En bekant till mig gjorde sig illa i benet en söndag för några veckor sedan. Han är just inte den typen som beklagar sig i onödan och tänkte nog att jag går till familjeläkaren i morgon.
Fast dagen därpå så skulle han till närbelägna sjukhuset i annat ärende.
Han ber då läkaren på sjukhuset om en remiss ner till akuten eller ortopden för röntgen. Han hade jättevärk och linkade kraftigt.

Nehej så fick det inte gå till, utan det var familjeläkaren som skulle skriva remiss. Det var bara det att familjeläkaren hade semester i en hel vecka.

Dagen därpå ringen han till sjukvårdsupplysningen för att få en telefonremiss för det gjorde så himla ont.

- Kan du stödja på benet?
- Jag har inget val, men det gör så himla ont, måste få hjälp.
-Då får du vänta till din familjeläkare kommer hem.

Värken tilltar och han ringer till en anhörig som jobbar på en djurklinik. Berättar att han blivit avvisad av vården och att det gör så himla ont han vet inte vad han skall ta sig till för värken.
Den anhöriga fixar en inbjudan till djurkiniken för röntgen.

Det visar sig att benet var av på två ställen. Nu ringer han återigen sjukvårdsupplysningen för en remiss. Återigen nej.

Men nu rinner humöret till och han talar om att han varit hos veterinären och röntgat sig. Bildbevis finns för att benet är av på två ställen, räcker det?

Nu fanns det tid för undersökning, det blev dessutom akut operation.
Han är nu hemma med kryckor, gips och två titanskuvar i benet.

Nog har ma hört talesättet "kunde lika gärna gått till veterinären" när någon blivit nonchalant bemött hos läkaren men att det skulle vara sant.

Vet inte om man skall skratta eller gråta

Fast lite komiskt är det

Ja, herregud. Väljer att skratta!

jag med.

Jo lite komiskt är det
fast jag blir benad när jag läser hur det funkar i dag
Det får inte gå till så.

Kan bara instämma

Kunnskapsmässigt så skulle vetrinärer mycket väl kunna behandla människor (vi har ju ungefär samma fysiologi som de flesta andra däggdjur). Men de kan naturligtvis inte göra det, eftersom det är ett allvarligt brott att behandla människor utan att ha rätt licens (läkare eller sjuksköterska).

Vilken tur att de inte behandlade honom utan bara diagnosticerade då.

Visst har veterinären kompetens, har sett det på nära håll. Det man kan undra över är om vad som hänt i sjukvården.

Min granne har haft ont i sitt knä i sex år. Skadan han hade skulle för tio år sedan opererats på störten. Nu skulle han först utredas med sjukgymnastik. Det har tagit två år för att konstatera att detta inte hjälper. Sedan ett och ett halvt års väntetid för operation. Nästa månad skall han opereras.

Åker han till stora djursjukhuset med sin hund som behöver operera sitt ben får han tid för undersökning efter bara ett par dagar. Sedan är hunden undersökt, röntgad och opererad samma dag och åker hem för konvalecens.

Finns det resurser för att hjälpa våra husdjur så snabbt så borde det banne mig finnas för människor också. Det är grus i maskineriet någonstans. Mycket av sjukvårdsresurserna går åt till att bedöma vem som skall ha vård och vem som skall avvisas i stället för att vårda.

att våra husdjur tack och lov slipper vänta, kan noh bero på att djurägaren betalar hela kostnaden med eller utan försäkringshjälp
håller staten på att nedrusta sjukvården mer, blir det snart som i USA att den som har pengar får vård de andra får vara utan

Jamen vadå !!!

En hund som opereras och ter bort en livmoder eller juvertummör kostar ca 7000 kr. Försäkringsbolagen betalar ofta ca femtusen kronor av detta.

