Blir så förb....på detta med EU-medlemskapet!
Hörde på TV i morse att vi troligen ska ut med 130 miljoner EXTRA till EU nästa år! Jag tror jag måste gå med i org. UT UR EU!

Vi har inte råd att upprätthålla vår egen standard inom skolan och vården t ex. ändå ska vi med våra skattemedel pumpa in dessa enorma summor till andra länder.

flytta till Ryssland då!

Behövs inte! Vi har det snart som dom ändå om detta får fortgå.

pengarna ska gå till uppbyggnaden av Irak och åt fredsprogrammet på Nordirland. Tänk på att det är jul snart och då ska man vara snäll!

Ni snackar om att vi här nere ska visa solideritet och skicka upp pengar till er, men när det inte går till er utan till folk som behöver det mer, då är det så klart fel. Jag tycker det är "lite" själviskt om jag ska vara ärlig.

Bättre att alla har det någorlunda bra än att några har det jättebra medan andra har det skitdåligt.

Dessutom kommer en stor del av de pengar som ges till EU tillbaks i form av EU-bidrag och dylikt.

Det låter ju som om du tror och tycker att pengagivning till EU är som att ge pengar till maffian.
Fast det är klart. Har man inget förtroende för EU så känns det väl lite så.

Funderar också lite om 130 miljoner kronor av statens budget verkligen är någon större summa.

Instämmer!

Dessutom påstås att Sverige betalar miljarder av Englands EU-medlemsavgift

Det jag vet är att sjukskrivningarna kostar staten 120 miljarder årligen, där har ni problemet!

Posse, har du FAKTA för det? FAKTA som inte bara kommer från Vänstern

Jag röstade Nej till EU. Jag skulle vara emot EU även om jag flyttade från Norrland till Skåne.

Japp!
Mvh
Fenja

Jag har också hört det där och nu när jag sökte hittade jag ett debattinlägg:

Heja Andreas!

Jag ska be att få tala om att jag röstade emot EU och EMU, men eftersom vi nu är medlemmar så menar jag att det är självklart att vi ska bidra till de gemensamma utgifterna, och särskilt om dessa går till återuppbyggnad i krigsdrabbade länder och om de går till att hjälpa fattigare länder att integreras i gemenskapen. Däremot är det viktigt att hålla tummen i ögat på EU byråkraterna så att våra pengar går till avsedda ändamål, och inte slarvas bort eller försvinner ner i svarta hål.

"Flera har varit inne på den brittiska rabatten. Den diskuterades i Berlin 1999. Då åstadkom jag rabalder i Storbritannien genom att till BBC säga: "It’s time for the UK to realize that Mrs Thatcher has resigned." Det tyckte inte britterna om. Men det resulterade ändock i att Sverige inte betalar den brittiska rabatten. Det hoppas jag att ni har sett. Vi är kanske det land som betalar allra minst. Vi betalar mindre till den här rabatten än vad ansökarländerna gör. Det är så de här eländiga budgetförhandlingarna går till. De här rabatterna går inte att försvara. De är fullständigt motbjudande. Jag har gastat och gormat om det i brittisk debatt. Det gjorde att när vi i Berlin reducerade vårt nettobidrag till unionen kom det att ske via att vi slapp betala för den brittiska rabatten. Det är så det är. Det blir väl fler som står på presskonferenser nästa gång och säger att "it’s time for the UK to realize" och så vidare. Det här är inte hållbart. Britterna har andra argument, som de kastar upp på bordet, om andra orättvisor som finns i den här unionen. Det är klart att det är ett ständigt förhandlingsspel. Men bara detta att ansökarländerna i praktiken nu betalar Storbritanniens medlemsavgift är inte hållbart"

Jag ska försöka svara på alla frågor. Två frågeställningar ska jag be Lars Danielsson utveckla, dels den sista frågan som Ulf Holm ställde om non-paper, om språkfrågan, dels frågan om hur tidsplanen exakt ser ut för konvent och IGC. I övrigt ska jag försöka behandla det ni har tagit upp. Många har tagit upp samma saker, så ni får ursäkta om jag inte refererar till er personligen.

