Jag har en kompis och han har en kompis som lär ha sagt att det aldrig märks när han städar och gör sig till fast det sker kontinuerligt varje vecka året runt faktiskt.
Är det så..(oj farligt vatten) -att, ja mestadels kvinnor då
inte ser när vi män tuppar och gör oss till?

Ger du din partner, tjej eller kille credit eller beröm? Men det är inte beröm jag menar, alla i ett hushåll skulle kunna hjälpa till på sitt sätt, utan mer en känsla, känslan att höra ihop som gör att man visar uppskattning med något vi kan kalla credit *H

Visst är det väl ändå konstigt, om en karl/kille gör nåt hemma så ska det genast berömmas o gullas. Men om vi tjejer/kvinnor gör samma sak, då är det bara vårt jobb. Tänk er själva när vi kommer hem efter en dags slit på jobbet, diskbänken är tom o ren, o man tänker att guuud va skönt att man slipper den idag. Om man inte säger till på en gång så kommer frågan automatiskt - Ser du inte att jag har diskat?. Grabbarna är väl inga lobotomerade idioter heller? Vad är det för skilnad på om det är jag eller han som diskar? JAG skulle aldrig tjata om att jag är så himla duktig för att det till99% är jag som tar hand om allt i hushållet. Varför är karlarna så då? Nu är väl inte alla killar/karlar så heller, men en majoritet av dom. Samma om en kile/karl är sjuk, det är bara sååååå synd om dom, det är inte mer synd om dom än om oss tjejer/kvinnor. Men vi tål nog bra mycket mer än dom, vi är på den punkten det starkare könet. Den det är mest synd om när det manliga könet åkt på en influensa (eller en simpel förkylning) är väl oss som måste passa upp på dom, det finns väl inget ynkligare än en sjuk karl. JAG är nog ute på farligt vatten (men det gör inget, jag kan simma)
Mvh. Laika

Laika, du kan få låna flytväst av mej för jag har två !

Håller med dig fullständigt !

Håller med fullständigt Laika.
Smén och jag har varit tillsammans i 30 år och just den saken
förändras aldrig!!!!!

Men vad gör det om hundra år ......

Oj oj, vilka svåra svarsalternativ. Jag har läst och läst och funderat på var jag ska sätta mitt kryss, men jag har inte kunnat bestämma mig ännu.

Lagar han en god middag så talar jag alltid om att det smakar gott, men
att han dukar av och sätter in i diskmaskinen när jag lagat maten, det är en tyst överenskommelse vi har, och det kommenterar jag inte.

Dammsugaren eller tvätthögarna tar han ju aldrig tag i så där finns inte mycket att kommentera och aldrig har jag väl hört någon uppskattning för att han har en hög med rena kläder att stoppa in i sin garderob ( Jo, han får faktiskt lägga in den själv!! ) eller "Så blanka fönstren är och du har bytt gardiner" eller "jag ser att du har dammsugit idag". Nu går massor av män i försvarsställning och tänker "ja, men jag ser ju inte sånt" och ibland kan det ju vara en känslig kommentar - är det så märkbar skillnad före och efter dammsugning att det verkligen syns???

När jag, efter inlindat tjat och lite bearbetning, får mannen att göra något sånt som jag inte kan klara själv, t ex lägga tak över uteplatsen, så gäller det att smöra på , dels för att jag tycker han är duktig och det blir bra, men även med baktanken att få ännu mer gjort


Fortfarande så kan jag inte bestämma mig för ett svarsalternativ...

KUL TRÅD!
Så där, Laika, tyckte jag också i din ålder. Har gett upp, tog för mycket ork o kraft, en del är ouppfostringsbara. ( det ska föräldrar göra, tack svärmor för ditt upppassande)
Om jag vill ha det städat så får jag göra det själv. Och det blir på mitt sätt.
Övriga familjen får göra det de är bra på.
Men ett bra sätt är att få hem gäster, då skärper alla till sig!

Ja, tack och lov var det "lätt" att svara. Och självklart. Till slut.
Det har inte alltid varit så.