Motsvarande operation på människa kostar nog avsevärt mera. Så inte är det där det sitter.

nä. du har kanske rätt Bettson.
det är ju så att våra djur inte ska orsakas onödigt lidande.
tänk om sjukvården hade samma tankesätt mot människor
blir bara så förb..... när jag ser vad som händer.
har alltid varit stolt över att arbeta inom vården, nu vågar jag knappt andas om mitt tidigare yrke av skam för vad som händer

Jag tykcker absolut inte att du pejori ska skämmas över ditt tidigare yrke. Det är ju knappast personalen som orsakar merparten av problemen, det är väl snarare de beslutsfattare som inte har en aning om vad vårdyrket innebär...

Eller någon räknenisse som inte har förmåga och kompetens nog att se verkligheten bakom siffrorna.

Då blir det som historian med hål i hinken.

Bettson
Som är räknenisse

ja se veterinärer kan man alltid lita på

mina veterinärer Hokfors & Ignell i Örebro är bara så toppen

kunde jag så skulle jag ge dem ett jättefång med blommor

som tack för allt de gjort för mina hundar

Nu är det nåt jag inte fattar, eller har jag missat nåt? Måste man ha remiss för att komma till akuten? När jag själv bröt benet för några år sedan blev det till att åka med pling-plong-taxin till plåsterhuset. Då fick man ju vård direkt. För övrigt tycker jag att personalen på sjukan var helt underbar. De hade ett sånt stort tålamod med mig trots att jag var en jättebesvärlig patient (Är skiträdd för allt på sjukhus.)

Jag blir lite förbannad när jag läser att det kan gå till på det här viset. Det är skrämmande och jag undrar om det verkligen får gå till så här? Kalla mig torrboll, men jag har lite svårt att se det roliga här.

Instämmer med föregående talare, det är bara att åka till akuten. Skit i remissen. Beträffande veterinärer vs läkare så har jag hört att en gång var regementläkaren på i Uddevalla samtidigt länsveterinär. Fast det kan ju vara en skröna också.

Regementläkaren där jag gjorde lumpen, LV3 i Norrtälje var en riktig kvack. En bit över pensionsåldern, hade definitivt inte fått anställning utanför militärlivet. Kallades för "sniffen" för han drog in luft näsan hela tiden. 2 sköterskor fanns det, en var en riktig brallis. Den andra kallades för "59:an" eller "sommarn 59". Hon var nämligen sån, lång och torr.

Man tar sig för pannan
Här bör personen ifråga absolut göra en anmälan till HSAN
och också gå ut i media så att det kommer till människors kännedom hur man kan bli behandlad i sjukvården.
Vill nästan gå så långt som att personen är skyldig att låta andra få ta del av historien. Den får absolut inte upprepas.

Säger som några föregående... till Akuten behövs ingen remiss, dit åker man då man drabbats av akut sjukdom....det måste vara högst lokal företeelse på ditt sjukhus.

Läste lite om primärvården på din ort... där lät det som ni har en ren idyll
med doktor och sköterskor som gör hembesök....
Mycket snack och lite verkstad som det så ofta är

det kanske inte finn någon akutavdelning på orten.
det finns platser där det är låååångt till akuten

Jag har varit inne akut 3 ggr med min då 10 månadersson, för falsk krupp och för brännskada. Suverän mottagning alla gångerna - när det handlar om barn så går det (oftast) till som det ska.

Däremot när min sambo blödde ur halsen och ringde till akuten så fick han inte komma in alls! "Det är nog bara förkylning...."
Till saken hör att hans morfar blödde ur halsen en vecka innan han dog av brusten kroppspulsåder (i nästan samma ålder som sambon är nu), och då sa läkarna att det kunde vara ärftligt! Men inte ens denna påtagliga oro för sambon räckte för att han skulle få bli undersökt. Efter ca 10 samtal fick han en tid. På vårdcentralen, 9 dagar senare.... Som tur var hade blödningen slutat tills dess, och sambon lever och mår bra (ännu, i alla fall). Men vad som hänt om det gått illa, det vet jag inte?

När min pappa hade ramlat och gjort illa knät fick vi rådet från sjukhusakuten att försöka få en röntgenremiss skriven på vårdcentralen innan vi åkte in.
Detta för att minska väntetiden på akutmottagningen.

