En klarblå himmel, solen skiner, minus sju grader, två decimeter snö på marken och snötäckta träd och buskar.
Vilken vinterdag! Var kom den ifrån?
Vaknar på morgonen och tassar upp - vad ser jag? Jo datorn står på... Har jag glömt den, nää, det tror jag inte.
Rör på musen och skärmsläckaren ger plats för ett organiserat "desktop" som visar ikoner med program...
Ingen son syns till...
Han e ju bara för gooo!!!!!!!!!!!!!!! Det hade jag inte väntat mig, inte
förväntat mig. En tjugotvååring med huvet fullt av egna projekt och idéer - och så tar han sig tid att överraska mamma. *glad*
Kikar ut genom fönstret, och ser Molly med sina årsbarn tugga äpplen under äppelträdet. Har inte sett till henne under hela sommaren, men här är hon äntligen.
Öppnar försiktigt dörren och sticker ut kameran genom en springa, utan att visa mig. Ser via displayen, och tar några kort.
Hon får demonstrera snödjupet.
Men vanudå! Det där är inte Molly!
Molly har ett hack i vänster öra, vart har Molly tagit vägen? Vad har hänt henne? Kan det är vara Nelly? Eller troligtvis ett äldre barn till Molly, som nu har egna barn...
"Vem? Pratar du om mig?"
Jag tar kameran med mig och tassar ut genom verandadörren på andra sidan, för att inte störa familjen under äppelträdet.
Istappar glittrar i solljuset.
En flock domherrar sitter i en av de stora lönnarna, och herrarna lyser med sina röda bröst.
Gårdagens smältsnö har stelnat till kristaller som gnistrar som små lampor i solstrålarna.
Här är det enbusken som leker julgran...
...medan bären försiktigt kikar fram under sitt nyaste täcke.
Ibland känner jag mig så liten inför naturens storhet .
Att jag råkade få fatt i en mössa som är för stor och bara trillar ner över ögonen på mig, och att snödrivorna ibland når över stövelskaften och trillar ner i sockorna, gör inte känslan av litenhet mindre.
/amaira.