Jag har möjligheten att vara med i ett reportage angående det jag varit med om senaste åren, sedan 2008. I detta inkluderas FK:s mentala misshandel av mig, operation och återkomst till ett normalt och så fort jag får jobb, ett självförsörjande liv.
Jag undrar om det är värt det? Med tanke på hur hånfullt andra blivit behandlade av en viss del av allmänheten.
Nu har ju jag en annan sits än en permanent sjuk eller i cancer döende person, men ändå.
Jag vill förmedla hopp, och samtidigt kritisera det sjuka med sjukförsäkringen.
Inte tyckas synd om, ömkas eller det värsta av allt, förminskas till en snyfthistoria.
Hur skulle du ha gjort?

Det du varit med om kan förhoppningsvis ge andra styrka!

Hur du än gör så tror jag inte det blir en snyftis av det!

min första tanke var att alliansen kommer ta åt sig äran att du fått chansen till op och blivit frisk

men jo, kan du förmedla hopp till andra och påtala vad som behöver förbättras så självklart, man ska göra sig hörd!

Du kan ju verkligen inge hopp till många som är drabbade av whiplashskada! Tala om för journalisten vad du vill med reportaget och att du vill godkänna det den skrivit. Dom jag har träffat har respekterat det.

Jag skulle tänka minst 5 ggr på det ,kanske mer.

Tänk hellre en gång ordentligt på det i så fall. Det är betydligt bättre att koncentrera sig länge och lösa hela ekvationen, än att lösa halva fem gånger

Jag tänker närmast på alla de gånger man länkat till artiklar där människor som hamnat i kläm gör sig hörda har de blivit hånade och kallade snyfthistorier, Det är inte vad jag önskar bli kallad. Av någon. Allra minst människor som avgudar dessa nya regler som faktiskt gör människor ännu sjukare.

Och så vill jag bara säga att det enda negativa med min operation är att jag nu kommer att bli en positiv siffra i FKs missvisande statistik.

Den senaste statistiken visar bland annat att väldigt många av de som utförsäkrats har en förvärvsinkomst. Men den talar inte på något sätt om hur många som faktiskt hade en förvärvsinkomst innan de utförsäkrades. För sanningen är att väldigt många av dem faktiskt var deltidssjukskrivna och redan hade en inkomst från förvärvsarbete. Numera får de bara klara sig bäst de kan på deltidslönen, som i många fall endast är en tjänst på 10 timmar i veckan.
Men det är ju ett utmärkt sätt att frisera statistik genom att utesluta sådana små fakta.

Eh... det var nog inte det jag syftade på.

Vad menar du?

Anma vem vore bättre lämpad än du att vara med i reportaget? Just för att du inte bara ser problematiken från hur du själv drabbats, utan du har även goda kunskaper om hur andra drabbats och inte minst om hur bedrövligt systemet fungerar.

Ja, jag får ta en rejäl tänkare.
Funderar i alla fall på att vänta tills studien är utvärderad. Vi får se hur jag gör.

Jag menar att oavsett om du medverkar i ett magazin/tidning eller ännu värre på tv får du räkna med en hel del reaktioner.Från alla håll.Alla kommer inte att vara positiva.

Ja, det är just det som får mig att tveka...

Jag kommer ju bli lite av en rikskändis ändå snart, men dock ordlöst sådant.

Minsta tvekan tyder på att du inte borde delta. Hur känns det i magen? Fråga den!

Var kommer reportaget publiceras? Är det aftonbladet kan du vara säker på att det bara blir en snyfthistoria.

Personligen skulle jag aldrig i livet ställa upp på något sådant. Mest av samma skäl som att jag aldrig i livet skulle upplåta mitt hem eller sommarstuga för inspelning av TV-serier eller liknande. Det är privat, helt enkelt.

Dessutom förekommer det ju jämt och ständig dessat snyfthistorier ( oftast får faktiskt den medverkande några tusenlappar för att se eländig ut på bild/ låta sig utnyttjas) i pressen.
Har du några garantier att din historia inte framställs/uppfattas på samma sätt?
Gita

Jag skulle också tänka mig för både en och två gånger. Om du bestämmer dig för att ta riiken/chansen, kan du säkert göra något bra av det för andra utsatta.

