Men det är inte så lätt....Det började på Valborg. Min dotter flögs döende med helikoter till Sahlgrenska efter att ha blivit felbehandlad på KSS i Skövde. Bakgrunden till detta är att hon har opererats för cancer ett par gånger de sista åren. Allt verkade gå bra ett tag, men innan julen -03 klagade hon över att det "satt något i halsen". När hon sökte hjälp på KSS fick hon höra att det var "psykiskt"!!!!! Hon blev allt sämre, gick ner till 40 kilo i vikt p.g.a. att hon inte kunde svälja längre....Till slut blev hon inlagd på KSS och då hade hon en kraftig infektion i halsen. Läkarna kör ner en kamera i hennes igensvullna hals och gör hål på luftstrupen. Hon får ligga i två dagar, de ger henne antibiotika men kollar väl inte hennes journaler. Hon har myelodysplastiskt syndrom och svarar inte på all antibiotika, varvid infektionen spred sig genom hålet i halsen och det blev livshotande.
När hon kom ner till Gbg säger läkarna att hon antagligen inte överlever operationen. Den informationen fick jag på Valborgsmorgonen. Sitter hela dagen och stirrar på telefonen. Men min Nina är en krigare! Hon överlevde! Nu var ändå inte det hela OK, hon hade alltså en elak tumör i halsen! I förra veckan fick vi besked om att hon har en till! En som galopperar. Nu väger hon bara 36 kilo och i fredags sattes cellgift in för att försöka få bort tumörerna. Vi i familjen är vid det här laget rätt slutkörda, har inte mycket förtroende kvar för sjukvården , men försöker leva något så när normalt. Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan och tar en dag i taget.
Naturligtvis kommer detta att anmälas.
Jag känner mest ett stort hat mot de nonchalanta läkarna. Har inte orkat vara på nätet och har inte kunnat bestämma mig för om jag ska berätta detta, men ni på odla har känts som vänner och jag ville inte bara försvinna utan en förklaring....

Jag tänker på er , särskilt på din krigare till dotter -må all vårens kraft vara med henne
I övrigt saknar jag ord
Kram
Kerstin

Vi tänker på er !!!
Vi finns här om du behöver stöd och tröst!

Kom snart tillbaka !!!

Jag vet inte vad jag kan skriva som känns relevant just nu.
Vill bara att du ska veta att jag tänker på er och hoppas att rätt behandling ska ge resultat.

Kram!

/Mimmi

Jag tänker också på er, och hoppas att ni får all den kraft som behövs för att ta er igenom allt detta. Din dotter har all rätt i världen att få den sjukvård hon behöver - detta borde vara en självklarhet i Sverige. Må er dotter bli frisk, det är det enda viktiga just nu. mvh Ann-Louise

Åhhh Wargen, jag har undrat vart du tog vägen och nu när
jag läser vad som hänt blir jag alldeles bestört ...förstår din ilska och maktlöshet du känner...livet är så skört


Sitter just nu i en liknande situation...fösöker få hem en döende mamma
med sjukflyg från Spanien men hon är för sjuk ( 80 år ) för att flyttas
dom vågar inte...och läget är att pappa sitter vid hennes sida men inga anhöriga vill dom har ner...även om hon skulle dö
ingen tröst ...men jag förstår dig sååå väl!

Tänker på dig...Kram

Ååååhhh Wargen!

Du har min djupa medkänsla!!!

Tänker på dig, håller tummarna för er.

skulle vilja skicka dig lite tröst, men vet att ingen finns

varm kram/amaira

Vad tråkigt är inte ord nog. Vet faktiskt inte vad jag skall säga en gång.

Tänker på dig och önskar jag kunde skicka mycket energi för att klara denna svåra situation.

Kram

Bettson

Saknar också ord!!
Skickar all kraft och styrka och allt hopp jag har!
Vilken tur att ni båda är krigare, då kommer ni att fixa det!!
Så hemskt jobbigt det måste vara...