Jag börjar med Per Axel Sahlbergs ingång om Turkiet, som sedan kommer tillbaka. Det är Köpenhamnskriterierna som gäller. Det är viktigt att säga det – naturligtvis är det så. Turkiet är kandidatland. Det är redan bestämt – därom finns inget att diskutera. Det finns starka krafter internationellt som trycker på unionen för att öppna upp för Turkiet, i klartext USA. Det är allmänt känt.

För min del är det viktigt att säga att jag inte är orolig för att vi kommer att ställa för hårda krav på Turkiet. Den typ av opinion som vi har sett ute i Europa, som Giscard d’Estaing och några kristdemokratiska partier har gett uttryck för, kommer inte att vara den tunga dimensionen i den här debatten. Det kommer att vara det andra, att öppna upp för Turkiet, att ge signaler så snabbt som möjligt. Om det är någonting som kommer att ligga i debatten är det detta: Följer vi verkligen Köpenhamnskriterierna i den meningen att vi inte sänker kraven vad gäller Turkiet? Det är snarast där som jag tror att debatten i sak kommer att ligga.

För mig är det oerhört viktigt att säga att exempelvis det nationella säkerhetsrådet, som Sven-Erik Sjöstrand tar upp, är en parallell struktur till den demokratiska struktur som finns, och den ryms inte inom Köpenhamnskriteriernas ram. Sådant måste naturligtvis bort. Det visar hur mediestyrd den europeiska debatten är. Erdogan gör en tour, och han är på många sätt en intressant politisk personlighet, med en mycket spännande bakgrund. Men detta ändrar egentligen ingenting i sak förrän vi ser att de beslut han talar om är tagna av parlamentet och implementerade, att det förändras i den turkiska verkligheten.

Låt oss inte ryckas med i någon allmän eufori över att nu är det Turkiets tur, nu ska det göras, det ska vara snabbt och det ska vara kraftfullt. Det är så här, kallt och nyktert: Köpenhamnskriterierna gäller.

Låt oss hålla fast vid att kommissionen gör en första värdering av detta och sedan lägger fram en rapport till rådet. Annars kan vi hamna i ett läge där vi hoppar över kommissionen och det blir något slags politisk uppgörelse bland de 15 under det kommande ordförandeskapet som säger att det är dags att ta in Turkiet. Detta är jätteviktigt att understryka. Det tryck som finns, som sagt var, på att öppna upp för Turkiet är betydande.

I de andra frågorna som jag lyfte fram, om ESDP och Cypern, har vi också ett intresse från unionens sida att utnyttja momentum. Vi ska inte heller vara dåliga förhandlare. ESDP-frågan har levt i flera år, och vi vet att det är Turkiet inom Nato som har blockerat den frågan. Det är klart att vi när vi pratar om signaler till Turkiet för vår del ska väga in den typen av frågeställningar. Är de konstruktiva, är de beredda att ta steg framåt, skickar det en signal till oss om att det rör sig åt rätt håll. Men det ersätter inte en prövning av Köpenhamnskriterierna.

Cypernfrågan är till sin karaktär av ett sådant slag att det skulle förvåna mig mycket om man löser den i närtid. Jag misstänker att de flesta av er har varit på Cypern. Det är en skrämmande upplevelse, med den demarkationslinje som finns där, fortfarande starkt befäst, rakt igenom ön där det hela tiden sker olika typer av incidenter. Det finns ju där.

Vi ska sätta press på Turkiet att vara konstruktiva i de här politiska frågorna, som är viktiga för Europa, men det ska inte förväxlas med att vi gör en annan typ av prövning omkring Köpenhamnskriterierna. De ska vara nästintill juridiska när vi prövar, för att vi på så sätt ska ha framtida måttstockar som ingen kan använda emot oss. Det vill jag säga.

Vi kommer sedan tillbaka till tidsplanen, som Pär Axel Sahlberg tog upp.

Carl B Hamilton tog upp den finansiella ramen. Ja, det ska vara inom Berlinramen. Jag ser inte någonting där som gör att vi i Köpenhamn nu kommer att få förslag som spräcker detta – det tror inte jag. Jag anser inte att det finns något mandat att gå längre.