Personligen så skulle det spela stor roll vilken sorts tidning som publicerar. Någon medicinsk tidskrift=ok, veckotidning=nix.

Jag är nog väldig skeptisk när det gäller veckotidningar bl a med tanke på att familjen som vi köpte vårt hus av var med i ett snyftreportage i en sådan. Där drogs det bl a till med en ren lögn om hur mycket betalt de fått för sitt (vårt) hus. Om det var familjen själva som ljög eller om tidningen friserade priset rejält, det vet jag ju förstås inte men det var uppenbart att det skulle verka väldigt dramatiskt.

Nu verkar du Anma vara en väldigt psykiskt stark människa, men tänk på att det troligen kommer finnas människor som tror sig veta allt om dig p g a artikeln. Hur mycket du överdriver om, hur bra du egentligen mått mm mm. Sådant skitsnack. Är du stark nog att stå ut med det?
I så fall, bra. Jag tycker sådant här är jättebra att det diskuteras i media.
Hur känner din man/sambo om saken?
Gå på din magkänsla och lycka till vad du än beslutar!

Jag säger också att mycket är beroende på i vilken tidning som det skulle stå om dig.

Sen tror jag inte att en tidningsartikel skulle ändra på handläggarna hos FK.

Misshandel av sjuka människor av FK fick vi båda tyvärr erfara och det var redan innan många av reglarna ändrades. Det var inte bättre förr. Min svägerska drabbades ochså av FK när hon mådde som sämst.

Tänk dig noga för Anma

Elisabeth

Men bara för att det finns dåliga handläggare och alltid funnits, betyder det att vi ska nöja oss med usla regler nu också? Inte protestera mot att människor utförsäkras trots att arbetsförmåga inte finns med mera. Enbart på grund av att reglerna ser ut så, inte på grund av handläggaren gjort fel?
Jag förstår verkligen inte resonemanget att bara för att det var dåligt förr så kan det gott vara värre nu.

Jag känner personligen några av dem som bland annat du kallat snyfthistorier. I några fall är verkligheten värre än artikeln, men jag antar det är väldigt svårt att ta in att verkligheten kan vara så illa.

------------------------
Här på Odla är jag trots allt lite anonym. Men trots det, varje gång jag skrivit om vad just jag har varit med om har jag sedan ångrat det. Just för att jag vägrar att bli nåt offer som man kan håna på olika sätt.

Precis som skruttis anat är jag en stark person, och skulle klara det. Men jag undrar om jag skulle fixa ilskan.
Nu har jag ju svårt att tro att det jag skulle säga skulle kunna vändas till en tycka synd om artikel med lyckligt slut, men man vet aldrig.

Nej det handlar inte om en kvällstidning.

Det finns bara ett syfte för mig att ställa upp, och en enda sak dom får mig att över huvud taget fundera i de banorna.
Det är att inge hopp till andra skadade.
Att aldrig någonsin ge upp hoppet om ett bättre liv, hur mycket värk man än har och hur många axelryckningar man än fått från vården tillsammans med orden "jag förstår att du har ont, men tyvärr finns inget att göra".
Eller ännu värre, (som jag aldrig råkat ut för mer än från någon enstaka privatperson) " Har du verkligen så där ont??"

Det kanske finns bättre sätt att nå ut med det budskapet.
Har i alla fall bestämt mig för att vänta tills jag inte längre på något sätt är i samhällets klor. För man kan ju bli kallad parasit som arbetslös också. Lat och ovillig till arbete.

Förresten jag kan ju sprida lite mer hopp här. Bilder kommer.

Nu blir det lite ot i min egen tråd. Vilken tur att tråden är min egen!

Till vänster är min nacke ett par veckor före operation. Knölen var fruktansvärt öm för jämnan och jag tålde ingen beröring där. När jag skulle kramas försökte jag alltid se till att kramarna blev väldigt korta. Jag kunde inte ha halsband, inte ens en tunn kedja, för efter bara några minuter kändes det som ett flera kilo tungt ok.
Efterbilden till höger är ca två veckor efter operationen. Där har jag ännu inte vant mig vid att jag inte behöver stå med gamnacke längre. Idag är knölen ännu mindre framträdande. Man kan klämma hur mycket man vill, inom rimliga gränser så klart, trycker man till för hårt så gör det ju ont på vem som helst. Jag kan ha halsband, även tunga. Det enda är att jag är ovan och tycker att det känns konstigt. Numera kramas jag både hårt och länge.