All värme i världen
Christina

Läste din historia med stigande fasa och tårande ögon. Som om inte cancern i sig skulle vara nog! Ord känns så fattiga, men mina tankar finns hos dig och din dotter. Måtte ni orka fortsätta kämpa.

Åh Vargen, vilken historia. Jag vågar inte ens försöka föreställa mig hur jag skulle känna om något av mina barn råkade ut för något sådant. Jag ska tänka på er och hoppas.

Jag hoppas att ni finner kraft att ta er igenom detta, det är en fruktansvärd berättelse... må alla goda makter stå din tös bi.
Mvh
Fenja

Tänker på er.

Kram till er båda från Pia.

kramar till er, vill ge er lite extra styrka.
blir så ledsen för er skull.

Varma kramar till er som kämpar!

Säjer som alla andra.

Hoppas att det går bra, svårt att skriva något som kan hjälpa men kämpa på.

Att våga berätta är modigt. All kraft till Dig, Wargen och till Din dotter.

Vet inte vad jag ska säga....
Skickar varma kramar och en massa kämpakraft till er.
Må allt gå bra nu.

// Agneta

Fy vilken historia, det känns i hela kroppen. Jag bestämmer mig i skrivande ögonblick att kompa ut sista timmen och åka hem till mina barn... vill vara med dem...

Önskar att det fanns något som kunde trösta och hjälpa, men inser att det är omöjligt..

Vi är många som tänker på er

kramar
Viveka

Så förfärligt!
All min medkänsla och hållna tummar får ni.

Gunilla

låter inte roligt, hoppas att allt går väl, vet inte vad annat jg kan skriva, hoppas att din anmälangör nytta, sjukvården få inte gå till såhär

Livet är inte rättvist o absolut inte enkelt. Jag skickar all värme o alla goda, kärleksfulla tankar jag kan uppbringa till er, hoppas verkligen att det ska gå väl..... Storkramen!

Jag tänker på er Wargen, finner knappt ord för det jag känner när jag läser ditt inlägg. Hoppas din Nina orkar kämpa igenom detta, kram Betty.

jag beklagar verkligen det som ni har fått utstå.
saknar ord för hur illa det kan gå när en läkare inte ens kan öppna en journal för att läsa.
sänder mina varmaste kramar och håller både tummar och tår för er, och hoppas det går vägen.
kram på er, önskar
Eva.

Har letat på nätet efter en dikt som kan ge dig de ord jag inte kan, men hittade dem inte där heller.
Jag tänker på er.

Vad skall man säga, hur lindra smärta?
När barnen far illa då brister ens hjärta.
Det är ingen stor hjälp jag skickar, jag vet
blott varma tankar och medmänsklighet.

Pia

Stackars er, jag finner inga ord. Har också undrat många gånger var du tog vägen.
Och nu i den vackraste tiden, så hemskt. Tänker på er, kram.

Önskar dig o din dotter krafter från ovan att ni orkar

kärlekens läkande krafter

kram tänker på er

Mina tankar går till dig och din dotter, du har många här som tänker på dig och är inte ensam med din oro och sorg. Här finns alltid någon som är inloggad och kan lyssna och stötta.
Kram på er!

Saknar ord . Önskar att man kunde göra nåt .
Men med mina tankar lovar jag att jag ska stötta dig och din familj.
Hoppas på det bästa.
Ge inte upp.

Vet inte vad jag kan säga för att stötta...

Ni finns i mina tankar....

Har saknat dig här på Odla,och så detta.Du har min djupaste medkänsla,jag hoppas att din dotter klara sig, hon är en krigare säger du.Jag har inga fler ord,men mina tankar är hos dig och din familj.
Kramar från Renate

Många kramar. Tänker på er.

Tänker på er, skickar tro och styrka. Kram! / Helen

Kan inte ge tröst, men tänker på er.
/sollan

Kära vän! Jag har saknat din penna så, undrat så var du tog vägen.

Jag önskar med hela mitt hjärta att det ska gå bra med din dotter och att ni har många fina år kvar tillsammans.