När det gäller Lena Hjelm-Walléns position representerar hon mig formellt. Det är så det är upplagt. Att representera en statsminister, med den politiska tradition vi har i Sverige, innebär självfallet också i praktiken att representera regeringen. Men formellt representerar hon mig.

Vi har ju ersatt Lena Hallengren med Sven-Olof Petersson, och jag tror att det är en ganska klok åtgärd, med tanke på att vi nu går in i en så kallad nitty-gritty-fas. Det kommer att vara smått och klurigt, och det kommer att vara kopplat till regelverk. Det är både stora politiska linjer och den där typen av förhandlingsprosa som nu kommer att smyga sig in. Jag tror att Sven-Olof Petersson har en kompetens där som gör att vi får glädje av hans deltagande. Lena har, som ni vet, andra arbetsuppgifter just nu.

Till Holger Gustafsson men också till Gunilla Carlsson vill jag säga att vi naturligtvis har förhandlat om de här jordbruksstöden. Jag tror att det är väldigt klokt att börja restriktivt när man förhandlar. Alla som förhandlar vet ju att man inte börjar på den position som man tror blir slutpunkten, för då har man redan flyttat golvet en bit och sedan får man därifrån röra sig ytterligare en bit. Vi är inte så naiva att vi inte begriper att den här frågan inte skulle bli den slutförhandlingsfråga som låg i potten. Hade vi redan för ett halvår sedan gått in i den här positionen är jag ganska säker på, om de andra i Europa hade gjort likadant, att detta inte hade blivit slutprodukten utan att det varit ytterligare 15 eller 20 % uppåt i direktstöd. För min del tycker jag att direktstöden är ett elände.

Jag kan bara säga att jag inte tror att det här är bra för Polens jordbruk. Nu får de väldigt mycket pengar. I en ekonomi där 20 % av arbetskraften fortfarande är sysselsatt i jordbruket, i en ekonomi som kommer att gå igenom en enorm förändring, med ett starkt behov av arbetskraft i andra sektorer, kommer de här direktstöden att låsa fast arbetskraft i jordbruket under överskådlig tid. Vi gör nu det mycket gammalmodiga polska jordbruket till den kanske mest lönsamma delen av deras ekonomi. Vem tror då att man får de strukturförändringar som behövs för att lösgöra arbetskraft?

Vi ska komma ihåg att vi i Sverige har ett jordbruk som förmår producera livsmedel för vårt behov och hålla landskapet öppet på ett rimligt sätt. Det är någon procent av arbetskraften, och det blir ändå överskott. Vad Turkiet har framför sig är naturligtvis också en utveckling åt det hållet.

Till jordbruksstöden kan sedan läggas hela debatten om internationell solidaritet. Vi lägger så ohyggligt mycket mer pengar på att subventionera vår egen jordbruksproduktion än vad vi exempelvis lägger på biståndet. Det är ju bisarrt att med ena handen ge bistånd och med andra handen förvägra marknadstillträde för de produkter man kan producera.

Det här är inte hållbart. Det kommer inte att vara bestående. Men det vi nu gör med utvidgningen innebär att det blir lite svårare att rucka på det igen – tror jag. De polska politikerna ska nu åka hem efter ett anslutningsfördrag och övertyga sina väljare: Nu ska vi in i en ny regeringskonferens, och efter den ska vi in i en diskussion om nästa budget 2006, och där kommer de förmåner som vi nu har förhandlat till oss att sänkas. Det kommer de aldrig att gå med på.

Den enda utvägen där tror jag kommer att vara att man successivt gör en del av det här nationellt. Det behöver vi inte diskutera nu, men jag tror att det kommer att bli så. Sedan kan man tycka vad man vill om det principiellt också, men att låsa hela EU:s budget i jordbruksinsatser som inte är hållbara är inte försvarligt.

Jag tycker inte att det här är bra, men vi vet alla att man ibland får böja sig och ta någonting i form av en kompromiss för att uppnå någonting som är större på ett annat område. Så är det ju.