Min värsta och stadigvarande huvudvärk satt i det rakade området, hela den undre delen av bakhuvudet. Nu när jag har huvudvärk sitter den ovanför, mest i tinningarna. Det är förmodligen muskulär spänningshuvusvärk. Jag håller fortfarande på och lär mig att ha rätt kroppshållning och avslappnad överkropp. Det går framåt, men tar sin lilla tid att få kroppen att förstå att inte vara i försvarsställning hela tiden.
På det gamla stället har jag inte haft huvudvärk en enda gång sedan op.

Bara du själv kan veta om det känns rätt.
Nej, jag skulle ALDRIG göra det. De kommer att stava ditt namn fel. De kommer att lägga ord i din mun som inte är dina. Det kommer att bli en massa faktafel.
Jag förstår att du vill nå ut och hjälpa andra, men finns det inte bättre och sannare alternativ att göra det? Ge ut en egen liten skrift kanske, starta en hemsida, hålla föreläsningar, ...?

Fy va trist med all negativ respons på något som kanske skulle kunna vara till hjälp för andra drabbade

Anma, jag är säker på att du kommer att fatta ett bra beslut vilket du än väljer att göra.

Eller gå till olika whiplashföreningar och prata där för där når du dom drabbade själva

Anma , det är ju bara du själv som kan ta beslutet. Tänk igenom det och prata med närstående.

Har varit i ett par situationer som gjort att jag verkligen har fått tänka mig för. Är det värt det , får man fråga sig , och vad är det värt för andra.

Jag valde trots allt att gå vidare och fick till min förvåning mycket positiv feedback , det som jag representerade med mitt medverkande i en tidning blev en sporre för andra att kämpa , att inte ge upp.

Till er som är nyfikna så var det inte en veckotidning . Jag ville inte heller bli en " snyfthistoria " , det handlade inte om sjukdom men annan utsatthet .

Lät mig inte bli intervjuad utan att ta reda på hur journalisten tänkte lägga upp det och ha ett skriftligt avtal om att jag skulle få läsa igenom det hela innan publicering.

Det fungerade alltså jättebra för mig men jag förstår helt och hållet din tvekan , det var mycket fram och tillbaka för mig och mina närstående innan jag sa ja. Även efter att ha sagt ja så ångrade jag mig men till slut så blev det av.

Känner du verkligen för att berätta om dina upplevelser kring sjukdomen o operationen, vad det innebär att bli bättre mm, så kan bara du avgöra var o hur du vill nå ut med dina upplevelser. Det gäller bara att nå dom som bäst behöver informationen är väl din tanke bakom det hela.

Vet ni , jag reagerar på att flera av er tycker att man ska " begränsa " sig och t ex berätta sin historia i en " facktidning ".

Min inställning , speciellt efter att jag ställt upp i tidningen , är att det är de som du minst anar som tar till sig det du vill förmedla allra mest.

De som aldrig tidigare ägnat en tanke åt vad som skrivs i reportaget , visst var det bra för de som hade gått igenom samma sak , där gjorde reportaget den största nyttan .

Det där med att begränsa sig till en " facktidning " kanske hör ihop med någon form av Jantelagen , vad vet jag ?

Tro på er själva , ni gör skillnad för andra , tänk på det !


Det viktigaste för mig var inte att jag kunde bli " illa åtgången " utan vad som skulle kunna hända mina närmaste . Vi diskuterade det hela både fram - och baklänges åtskilliga gånger men de ville verkligen att jag skulle ställa upp och jag ångrar det inte.

Mamamaggan, att jag själv inte skulle ställa upp i typ kvällspressen är för att jag tycker att det ofta känns som oseriösa reportage i den typen av tidningar. Tycker ofta man får höra att personer är felciterade, har i förväg inte fått läsa igenom vad som skrivits om dem, faktafel mm.
Men jag håller absolut med dig om att den minst förväntade personen kan ta åt sig om den läser i en dagstidning, veckopress eller vad det nu månne vara.

