Läste i en tråd om kyrkovalet att en del inte är medlemmart i svenska kyrkan.
Jag är inte medlem gick ur för några år sen.Varför gick jag ur? Ja jag tror inte på gud,och hade fått rådet av en som tittade lite på min ekonomi med anledning av pensionförsäkringar. Min då ganska nyblivna sambo var heller inte medlem och jag tänkte väl som så om jag nu inte är religös varför ska jag betala flera hundra till kyrkan,de har ju en massa skog så det går ingen nöd på dem.
Men jag funderar på det där ibland.Jag har mist flera nästående och alla har haft kyrklig begravning,jag tycker det är oerhört jobbigt med döden,har svårt för att säja -Det är livets gång. Men det är ju så fint i kyrkan,min begravning kanske inte blir fin så tänker jag ibland.
En annan tanke som jag har är att även om jag inte är troende så är tron i svenska kyrkan den som ligger mej närmast,jag menar om man går ur för att man vill tillhöra nån annan religion är det en annan sak. Jag är intresserad av hembygden och kyrkan är en viktig del i den tycker jag.Jag vill ju inte vara bidragande till att kyrkan försvinner varken som byggnad eller andra sociala uppgifter den har.
Så jag är inte med i kyrkan men funderar på frågan då och då.

Det vore intressant att höra om ni är med eller inte och hur ni resonerat.

Staten hjälper ju till en del och renoverar kyrkobyggnader och det är inte mer än rätt eftersom det är en viktig del av vårt kulturarv. Men ser man tillbaka på kyrkans roll genom åren så ligger den bakom ganska mycket "fult". Kristendomen tvingades på oss och våra egna asagudar blev förbjudna. Det tog 1000 år innan det blev tillåtet att gå ur och det är inte märkligt att folk gjorde det då. Femtio generationers förtryck och man skall inte glömma att kyrkan varit inblandad i allt från statskupper och häxbränning till förföljelse av oliktänkande. Det är först på senare tid den tagit den blida och timida skepnad den har idag.

Min sambo är fortfarande medlem i svenska kyrkan och ja hoppas att han inte kommer på idén att gå ur.

Han är inte heller så värst kyrklig av sig.

Jag är inte medlem i Svenska kyrkan - gick ur för minst 30 år sedan p g a jag inte kände mig välkommen. Kyrkan var inte till för mig. Jag har en tro - men den är min egen - naturen är källan. Min egen begravning bekymrar mig föga - ska inte ha någon begravning. Det fungerar precis lika bra ändå, det fick jag lära mig 'den hårda vägen' s a s. En kär släkting dog och vissa omständigheter gjorde att hon kremerades utan att vi anhöriga informerades. Vi kunde alltså inte ordna en begravning - askan ströddes i en minneslund. Det var ett mycket hårt slag då - MEN det lärde mig att begravningar inte är nödvändiga. Och nu är jag ganska nöjd med den lärdomen.

Jag och min man gick ut för en del år sedan eftersom vi inte tror på nån gud. Jag var på en begravning i kyrkan strax innan och sa efter den till mina nära "Aldrig att en präst ska stå och svamla en massa skit när jag dör". Jag har aldrig varit på en borgerlig begravning, men det bekymrar mig föga. Jag är övertygad att det kan bli lika fint och man styr själv hur man vill ha det. Begravningen är väl för de efterlevande...

Det som får mig att ibland fundera över mitt icke-medlemskap är att jag tycker kyrkan gör en hel del bra saker i arbetet för utsatta, hjälp till hemlösa, flyktingar m fl. Det är verksamhet som jag tycker är värd att stötta.

Jag gick ur i början på 70-talet, i oppositionmot min religiösa uppfostran. Jag är dock lite ambivalent idag. Jag sjöng t.ex. ett antal år i den lokala kyrkokören då vi bodde i en by på landet och där jag uppfattade att kyrkan fortfarande var viktig. Jag har varit med på flera borgerliga begravningar och de har varit mycket personliga och bra, vilket inte alltid gällt de kyrkliga. Jag vill själv ha en borgerlig begravning och jag vill kremeras. Var askan hamnar får mina efterlevande avgöra.

Är inte medlem i kyrkan .

Har varit på två borgliga begravningar som hållits i kapell vid kyrkogården . Begravningarna var väldigt fina , officianten var någon som hade känt de som skulle begravas och h*n talade personligt om dem.

För mig kändes det myckte bättre än att man ska prata om gud . Annars var begravningarna inte så ovanliga, vi sjöng psalmer i alla fall . Det gör man ju som man vill med , man kanske vill ha psalmer eller andliga sånger även om det är en borgelig begravning.

Min begravning bryr jag mig inte om , den är inte till för mig utan för de efterlevande och då får de bestämma hur de vill ta farväl. Det enda är att jag sagt att jag vill bli bränd och att askan ska strös över havet om det är möjligt.

Det är intressant att läsa om hur ni resonerar. Eva visst är begravningen för de anhöriga som är kvar,det är just därför jag vill ha min begravning fin och ljus.Jag har aldrig varoit på en borgelig begravning,kanske därför jag funderar på det.

Jag gick ur kyrkan för många år sedan. Har aldrig känt att kyrkan är representativ för mig och står för mina värderingar. Har tagit illa vid mig när man på begravningar måste tala om synd och vara hotfull sina predikningar. För mig ska en begravning vara ljus och man ska minnas och hedra sina nära.
När allt kretsar kring arvsynd och gudsvrede så tilltalar det inte mig.

