Om ena partnern blir dement och måste bo på ett sjukhem , vad säger ni om att den andra lever " sitt " liv ?

Då menar jag att den friske naturligtvis är hos sin partner en eller flera gånger i veckan men med tiden skaffar en ny partner .

Vad säger ni ? Tycker ni att det är acceptabelt eller helt fel ? Ska man , om man vill ha en ny partner , skiljas och i så fall helt " glömma " sin f d partner ?

Oj vad svårt... Jag tycker nog att man kan fortsätta med ett eget liv vid sidan om, tror jag.

En åldersfråga. Demens kan ju komma tidigt.
Jag känner så här. Ingen i våra familjer hard rabbats av demens. Men. när någon av oss inte känner igen den som hälsar på den andre så är relationen bruten. Tyvärr.

Är man 70 och "plaskar" runt så är det lite konstigt.

Hur menar du då ? Menar du att man inte " har lust " att ha någon ny partner ?

Det är en knepig sits, som lätt blir skuldfylld. Men nog måste man få skaffa sig ett liv vid sidan av....

Nja, inte riktigt. Har man haft hela livet på att välja rätt partner så är det lite väl sent att "byta" när man är 70, lite det jag mena. Men min åsikt. Självklart - kan man så får man

Men om den ena parten dör i 70-årsåldern då? Samma då eller?
Det är ju nästan det som sker när demensen tar över helt. Mentalt alltså. Det finns liksom bara en kropp/skal kvar av den forna personen.

Konstigt tänk

Tack! Det jag vill åstadkomma med

Dah, konstigare påstående dock.

Är du fjorton år?
Ärligt talat verkar du väldigt omogen

Min sambo blev ju dement tidigt pga hjärnskada, självfallet har jag rätt till ett eget liv fast så länge han levde fanns det inte utrymme för det eftersom jag fick ta hand om honom.

Alla har rätt till umgänge och romans även om man är över 70 år, även äldre människor har rätt till närhet.

jag tänker att det är helt ok med en ny partner med tiden och inte behöver man skiljas för det.

Men se där, du hade visst svar till din fråga!

De dementa jag haft och har i min närhet har varit/är så gamla (85 plus) och har levt ihop sedan ungdomen så för dem tror jag inte det ens finns en tanke om att släppa någon annan nära sig. Men för den som är yngre när det drabbar partnern så är det såklart ett annat läge. Jag tycker inte det är fel på något sätt om man skapar sig ett nytt liv vid sidan av, så länge man är diskret.

Min far var 70 när han träffade en ny kvinna. Visserligen blev han ensam genom dödsfall, men åldern var inget hinder för honom att inleda en ny relation.
Utan en kvinna vid sin sida var han vilsen o rastlös o slarvade med det mesta. Blir någon dement så är det ju en annan situation men åldern har i alla fall ingen betydelse.

Hur kan man ens tänka att lämna sin partner bara för att han/hon drabbats av sjukdom!?
Inte dör väl min kärlek även om min partner inte känner igen mig eller inte kan föra ett samtal med mig, eller kanske inte alls kan prata!
Han finns där ändå till kropp och själ. Jag älskar inte bara i lust utan också i nöd ... och det är just i nöden som kärleken prövas.
Vi ska inte tro att en dement är "helt borta" ... det vet ingen med säkerhet.
Min tro är att även de värst drabbade någonstans känner kärlek och närhet och också känner om de blir "lämnade".

Detta är som sagt vad jag har för åsikt i frågan ... jag respekterar alla era andra åsikter även om jag har svårt att förstå dem.


gnon49 ... min svärfar gifte om sig när han var 75 år ... han blev änkeman några år tidigare.

Precis netha. Håller med dig. Är man sambo har man lovat varandra i nöd och lust. Har man väntat tills att ens sambo blitt dement innan man har börjat plaskat runt, ja då har man gått runt hungrig lite för länge.

Och samma här. Jag använder den yttrandefrihet jag har rätt till för att fframföra min åsikt, även om ni skulle vara emot mig.

