Genom årens lopp har jag haft fem katter och Måns är min sjätte. Man kan lugnt säga att alla har haft olika personligheter och egenheter med, för den delen. Med sin bakgrund som katthemskatt är det ju omöjligt att veta vad han har med sig i bagaget av traumatiska upplevelser. Jag vill ju gärna tro att han tänker "Åh, så skönt att slippa katthemmet och så bra jag har fått det". Men så funkar det ju inte, han lever i nuet och tänker väl inte överhuvudtaget, eller?
Har dock konstaterat att han i vissa fall gör skillnad på maken och mig. Måns har kattlucka och kommer och går som han vill men när vi finns i närheten så markerar han för oss att han vill gå ut och då öppnar vi för honom. När han då står vid dörren och maken öppnar så springer Måns in i huset igen och gömmer sig. Men när jag öppnar då går han ut direkt. Annars har han inget emot maken som får busa och leka obehindrat. Visst är det märkligt? Det måste ju ligga någon upplevelse bakom det här beteendet som sitter kvar i hans minne.

Skulle vara kul att höra om ni har några knepiga kissar.

Här ser det ju onekligen ut som han ligger och grunnar på något.

[attachment=74856:DSC_0879.jpg]

Eller så är det makens kroppshållning eller något sådant i nuet som han reagerar på. Men visst har de minnen, jag har ju bara haft hittekatter med okänt/vilt/knepigt förflutet och de har ofta något som de är obegripligt rädda för. Värst var min svarta honkatt som jag fick avliva för att hon blev galen och bet mig, hon var alltid konstig. Ljudet av nyckelknippan, prasslet av plastpåse eller lukten av handkräm gjorde henne helt onåbar. Från lugn, glad och klappvänlig till rädd och misstänksam på en sekund. Man kan ju bara fantisera om vad hon hade råkat ut för

Min röde hankatt är väldigt tam egentligen och jag brukar lyfta upp honom, han är helt avslappnad i famnen. Ibland kan det gå bra också när någon annan är med, men ofta när jag håller honom och någon kommer emot oss tappar han fattningen alldeles, får riktig panik och sprattlar och kämpar för livet, t.o.m. om det är min mamma som han känner väl och litar på, när hon kommer långsamt, pratar lugnande och har godis till honom. Jag brukar hålla fast honom, i nackskinnet i värsta fall, och prata lugnande. Han brukar få tillbaka besinningen lika fort som han tappat den, ta emot godiset och spinna. Knepig katt.

Jag tror absolut att katter kan komma ihåg saker, vår katt får tokryck ibland när man kommer och rusar iväg i överljudsfart precis som om man jagar henne med en eldkastare. Tror att det har att göra med att tjejen vi köpte henne ifrån hade en son i femårsålder som kanske lekte lite väl hårdhänt med henne ibland. det där med att husdjur drar sig till vissa personer har nog mycket med lukt att göra och hur personen ifråga tycker om djuren. Min pappa hade en enorm dragningskraft på speciellt hundar och de kom alltid fram till honom först, har lite av det där jag också och en gång när jag var hundvakt åt två två strävhåriga fox terriers så vaktade de mig när jag låg ock sov, inte ens mina barn fick komma in i rummet då. När jag var vaken brydde de sig dock inte så mycket om barnen och de fick klappa dem hur mycket de ville.

När jag var barn hade vi en kattmamma som blev ihjälkörd av en bil. Vi vispade välling till hennes ungar och de lärde sig känna igen ljudet av vispen. När de två ungarna vi behöll blev vuxna kom de som skjutna ur en kanon när något vispades i köket. Så de kom i alla fall ihåg ljudet och kopplade ihop det med köket och mat.

Den här dikten "Om djurens klokhet" har Caj Lundgren skrivit. Fyndigt!

Djuren har mera förstånd än vi tror,
förklarar personer som forskar.
Mer än vi anar i skallarna bor
på harar och starar och torskar.
Detta berättar jag nu för min katt
som tankfullt mitt yttrande följer.
Är det en gäspning eller ett skratt
hans rörliga mungipor döljer?
Något - men vad? - är det alldeles klart
som innerst i ögonen blänker.
Uppenbart är han tillräckligt smart
att ej tala om vad han tänker.