Ja, jag ger min man OCH mina vänner, OCH mina barn, uttrycklig credit, tack, och uppskattning. Talar om att "vad fint det blev", "vad glad jag blir", "vad go du är", "det här känns bra", "vad duktig du är" osv.

Och jag ger även mig själv denna credit numera!!!!!

Joo, även inför de mest "vardagliga" saker!!! Och i sånt som "borde" vara självklart.
Är det inte i vardagen som vi behöver uppskattning som mest? Ett uppskattande ord för att vi faktiskt bryr oss och kämpar på?

Och en förståelse för att vi alla är människor och gör fel och misslyckas och inte klarar, osv. Allt har faktiskt "en orsak", även när vi inte för vårt liv kan se eller förstå den.


"Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst".



Min man är likadan mot mig - och OJ vad jag har behövt det!!!

För jag är så himla "dålig" på så mycket. Har en ADHD-problematik som gör mig starkt vardagshandikappad. Och kan någon vara bättre på att döma ut mig, än jag själv? Betvivlar det starkt.

Så, när Hjärtevän envisats med att ge mig credit för vad jag faktiskt gör, och inte hakar upp sig på allt som jag inte gör, så hade jag svårt för att ta emot det från början.

Men det gör så MYCKET, betyder så mycket, ger tillfredsställelse och lycka.
Jag duger...



Än en gång tjatar jag "Du kan inte förändra andra, du kan bara förändra dig själv".
Och kan jag inte formulera problemet så kan jag inte heller finna en lösning.

Med "formulera problemet" menar jag att klara av att se det, UTAN att döma, utan i stället se verkligheten och sanningen.
Med acceptans och inre lugn.
Och utifrån DET fundera över hur jag bäst kan handla, i den verklighet jag befinner mig i.

Utan att ta bort känslorna på något vis, men inse att känslorna inför det, är MINA och MIN sak att ta ansvar för, på ett vis så att jag är rädd om mig själv, och handlar på ett vis så det i stunden och förlängningen är det bästa för mig.




Det är så lätt att glömma bort att ge den vardagliga "självklara" uppskattningen, att tro att den är så självklar att den inte behövs.

Den behövs ALLTID!


Det är också ibland svårt att behandla både sig själv och sin partner som en VÄN.
Är man sedan inte alltid vän med sig själv, är det nog ofta stört omöjligt att vara vän med någon annan (när det gäller).



Man kan inte förändra någon annan, bara sig själv.
...Och då händer det ibland att det märkliga sker, att även andra förändras.

Det är faktiskt det enda sättet att förändra andra på!
Vilket också ger en välbehövlig insikt i hur svår förändring faktiskt ÄR.



Kanske ligger det svåraste i, när det gäller att ge andra credit (när man själv är frustrerad och missnöjd), i att möta sin egen oförmåga att handskas med situationen som blir.


Kanske ligger svårigheten i att jag själv inte på ett tryggt vis klarar att sätta gränser - inför mig själv och andra.

Och då får den andre bära frustrationen, eftersom det är den andres agerande som aktualiserar min oförmåga.


Kanske ligger svårigheten i att jag blir rädd för vad som kan hända, om jag ser situationen som den är, och börjar ställa relevanta krav (både på mig själv och partnern) och stå för dem.
Kanske kan det i värsta fall leda till att relationen upphör? Att mina "drömmar" kraschar?
Då är det kanske bättre att fortsätta "slåss och bråka" och kräva förändring av den andre, "för bara den andre ändrar på just det, då blir ju allting bra".




Känslor är inga lätta saker. De har i sig en stark drivande kraft.

Att både acceptera dem, leva i dem, tillåta dem med förståelse och värme, "surfa" på dem, och SAMTIDIGT inte agera ut dem i stundens stormvåg - *Puuuuuhhh, torkar svetten ur pannan* Men det GÅR!
När jag förstår mina känlsor, och ger även DEM credit, för den uppgift som de faktiskt finns till för.


Det är lite som en liknelse som jag haft i flera år:

Vill jag fara runt som i ett nötskal på ett stort hav, när livets stormvågor kommer?
Eller ... vill jag vara kapten på min egen skuta...