Flera har varit inne på den brittiska rabatten. Den diskuterades i Berlin 1999. Då åstadkom jag rabalder i Storbritannien genom att till BBC säga: "It’s time for the UK to realize that Mrs Thatcher has resigned." Det tyckte inte britterna om. Men det resulterade ändock i att Sverige inte betalar den brittiska rabatten. Det hoppas jag att ni har sett. Vi är kanske det land som betalar allra minst. Vi betalar mindre till den här rabatten än vad ansökarländerna gör. Det är så de här eländiga budgetförhandlingarna går till. De här rabatterna går inte att försvara. De är fullständigt motbjudande. Jag har gastat och gormat om det i brittisk debatt. Det gjorde att när vi i Berlin reducerade vårt nettobidrag till unionen kom det att ske via att vi slapp betala för den brittiska rabatten. Det är så det är. Det blir väl fler som står på presskonferenser nästa gång och säger att "it’s time for the UK to realize" och så vidare. Det här är inte hållbart. Britterna har andra argument, som de kastar upp på bordet, om andra orättvisor som finns i den här unionen. Det är klart att det är ett ständigt förhandlingsspel. Men bara detta att ansökarländerna i praktiken nu betalar Storbritanniens medlemsavgift är inte hållbart.

Jag ska också säga något till dem som tar upp detta non-paper som har cirkulerat och som det tydligen fanns synpunkter på vid förra EU-nämnden. Jag har aldrig fått chans att i den här kretsen utveckla de tankar som ligger bakom. Jag kan bara säga det enkelt på en gång. Ni vet att regeringen är motståndare till en federativ utveckling av unionen. Här finns tre kroppar som kommer att mätas mot varandra i en dragkamp – säg gärna dragkramp, för det är nästan vad det är. Det är Europaparlamentet, som vi alla tycker mycket om. Det är kommissionen, som naturligtvis är oerhört mäktig om den har en stark ledning. Det är rådet, som ju representerar det mellanstatliga i unionen. Vi har haft och har den uppfattningen att rådet bör stärkas.

Att hitta en balans mellan råd, kommission och parlament är väldigt viktigt. Vid den här regeringskonferensen kommer många att tala för att kommissionens ställning ska stärkas och många tala för att Europaparlamentets roll ska ökas. Nu talas det om att parlamentet till och med ska ha beskattningsrätt. Det finns nog anledning att några som är emot en federal utveckling talar om att rådets roll också ska vara tydlig.

Vi får ju ett problem med 25 medlemsstater och ett ständigt roterande ordförandeskap. Vi kommer att få perioder i detta råd som innebär att vi har länder i ledningen för rådet som kanske inte orkar ta ledningen. Nu behöver det inte nödvändigtvis vara små länder. Vi har ofta sett att de stora länderna om inte nonchalerar så åtminstone tar mindre allvarligt på uppgiften att leda rådet än de små gör.

Min slutsats blir den att för att ge rådet kontinuitet i sitt ledarskap ska vi ha en vald ordförande. Då utses vederbörande med konsensus, alltså enhällighet, i rådet. Den ordföranden ska kompletteras – det är i det vår kompromiss ligger gentemot de stora, för de stora vill ju ha en sådan ordförande, men jag vet inte om de är med exakt på vårt sätt att välja den – med något slags trojka, som också roterar men under längre perioder och tar ansvar för några ministerråd. På så sätt stärker man det mellanstatliga och stärker Europeiska rådet. Det behöver inte gå ut över kommissionen. Det här är inget nollsummespel. Man kan hamna i ett läge där man stärker både råd och kommission. De behöver inte vara i konflikt med varandra. Men om ingen talar om idéer om att hitta kompromisser för att stärka rådet kommer de enda saker som diskuteras vid regeringskonferensen att vara hur kommissionens ställning ska förstärkas och hur Europaparlamentets positioner ska flyttas fram.

Varje förslag av det slaget som innebär att man exempelvis väljer en Europeiska kommissionens president i Europaparlamentet, som ju är en mycket populär uppfattning ute i Europa, är ett sätt att i praktiken införa någon form av parlamentarism, där man faktiskt lyfter kommissionens position högst väsentligt.

