Ibland uppfattar jag det som att omgivningen bara betraktar mig som en nyttovarelse. Bra att ha när man behöver. Min make känner på samma sätt.

Vänner eller bekanta behöver hjälp och de får hjälp, när vi behöver hjälp så har ingen tid.

Vänner och bekanta kommer med sina problem. Äktenskapsproblem, ekonomiska problem, sjukdom, problem med barn osv. Man stöttar uppmuntrar lyssnar, tipsar.

Då känner man sig uppskattad. Men när det ordnat till sig för dessa personer och de firar så finns vi inte med. Maken påstår att de känner sig generade och inte vill bli påminda om när livet inte var så bra. Kanske är det så.

Har man själv en riktigt dålig dag och skulle behöva en kopp kaffe och en pratstund så verkar det inte som om folk har kaffe hemma. Maken påstår att folk ser oss som en trygghet och absolut inte vill veta om vi har några problem, för då finns den tryggheten inte kvar. Vi är förmodligen sista utposten.

Vi firar femtio år om ett par år. Man undrar ibland om det kommer några på födelsedagen eller om man skall annonsera att man är bortrest för att slippa förödmjukelsen. Min fyrtioårsdag satt jag ensam hela dagen. Vill inte gärna göra om det igen.

Hur sjutton har det blivit så här och vad kan man göra åt det hela. Något fel måste man väl ha gjort.

Som tur är finns ni här ute och man kan slinka in på en pratstund när som helst om än inte så privat. Det känns skönt. Massor av trevliga människor som bryr sig. Suveränt.

En Bettson som inte alltid är så glad som hon låter

vet precis vad du menar. jag råkar alltid ut för samma symptom, där det aldrig finns någon när jag behöver hjälp eller bara prata med någon.
jag tror inte det beror på hur man är, utan att ens så kallade vänner tar förgivet att man ska finnas tillhands när dom behöver hjälp och stöd. är man sedan som jag singel, så är man alltid ensam på helger med en död telefon.
det är nog snarare så att dom har blivit bortskämda och inser inte att det finns tillfällen när det är payback time. så man får väl öva på att säga nej ibland.
kram på dej.

Hei Bettson. De er ikke dine venner, venner har tid til hverandre. Kommer de får å få hjelp avis dem høflig men bestemt, fortell dem at du ikke har tid til å prate nå fordi du er opptatt. Reis bort på din fødselsdag fortell det til alla du kjenner, fortell hvor mye du ser fram til det . bare kose deg spise god mat, oppleve nytt sted. Sett i gang å prat om deg selv, så oppdager de at det finnes en person der - Bettson,så kanskje de slutter og ta deg for gitt. Gjør de ikke det - dump dem. Lykke til. Vennlig hilsen Hosta.

livet e mycket ge o ta

men en del tar o tar

o då känner man sej utsugen

som om man träffat på vampyrer
då måste man lära sej att säga nej
för att orka själv

det är faktiskt inte fel att säga nej ibland
ingen orkar vara någon annans papperskorg

stå på er

Kan känna igen mig litegrann i det du skriver....jag känner mig ofta lite "utanför" andras gemenskap....ibland inser jag dock att det nog mest beror på mig själv...mina "fel" arbetstider och att jag har många barn...

Och nångång inemellan så inser jag också att jag kanske är mer "finkänslig" än andra som bara dundrar på och kräver uppmärksamhet... och som får det också för att jag även är ganska lyhörd för andra..
Och att jag är så "finkänslig" att jag inte vill "störa" andra med mina bekymmer...de har ju nog med sitt..
...och att jag helst inte vill "tränga mig på" men har svårt att inte bjuda in andra som jag märker gärna vill vara med om det är nån begivenhet här...

Jag har kommit fram till att det är inte mig det är fel på utan alla andra.....

Men du, Bettson....dig verkar det inte vara nåt fel på......


Nej, allvarligt talat....jag tror att jag faktiskt skulle tjäna på att vara lite mindre finkänslig och ta för mig mer....kanske är det så för dig också.....

Kramar (...och då KRÄVER jag ett par tillbaks.. )

Ja, hur ska man vara egentligen... och hur blev blev jag det jag blev...

Vilka bra frågor du ställer. Kan inte bidra med ett enda svar.

Kramisar från amaira svarslös .

Egentligen tror jag att maken har rätt , du är alltför duktig" och bra på att fixa relationsproblem -"Ta ner "Kuratorn är inne " skylten
och sätt upp den jag förslog tidigare
Tresspassers will be composted.

