Är nyss hemkommen efter 8 dagar på Akademiska sjukhuset i Uppsala . Efter en hel del dropp och ny kompletterande medicin så orkar jag vara uppe en del nu.

Men , jag är oerhört glad att man kunde åtgärda mina problem såpass i alla fall.

När man ligger inne på det sjukhuset så får man se en hel del . Personer som fått ny njure , ny lever osv. En kille på 40 år hade fått komplikationer av högt blodtryck , som han inte visste att han hade , och var nu blind.

Killen hade tre små tjejer och var egen företagare.

En annan kille i ungefär samma ålder hade fått en ny njure av sin fru. Frun hade fått komplikationer efter operationen . För mannen hade det först gått bra men så blev han dålig och man upptäckte att den gamla njuren , som sitter kvar , var angripen av cancer.

Finns fler att berätta om men vad jag vill säga är

LEV HÄR OCH NU , MAN VET ALDRIG VAD SOM KAN HÄNDA. VAR TACKSAM FÖR VARJE DAG !

Kloka ord Maggan!

Det är lätt att stirra sig blind på sin egen situation, och den kan för många vara nog så besvärlig, men oftast finns det något att vara tacksam för.

Så sant så sant mamamaggan - precis så som du formulerar, har vi börjat att resonera och praktisera - lev nu, morgondagen vet man inget om (varför resonerar vi så - jo sjukdom kom emellan och vi såg att livet är mycket mycket skört).

Visst skall man vara rädd om livet och uppskatta dom små tingen. Numera har min ungdoms odödlighet och ofta våghalsighet ersatts av ett liv i lagom tempo och med en djupare nyfikenhet på tillvaron och livet i sig självt. Jag tillhör ju numera den generation som skall tacka för sig framöver och lämna över till nästa generation. Att därför få vara relativt frisk och kry är jag tacksam för. Men en tankeställare som TS inlägg är, manar ju till eftertanke på hur bra man egentligen har det.

Ja lev här och nu ! för man vet aldrig vad som väntar runt knuten .Många gånger tar man allt för givet tyvär .

Just när man ser andras bekymmer, elände och sorg är det verkligen lätt att vara tacksam! Och det är jag, jag är så tacksam för att vi mår bra och har har det bra.

Men sedan kommer vardagen krypande och man är ändå sig själv närmast. Plötsligt sitter man där och våndas över sin förkylning som stjälper om kull alla planer eller den värkande armbågen (har fått tennisarm av allt slit här hemma) som gör att man inte kan ta tag i vissa saker, man ser röran i huset, tjafset på jobbet, det regnar för mycket, det är för torrt... Och så är man i full gång med att klaga/irriteras sig/sura över allt igen!

Men det är väl så det är i livet! Man rycks upp ur sina invanda tankebanor emellanåt och får sig en tankeställare. Och det är väl ett tecken på sundhet i tanken, antar jag. Att man emellanåt stannar upp och är tacksam för det man trots allt har!

Kloka ord mammamaggan och krya på dig

Synd bara att det ofta krävs sjukdom eller något annat traumatiskt för att den insikten ska komma.

Visst är det så... Och "helst" då någon annans trauma...