På senare tid har jag byggt upp en irritation och ilska som jag inte riktigt förstått mig på. Så irriterad som jag varit har jag inte varit på länge.


De senaste dagarna har jag funderat på det där. Hur kommer det sig? Varför är jag arg? Varför låter jag småsaker påverka mig?
Jag hittade många svar och en av de viktigaste är att jag glömt att vara tacksam.
Tacksam över att jag slipper huvudvärken varje dag.
Tacksam för att jag kan jobba igen trots att jag ännu inte fått fast tjänst.
Tacksam över att jag är modig och följer det som jag tror på är rätt även när det gäller svåra beslut.
Tacksam över min familj som stått ut med mig, främst min man som fått ta en hel del ilska på sista tiden.
Tacksam över att vi vågar satsa allt, trots oron och rädslan för framtiden (ytterligare ett skäl till min ilska - jag har varit arg istället för orolig och rädd).
Tacksam över att jag fått tillbaka mitt liv.

Småsaker får mig fortfarande att bli irriterad, men jag jobbar på det. Saker som egentligen inte betyder något, varför reta sig på dem? Människor som inte har någon större funktion i mitt liv, varför låta deras åsikter påverka mig till den grad att jag går omkring och är arg?
Jisses. Jag har alla skäl i hela världen att vara glad och lycklig, och det är faktiskt upp till mig att vara det. Jag väljer hur jag reagerar på yttre omständigheter. Det är mitt ansvar att vara glad och tacksam, sånt kommer inte av sig självt.

Ikväll har jag klistrat en lapp på badrumsspegeln. Det står "Idag är en bra dag. Var glad."

Idag ska jag vara glad. Just nu just här.

Klokt tänkt Anma

HEJJA!!!
Du gör helt rätt i att går in i dig själv och ta reda på varför du har varit arg!

Detta sätt har jag använt under många många år!

Det är verkligen mycket viktigt att vara tacksam och glad för sitt liv med allt som det innebär!

Man får lov att vara irriterad, sur o allmänt odräglig ibland. Man kan inte gå o vara tacksam hela tiden. bara att acceptera att man vaknar på fel sida ibland. Tror rent av att det är bra för hälsan.

Okej om man är irriterad av en anledning, just nu är jag det, men utan skäl är det bara onödig slöseri med dyrbar tid.

Inte bara bra för hälsan, livsnödvändigt! Att vara människa innebär ju att vi har vissa grundläggande känslor som är djupt rotade i oss i rent överlevnadssyfte. En av dem är ilska.
Vi har fyra stycken och det är rädsla, ilska, sorg och glädje. Tre av dem är negativt laddade, bara en är positivt. Tror väl katten att man man då inte bara kan gå omkring och bara använda 25% av sitt känsloliv!

Jag läser en bok som heter "min stroke". Den handlar om en hjärnforskare som vid 37 års ålder fick en hjärnblödning i den vänstra hjärnhalvan. Det tog åtta år för henne att bli återställd. Under tiden tillät hon inte vissa egenskaper från vänstra hjärnhalvan att återuppväckas och hitta sina gamla invanda nervbanor. Bland annat egoism, ilska missunnsamhet och sådana saker. Empatin, givmildhet osv finns i högra hjärnhalvan.
Jag orkar inte fördjupa mig mer i det här, men jag är helt och fullt övertygad om att man kan lära om sin hjärna från gamla invanda mönster, som att bli arg över småsaker. Någon gång har jag ju lärt min hjärna att reagera på ett visst sätt och den fortsätter med det tills jag medvetet programmerar om den.

Det är vad jag just nu håller på med. Jag vet att det kommer att ta tid, men jag kommer att bli en gladare och vänligare person, positiv för övrigt är jag redan.

Jag förlorar i alla fall inget på att försöka bli en bättre människa.

Läs boken, den är intressant! "Min stroke" av Jill Bolte Taylor.

Att bryta tankemönster - rena rama KBT:n !

Ja på sätt och vis, men inte bara tankemönster, utan grundläggande reaktioner. Blir du arg, vänta i 90 sekunder innan du bestämmer dig hur du ska reagera, för då har reptilhjärnan hunnit lägga sig och förnuftet ta vid.

