Vad är det som händer med folk när någon dör? Vad är det för mekanism som löser ut då? Jag har fått ett ansikte på det som kallas "gamar"

Jag blev ensam dödsboförvaltare till faster eftersom syrran sagt ifrån sig p.g.a. hälsoskäl och en kusin vi aldrig träffat inte hört av sig. Det innebär egentligen ingenting mer än att jag får göra en del praktiskt jobb eftersom det finns ett solklart testamente där alla tillgångar ska gå till barncancerfonden och att faster efter farbror skulle sitta i orubbat bo.

Vi trodde att vi tre var dödsboägare och att svågrar och svägerskor var efterarvingar, så är det inte. Dom var efterarvingar efter farbror men i och med att dom godkände det testamentet, som ju är samma nu så klart så är dom ute ur leken. Detta fick jag reda på igår då jag kollade med juristen varför inte dom blir kallade till bouppteckningen.
Men vilket liv det blev över det för dom hade ju tänkt väldigt mycket, dom ansåg sig ha rätt till det och hade tänkt lösa ut det o.s.v. och det var ju deras brors hem som dom nu blir snuvade på tycker dom.
Att respektera sin brors sista vilja finns inte i deras hjärna.
En av dom påpekade igår att dom ju gett bort en kristallskål för 700 kr när någon av dom fyllde jämnt "och tänk så roligt det varit för våra barn att få den"
Jag mår nästan illa när dom säger så där, köper man en extra fin skål åt någon som blir till åren för att man helt kallt räknar med att ärva tillbaka den sen??

Vi vet inte än om Bcf är intresserad av lösöret, enligt någon på Fonus så brukar dom inte vara det enligt en annan brukar dom anlita en auktionsfirma för att sälja det och ta pengarna. Självklart ska det gå till så tycker vi och gör så själva om dom inte gör det. Blir också minst jobb för mig då vi har också hittat en firma i Västerås som åtar sig allt, både utrensning, försäljning och städning.
Det sa jag också igår till den (ingifta) svägerska jag pratade med, ja men då tordes inte hon säga det till dom andra utan tyckte jag skulle göra det under samkvämet efter begravningen "så får vi diskutera då hur vi kan göra" och "Det där kan vi väl lösa internt med er"
Har redan ont i magen över den här begravningen, tro ni det blev bättre nu eller? *suck* men ni kan vara säkra på att jag tänker stå på mig.

Med dom här erfarenheterna jag fått de här veckorna vill jag säga:
Du vet inte vad som händer idag, i morgon eller nästa vecka, se till att din vilja är dokumenterad på något vis. Spelar ingen roll om du är 20 eller 75, gör livet enkelt för dina efterlevande anhöriga.
Själv har jag ett dokument i datorn där jag skriver hur jag vill ha det på begravningen och eftersom jag har barn som inte är L:s så har vi också ett testamente. Det barnet ska alltså inte kunna sätta sina syskon på bar backe för att kräva sin lott utan får vackert vänta tills vi båda är borta. Behöver inte vara så märkvärdigt och om du saknar bröstarvingar och ni skänker pengar till en organisation, skriv hur ni vill att dom ska göra med lösöret.
Min mamma vet jag har fotat sina smycken och skrivit på baksidan vem som ska ha vad, allt för att undvika bråk då vi är rätt många tjejer.

Jo, när en nära anhörig går bort så kommer myvcket känslor upp till ytan.

OBS Neta, man kan inte förhindra att särkullsbarn får ut åtminstone hälften av sitt arv vid förälderns död, den s.k. laglotten....
Däremot kan man genom testamente begränsa det till just laglotten. Sen kan man genom diverse fiffiga konstruktioner (livförsäkringar) inskränka det lite ytterligare, men helt kan du aldrig skydda boet.

Tyvärr väldigt vanligt att släkten blir ovänner när någon släkting går bort. Girighet är inte vackert.