Vill jag vara kapten på min egen skuta, så får jag inrikta mig på att ta skepparexamen. Det är inga lätta läxor att lära. Inte heller gör kursen att jag kommer undan livets stormvågor.
Men den gör att jag slipper vara rädd, för jag vet att jag har kunskap att förlita mig på, och att jag gör vad jag kan. Och jag vet att det räcker, även om mitt fartyg skulle välta, ja även om det går till botten.

Jag vet att jag DUGER, och det är nog där som det sitter, alltsammans.

Jag är inte längre något offer.


Filosoferade amaira.

Det jag gör i den situationen, är att tala om hur glad jag är att det fungerar så självklart, och talar om hur mycket jag uppskattar det friktionsfria i vår samvaro.

Det är också att "ge credit".

/amaira.

... jag förstår inte varför det ska heta att man och barn "hjälper till"? Då är det på något vis underförstått att det är MITT ansvar och att jag ska vara tacksam när jag "får hjälp"... varför skulle jag gå i taket av förtjusning när en person i mitt hushåll tar normalt ansvar? Dom gånger jag ger "credit" är när jag känner att det är extra skönt att diskmaskinen är urplockad när jag kommer hem.. inte 17 håller jag på och "gullar" om det varenda gång... Credit ger jag och credit kräver jag... men inte varje gång!

Jag kör stenhårt med att vi är fyra personer som äter, rör till och skitar ner i hemmet - alltså är det fyra personers ansvar att diska, städa, tvätta och laga mat!

Amaira - forumets egen lilla djuping, har levererat ännu ett mastodontinlägg. Du är så full av klokskap amaira...

Samma här, men ändå brukar det sluta med att "jag gör det själv så det blir gjort."

Numera är barnen utflyttade och sammarbetet funkar jättebra.
Berömmer när det förtjänas beröm, inte slentrianmässigt för självklarheter,
"För mycket av det goda skämmer".

Åh... det där var inte så långt...

Är stolt över hur lite jag skriver numera! Har så mycket "skriv" i mina fingrar, och fort och lätt går det också.
Har ett behov av att filosofera. ( = har svårigheter att klara av mitt liv utan stora mängder eftertanke)
Så jag tackar för möjligheten att få skriva av mig här ( ).



Ina! Jag håller med dig! Det jag skriver tar inte på något vis bort innebörden av det du säger!

Gränser och krav är jätteviktigt!!! Ingenting i det jag skriver, förespråkar att vara dörrmatta!!! (utan tvärtom, eftersom en "dörrmatta" är ett offer, och definitivt inte tar ansvar, bara ger sken av att göra det)
Ville bara förtydliga det, även om du inte skrev ditt inlögg som reaktion på det jag skrivit.

Kramisar/ amaira.

Men jag är verkligen stenhård..
Jag har t o m lagt tillbaka gubbens skitiga kalsingar i hans garderob... Det låter brutalt, jag vet, men jag hade sagt ifrån att det som skall tvättas skall lägga i tvättkorgen och ingen annanstans!

Jag har huvudansvaret för tvätten, min karl för eldandet, stora grabben för att disken kommer in i skåpen när diskmaskinen är klar och lilla grabben för matlagning när det bara är pojkarna som är hemma. När alla är hemma växlar matlagningsansvaret...

Tog inte illa upp på något vis amaira - det du skriver känns som en "snällare" variant av mina tankar...

Gäller det här bara städning, eller? För jag har en riktigt duktig karl och det skulle ju bara vara fjantigt om jag sa något uppmuntrande om hans hushållsarbete. Och likadant åt andra hållet. Förutom när det gäller mat.

Annars berömmer jag honom gärna. Och han mig.