90 sekunder??!! ...HA, då känner du inte mej! Skämt åsido, spännande, undrar hur väl man kan "dressera" sina instinkter och reflexer?

Ger man fanken på det så kan man nog göra det väldigt mycket. Men för min del räcker det att jag blir mindre arg, mer närvarande och vänligare människa.
Och att jag blir mindre benägen att bry mig om vad för mig oviktiga personer säger och tycker.

Vilka bra och fina ambitioner! Hoppas att du lyckas!

Jag har satts på prov idag flera gånger, hittills måste jag kämpa med att inte bli arg, men så småningom kommer jag nog kunna skaka av mig saker utan att tänka. En gång i tiden var jag sån, småsaker tänkte jag bara "ja ja" om och gick vidare, glad i hågen. Sån ska jag bli igen. Mitt liv var mycket roligare då.

Jag är tacksam och så himla glad för alla dessa meningsfulla möten med människor från hela jordklotet.
Det är så härligt att dela med sig och lyssna in som det sker under den veckan......

Här hemmikring finns det inte alls samma goa mentalitet som dessa som flyger långaq vägar för att umgås, ha roligt ihop och torka varandras tårar .........

Jag gläder mig så mycket när jag vet mer om livet än den svenska metalitens ego ...... om bara man cskulle kunna föra in det kring sina bekanta, forumsvänner ...... för att;

Även en liten glädje är aldrig bortkastad glädje, hur liten den än är ........

Det där med tacksamhet upptäcker man med åldern tror jag !när man är mitt i livet med småbarn jobb hus lån osv så har man inte riktigt tid att tänka på livets mening !men det kommer när barnen vuxit upp och det bara blir "vi två" igen då har man sansat sig och varvat ner och kommit in i en ny fas i livet som tex att leva i par igen utan barn .Min erfarenhet är att man lär sig mycket när man blir äldre och troligtvis visste man allt det här innan men hade aldrig tid att fundera ja över livets mening vad man vill med sitt liv när man åldras ,helt plötsligt så öppnas sinnet och lugnet kommer tillbaks och man får tid igen att fundera över livet och hur man vill leva sina sista år så rikt som möjligt !så känner jag och min man det i alla fall .

Tacksamhet och glädje i all ära.
Men jag tycker nog att både förbannelse och ilska, Hör ihop med tacksamhet och glädje.
Du kan inte känna eller uppleva det ena, utan att ha upplevt det andra.

Ja ha !jag glömde tilllägga det här ! för att kunna känna glädje måste du också ha upplevt sorg .Trodde alla visste det `? Den som upplever stor sorg känner glädjen starkare när man upplever den !

Låter som en klyscha. Gladast av alla är väll barn, och vilken sorg har de upplevt?

För övrigt är jag en glad och tacksam person, det tror man nog inte men så är det. Inga större sorger har jag genomgått heller.

Lyllo dig. Tyvärr tillhör det livet, så det kommer.

Tro inte alls det är en klyscha Huggorm Om man hela tiden lever i "limbo "så tror jag att man inte har förmågan och uppleva stor lycka och glädje och ej heller stor sorg .Kanske har med att göra i vilken ålder man är i !jag har förlorat många älskade vänner och släktingar som jag älskat såå mycket och som varit en stor del i mitt liv !utan dom känns det som en del av ens stjäl har dött man blir aldrig den samma .Men med den stora saknaden har man också lärt sig att uppskatta det lilla dom små sakerna i livet man blir känsligare för de små tingen ,som tex när sädersärlan kommer tillbaks hit eller den första tussilagon :)eller när man får rå om sina barnbarn på loven eller när min man kramar om mig och säger att han tycker jag är fin .Massor av de små tingen i livet .Som jag sa lever man i "limbo"då känner man varken det ena eller det andra ,där har jag varit och vill aldrig dit mer .

"Spikar fast mina händer""

Är tacksam att jag har en säng att krypa ned i och tak över huvudet.
Alla har inte det.
Är tacksam att jag har mat på bordet och har råd med två stora hundar, i maten, försäkring, vetvård, m.m.
Är tacksam för, att jag får ta del av mina småttingar (barnbarn) och får vara en del av deras liv.

Precis, för att kunna känna lycka och glädje, måste man ha upplevt sorg. Samt tvärt om.