Ska man stödja på det sätt som du beskrev -tex i den roliga "köpa underkläder till frun" historien -borde man få bra betalt -eller åtminstone Nobelpris i omtänksamhet

Fast tänk om alla som du försvann ..blev inte kul för de andra då .
Ungefär 5 riktiga vänner hittar man i livet -de kan komma tidigt eller sent -de övriga får man räkna som bekanta

Njut på din födelsedag !!det är du värd:)
Hälsar K

Känner igen mig där...får oxå
såna funderingar ibland, men jag slår bort dom snabbt...
här på landet måste man hjälpas åt...hur allt
än är ibland

Din man är en klok kille...han tänker nog rätt

Hej Bettson
Jag är helt ny som medlem men känner redan att här på forumen finns en stor gemenskap och en stor öppenhet.
Det du skriver upplever jag just nu. Mina vänner och släktingar har gått igenom samma stora kriser som du beskriver, skilsmässa, sjuka barn, kärleksproblem och misshandel.
De ringer mig och jag finns där, alltid.
Samtidigt har går jag igenom den största kris i mitt liv, min mamma, min bästa vän och mitt allt dog i våras.
Inte en enda gång har någon frågat hur jag mår, det får jag påtala själv.
Jag trodde att jag hade bättre vänner än så.
Vi har inte gjort något fel, det säger mitt hjärta, det är de andra som inte förstår bättre.
Jag fyller också 50 om några år och jag åker nog på Spa. Häng med!!
Kramar till oss alla!

Här har du en till som känner igen sig . "Hjälpare" kallade en psykolog mig. Det är vi hjälpare som alltid finns till hands och lyssnar, kommer med goda råd och hjälper våra vänner, men det är ytterst sällan DE "vännerna" är de som finns till hands den dagen vi behöver någon som lyssnar. Jag vet av erfarenhet.

Du är så lugn och trygg, stark, klok, förnuftig osv. Du borde jobba som kurator. Det var ord jag ofta hörde förr och sällan såg någon av de vännerna att jag grät inombords och att mitt inre var i uppror av mina egna problem.

Jag hade tur, för några av mina vänner var "riktiga" vänner och minsann dök det inte upp några nya goda vänner runt knuten

Nu har jag några GODA vänner och ett antal bekanta.

"Hjälpare"... Ja, det kan man nog kalla oss. Man bara ställer upp i ur och skur, det sitter i ryggmärgen på nåt vis. Jag skulle aldrig kunna stanna upp och tänka att jag inte vill hjälpa till. Inte omedelbart i alla fall, men kanske man skulle säga ifrån att jag minsann vill känna att nån finns där för mig också... Och jag är också sån som inte vill störa andra med mina bekymmer och tankar. Men det kan vara svårt för dem att uppfatta hur man mår om man inte säger nåt... Ibland kan allt bli för mycket, och då blir man lite deppig av att känna sig ensam, speciellt när man nyss hjälpt någon annan med sitt... Precis som att man inte räknas...

Men när ens vänner glömmer bort ens födelsedag, då är det dags att söka sig nya vänner! Det minsta man kan begära är väl att de kan höra av sig och gratulera på dagen. Personligen skulle jag talat om det för dem vid nästa samtal! Då har man gått från vän till bekant när de glömt bort ens födelsedag.

Jag har egen erfarenhet av vänner som jag haft dessa problem med, men även en syster som bara tar och tar...

Var hos en klok människa en gång, och hon sa "se hur männikor är, inte hur du vill att de ska vara". När jag känner mig lite deppig tänker jag på de orden, för på nåt vis är det ju dom som har problem, inte jag.

Kram på er alla, "hjälpare"!

Ni får börja göra saker ni inte gjort förut, gubben och du. Åka på en resa, gå med i en förening, gå ut och dansa, helt enkelt skaffa nya vänner och bekanta.
Nånting finns säkert som ni kan ta tag i och bli lite upptagna. Vad gjorde ni som unga? Kanske finns det något att ta upp där igen.

Du verkar ha en ovanligt klok gubbe, som ser och hör "mellan raderna", men nu är det dags att läsa mellan era egna rader.

50-årsfest, ja men herregud, hyr en lokal och skicka ut inbjudningskort om du verkligen vill ha fest, annars tycker jag ni gör nåt kul, bara ni.
När jag fyllde 50 önskade jag att få sova på hotell och äta hotellfrukost, så vi åkte till Tällberg och bodde på fantastiska Green hotell, när vi bokade så nämde vi att det var min födelsedag så det låg paket i rummet och jag fick en flagga på min plats vid frukosten. Det var jättemysigt. På kvällen var vi på Rapsody in rock i Gävle, innan det åt vi middag ute.
En perfekt födelsedag!