[attachment=74909:DSC_0967.jpg]

Vilken toppenbild Monarda!!!

Tack ska du ha, Lokan. Det var grannkattan som fastnade på bild en gång när hon spanade i äppelträdet efter byten. Måns och hon far runt som skållade troll ibland i jakt på varandra, men gudskelov så slåss dom inte.

vi hämtade vår Helge på ett katthem för 12 år sedan nu !kan tala om att Helge finns inte mer med oss .Men han var 11 månader när vi hämtade honom och han har alltid tytt sig till mig ,husse har han bara accepterat som något som bodde här men Helge var en enmanskatt och bara min till 100% han gick med mig ute och i trädgården som en liten hund men så fort det kom någon så stack han iväg .I höstas blev han snabbt sjuk och vi fick ta bort honom .Men jag säger att katthemskatter är speciella och helt underbara och jag saknar Vår Helge som ägde oss i nästan 12 år Man tänker varje gång man får ta bort ett husdjur att :aldrig mer !ändå so blir det lika dant igen ,nytt husdjur !Nu har vi typ bokat en valp till Maj då tänker jag skaffa en katt igen samtidigt och då blir det en katthemskatt för dom är alldeles speciella och personliga och väldigt tacksamma att inneha

Closed Door


LET ME IN LET ME IN LET ME IN
LET ME IN LET ME IN LET ME IN
LET ME IN LET ME IN LET ME IN
LET ME IN LET ME IN LET ME IN
LET ME IN LET ME I-
Oh, uh, hello
I did not expect an answer
I did not expect an entrance
I did not expect this room to be
so unbelievably dull
So, uh, goodbye ...


( Katthjärnor, alltså ....)

Vår katt är alldeles galen i kartonger, kassar och väskor mm. och så fort tillfälle uppenbaras skall hon krypa in och undersöka och det gäller även tvättmaskinen och torktumlaren om luckan lämnats öppen så man får kolla innan man laddar med tvätt. Dessutom gillar hon att klättra så högt upp hon kan på möbler och annat här hemma och ibland undrar man hur hon lyckas ta sig upp på de mest omöjliga ställen och nedanstående är nog rekord.

[attachment=75139:saga_on_...fg4kz_1_.jpeg]

Hur gick nu detta till kan man undra, jo hon brukar ofta sitta på sonens axlar när han sitter vid datorn och ibland kallar vi henne för papegojkatten eftersom sjörövare ofata har en papegoja på axeln. Sonens rum gränsar mot köket och när han reste sig för att gå dit satt hon kvar men när han passerad den öppna dörren kunde hon inte motstå frestelsen att hoppa av och här sitter hon men hon vilel gärna ha hjälp med att komma ner.

- Nästa hållplats ... köksdörren. Köksdörren, nästa !

Katter verkar vara ett fantasilöst släkte - jag har också haft en 'axelkatt' - satt jämt på mina axlar och var som en pälsboa. En annan katt jag hade var tokig i väskor, kassar, påsar och kartonger mm mm, skulle jämt krypa in i dom. Men någon tvättmaskinskatt eller dörrkatt har jag aldrig haft - däremot en akvariekatt (såg honom i akvariet två gånger utifrån s a s) .

Saga Paga

[attachment=75145:KARTONGKATT.JPG]

Vi har 3 katter som verkligen är 3 olika personligheter, var och en med sina egna knepiga egenheter.
Den äldsta är den smidigaste av dem och är det fortfarande trots sina 15 år. När hon var i "sina bästa år" satt hon också ofta högst upp på dörrarna precis som Malcolms katt, med den skillnaden att hon tog sej dit för egen maskin. Första gången hon lyckades ta sej dit höll hon på att skrämma ihjäl sin husse. Det hände en natt när han smög upp på toa utan att tända någon lampa och och när han passerade dörren hon satt på tog hon ett skutt ner på hans axel. Gissa om han höll på att kissa på sej!

Ett annat favoritställe när vi bodde i lägenhet var uppe på ett badrumsskåp över tvättstället. Där lyckades hon nästan skrämma livet ur min svärmor en gång. Svärmor är dels lite rädd för katter och just den här katten tycker inte om att "främmande människor" kommer för nära, och då rakt inte om de dessutom tittar henne i ögonen. Svärmor hade gått in på toa för att borsta tänderna och märkte inte att katten satt däruppe på ljusrampen och när hon böjde sej fram över tvättstället fick hon plötsligt ett fräsande kattplyte rakt i ansiktet.