Fungerade perfekt!
När vi kom till akuten (Kungälv ) så fick vi direkt åka upp till röntgen. Sedan behövde vi bara vänta på att läkaren skulle titta på bilderna.
Smidigt!

(Och diagnosen: sprickor i knäskålen.)

/Mimmi

Från första januari i år , jag kanske har fel på datumet så är det remisstvång.

Det finns två vägar att komma in till akutvården. Pling-plong-taxi om du blir beviljad en sådan när du ringer förstås eller remiss från familjeläkaren. Annars tas du inte emot.

Finns inte familjeläkaren tillgänglig så kan sjukvårdsupplysningen bevilja remiss. Om de sedan gör det eller du blir nekad får väl visa sig.

Själv fick jag kraftiga bröstsmärtor veckan innan påsk. Tillhör också den där skaran som inte stör sjukvården förrän det gått ganska långt.

Familjeläkarmottagningens telefon gick det inte att komma fram till. Eftersom jag hörde personal men de inte hörde mig ringde jag 112. Talade om att jag hade bröstsmärtor och inte kom fram på familjeläkarmottagningens telefon. Jag fick då uppmaningen att åka dit direkt vilket jag gjorde. Jag körde bil själv vilket var fullkomligt idiotiskt, hade inget annant alternativ. Ingen var hemma och närmsta taxistation är tre mil bort och kan komma ner det passar dom.jag kände det svårt att andas och tyckte det var bråttom.

Framkommen till läkarmottagningen så blev det ett himla hallå. Ambulans till sjukhuset nålar stick och prover. Inläggning tre dagar för observation osv. Jag är provad, screenad, scannad, röntgad och väntar nu på ytterligare undersökningar. Blev suveränt omhändertagen.

Nu var det inte hjärtinfakt, men om det hade varit. Inte skulle jag behöva ha kört bil själv till läkaren. Kunde ju fått en massiv infarkt och kört ihjäl någon inklusive mig själv. Jag tänkte inte så långt för jag hade så fruktansvärt ont. Men det sitter ju närvarande människor på 112 som skulle ha en lägre stressnivå än vad jag hade. Dessutom var det dom som sa att jag själv skulle åka till läkarmottagningen direkt.

Nu är jag ju en sådan där "kansjälvmänniska". Klarar mig på något sätt i alla lägen. Men hur gör alla andra? Beror hur mycket hjälp man får på hur mycket man gnäller. Finns det kanske någon gnällspikskurs man kan gå på för att försäkra sig om att komma fram till sjukvården.

Och hur sjutton skall det bli när man blir gammal!

Verkar nästan som om smartaste lösningen är att leva hårt och dö ung.
Det är väl kanske bäst att lägga i en växel till och passa på att ha så roligt som möjligt medan man kan

Menar du min ort. Familjeläkarmottagningen på min ort tar inte emot nya patienter. Jag har kvar min gamla familjeläkare där jag bodde förut som är helt underbar men sällan anträffbar.

Familjeläkarmottagningen där jag är listad har tidvis under flera år varit två fasta läkare fast det finns sex tjänster. Det är också huvudläkarstation som måste ta emot alla olistade patienter när landstinget ser till att privata läkare slutar. När sedan de privatläkare som trots allt varit kvar går och dör så har väntetiden till läkare varit mera än tre veckor ibland.

Sjukvården när man väl kommer till bruk av den är alldeles OK. Det är tillgängligheten som inte är den bästa. Nu snackas de om att det skall bli någon central sjukvårdupplysnings/sortering/bokning för hela länet även dagtid. Det ser jag inte fram emot.

Fortfarande handlar det om kommunikation. På min lokala familjaläkarstation så vet de, att om min man eller jag ringer så är det inte i onödan. Mycket vatten har runnit under bron innan dess. Men om man blir kopplad till någon okänd tio -femton mil bort så kanske vi låter för sansade för att tas på allvar. Kanske gnällspikskurs i alla fall!!!!!