Det är väl bara Anma själv i det här fallet som kan gå på sin känsla huruvida hon kan få fram det hon vill och inte behandlas oseriöst.

Jag tycker det är jättebra att psykiskt starka personer som du själv Mamamaggan och Anma kan tänka sig att berätta om vad ni varit med om, men jag är nog lite orolig för vad det kommer att innebära för Anma själv och hennes närmsta, efter artikeln. Hon måste ju orka med sig själv och sitt liv också.

För det första Anma, det du har att berätta är väl ingen snyfthistoria!? Det här är ju för katten en tvättäkta solskenshistoria!
Om det ändå skulle höras några snyftningar i det här sammanhanget, så kommer de väl i så fall från dem som helst vill mörka det faktum att väldigt många sjuka människor far oerhört illa i dagens samhällskvarnar....men låt dem snyfta!

Skulle du så småningom bestämma dej för att ställa upp, och om du även orkar med att berätta om dina erfarenheter av att vara sjuk i dagens samhälle, så tror jag faktiskt att du skulle ha goda förutsättningar att vinna en större trovärdighet hos gemene man än någon som "sitter fast i skiten" själv.

Jag förstår dock verkligen om du tvekar, men har du modet att våga "kasta dej ut", ska du veta att du har du en hängiven hejarropare i mej om det skulle behövas!

Sååå bra skrivet...jag håller med om allt!!!

Nå, vad säger magkänslan? Har du fattat ett beslut än?

Läs inläggen!

Jag har fattat beslutet att avvakta tills jag är 100% självförsörjande, även om en artikel i det här läget kanske skulle generera till ett jobb.

Ett bra beslut Anma . Du måste ju själv känna vad som passar dig.

Ingen annan kan ta beslutet åt en , man måste tänka till själv , andra kan bara tala om hur de skulle göra eller gjort.

Jag önskar att fler människor som drabbats av olika svårigheter, sjukdomar eller annat skulle våga berätta för omgivningen. I tidningar eller på teve. På arbetskonferenser eller annat. Då skulle jag och andra som drabbas får tips och kunskap om hur det kan gå eller hur man kan ta sig vidare.

När det inte talas öppet, så blir problemet förminskat till ett enskilt problem, trots att många är berörda och att det är en samhällsfråga.

Sånt berättar vi i våra patientföreningarna och hjälper så många andra som kanske blev sjuk nyligen och har många frågor.

Men som Cacki skrev att berätta hur det är nu, då kan jag bara berätta att vi fick problem innan Alliansen överhuvudtaget fanns.

Elisabeth

Som sagt, det har alltid funnits människor som råkat illa ut. Men för de ska man väl inte sluta kritisera det som är konstigt och fel just nu?
Med alliansen i makten är det fler än någonsin som råkar illa ut. Inte bara sjuka, utan även alla arbetslösa i fas 3 som får jobba för 224 kr/dag medan arbetsgivaren får 5000 kr i månaden för att ha någon där som jobbar i arbeten som kunde ha varit vanliga jobb med vanlig lön. Fas 3 är nu Sveriges största arbetsigivare. Tänk vad många människor kunde få RIKTIGA jobb med RIKTIG lön om Fas 3 inte fanns...
För att inte tala om försämringarna i A-kassan.

Man kan inte försvara dagens system genom att säga att det var dåligt förut!

Nej det kan man inte säga men enligt många här så var allt bra tidigare och det var det definitivt inte. Både jag och min sambo råkade ut för en del. Och det hela började när Göran Persson sa att sjukskivningar skall neråt.

Men samtidigt vet man också att många var sjukskrivna i åratal utan en tanke att dom skall tillbaka till yrkeslivet. Min sambo som aldrig har varit sjukskriven innan olyckan och inte hade den minsta aning om FK hade svårt att kämpa sedan. Och det orkar man ju oftast inte när man mår dåligt.