Jodå det kan man genom att upprätta ett testamente som godkänns av barnet medans man lever

Tänk på mig idag mellan 14-16 jag behöver allt mentalt stöd jag kan få

Oavsett vilka personliga problem man har som gör att man inte har kontakt med sin anhöriga så tycker jag det är VÄLDIGT USELT att komma och roffa åt sig saker när det finns de som faktiskt brytt sig om personen som gått bort och kanske hjälpt dem också, tar hand om begravning mm.

Man undrar vad det är för fel på en del som måste roffa åt sig allt möjligt som kanske verkligen betytt något i minnesväg för de som brytt sig. Bryr man sig inte eller orkar lyfta rumpan för att hälsa på sin släkting så kan man gott sitta på sin kammare och skämmas eller skaffa ett liv. Människan när den är som sämst...

Jag undrar vad som hände med dödsboet efter mormor som dog i våras. Eftersom mamma är död skulle moster få hälften, och jag och mina syskon dela på andra hälften. Eftersom mormor och moster bor i Danmark fick moster fullmakter från oss att ta hand om bouppteckningen och allt det där. Sedan dess har jag inte hört ett ljud och definitivt inte sett några pengar

Du bör ju få/ha fått en kopia av bouppteckningen att godkänna. Du får väl kolla med moster!

Nope, allt jag har godkänt är en fullmakt. Antar att den räcker för att moster skall kunna signera bouppteckningen åt mig. Jo, visst borde jag kolla med moster, men det löser sig nog ändå, det drar nog bara ut på tiden.

Jag fick en kopia på en bouppteckning en gång som jag skulle skriva på och godkänna. En person som inte hade någon arvsrätt alls hävdade att den skulle ärva och vi som faktiskt hade arvsrätt skulle ha blivit utan. Naturligtvis så godkände vi inte det, den person som gjort felaktiga anspråk blev vackert utan.

Nej jag tror knappast någon annan kan signera och godkänna bouppteckningen. Att det drar ut på tiden är inte ovanligt åtminstone i Sverige.

En bouppteckning är ju lätt att skicka med posten för underskrift och skicka tillbaka. Man ska nog inte lita blint på att det går rätt till. I vårt fall så har jag funderat på om begravningsbyrån som skötte bouppteckningen var kompis till den person som försökte lura till sig arvet. Nog borde de känna till vilka som ska kallas till en bouppteckning men ändå struntade de i det.

Precis som det inte räckte att man har förlorat en anhörig! Alla vet ju i det här laget att min mor gick bort nyligen.
I hennes testamente har hon uteslutit mig och ÖNSKAN att inte ta ut min laglott.

Allt har inte hunnits reda ut och det är ju bara några/någon vecka sen som hon begravdes. Då fick jag se en kopia av mammas testamente som min bror hade tagit en kopia i nåt tillfälle och han menade på att enl. lagen ska allt falla på honom för att han är dock familjens överhuvud efter vår fars död, så sonen ärver.

Jag bad honom att dra med sitt bravell med sina buteljer. Han drack under begravningen.

Innan min mor gick bprt gav hon ett fullmakt till vår yngsta syster som tömnde mors bankfack och hade fått mor att skriva på ett fullmakt så hon tömnde också bankboken. Det fanns en anserlig summa lösa pengar som hon hade sparat undan för sin begravning.

