var sin ända av samtalsrummet.

Rörigt svammel. Men kontentan är att ta hand om barnen. Helst i en homogen familj.

Jag tror att lyckliga barn med båda sina föräldrar når bättre resultat i skolan. Om båda föräldrarna stöttar dem.

Håller med om att det är föräldrarnas ansvar att få hyfs på ungarna och jag önskar att lärare skulle slippa lägga massa tid på barnens sociala situation, men jag anser absolut att ansvaret för inlärning ska ligga hos läraren. Nu pratar man om ansvaret är delat och skillnaderna mellan kunskaperna hos barn till låg och högutbildade har ökat. Jag anser att det är fel att ansvaret ska vara delat. Det finns många vuxna som har läs och skrivsvårigheter och det kan inte vara rätt att de ska ta ansvar för sina barns kunskapsinhämnting. Jag vet att många har svårt att som vuxna erkänna att de har problem med sådant och inte kan ge barnen den hjälp de behöver, sedan finns det föräldrar som kan men struntar i det. Det sociala arvet blir starkare och starkare, det borde ju vara tvärtom.



Håller med om att det var rörigt svammel. Det var allt bra många år sedan som det hade någon betydelse.

Tror att jag förstår vad du menar Överbölingen och håller med dig i stort men tror inte på det här med homogena familjen . Menar du att det är endast de barn som växer upp i en mamma-pappa-barn familj som presterar bra i skolan / livet så håller jag inte med. Det finns ju fler konstellationer än de konventionella som också kan ge en trygg uppväxt , eller hur ?

En del förhållanden går i kras av en eller annan orsak och då kan det inte vara bra att man håller ihop bara för barnets skull och visst finns det väl barn som lever under andra förhållanden som det går bra för . Sedan håller jag med dig om att de som borde vara vuxna , för barnets skull , måste kunna samarbeta även om förhållandet spruckit.

Kan hålla med om att barn till föräldrar som byter partner ofta och , som det kan tyckas , tänker mer på sig själv än barnet kanske inte har de optimala förutsättningarna men det har heller inte de som lever i en familj som hålls ihop bara för barnens skull.

Föräldrar är inte mer än männsikor , den som byter partner ofta kanske letar efter att uppfylla det som väl närmast är en utopi , sagoslutet där alla levde lyckliga i alla sina dagar.

Skrev i tråden om intelligensklasser att jag tyckt att det varit roligt att gå i skolan och att jag fört över det till mina barn. När vår äldste son skulle börja skolan var vi där och " provade " på en dag . Där träffade jag föräldrar som inför barnen sa att de tyckte synd om dem för att de skulle bli tvungna att genomlida detta helvete som skolan var.

Hur tror ni barnen uppfattade det ? Även om man som förälder har haft problem med sin skolgång så säger man inte så inför barnen utan man stöttar dem , säger att man tycker att det är bra att de FÅR gå i skola och lära sig en massa.

Hemmets inställning till skolan och studier är oerhört viktig för barnets studieresultat. Det är viktigt att man som förälder har god insyn i vad som sker i skolan och upplever att man kan påverka upplägget i skolan. Tyvärr upplever de flesta föräldrar att detta blir allt svårare ju längre upp i skolsystemet man hamnar.

Men hur få föräldrar som själva tyckte att skolan var pest och pina att vara positivt inställda och delaktiga i sina barns skolgång?

Själv kan jag lugnt erkänna att jag många gånger var oerhört trött på alla krav som ställdes på oss föräldrar och vilken lättnad jag kände när dom äntligen var klara med gymnasiet. Vill nog påstå att jag ändå var mycket engagerad i mina barns skolgång men det började ju redan på dagis så det var ju 18 år man skulle engagera sig. Missade man ett föräldramöte för att man inte kunde fixa barnvakt fick man dåligt samvete. Är man dessutom heltidsarbetande och har flera barn så kanske orken helt enkelt inte räcker till för mer än det man kan hjälpa och stötta dom med i hemmet. Så kan det faktiskt vara trots att man själv inte har en negativ syn på skolan.

Får man verkligen som förälder "bry sig om" vad som händer i skolan??
Kanske, men jag upplevde att vi som föräldrar INTE var välkommen till skolan- förutom på "föräldradagar" när allt var tillrättalagt....
(Men OK detta var mycket länge sedan- ca 15år se'n...)

b

FÅR! är snälla djur

Självklart får och ska du bry dig om vad som händer i skolan. Ett tag trodde eleverna i skolan att jag tillhörde personalen där då jag var ständigt närvarande pga dotterns problem där.
Var inte jag där var inte hon där ( närvarande). Fanns inga alternativ.

Nu i efterhand är jag glad att jag brydde mig.