Den näst äldsta är en väldigt "pratig dam" som jamar mest hela tiden. Hon har kommit på att det är en väldigt bra ackustik nere i källaren. Hon brukar ofta sitta därnere och avgrundsvråla, ju högre desto bättre. Allra roligast är det när matte är med och stämmer in i "skönsången". (Då tycker husse att vi är barnsliga... )

Tredje katten som är den enda som vill gå ut och när vi öppnar för att släppa in henne brukar hon rusa in som skjuten ur en kanon. Oftast är hon vrålhungrig men hon har fått för sej att jag måste följa med henne till matskålen och säga varsågod innan hon börjar äta. Gör jag inte det kan hon sitta hur länge som helst och bara titta uppfodrande på mej och hon lyckas alltid få mej att falla för sina bedjande ögon, hur trött jag än är på hennes idiotfasoner. Undrar om hon ser mej som någon sorts matriark, annars fattar jag inte varför i hela friden hon håller på så...

Glömde...
Den äldsta har dessutom kommit på hur hon ska påkalla mattes uppmärksamhet när jag sitter framför datorn. När hon vill att jag ska klappa henne sätter hon sej mellan mej och tangentbordet. Händer det inget då smyger hon försiktigt ut en tass och trycker ner en tangent. På sista tiden verkar hon dessutom ha kommit på vilken tangent som ger bästa reaktionen. Hon har nämligen hittat knappen som man backar bakåt till föregående fönster...jäkla katt!

Oj, vilka roliga katthistorier. Katter är verkligen personligheter. En gång när jag höll min katt i famnen ute i köket råkade jag tappa honom ner i en utdragen låda med bestick. Det blev en jäkla skräll och katten blev helt chockad. Han gick i anfallsställning, uppburrad och beredd på attack. Jag ropade till dottern, som var liten då, att stänga in sig. Sen började jag att tala lugnande och försöka närma mig. Mannen kom hem och fick hålla sig undan. Försiktigt och långsamt kunde jag tala honom lugn och närma mig. Det tog en god stund innan chocken hade lagt sig och han var normal igen.

En av våra katter är helt galen i fjärrkontroller, han ska ligga på dem, peta på dem och byta kanal eller avbryta pågående inspelningar. Han har också ett jättecharmigt sätt att fånga ens uppmärksamhet för att få lite kel, han sätter sig nära på köksbordet och gör "high five" med tassen och sen liksom sänker han ner huvudet och tittar på en på ett underdånigt sätt, helt oemotståndlig förstås:-)

Min dotter har tre katter alla tre personligheter ,den ena katten är galen i att krypa ner i väskor så innan man ska åka hem får man ta sig en titt i sin väska så det inte ligger en katt i den en av katten har stor förkärlek till att kura ihop sig i det lilla brödfatet man undrar hur i all sin da de bär sig åt .

Måns är en katt som inte verkar ha några som helst problem att umgås med andra katter, i motsats till våra tidigare missar. Senast gamle Bassen som gick till attack direkt men som blev illa biten av en stor perser förra sommaren så det slutade med veterinärbesök. Det var hans sista strid och efter det tacklade han av rejält trots att skadan läkte.
Därför blev jag väldigt orolig när samma perser dök upp häromveckan, han är dessutom okastrerad och går och skvätter överallt. Idag dök han upp igen och han är verkligen jättestor och vråljamar som en riktig marskatt.
[attachment=75369:DSC_0276.jpg]

Måns var ute och jag tänkte att nu blir det batalj. Men icke - Måns svansade nyfiket runt honom och den store verkade inte bry sig så jag drog en lättnadens suck.
Sen drog dom iväg tillsammans.

Måns spanar efter sin nyfunne kompis.



[attachment=75370:DSC_0278.jpg]

oops vad grym han ser ut den store perserkatten

"Man ska aldrig ifrågasätta en katt" brukar min mor säga. ;-) Kattens logik är inget lätt område;-) Bara att acceptera deras egenheter ;-)