Min andra syster hade ordnat något litet efter begravningen, men jag stannade inte kvar och jag sade till min syster att alla kostnader för detta ska skickas som en räkning till den yngsta och med krav.
Hon hade på sig märkeskläder, märkesväska, märkesglasögon osv.
Jag blev faktiskt rätt förbannad och sade till denna syrra att leva på det sociala, långtidssjukskrivningar och inte har arbetat en enda dag i sitt liv och tror att vi godkänner detta, så glöm det.
Jag är inte i behov av pengar, men känslan att bli övergiven --- det svider (ett tag i alla fall)

Jag bryr mig inte mera om detta, men lägger inte ett öre till begravningskostnader och om resten får de slåss bäst de vill själva. Mamma har en andelslägenhet och vad min ena syrra har meilat, gör ingen nåt.
OK, ni valde bort mig, stör inte mig mera!
Under tiden som jag jobbade som sjuksköterska, råkade jag flera gånger mitt i praktgräl i den döendes rum av anhöriga. Jag körde ut anhöriga och läxade upp dom. Er mor/far hör er fortfarande.....
Så jag har varit med om dessa saker i många olika sammanhang och där ser man vad en döende är värt känslomässigt, fyj attan.
Har också varit med i goda förhållanden med anhöriga som sörjer och jag finns till, tills den döende går bort.
Det är tröst och omsorg jag gett till dessa som skött och sett om sin anhörig. .....fuchian....

En bouppteckning ska registreras hos skatteverket. Bouppteckning ska vara klar senast tre månader efter dödsfallet (har jag för mig). Har man inte fått någon kopia kan man kontakta skatteverket för att få en kopia. Dödsfall gör människor hemska. Under dom tre senaste åren har jag fått gått igenom en gode man som plockade ut pengar efter dödsfallet. Trots polisanmälan och kontakt med överförmyndarnämnden i Solna kommun hände det ingenting. Nästa dödsfall ville min syskons sambo inte ha något med saken att göra. Men att plocka åt sig saker ifrån dödsboet det gick bra. Dom tömde bankfacket. Har ännu inte fått se vad som fanns där och kommer inte att få det heller.

Nu hoppas jag att jag slipper mera dödsfall under dom närmaste åren.

Ja, jag hoppas att du slipper mer av detta.
Jag blir så förvånad när anhöriga gör på detta sätt (det borde jag inte bli, men tror gott om andra).

Min mammas enda levande bror är dålig och nu åkte hans fru ut för cancer och genom min kusin är inte chanserna stora att de lever så länge till. Han hoppades att de kunde ha dem ihop under den sista tiden.
Dessa bägge är de enda överlevande i släkten och nu kanske får de beskymmer. de har alltid varit mycket kärleksfulla mot varandra.
Alla samtalen som jag har haft med henne under min morbrors sjukdom vill jag inte ha ojorda, de har varit ett värdefullt och kärleksfullt stöd. Mina 5 kusiner med familj har hjälpt till så mycket det bara går och de är en himla goda människor.
Som liten, hängde jag i hennes skjolar och tiggde kakor, ingen kunde baka som hon, så min kärlek till dem har varit livslång, samt att min familj har fått en öppen famn närhelst vi kommer. Näe, nu blir jag ledsen.... fuchian....

Det hjälper inte om barnen skriver på. V id dödsfall har särkullebarn alltid rätt att få ut sitt arv. Mina bonusbarn hade skrivit på men det hjälper inte. Min bonusson försöka alltid lugna mit med att han skall se till att det inte blir bråk.

Men jag tänker faktiskt att skriva i testamentet att den, som bestrifer mitt testamente, skall bara ha lag lotten.

Jag har på nära håll upplevt en arvstvist. Fy f*n säger jag bara. Tack och lov är min sambo och hans syster i det mesta överens om allt som handlar om deras mamma

Släkten är värst brukar det heta. Ibland så stämmer det. Ni som skriver testamente, tänk på att förvara den säkert. Så att ingen arvinge hittar den. Dom brukar ibland försvinna................

Tänker på dig!