Fattar inte detta med att kvinnor fortfarande anser sej behöva ta hand om hushållsarbetet!
Jag är 54 år och har mycket äldre syskon...redan för dom var det självklart och är fortfarande att man tar lika mycket ansvar för hushållet oavsett om man är man eller kvinna!
Vi kanske är utomjordingar då i min släkt...men dom män jag levt med har också som en självklar sak tagit hand om hushållet...mer än vad jag gjort faktiskt!
Och...jag har tänkt många gånger när jag hört arbetskamrater klaga över att deras män inte städar eller fixar nåt i hushållet på "rätt"sätt:
Dom är jäkligt tålmodiga dom där männen som står ut med detta..hade det varit jag som blivit utsatt för det så hade jag slängt sopskyffeln och gått därifrån för att aldrig mer komma tillbaka!!
Lavendel

Vi går inte omkring och berömmer varandra hela tiden, vi samarbetar och ser till att saker och ting blir gjorda så att vi får mer tid över för annat som är roligare.

Då känner vi oss också nöjda TILLSAMMANS.

*har inte röstat*

Skriver under, på heder och samvete:
Fenja

APSELUT!!

Jag har nog tyvärr den erfarenheten att män och kvinnor ser olika saker när det gället städning.
Männen i min familj städar fortare än vad jag gör. Jag städar noggrannare.
Saker som jag ser som nödvändiga att göra lägger inte mina karlar märke till.
I svunnen tid innan jag lyckats påverka min familj att se lite annorlunda så blev det mest så att jag städade själv eftersom ingen annan tyckte det var nödvändigt att städa.

Det var alltså inte frågan om att de tyckte jag skulle göra allt själv utan att de inte insåg vad som behövde göras. Tilläggas kan att jag inte är pedant.

i min generation är det nog ett ganska vanligt fenomen.

Men ack vad karlarna går miste om. Tänka sig. Om lilla gubben helt plötsligt hade torkat köksluckorna frivilligt en fredag eller städat toan ordentligt vilka pluspoäng. Inte så mycket för att jobbet blev gjort utan mera att han ser det finns mycket att göra och du är inte ensam.

Jag hörde en karl på radio säga en gång att torka köksluckorna och städa badrummet är det bästa förspel man kan ha. Om alla karlar visste vilket pluspoäng det ger så skulle Sverige ha världen renaste köksluckor och badrum.

Det kan nog ligga en viss sanning i det. Men egenligen vänder jag mig mot uttrycket hjälpa till. Jag föredrar hjälpas åt.

Inte är ni utomjordingar
Precis så har vi också haft det i alla år.
Jag har sju äldre syskon och också i deras hem är det lika självklart att bägge tar ansvar för barn och hushåll.

Men... min pappa som var född 1903... han bytte inte blöjor och inte skötte han heller om tvätt eller städning. Han tillhörde den generationen där man gjorde skillnad på mans - och kvinnojobb.

Eftersom jag sköter i stort sett hela mitt 6 personers hushåll själv så ger jag inte gubben ett dugg kredit när han gör nåt här....möjligen låter jag bli att himla med ögonen och vara ironisk..
Vi har den gamla uppdelningen av arbetet här..men jag tycker oftare att jag är i "hans" värld och rotar än han är i min...därav min inställning...ÄR DET NÅN som skall ha kredit så är det JAG!!! För jag gör ett sjuhelsikes jobb!!
Ungarna gör det jag ber dom om utan allt för mycket knot...DOM däremot får ros när dom gör nåt bra....men jag ställer krav också...

(att vi har så gammaldags uppdelning är delvis mitt eget val...plus att det faktiskt är så på en bondgård..nån måste sköta marktjänsten när den andra sitter på traktorn hela dan....nästan dygnet runt periodvis)

Lite intressant, tycker jag, hur många olika associationer ordet "ge credit" ger upphov till...

Allt från "gulla med" till "visa uppskattning".
Det är en ganska lång skala där emellan, är det inte?


Håkan själv skrev:



Kanske något att tänka på?

Det måste finnas lika många olika sätt att visa sin "credit", som det finns relationer. Det som är rätt för några, skulle kanske aldrig vara det för några andra.


Men är det inte lätt hänt, att knata på i sina gamla ulltofflor, och ta för givet att allt som man verkligen uppskattar, bara är självklart?

Människor är inte tankeläsare, inte ens ens närmaste kära!!!