Hej!
Tack Malva! Fanns det många sådana engagerade föräldrar som du så skulle många problem i skolan lösas. Självklart ska alla föräldrar kunna besöka sina barn i skolan när de har tid. Det finns enstaka lärare som är rädda för föräldrar, kanske på grund av dåliga erfarenheter. De flesta lärare välkomnar föräldrabesök. Gör en lärare något i undervisningen som h*n vill dölja så är det dags att byta jobb.

Jag är utbildad lärare men har periodvis arbetat med annat. Mina barns lärare var lite nervösa i början då jag dök upp men efter ett tag upptäckte de att jag kunde vara en resurs.
Jag brukade försöka aktivera besökande föräldrar, förklara vad vi sysslar med och använda föräldrarna som hjälp. Alla vuxna är en tillgång för barnen.

Har du möjlighet så besök dina barns skola ofta.
MVH
Jan Lindgren

Finns ett gott samarbete mellan hemmet och skolan så ökar chansen för eleverna. Likaså har det stor betydelse för eleven om föräldrarna är överens och kan prata med varandra när det gäller skilsmässobarn.

Jag skulle vilja vända på frågan - får man verkligen som förälder INTE bry sig om vad som händer i skolan? Är det inte en skyldighet att åtmintone ha lite koll på vad som händer? Särskilt om det fortfarande är som på min tid, då det officiellt inte förekom någon mobbing i skolan.

Olle

Vår dotter har varit glad i det att vi har varit gifta så länge och att hon har sett sina kamraters föräldrarnas partnerbyten och hur osäkra dessa kompissar har varit.
Hon är glad för stabiliteten i familjen har gett henne en del att önska för sin egen del, slippa bli själv en plast-mamma eller få plastbarn.
Hon frågade mig en gång att varför skiljer sig folk till höger och vänster? Jag hadde inget svar att ge.
.....fuchian....

fortfarande----- jag har mycket dålig erfarenhet av att försöka engagera mig i min dotters skola. Hon har dessutom AS och OM vi hade fått delge saker och ting KANSKE skolan hade agerat annorlunda.

Det gick rent käpprakt åt pepparn för henne i högstadiet - och inte förrän hon pga av vårat TVÅNG kommit in på en skola FÖR elever med AS gick det någorlunda....

Och passa på INNAN era barn har fyllt 18år- sen FÅR INTE skolan kontakta er , utan att ha elevens (skriftliga) godkännande..... TROTS att du som förälder är ansvarig för ditt barn tills dess h.n gått ut gymnasiet- oavsett om det är 18 eller 21år....
Moment 22 ??

b

Självklart är det inte så att barn i splittrade familjer nödvändigtvis presterar sämre. Men att en väl fungerande kärnfamilj med föräldrar som älskar och respekterar varandra ger ett barn den bästa förutsättningen är självklart. Att påstå något annat är bara hyckleri. Tyvärr så är långt ifrån alla kärnfamiljer välfugerande, och hårdast drabbas ju just barnen.
Gita

det finns nog undandag både i plastfamiljer och med en kärnfamilj, men om de inte mår bra så får barnen att må ändå sämre.
trots allt ser jag en kärleksfull kärnfamilj som det bästa för barnets stabilitet både i skolan och senare i livet.
Jag har fått tillräckligt bevis på mitt sätt att se det hela, jag var mamman som min dotter älskar och uppskattar. vi har våra härliga stunder ihop när hon hinner. En närvarande far gav henne den andra halvan.
Men det finns allt mellan dessa olika lägen och må varje en göra sitt bästa ..... fuchian ....

I dagens samhälle förväntas alla i skola och på dagis uppfostra andras barn utom föräldrarna själva !barna och föräldrarna umgås ju inte nu för tiden,andra ska ta hand om barna,men synpunkter på hur andra tar hand om ens barn får man ha !konstigt nog när man inte själv ha tid med dom men sen finns det faktiskt bra föräldrar också men inte så många som det borde finnas.

Föräldrar umgås betydligt mycket mer med sina barn idag än när vi växte upp, Motti. Många mammor fanns tillgängliga i hemmet på 50-talet. Men barnen fick mest klara sig själva, ofta bodde man så trångt att det var ute som gällde. Visst finns det stora variationer mellan olika familjer, men den allmänna trenden är väldigt tydlig...

Angrep inte en väl fungerande kärnfamilj . Men det kan finnas en övertro på att det endast är mamma-pappa-barn som är bäst , det var vad jag menade.







På den tiden när mammorna var hemmafruar så var nog inte deras största uppgift att ta hand om barnen. Det var ett annat samhälle då , många hemmafruar såg nog som sin första och största uppgift att sköta hemmet d v s städa , baka , laga mat och passa upp på mannen.

Fanns nog en hel del män som aldrig " behövde " bry sig om barnen eller som aldrig " behövde " bli störda av barnen. Då fanns fortfarande devisen att " barn ska synas men inte höras " kvar som ett rättesnöre.



edit : rättat stavfel