Jag blir så förbannad på vården, att man ska behöva bevaka vartenda steg de tar... ja det är klart att det ska anmälas!

Jag önskar så att jag skulle kunna skicka ett jättelass med styrka till dig och din dotter.

Styrkekramar från Ella

Tänker också på er...hittar inga ord!!!
Kram Lavendel

Tänker på er, jag med, och försöker skicka kraft!! Lider med er i denna fruktansvärda situation ävan om jag inte riktigt kan förstå vidden av hur det känns...

du har vårat stöd här på forumet oavsett vad som händer.
vi får hoppas på det bästa.
inga ord i världen kan beskriva vad du känner, män jag tänker på er båda.

Jag lider med dig, din familj och din dotter. Inga ord kan skänkas till tröst. Det enda vi kan göra är skänka er styrka och mod.

När livet känns tungt och meningslöst tänker jag ofta på historien nedan som berättades för mej vid en lägereld hos Cherokee indianerna för många år sedan. Jag hoppas den kan ge er den känsla av samhörighet med livets cirkel som behövs i denna krävande situation.

Cherokee Grassdance

This is a story that was told to me by a Cherokee Shaman named White Feather Is Silent.

Once upon a time there was a little boy that was different than everybody else. His father and mother was very concerned and worried about this and they were also a little bit ashamed of the way he was. The little boy couldn’t understand why, but he could tell by the way people were acting when they looked at him, that he was different somehow. Like they didn’t want to look at him. Neither could he understand why he couldn’t dance and play like the other kids were doing that was his age.

Years went by and he was getting old enough to attend to the yearly pow wow. He looked forward to this, though he was eager to dance and show the people in the village that he was no different than anyone else.

On the morning of the pow wow, he woke up real early and got outside to watch the people get everything ready for the big festival. After the sunrise, the elders gathered around the big drum and started to play. The women started to walk around in the tall grass, to make it lay down smoothly, so the dancers wouldn’t get all tangled up. The little boy sat by the side and watched, listening to the drumbeats, and his body started to move. He tried to get up, when his father asked him what he was going to do. –I am going to dance Father. –No, no my son, you can’t do that, he says. The little boy looks with his sad eyes on his father and then on his mother. Begging. But she shakes her head. The little boy can’t understand why they won’t let him dance.

The day goes by and a lot of good music and many good dancers have been performing all day long. The little boy and his family returns to their tipi, and everybody feels very uncomfortable. When his father leaves, to go and talk to the Elders, his mother looks at him and says –Why don’t you dance for me a little while, my son? –You can dance here inside the tipi around the fire. His face lights up and he gets up on his weary legs and start with some kind of a dance that don’t look like any dance at all. His body jerks and shivers, his arms are pointing in all kinds of directions and he is all crumbled up. His mother gets tears in her eyes, but he doesn’t see this, because he gets to dance!! After a little while he gets tired and sits down by the fire.

Later that evening his mother tells his father about the dance. Neither of them can understand what’s wrong with the boy, why his body makes these strange movements. It’s like he had some kind of strange disease that infected his whole body. They don’t know what to do, but they decide that they are not going to let him dance on any pow wow. There is too much of a shame in this.

The years go by and the boy is denied to dance at every pow wow.

When it’s time for the boy to perform his ritual, that he needs to do before he is aloud to enter into manhood, the village finds out that they are going to hold the biggest pow wow of the year at their tribal grounds. Everybody is exited, because that means that a lot of the other tribes will come to their tribe. The whole spring and the beginning of the summer is one big preparation for the big pow wow.

And the big day is here. Here comes the Apaches, the Seminoles, the Blackfeet and the Navahos. They are setting up their tipis all around the place and people are running around and talking to everybody. Fireplaces are set up and in the evening everyone is gathered around them to tell their stories.