(tyvärr är ett sådant godkännande inte bindande, utan kan tas tillbaks vid arvsskiftet)

Vi har tänkt igenom dessa saker och maken som kan ekonomi, har skrivit med sina jurister hur det ska delas när vi båda är borta.
Efter den enes bortgång äger den kvarvarande allt och efter det kommer dottern i fråga när vi inte finns kvar. dock kommer hon få det portionsvis och inte på en gång.
Om dottern skulle dö utan bröstarvingar, har vi sett till att ur det finns inga möjligheter att få ut något av min släktgren, utan min del faller till makens släktingar och också där portionsvis.
Samt att endast vår dotters bröstarvingar får det också portionsvis, men absolut inte några plastungar gm. ev om hon skulle gifta om sig till en sån familj. Vi har också skrivit hur vi vill ha det vid ett dödsfall så det finns inget att tänka på i den fronten. .... Fuchian...

Tänker på dig !!!!

Skickar styrkekramar , .



Fy så vi kan bli när någon dött. Har varit med om att min bror redan hade sett ut vad han ville ha , de bästa sakerna förstås , och att han dessutom försökte lura vår döda halvsysters son på arv efter pappa. Min bror har ett bra jobb och har det väldigt bra ekonomiskt och sedan sitta och försöka lura sin systerson på några tusenlappar, fy f-n !

Det skriver jag under på.
En nära anhörig till mig skrev testamente och förvarade det i hemmet. Någon av mina släktingar såg till att det lite lämpligt bara försvann.
På så sätt fick de mer till sig själva.
Dessutom gjorde min "underbara" släkt en annan sak. Jag hade sedan många år tillbaka fått ett litet guldsmycke från personen som avled. Det förvarades i hennes hem då vi skulle gemensamt bestämma hur det skulle justeras lite och hon skulle ta det till guldsmeden för detta.
När hon väldigt hastigt gick bort så hann jag inte få hem smycket till mig innan.
Arvingarna, som alla visste om att det var mitt, tog helt enkelt och sålde det och delade glatt på pengarna.
"Det där kan du ju inte få förstår du väl. Det tillhör ju dödsboet." - Så hette det då.

Snikenhetens fula tryne har förmåga att visa sig när det gäller arv. Tyvärr!

Nu har vi iaf haft begravning och jag är helt slut, det gick dock bra, jag fick lite hjälp av prästen.
Fick också otroligt mkt positiva kommentarer om hur fint vi gjort detta, fin musik o.s.v. även beröm för att vi hade buffé och inte landgångar som annars är vanligt.
Nu ska jag sjunka långt ner i TV-soffan, äta lite plock och bara slappa.

Ha det så gott och det värsta är ju över, så ta hand om dig själv..... ...fuchian...

Det är dig väl unt!

Det drar nog bara ut på tiden. Mamma dog runt sommarsolståndet, skiftet tar tid har jag konstaterat. Juristen sa en massa om turerna och jag tänkte att för vår del blir allt klart kanske efter nyår i bästa fall. Vänta du lungt i några månader till innan du börjar undra

Vi oroar oss mest för vår pappa, att han ska ha det bra. Så här långt har vi syskon käbblat alls. Mamma skulle ha varit stolt.
Men "gameriet" kanske kommer, om det hör till sorgen.

Härligt att ha den biten avklarad!

Nu kan du vara supernöjd med dig själv !

Gott att höra.

Angående din huvudfråga i början på tråden som gällde gamar så har jag haft turen att slippa se dem i samband med dödsfall i min släkt. Det har som varit kutym att fru ärver make eller make ärver fru, sen när föräldraparet dött så har syskon delat 50/50 vad gäller faktiska slantar och vad gäller lösöre detsamma men med tillägget att äldsta syskonet väljer först vad den kan vilja behålla som minne.

En variation blev det förra sommaren då min farmors brors fru gick bort och min gammelfarbror som jag säger gick bort snart efter och de inte hade några barn, huvudarvtagarna som var fem delade allt ekonomiskt rakt av. Skillnaden här är att en del av lösöret skänktes till museer innan det delades upp familjärt.

Ja det är olika hur man är funtade, men i min släkt så är vi nog fostrade så att man vårdar nära och kära i livet och i döden.