När livet "skiter sig" uppskattar man dom bra stunderna.
Vad som är bra, ligger i upplevarens ögon, inte i betraktarens.

Jo på sätt och vis har du rätt i att det ligger i upplevelsen mer än i betraktarens ögon ,jag skulle vilja säga att det ligger i stälen på den som upplever stor sorg när man förlorar någon som står en fruktansvärt nära så förlorar man en bit av sig själv ,man blir aldrig hel igen !men man blir jäkligt ödmjuk inför andra som upplever samma sak ,man blir liksom stälsfränder

Man behöver inte "ha förlorat någon" för att känna sorg.

Sorgen är lika stor i saknaden "av något, som aldrig blev".
Förhoppningar som grusas eller drömmar som går i krasch.

Håller inte med ett dugg av det Pejori ! man vet inte vad sorg är för än den dagen man förlorar någon som man älskat fruktansvärt mycket .Att förlora en stjälsfrände och en underbar vän är nog bland det värsta som kan hända i livet .I alla fall har det varit så för mig ,jag har förlorat alla mina underbaraste vänner och själsfränder och känner att jag har ett stort hål i mitt liv ,ingen kommer att bli det samma mer i saknaden efter dom .Men jag har mina barn och barnbarn och min man som jag också älskar men dom kan aldrig fylla det tomrumet efter mina älskade vänner ,det är liksom två skillda världar och olika kärlekar

Har en känsla av att man redan som barn fick lära sig såväl tacksamhet och glädje som sorg och saknad. Så var det i alla fall för mig. Det vore ju förfärligt om man måste vänta tills man blir gammal för att uppleva det.



Visst är det så!

Oj vilken vändning tråden tog.
Jag pratar om onödig ilska och onödig irritation och om att gå omkring och vara arg och missnöjd "bara för att".
Jag tänker sluta med det onödiga och spara mina negativa känslor till tillfällen då de är befogade (vilket de ju sällan är).

Glädje kände jag nog långt innan mina sorger i livet. Man kan inte jämföra sorg och säga att den ena är mer riktig än den andre. Jag har sörjt förluster genom död (vänner och nära anhöriga) men också förluster över saker som aldrig blev, varav den svåraste är min barnlöshet. De olika typerna av sorg har för mig varit annorlunda rent känslomässigt, men båda har lämnat dessa hål någon pratade om.


Idag är en bra dag. Var glad!

Ibland behöver vi nog lite till mans bli påminda om att tänka positivt.

Jag tycker att alla människor känner sorg över nåt. När min mormor gick bort var det en stor sorg för mig.

Men även när en ponnyhingst dog hade jag jättestor sorg men som jag delade med ett av mina barn. Vi grät ihop.

Saknad har man känd många gånger genom livet.

Om någon säger att man aldrig har upplevd sorg eller saknad då måste den vara känslokall

Så sant! Första stora sorgen i livet kan t.o.m. handla om en liten hamster som dött, ja ännu tidigare förresten, när älsklingsgosedjuret kommit bort, eller rent av ännu tidigare, som när mamma förvinner utom synhåll eller men blir överlyft till någon annans famn. Att vi sedan, genom våra egna erfarenheter att lära sej att hantera sorgen sätter ribban för hur vi själva ser på begreppet sorg ju äldre vi blir, är ju en helt annan sak. Fast som tur är har vi ju även en förmåga att glömma på gott och ont. Den positiva biten med glömska är ju att utan den skulle hela livet bara bli som en enda stor sorg.

Vi är tacksamma och glada att vi fick ha den flummiga yorkyn nästan över 16 åt, men sorg känner man och det må gå naturligt. Ingen har rätt att neglicera den andras sorg.... för när man passerat det värsta så mins man glädjen.

Under min kursvecka sade en av lärarna mig att jag har all min rätt att sörga den sonen som dog innan den hanns ens födas..... men omgivningens reaktion var att det är väl inget att be för... fostret var kanske inte ens frisk, så sluta lipa!
Nu vet jag att han gjorde ett avtryck i min energifält vilket mediet stoppade mig för att säga detta.....

Har tänkt på honom under årens lopp så många gånger, men vad min lärare ville ha sagt att finna en glädje att han är hos mig i en annan dimention.....