Jag funderar faktiskt på att gå ur. Ju äldre man blir ju mer funderingar kommer kring död och begravning. Jag är helt på det klara med att jag inte vill ha någon begravning; kremering och askan utströdd i Siljan är vad jag önskar. Och kanske någon som säger något vackert om mig vid tillfället.
När vår mor gick bort för några år sedan hade vi begravning i kyrkan för henne, mest av hänsyn till äldre släktingar. Men någon grav ville vi inte fjättra henne vid, utan askan fick vi tillåtelse att strö i en skogstjärn vid ett ställe där hon tillbringat sin barndom och som hon så många gånger berättat om med glädje. Min syster och jag planterade ett träd där till hennes minne och vi åker dit en gång varje sommar och "hälsar på mamma", som vi säger. Låter kanske inte klokt i mångas öron, men det känns som att hon finns där.

Va fint Monarada .

Förstår precis det där med att prata med henne. Så gör jag när vi besöker mina föräldrars grav , jag pratar med dem .

Jag har varit på ett par borgerliga begravningar och arrangerade själv min fars. Det var minst lika värdigt - och mycket vackrare - än de kyrkliga jag varit på. Blev väldigt mycket personligare också tyckte i alla fall vi i den närmaste kretsen.

Tack för att ni delar med er,det betyder mycket att läsa om era erfarenheter, det är nog så att det går att ordna minst lika fint utan att vara i kyrkan.Nu har det varit fint på de begravningar jag varit på och inget prat om synd å sånt.Monarda jag förstår precis,jag skulle också vilja bli strödd i "vår" sjö.

Jag har varit på en hel del begravningar men aldrig hört en präst att prata om synd

Nej så är det för mej också,har varit på som jag tycker alldeles för många begravningar men alla har varit i kyrkan och alla har varit fina fast olika förstås och de som talat har varit bra.Men jag har inget att jämföra med.

Själv gick jag ur så fort jag kunde då jag varen tror på Gud eller anser att kyrkan ska ha några pengar av mig. Kyrkan har gjort så mycket dåligt genom åren och gör det fortfarande att det lilla bra de gör inte väger upp på något sätt. Tycker inte heller staten ska betala för renoveringar av kyrkor så vida de inte är väldigt unika för svenska kyrkan har pengar så det räcker och blir över tex så har de väl skog för någon miljard(de är ju Sveriges största skogsägare) men då de vill ha kakan och äta dem så tar de in pengar på sina medlemmar istället för att sälja av. Svenska kyrkan är ju även en delgav en internationell rörelse dvs de delar tro och stöttar runt om i världen och även där de inte är så liberala som i sverige.

Jag har varit på en borgerlig begravning och tyckte den var lika fin som en kyrklig. Den hölls visserligen i kyrkans församlingshem det var en liten ort så det fanns nog inte så mycket alternativa lokaler. Det var min mormors begravning och hon hade bestämt vilken musik hon ville det skulle spelas ex. Lisa Nilsson. Det var begravningsentreprenören som höll i begravningen som var väldigt personlig för begravningsentreprenören var ju uppväxt på orten och mindes min mormor som var bibliotekarie och hon kände ju min mamma så hon berättade ju även minnen om när hon gick och lånade böcker som barn.

Är medlem i svenska kyrkan själv, lite lagom troende som de flesta svenskar men har en särbo som är troende så jag går nog till kyrkan oftare än andra åtminstone ett par gånger i månaden vi brukar sänka medelåldern rejält när vi går dit. Ironiskt nog är min särbo inte medlem i kyrkan just nu han fick så mycket utgifter i och med flytt mm. att han gick ur för att spara pengar ett tag men planerar att gå med igen.

Jag gick ur kyrkan för ett par år sedan och det var av strängt ekonomiska skäl, annars har jag haft stor glädje av svenska kyrkan. Inte så att jag är speciellt troende men alla mina tre barn har gått i kyrkans barntimmar och verkar inte ha tagit någon skada av det, alla mina barn är döpta men ingen av dem ville konfirmera sig vilket jag själv gjorde men det var bara en sådan där grej som man skulle göra av tradition på den tiden. Jag gifte mig i kyrkan också men inte blev det bättre för det. Någon gudstjänst har jag inte besökt sedan jag vet inte när så det visar väl att jag inte är speciellt kyrklig av mig trots mina tidigare kontakter med kyrkan och jag har inga planer på att gå med igen.

Jag bor också på en liten ort. Känner 2 präster såpass att jag hälsar på dem.Det finns en gemensamma bastu här, på fredagarna brukar gubbarna basta min sambo är ofta där så även prästen så de känner varann väl. Men begravningsentrepennören känner vi också vi är med i samma båtklubb han är jättetrevlig. Lutar nog åt att jag inte går med igen.

Det är klart att det finns anledning att fundera på ett och annat, men för mig är det självklart att inte vara med i en kyrka. Det var antagligen det första självständiga beslut jag tog som barn. Det började med att jag hoppade av söndagsskolan och att jag i skolan tvingades be till gud före maten, trots att jag inte trodde på en gud.

Jag kommer ändå alltid att ha med kyrkan att göra. Jag besöker gärna kyrkor på semestern. De är gamla, vackra byggnader som vi länge kommer att kunna njuta av. Jag betalar varenda månad en begravningsavgift, så säkert kommer det att finnas någonstans att peta ner mig när jag dött. Fina ceremonier kan göras av många med engagemang, inte bara präster.