Det är ju så det ska vara Platinum, slapp inte riktigt idag heller men det vart lindrigt. Kopierar in en del av min blogg, lat som jag är


"Sov dåligt inatt, låg och tänkte på hur en av fasters svägerska ville dela upp syjuntepengarna, dom var ju tre st som lämnar lite pengar när dom träffats och eftersom faster skulle ha nästa träff så hade hon dom pengarna.
Trodde det skulle bli lugnt när dom hittades och dom förstod att dom skulle få igen sin del, men då säger hon att för fasters del av pengarna tycker hon att vi ska köpa blommor till granntanten för hon har hjälpt faster så mkt.
Men hallå dom som slet med hennes flytt då? Ja vi fick en del grejer men jag tänker på deras kompis som trots en sjuk fru hjälpte henne mer än vad L gjorde och sen fortsatt med det, han hade ju t.o.m. nyckel till henne för att kunna rycka ut när som helst.
Så jag tänker faktiskt köpa två blommor för dom där pengarna, en till dom var.

Det första den där svägerskan säger till mig idag också var att blommorna som dom köpt och som stod nedanför kistan idag sen skulle stå på deras familjegrav där fasters svärföräldrar ligger, dom skulle ju annars "bara eldas upp". Jag orkade inte argumentera emot men ångrade mig nästan sen, varken farbror ligger eller faster ska ju ligga där, inte ens på den kyrkogården hade varit bättre att lägga blommorna på minnesplatsen. Hon ska ju liksom sin man sen strös i minneslund inne i stan. Kändes som dom gav och tog tillbaka dom där blommorna."

Kanske är jag överkänslig men så kände jag iaf, men som sagt det var lindrigt om man jämför med hur det varit.

Det är den genuina vänskapen som betyder något att man älskar en vän innerligt,det har inget med pengar att gör alls eller arv.Vännskap kan inte mätas i pengar.

Men vad fel det blev det jag skrev fick ett hjärnsläpp om någon dör som man älskar innerligt så dör ju en bit av en och det är fruktansvärt jobbigt, Vad ska man göra då ?Min bästa vän är dödsjuk och jag vet inte hur det blir men det ser inte bra ut,jag mår skit varje dag för jag är så rädd för att missta henne hon betyder sååå mycklet för mig och jag älskar henne så mycket ,vill inte ens tänka på den dagen när det tar slut jag vill inte vara med då .

Nu har vi börjat rensa ur kläder och sånt vi fått ok på att ta bort. Tycker bara det är så himla obehagligt och är helt slut i kroppen efter en hel dag i lägenheten. Känner att jag har träningsvärk i käkarna för jag går förmodligen och biter ihop hela tiden.
Inventerade också hennes bankfack inför bouppteckningen och där låg mkt som är från min farmor, känns på ett vis hemskt att det bara ska säljas. Vem har t.ex. glädje av hennes vigselringar? Men allt ska ju omvandlas i pengar...

Men ni måste väl kunna köpa om ni vill bara det har blivit värderat ?

Ja vi får väl se hur det där går till

Fick mail fr. den ena syrran ang. mammas grejer. Ytterligare pengar har försvunnit med den yngsta syrran och hennes dotter, enl. denna syrra. Hon är nu sjuk själv också och försöker att hålla ihop det tills de myndigheterna tar hand om det.
strax innan mor dog, hade vår yngsta syrra mamman att skriva på att hon fick tillgång till bankfacket och till bankboken och det finns inget kvar.
Jag vet inte om begravningen är betalt, men tror inte det, men mamma hade en andelslägenhet som ska säljas så de får väl ta därifrån till räkningarna.

Syrran har en tumör i ena bröstet, upptäcktes precis nyligen och hon är redan hårt belastad och den lilla tjuven varken syns till eller man får inte kontakt med henne.
Jädrans kalabalik, men de få ha sitt, jag lägger mig inte i. .... fuchian...