Hmm...Det där gjorde i alla fall inte jag förrän jag gifte mej, men vi har kanske olika sedvänjor. Olika i olika län...typ...

hyckleri. först så spelar det ingen roll om man levt ihop 5 eller 50 år. om ens partner blir dement och vårdas på hem och man själv är klar o pigg så har man självklart rätt att söka sig det sällskap man vill ha. har man ett trevligt liv i övrigt så blir förmodligen stunderna man tillbringar med sin dementa partner ganska mycket roligare och enklare. varför offra sitt eget liv för någon som inte vet och vad är det som säger att man slutar tycka om/älska den som inte kan bo hemma längre på grund av demens? aldrig i livet att jag skulle kräva att den jag är tillsammans med ska vara ensam om jag är borta i skallen, inte ens känner igen personen och inte kan bo hemma längre.

Inte alls hyckleri! Det handlar om kärlek ... kärlek som inte tar slut om ens partner drabbas av sjukdom!

som jag skrev, att man träffar någon annan behöver inte betyda att kärleken till den som är sjuk försvinner.

fast de flesta hade nog kallat det för otrohet....
Är man gifta så är det väl lite märkligt om den ena partner träffar andra och har förhållanden ås vida man inte har kommit överrens om det att i fall någon blir dement, hamnar i koma eller liknande så har man fria tyglar.

Som jag ser det. Man slutar inte att älska den dementa. Men man har också rätt att ha ett bra liv utanför den dementas sfär.
För att man skaffar ett liv utanför livet med den dementa, det betyder ju inte att man lämnar den personen.
Vad man gör är att man fyller sitt liv med en person till.
Eller något annat meningsfullt.
För att ens partner blivit dement ska man inte själv sluta leva. För inte är man 24/7 på hemmet heller hos sin partner. Eller?

Hmm. Kärlek känner åtminstone jag till personen/personligheten och inte till skalet. Ömhet skulle jag nog känna för skalet, långt efter att själen/jaget villat bort sig.

Jag tror också att det är väldigt svårt att sätta sig in i situationen innan man hamnar där. Om min partner blir allvarligt sjuk, men har förståndet och känslorna i behåll, skulle jag inte tveka en sekund att stanna kvar, men när personligheten försvinner bit för bit och man inte längre får kontakt, tycker jag det skulle vara svårt att känna kärlek. Ömhet, ja, men kärlek behöver bränsle, tror jag.

En ny sexpartner skulle jag kanske inte jaga med ljus och lykta, men någon att utbyta tankar och idéer med, skulle jag nog vilja ha. Samtidigt, som jag alltid skulle vårda minnet av den tid jag och (den numera demente) sambon haft.

Instämmer

Sen kan man ju undra varför en del tycker att det är så fel att man hittar en ny partner. Man kanske levt ensam 10 år och varje dag/vecka besökt sin okontaktbare "sambo" på hemmet. Det finns ju dom som drabbas av demens redan i 50-årsåldern. Ska då den som är frisk behöva avstå ömhet, kärlek och gemenskap resten av sitt liv p.g.a. några konstiga moralregler andra sätter upp. Eller kan vi vara så toleranta mot våra medmänniskor att vi tycker det är OK att folk skapar sig ett bra liv trots att dom kanske har en dement okontaktbar "sambo" på hemmet?

Jag tänker också som Red Top och Stintan.
Man säger ju också att demens är en anhörigsjukdom och att det är den anhörige som lider mest. Varför ska man döma någon att både vara ensam och "sjuk"?
Jag tror inte att man kan tänka sej in i situationen, som hur man själv skulle känna så länge man är vid sina fulla sinnen. Klart att man skulle känna sej sviken då, men har man försvunnit in i sin egen lilla värld så är det bara omgivningen som moraliserar.
Frågan är så svår att det verkligen inte går att generalisera utan var och en måste få följa sitt eget hjärta fördomsfritt.

Dessutom vet nog de flesta hur mycket det upptar ens tid och tankar när man har en nära anhörig, t.ex en förälder som bor "på hemmet".När väl den sjuke inte finns mer så infinner sej en stor tomhet och man vet inte riktig vad man ska fylla tomrummet och tiden med, när man inte har sin anhöriguppgift kvar. Då är det väl bra om man har något annat värdefullt att fylla det med? Glömmer sin älskade anhörig gör man inte bara för det.