Och ... om det nu är så att man verkligen inte har någon credit att ge, för att man inte kan finna någon orsak... Vad gör man då där???

I vårt samhälle idag, finns ändå en viss valfrihet. Det är ett stort svek, både mot partnern, men också mot sig själv, att binda upp sig vid någon man inte kan uppskatta!
Och är man missnöjd med något, är det då inte ens eget ansvar att vara tydlig med VAD det är man är missnöjd med?
Om det inte går att förändra, kan man ändå kräva att bli LYSSNAD på! Och mest av allt, kanske - lyssna på sig själv! - och ge SIG SJÄLV credit, från hjärtat.


Varken relationer eller livet är lätta saker att vara i. Och de har i sig själva återkommande inbyggda perioder av bättre och sämre, enklare och svårare.



Men så en dag ... händer kanske en katastrof. Någon som står en nära, dör. Och så står man där, ensam, med alla orden som man önskade att man sagt...

Med all credit inom sig, som man önskade att man sett och gett uttryck för.

/filosof-amaira

En rolig historia som jag tycker passar i sammanhanget:


- Albert, älskar du mig fortfarande?

- Men Märta! Det sa jag ju när vi gifte oss för fyrtio år sedan! Om det blir
någon ändring så säger jag det.

Vi har olika ansvarsområden, jag fixar mat, handlar, plockar upp inför städ, dammar och tar hand om ren tvätt, medans han ska diska, tvätta, dammsuga och göra annat som inte mina knän klarar.

Mat finns alltid hemma och mat finns också på bordet varje dag, inte ligger det särskilt mycket grejer framme.
Disk är det däremot alltid ofta får jag diska för att kunna laga mat. Tjata om att saker jag behöver verkligen kommer att tvättas till det tillfället, och damm i hörnen tills jag river i.

Han är hemma och jag jobbar.

Nej jag ger aldrig nån credit.

Är det nån som kan förklara vad dom två sista omröstningsalternativen har med själva omröstningsfrågan att göra? Ser ingen koppling. Finns det någonting underförstått här som jag inte ser?

Underförstått?
Ganska klart och tydligt, tycker jag. Men hur förklara det på ett bättre sätt?

Kommer bara att tänka på talesättet:
vilket jag antar låter lika "luddigt" .
Men det ligger så oerhört mycket i det!

Ibland hamnar man i låsta positioner, och så börjar man "slåss för sin rätt". Utan att själv vara medveten om vilka underliggande behov som man egentligen försöker komma tillrätta med. Behov som oftast handlar om något helt annat än det man "slåss" för.

Är man "med" eller "mot" varandra, är ett annat sätt att säga det på. Kan låta konstigt, om man är MED någon i en relation, men tyvärr ett ganska vanligt förhållningssätt i relationer.


Den sista frågan
är egentligen densamma som den ovan, med den skillnaden att man blivit medveten om sitt förhållningssätt.

Så tolkar jag frågorna.

Kramisar/amaira.

Med andra ord, att berömma sin partner innebär att man viker sig, ????? Betyder det att beröm är en slags prestigeförlust?
Konstig logik tycker jag.

OK, jag tycker att det är självklart att se sin partner som en motpart. Om jag inte gjorde det skulle det inte heller vara motiverat att berömma. Men betyder det att jag inte "viker en tum". Viker från vadå? Och närdå och varför? Det finns väl många situationer där man inte vill vika en tum. Principer som är viktiga för en och som man inte kan tumma på. Sådana situationer kan man inte lösa genom att berömma eller inte berömma. Snarare är det väl så att när man lever tillsammans måste man acceptera och respektera varandras olikheter, att man faktiskt inte behöver fungera som en enda organism utan att man är motparter.

Ja precis...

Sorry, jag kan inte svara. *hur hamnade jag i den här diskussionen, har bestämt tagit mig vatten över huvudet*

Kram från en svarslös amaira .

Ingen fara. Inte ska du behöva förklara frågorna i en omröstning som någon annan hittat på.

Men jag är fortfarande konfunderad och nyfiken över hur han tänkte som formulerade frågorna.