En sån där "hjälpare" har jag också alltid varit, förr - inte nu längre.
Precis som ni andra beskriver så fanns jag alltid där och hjälpte, lyssnade, tröstade och allt vad det nu kunde röra sig om samtidigt som jag skulle vara duktig ensamstående trebarnsmor. Jag flängde mellan jobb, föräldramöten och "vänner i nöd" i ett sånt tempo så jag alldeles glömde bort mig själv och mina behov.
Så en dag orkade jag bara inte längre, men var var vännerna då? Ingen ville/orkade/hade tid att stanna upp och lyssna på mig. En av de s.k. vännerna sa t.o.m. i telefon " - Jaha, mår du inte bra? Men då hör jag av mig senare då, när du orkar lyssna." Kan tala om att hon är avförd från listan efter den kommentaren... Under de följande jobbiga veckorna fanns det bara två vänner som höll kontakten och brydde sig om mig och hur jag mådde, de övriga, ett tjugotal, var som bortblåsta. Jag lät dem förbli bortblåsta.
Man brukar ju säga att "i nöden prövas vännen" och så är det tyvärr.
Min nyblivne pojkvän (på den tiden), numera make, brukade fråga mig varför jag alltid ställde upp som soptunna åt dessa människor, då tyckte jag att det lät illa, men så här efteråt inser jag att det var just det jag var "en alltid öppen soptunna" där de kunde dumpa sitt elände och tröstade och styrkta gå vidare.
Nu har jag lärt mig att säga nej, jag ställer inte längre upp på envägskommunikationer. Vänskap är både ett givande och tagande.
Det har kostat mig de allra flesta av mina s.k. vänner och det är det värt. De var ju ändå inga riktiga vänner när det kom till kritan.
Kram på er alla som behöver en...

Välkommen till klubben.. ger man en hand så tar de oftast hela armen. Jag är en snäll och hjälpsam natur och har alltid varit, men efter att vännerna tog sig för stora friheter och tog för mycket för givet så började jag säga stopp-- det som då hände var att man fick kommentarerna "värst vad grinig du är idag då..." osv... Det är tur att man har självförtroende och kan ta sånt.

Det är likadant på jobbet när man jobbar mot kund. Jag brukade alltid göra dem till viljes genom att utlöka kravspecen i sista stund ge dem den där extra funktionen de bara måste ha... slut på det nu. Dels genom order från chefen att jag är för snäll samt att det är ingen som tackar mig för övertiden.

Så...hur ska man vara egentligen.. bra fråga.

/Henrik -25 år

Hejsan Bettson!
Du tar upp ett verkligt problem. Vi är tydligen många som upplever våra vänskapsrelationer så som ni gör.
Naturligtvis är jag inget proffs som varken vet eller kan svar på den här typen av problem men gissa får man ju.
Jar tror att folk har det svårt med prioriteringar. När man mår bra prioriterar man ett - när man mår dåligt prioriterar man annat. Du och din man, liksom vi andra har kanske givit lite fel signaler till våra "vänner". Jag tror att vi får ändra vår attityd. Vi får helt enkelt pröva vilka som är de riktiga vännerna genom att våga be om hjälp när det behövs. Vi måste också våga berätta vad VI känner och vilka behov Vi har. Jag tror att man självsanerar bland "vännerna" på det här sättet. Det jäkliga är att man riskerar ju att sitta rätt ensam sedan... men man får satsa på nya ...
kram, hehoc

Instämmer med er andra.

Jag är sjukskriven för "stressdepression" första sjukskrivningen var i början av 2000, nu har jag precis fått beviljat en sorts pension i två år (sjuklön). Inte en enda av mina tidigare "vänner" hör av sig, så här sitter jag. I våras började jag läsa enstaka ämnen på komvux för att komma ut bland folk igen. Mötte då en tjej som är 23 år (hälften av min ålder) som är precis den vän jag behöver. Denna hösten valde jag ett ämne som jag visste hon skulle läsa bara för att vi skulle kunna hjälpas åt med läxor. Vi hjälpare måste hålla ihop.

Anna i Örsjö

Tycker synd om er alla som blir så överkörda av era "vänner". Slå näven i bordet och visa att ni inte går med på det längre!