Konstigt. Egentligen tycker jag att det borde vara dödsstraff för otrohet, det är bland det värsta jag vet. Samtidigt känner jag en frånskild kvinna 60+ som har träffat en ny man vars fru nu är död men då vårdades på samma hem som kvinnans mamma. Båda var där jämt, dagligen tror jag, och slet ut sig mentalt med att ta hand om sina respektive dementa anhöriga. På något sätt känns det naturligt att de hittade varandra och kunde trösta varandra. Mannen fortsatte att besöka och ta hand om sin fru, och när jag hörde om det tänkte jag inte ens tanken "otrohet". Han fortsatte att älska sin hustru, men det var ungefär som att hon var död. Jag känner att jag inte kan döma honom, han gjorde det inte av elakhet, tanklöshet eller otrohet.

Därför att personen är borta. Kroppen finns kvar, men det är ingen hemma. Eller den som är hemma är en helt annan person, en person som inte känner dig och aldrig har haft nåt förhållande till dig.
Jag misstänker att folk som inte sett den här typen av sjukdomar tror att det är som i filmerna, att personen blir gulligt & skojigt glömsk men i övrigt är densamme. Det funkar inte så, eller i alla fall har det inte gjort det på de jag sett drabbas.

Det kan även bli så att de blir aggressiva. Jag vet åtminstone en som ena dagen kunde känna igen folk och vara nästan som förr för att nästa dag bli fruktansvärd elak och säga de värsta saker som sårade folk djupt. Med tiden försvann de trevliga dagarna och hon var elak jämt och mådde själv väldigt dåligt. Alla som besökte henne gick gråtande därifrån. Nu är hon död och alla inblandade tycker nog att det är bäst så. Fruktansvärt tragiskt. Man ska nog inte komma utifrån och fördöma de anhöriga, de lider tillräckligt ändå.

Om du är en fjortis kan jag ju förstås om du tror livet är slut när man är över typ 60 men 70 är faktiskt inte så mycket och självklart vill man leva lika mycket då som när man är 14 eller 40

Har upplevt det på nära håll!

Hahah, tack för ett gott morgonskratt i alla fall! Tur att jag precis var i denna tråd innan jag skulle iväg.

Det här är svårt tycker jag.

Jag följde min älskade mamma i flera år när hon hade alzheimers. Jag var mamma åt min mamma.
Det fanns underbara stunder men även fruktansvärda. På slutet var hon så elak och jag grät varenda gång jag kört 40 mil 1 ggr/vecka.
När hon dog var det en befrielse för henne och även oss anhöriga om ni förstår.
Mamma hade ändå haft 86 fina friska år innan.

Man måste ha ett eget liv även om det är ens respektive, så tycker jag annars går man under själv.

Vad är det som är så roligt med det?

Inget är roligt. Vad som är roligt upplevs av individen själv. Man kan tycka det mesta är roligt om man är glad. En sur tant förblir sur och kommer aldrig förstå sig på glädje mer, eller har jag rätt Stintan?

Varför kommenterar du mig som ett spöke hela tiden? Du känns ärligt talat som en jobbig polis här.

Nej, nu är jag inloggad här via min android telefon i klassrummet. Tänker ta del av denna diskussion istället för att lösa matteproblem i två timmar till.

Jag vet inte hur sura tanter fungerar eftersom jag inte känner någon sån men jag tror att du har fel.

Är det inte bättre att fråga än att ha förutfattade meningar?

Är det inte bättre att strunta i medlemmarnas profil genom att komma med kritik på deras glädje, resp. tänkande först och främst?

Nu tänkte jag visa alla i klassrummet denna tråd på smartboarden, smile everyone if you can!

Härligt detta är ju vad vi behöver här. En äkta "tonåring"!

[attachment=66045:huhu.gif]

(Fast jag vet inte om jag vill vara med. Jag är så gammal att jag inte vet vad en smartboard är. Och jag vill inte veta heller...)

Varför ta allt som kritik??? Ville bara att du förklarade lite närmare eftersom vi uppenbarligen inte tänker på samma sätt. [attachment=66047:sp_k.gif]

Vilket gulligt spöke

Verkar som om de flesta menar att den friska partnern har " rätt " att leva ett eget liv vid sidan om utan att för den skull överge den sjuke .