Elisabeth

Ingen här har försvarat den tidigare sjukförsäkringsreformen. Allra minst jag. Om någon har det vill jag att du tar fram det inlägget i så fall.
Alla som följt politikertrådarna här på Odla vet hur involverad jag varit i frågan om sjukförsäkringen här. Jag har inte sett en enda person som odelat försvarat det gamla systemet. Det finns de som försvarat dagens system med detta påstående, men ingen har kunnat påvisa att det faktiskt är så.
I det gamla systemet var felet obefintlig rehabilitering.
I dagens system är felet att man kastar sjuka människor ut från sjukförsäkringen. Med obefintlig rehabilitering!
Rehabiliteringskedjan, det är vad det heter. Rehabiliteringen är obefintligt.


Så jag undanber mig sådana flosker att det var dåligt förr så fort sjukförsäkringen kommer på tal.

Jag beklagar att ni råkat illa ut.

Även då kastade man sjuka människor ut ur försäkringen. Eller vad säger du om man efter lite över ett år ställs inför alternativet antingen jobbar du heltid eller du blir utförsäkrad?????

Var har jag skrivit att allt var bra tidigare?? Men precis som Anma säger, så behöver man inte stillatigande godta att det försämras ännu mer. Det är väl ändå åt andra hållet vi ska kämpa??

Det fanns inget som hette utförsäkrad innan alliansen hittade på ordet. Även om man blev nekad sjukpenning hette det inte utförsäkrad.
Än idag blir ordet rödmarkerat i stavningskontrollen.

Vad kan du om dagens system egentligen??
Vad tycker du är bra med det systemet som är idag och vad tycker du är dåligt?

Vilka jobb då? Var finns jobben du talar om? Ett av dagens problem är väl att allt fler( nästan alla) jobb kräver specialkompetens och då gör en massa människor oanställningsbara.
Gita

Exakt de jobben dessa människor gör mot att arbetsgivaren får betalt för dem. Det är i väldigt många fall riktiga jobb som ändå måste utföras.
Det kanske du inte visste, men nu vet du.

Dryg drygare drygast?


Låter klokt att avvakta tycker jag.

Föresten, hur ställer sig familj, vänner etc till det här?

Ja det är väl så här det ska vara?
Källa DN
"
Kicki Kainulainens hus i Hapa­randa är till salu. Inkomsten som sambon Andreas Altervall har räcker inte längre till för att försörja dem båda.

–  Vi har inte råd att ha det kvar. Släktingar och vänner har hjälpt oss ekonomiskt hittills, men de kan inte längre. De är ju inte heller rika.

/.../
– Vi kommer att vara utan hus, men med skulder till banken. Förhoppningsvis hittar vi en billig hyresrätt någonstans. Vi får se var vi hamnar, säger Kicki Kainulainen.

Hon har en kronisk svår värk på grund av en nervskada kopplad till en tidigare canceroperation. Ofta tvingas hon vara sängliggande eftersom smärtan gör henne utmattad.

– Jag har provat alla mediciner som finns, men inga hjälper. Jag kan inte böja mig och inte lyfta något och jag vet aldrig hur jag kommer att må, om jag kan vara uppe eller måste ligga och vila. Det är Andreas som får sköta nästan allt här hemma.

Hon utförsäkrades våren 2011, efter att ha haft tidsbegränsad sjukersättning sedan 2006. Efter det har hon sökt både hel sjukpenning och hel sjukersättning, men nekats. Själv anser hon, och hennes läkare, att hon är för sjuk för att kunna arbeta och att hon inte har den arbetsförmåga som Försäkringskassan har kommit fram till efter sina utredningar.

– Det är klart att jag vill arbeta, om jag bara kunde. Ingen väljer väl att ha det som jag har det nu? Jag hoppas att det ska komma en medicin som biter på smärtorna jag har.

/.../

– In i det längsta lät jag bli, men i vintras sökte jag socialbidrag, men fick nej där också med hänvisning till Andreas inkomster. Så det gör jag inte om, det var så förnedrande.

/.../
– Tidigare har jag hört om människors utanförskap i samhället, men det är först nu som jag börjar förstå vad det handlar om.


Jag blandar inte in min familj och vänner i saker som jag skriver på odla.

Kanske du även borde behålla en sån här sak privat också då kan man ju tycka.
Vilket överväger mest liksom, det som sägs här eller det som sägs av människor du verkligen känner...

Märks att du inte känner mig något vidare.
Att höra andras åsikter är inte likställd med att göra som andra vill och inte göra som man själv anser bäst.