Det är nog detta som är knuten. Du säger att de kommer - alltså en aktiv handling från deras sida. Det låter som du själv inte är aktiv i komma till dina vänner. Det är inte så lätt att gissa sig till vad människor vill. Ingen kritik utan bara ett konstaterande att det är svårt att be om hjälp

Tack snälla ni!

Nu har jag lärt mig en massa nya ord som jag inte kunde förut. Återstår bara att lära sig att använda dom .
Ord som nej, paybacktime, kräva , ta plats, prata om sig själv, våga var en person osv.

Skall bli spännande att se om jag vågar använda dom . Jag förstår också varför jag tycket så illla om soptunnor. Är ju en själv men vill inte vara en sådan.

Det säga att man hittar fem bra vänner i livet. Paret med underklädesköpet till frun var två av dom , tyvärr är de inte i livet längre. Det innebär egentligen bara att jag har tre kvar att träffa. Undrar var de är bara, fast skatter skall man visst hitta på oväntade ställen sägs det.

Men visst känns det konstigt ibland. Jag bjuder alltid på kaffe och pratstund. De som kommer inom dörren när vi äter blir bjudna på mat.

För fjorton dagar sedan så hade jag ett akut behov av att prata med någon om något annat än jobb. Eftersom jag äntligen har skaffat bil så satte jag mig i bilen och hälsade på hos folk, sådana som oanmälda dräller in hos mig så fort de har problem. Jag satte radien till två mil. När jag knackade på dörren så möttes jag inte med kommentaren hej kommer du , vad trevligt, stig in.

Nej det var: Kommer du, vad vill du? Inte på ett enda ställe ( jag var hos fyra stycken) fick jag en kopp kaffe en gång, utan mera en besvärad tystnad underförstått när skall du gå?

Efter en sådan eftermiddag känner man sig som något katten släpat in.
Min fyrtioårsdag hade jag förträngt men se nu kommer trollet fram igen, speciellt sedan maken och jag i helgen började diskutera vår femtioårsdag. Vi fyller med en veckas mellanrum.

Det vi önskar är en stor fest i enkel lokal med enkel förtäring där gästerna står för underhållningen. Min skräck efter förförra helgens hälsapårunda är att ingen skall komma. Kanske är det då bättre att resa bort fast det känns som ett nederlag.

Fast varför skall jag egentligen anpassa mig efter andras ovilja till paybacktime.

Kanske skulle man bjuda in till den stora festen i alla fall. Om det inte kommer någon så skulle man kunna sätta in tackannons för uppvaktningen men säga i annonsen att jag saknade många av de jag trodde var mina vänner där( obs inget jag kommer att göra, men nu har jag börjat ilskna till lite och tanken känns ljuv).

Nehej,,, nu få man spotta upp sig lite. Äntligen fredag osv.

Kram på er alla

Bettson

Lägg pengarna på er själva, res bort nån stans, njut av lyx och få nya upplevelser, och ev. nya bekantskaper.
Det gör jag och maken på våra födelsedagar och bröllopsdagar. Ibland tar vi barnen med om det passar.
När jag fyllde 40 bjöd jag släkt o vänner. En kväll går ruskigt fort, det blev dyrt och det kändes jobbigt. Efter att ha varit på en del kalas kändes det naturligt att bjuda igen.
Men nu får det räcka.
Tänk så här: vad vill jag egentligen? Vad är värt?
Måste jag tänka på andra?
Tänker nån på mig?
Kram/
Malvia

Jag är nog "lite egen" av mej. Har några personer som jag litar på o som ÄR mina vänner! Se´n har man ju "bekanta", men dem litar inte jag på!
Man kan prata o fika(t ex) ihop, men vänskap, RIKTIG vänskap är att kunna dela allt!
Har alltid haft svårt att lita på andra, beror på en hemsk barndom.

Bettson, kanske jag är helt ute och cycklar, men kanske framstår ni som så duktiga och kapabla att bekanskapskretsen känner sig lite underlägsen, att dom helt enkelt känner att dom inte har något att bidra med.
Mitt råd är att ni tydligare går ut med att ni faktiskt också behöver hjälp, stöd och uppmuntran ibland.
Hälsningar Birgit Ek

Jag är inne på Birgits linje, era bekanta kanske känner sig underlägsna gentemot er? Det bästa att göra i situationen är svårt att sia om, det kan vara att visa sig sårbar själv för saker, men även kanske att försöka "klara sig själv" och söka sig till mer "jämlika" personer? Mitt råd är att fundera över hur man själv vill vara mot andra.