The morning comes around and the sun starts to rise. It is the BIG day today. As always, at the opening of a pow wow, the Cherokee women greets the upcoming sun with their song Cherokee Morning Song. At camp, everyone can hear those beautiful voices thru the sky, it makes everyone shiver a little bit. It is so beautiful. The Elders are praying for a good pow wow and gathers around the big drum. They start their drumming and the expectations are rising. People are curious of who will be the best dancer for the day and who Miss Indian will be this year. It has been a long time since so many tribes has got together for a pow wow.

The drums are calling and the Cherokee Shaman is calling for the good Spirits and smudging and praying. Everybody starts to gather around the place where the dancing is going to take place, and waiting for the women to get out there and do their chores. But wait, something strange is happening. You can hear Oh’s and Ah’s all over the place. It is the boy, that with great effort is trying to do a dance. His father is on the run to catch him before he makes a total fool of himself, but he can’t move. His legs refuses to obey him. And the boy keeps at it, not seeing the disgust in so many peoples faces. His body leaps and hops and jerks and people starts to move around feeling uncomfortable. But, they can’t stop looking at the boy either. And all of a sudden! His movements starts to look different. His legs stomps around in a certain way, the grass starts to lay down real nice and smooth behind him, and his body starts to rise up from being so crumbled up and twisted before. His head moves with the sound of the drum, the Elders picks up on this and starts to beat harder and louder on the drum. His dance gets more and more even and beautiful the longer it goes on. His mother and father looks at their son and they are so proud. They have never seen a dance more beautiful or more powerful than this one.

When all the grass is laying down nice and smooth over a great big area, the boy falls down in exhaustion. His father runs over to him and kneels down by his side. The boys face is covered with sweat and he gets really scared when he sees his father. –I am so sorry Father, I just don’t know what happened, he says. His father looks at him really proud and says, -My son, I am so proud of you. It was the most beautiful dance I have ever seen! The Shaman walks over to them, helps the boy up and looks at the crowd and says –My People, this boy has now entered his Manhood with great honour. In doing so, he has given us a new dance, called Cherokee Grassdance, and this dance will from now on and forever, be the first dance on every pow wow throughout the whole nation, for so it is decided by the Great Spirit.

Mitakuye Oyasin
(We are all related)

copyright: Monica Andersson

Jag lider och känner med dig, Wargen. Känner med er alla.
Styrketankar och styrkekramar.

Sanna

Tack alla kära nya och gamla vänner. Tårarna trillar när jag läser era tankesvar...Solen skiner utanför fönstret men ljuset har svårt att nå in i min själs svarta skrymslen just nu....Jag har både fått en starkare tro på de andliga krafterna och på samma gång tappat tron totalt. Ett inre kaos alltså, jag känner mig mest otillräcklig och maktlös. Men man får ta till de knep som man kommer på....Jag har vänt mig till FläderMor (en stor fläder i min trädgård). Där sätter jag och besökande vänner upp remsor av tyg, smycken, stenar, vad som helst och under tiden skickar vi styrke/healing-tankar till Nina. Kanske kan ses som hokus-pokus, men tron kan ju försätta berg sägs det, och jag vill ju så gärna tro ändå.
Om jag ska se något positivt i detta kaos så är det att familjen har stärkts i sin kommunikation, gammalt groll har krymt inför denna sorg och vi har blivit bättre på att visa våra känslor...
Än en gång, det känns underbart att få ert stöd! Jag kommer nog inte att skriva så ofta framöver, men ibland när det blir för tungt är det skönt att vara på nätet och styra tankarna i en annan riktning....
Kram på er alla!

Kära Vän!
Stor oro gröper ur en. Den är obarmhärtig. Hur du försöker att hantera din ängsla och ångest ska du inte se som hokus pokus, se den som ett sätt att vädja om liv och förtröstan. Det finns ingen fastställd mall hur vi ska hantera det outhärdliga. Försök få styrka där du och dina nära känner att ni kan finna den.

Tack för förtroendet att du ville och orkade dela med dig av din och din familjs tragiska situation. Jag hoppas innerligt att ljuset snart återvänder.

I sympati
Eva