Mina föräldrar råkade in i den här situationen och jag hade önskat att min pappa att han kunnat inse att den person han en gång gifte dig med inte fanns längre. Han hängde kvar i det förgångna och mådde så otroligt dåligt eftersom den personen inte fanns längre. Mamma var " levande död "

Han trodde på något sätt att mamma skulle " vakna till liv igen " , bli som förr , om han tillbringade i stort sett hela dagarna med henne. Det enda som hände var att mamma blev mer orolig och pappa alltmer förtvivlad.

När personalen , och även jag , pratade med honom om att mamma blev så orolig när han var hos henne och blev upprörd över att hon inte minns varken honom eller några delar av deras liv tillsammans , så vi ville att han inte skulle besöka henne så ofta , blev vi verkligen osams.

Jag hade trots allt sett att han hade haft någon form av eget liv , kanske med en ny vän/partner , men trots det inte " övergett " mamma . Han kunde inte ens unna sig att gå med i någon pensionärsförening eller sjunga i kör som han älskade för att det skulle ta tid från mamma.

Visst man kan se det som den ultimata kärlekshandlingen men ...........................

Jag skulle inte ha reagerat negativt om någon i min bekantskapskrets skaffade sig nya vänner/partner eller nya sysselsättningar om deras make/maka drabbats av någon demenssjukdom. Jag är snarare imponerad av att så många väljer att fortsätta umgås trots sjukdomen och att partnern inte alls är sig lik. Kanske klarar de av det för att det finns andra anhöriga som stöttar.

Samtidigt förstår jag tvekan inför att skaffa en ny partner när ens gamla livskamrat finns kvar i livet. Det krävs mycket mod och självbevarelsedrift för att klara av det.

Ditt inlägg kändes djup inuti själen, det är inte ofta jag gråter men jag blev så djupt rörd över den otroliga kärlek din far måste ha känt till din mor. Sånt som hänt din far önska man ingen....

Känslig fråga det här.
Den i relationen(sambo eller make/maka som icke är dement bör ha rätt till ett för den bra liv resten av de år man har kvar.
Om man skaffar sig en vän i viken och får stimulans och värme så anser jag inte att det är fel. Hur avancerad den vänskapen blir är upp till var och en.
Det behöver inte alls betyda att man ska sluta besöka den man älskar och valde att dela sitt liv med.
Ibland kan tom besöken skapa oro när den demenssjuke inte känner igen den som kommer. Du väljer att leva ihop med den personlighet din partner har. Vid demens så suddas personligheten ut mer och mer med tiden.

Jag tycker det är upp till var och en vilket val man gör för att må bra.
jag har arbetat på demensboende och där har äkta par bott varav bara en part varit svårt demenssjuk.
Att säga att den friska parten mådde bra av att leva resten av sin tid så vore lögn.

Jag ser det som så att den " friske " måste hämta kraft någonstans ifrån för att just hålla sig " frisk ". Hur ska man annars orka ? Visst finns det anhörigföreningar o d men är det inte just en nära relation den personen behöver ?

Vinner inte den demente på att man orkar/ är " frisk " ? Man måste väl vara stark för att orka se sin partner " gå under " ?


Ser tyvärr detta igen i min mans släkt . Lider med båda parter men mest med den som är " frisk " .

Vad gör den friske om omgivningen moraliserar , t ex att ens barn hotar att vända en ryggen p g a att man vill ha ett " eget " liv ?

Man kanske skulle prata om det här med sin partner så att om det inträffar så vet man vad den demente personen tyckte i frågan. Antagligen unnar många av de dementa sin partner ett nytt liv fast de inte längre kan uttrycka det eller vet att de tyckte det. Kanske om man vet att den demente skulle haft förståelse så känns det inte lika mycket som ett svek?

Klokt förslag....

Det är många kloka ord som yttrats här.Jag tänker nog att man måste följa sina egna känslor,men när jag läser i tråden och ser "Att känna skuld är att vara human" under dina inlägg mammamaggan funderar jag över anledningen och berätta om du har lust men som sagt det gör du som du vill