Det här om ilska och att vara arg som Anma skrev om ! jag är sällan arg och ilsken däremot kan jag bli väldigt irriterad på vissa saker men det går ofta över snabbt ! känner att jag inte vill slösa min energi på att vara arg och ilsken allt blir så himmla negativt då .Har nog lättare för att vara positiv och glad nu för tiden .Men visst kan jag bli arg särskillt när jag blir nertryckt av andra som tycker de är bättre .

För mig har tacksamheten och glädjen följd med hela livet.......
När det inte fanns något att glädjas åt så då kunde man få åka till dem där man var älskad och omhuldad.

Min älskade vän och min käraste mormor misste jag redan vid 18 års tid och ytterligare efter 4 år senare den goaste kvinnan och min "skyddsängel" under min uppväxt.

Jag är tacksam att dessa och de jag inte nämnt har gett mig så mycket under deras tid på jorden, men saknaden kommer och går, men inte tänker jag på min egen död för det.....

När man blir äldre så händer det oftare att våra vänner och kära har gått vidare till en annan del av världar och då gäller det att plocka fram det som man kunde glädjas med dom då de levde.

Vi kommer inte undan sorger, men man kan försöka lära sig av dessa något mera positivt och sedan är ju varje individ sörga som hen kan..........

Hur gör man när det inte funkar att säga till ngn att tänkta positivt?
När personen gör allt för att vara positiv men där det ändå inte går?!
Demoner o traumatiska minnen tar över hur personen än försöker...

Några tips?

Tipset från mig är att lägga allt gammal skit bakom sig !det som har varit är gammalt se framåt istället det som finns framför kan man påverka inte det som varit och redan hänt .

Då har kanske personen ändå inte "gjort allt för att vara positiv",
eftersom det nog kräver att man "kastar ryggsäcken" med trauman och minnen.

Vissa människor kan inte vara positiva därför att det innebär att de överger den delen inom sig som är sårad och kränkt.
De förråder sig själva om de blir positiva och "allt är bra" trots att det finns så mycket i deras liv som verkligen inte varit bra.

Tror kanske att man behöver "proffshjälp" med sånt.

Jag tror inte att det fungerar att säga till någon. Det måste komma inifrån en själv... Däremot kan man försöka vara ett stöd så långt det går och berätta hur man själv gör för att man ska må bra. I svåra fall kan man försöka få personen motiverad till att söka hjälp. Men är det en person som verkligen inte gör annat än får en själv att må dåligt är det bättre kanske att undvika personen.
Är det ens partner så kan man gott ställa krav, Man ska inte vara tvingad till att må dåligt bara för att man är tillsammans med en negativ buttergök.

Jag har förresten ett exempel på en människa som var djupt deprimerad i många år. Efter många års overksam behandling inom psykiatrin och flera självmordsförsök bestämde sig personen, på sjukhuset efter det sista försöket, att nu fick det vara nog, nu var hen tvungen att bestämma sig. Leva eller dö. Leva betydde bli frisk och leva, inte bara överleva som dittills. Det tog något år innan ångesten var helt borta, men idag mår hen bra sen några år.

Så man kan ändra sina tankar oxh nervtrådars impulser i hjärnan. Bara man ger sig fan på det.

Det finns numera många utbildade personer vilka är duktiga att "rensa i bagaget", tyvärr alldeles få av dem innom sjukvården, men de har själv fått gå igenom det och har fått gedigen utblidning och inget "hum-hum", det bör man undvika.

När man hamnar i en kris så är det inte alltid så enkelt att nå personen just då, men kanske kan det ge en tanke åt personen, särskilt om det bara blir sämre.
Vi har en egen läkningsförmåga som vi inte ta fram i tid, men vet man med sig att man har sådant sinne att den kan åka på sina egna vägar, så är det bra att iaktta och se till att det inte blir sämre utan söker för det.

Hjälpen då? Vad det månne bli, är ju beroende var man söker det och vilken mottagning man får.....
Själv är jag ingen "pillermänniska" utan har mina ventiler och vänner som kan hjälpa till, men det var nu i vintras som mitt sinne sjönk ner av allt som hände och innan dess -96 då min far gick bort.

Småsvajsing i sinnet har man lite till mans under dagens gång, men helt normalt......ingen kan gå rakt på den linjen om man är levande .........