Vad har då vi som inte är federalister att luta oss emot? Ja, ett råd som inte har skärpt sin ställning under regeringskonferensen. Här bör man vara aktiv. Vi är inte låsta, men vi måste förstå den här diskussionen. Sedan kan några av oss här i rummet tycka att det är bra med en federal utveckling i Europa. Okej då – det respekterar jag. Men jag tycker inte om det. Regeringen har inte den uppfattningen, utan vi står fast vid det mellanstatliga.

Det är det som är bakgrunden. Jag vill bara säga det. Jag föredrar att tala om en utsedd ordförande för Europeiska rådet, inte en vald president. Är man inne på en vald president trasslar man in sig i den vokabulär som ofta tillhör federalisternas verktygslåda. Detta säger jag inte i polemik mot någon, utan det är bakgrunden.

Agne Hansson tog också upp Storbritanniens rabatt och Turkiet men också detta med att addera nationella medel till jordbrukspolitiken. Nu har vi ingen möjlighet att göra det. Men tyskarna har exempelvis drivit det, att förstärka de europeiska institutionerna men plocka bort pengarna från dem, att ta tillbaka och åternationalisera exempelvis jordbrukspolitiken. Det kan mycket väl komma att bli en sådan utveckling.

Vi har gjort väldigt mycket i Sverige på det här området som vi inte ska förstöra. Vi har ett jordbruk i Sverige som är rationellt. Det skär inte guld med täljkniv – det måste man säga, därför att många av våra bönder är hårt trängda. Men de producerar livsmedel, och de gör det på ett miljövänligt sätt och med höga krav på etik vad gäller djurhållning. Vi har ingenting att skämmas för. Det jag ser som den stora frågan framöver är kanske inte i första hand hur vi producerar mat utan hur vi behåller den landskapsbild och därmed det kulturarv som jordbruket mer än någonting annat representerar. Hur går det till? Den diskussionen kommer 2006. Jag tror inte att vi nu får någon förtida diskussion om nationellt inträde.

Jag är glad att vi har strukturerat om jordbruket, för det har frigjort resurser som vi behöver i andra delar av ekonomin. Jag ser naturligtvis att en sådan utveckling också kommer i Finland. De är på god väg åt det hållet.

Ulf Holm och Sven-Erik Sjöstrand tog upp miljöfrågorna. Det fina med Europeiska unionen är att man plötsligt hänger in de nya medlemsländerna i ett ramverk, som också gör dem delaktiga i internationell miljöpolitik. De kommer inte att orka leva upp till det, men de kommer att ha ett tryck i den riktningen. De kommer att bli utsatta för granskning när de ska in med redovisningar och kommer att ha en politisk diskussion i Europa om varför de inte gör det ena och det andra.

Kyoto är ett exempel. Vi kan ta det Ulf Holm tar upp: kärnkraften. Vem vid det här bordet tror att Litauen skulle ha stängt Ignalina om man inte hade gått med i EU? Det är naivt att tro det. Den största, tydligaste förändrande miljökraften som finns i Europa är naturligtvis Europeiska unionen. Sedan kunde den självklart vara bättre. Men Ignalina, nästgårds till Sverige, skulle nog tuffa och pysa i ytterligare 20 år, kanske 25, om det inte var så att vi hade några som sade till litauerna: "Vi är beredda att vara med och betala till er för att ni gör den här avvecklingen, och det gör vi solidariskt i Europa." Det är ju faktiskt ett uttryck för praktisk miljöpolitik som jag tycker att vi har anledning att lyfta fram.

Sedan vill vi ju inte att kärnkraften ska bli ett kompetensområde för unionen, utan vi har en tillräcklig lagstiftning och reglering av detta i dag. Det är bra som det är. Att stänga ett kärnkraftverk är dyrt, inte bara för Sverige. Det är naturligtvis ännu dyrare för ett litet, ekonomiskt illa utvecklat land som har hela sin strömproduktion förlagd till ett kärnkraftverk. Det är en mardrömssituation och ett uttryck för rester av ett gammalt sovjetiskt storskaligt tänkande. Man insåg ju inte att unionen skulle komma att brytas upp.

Jag kan säga om vårt non-paper också att det är ett sätt att försöka hitta en kompromiss mellan stora och små. Det är också en farlig utveckling i unionen om det är så att vi börjar hamna i något slags gruppering av små länder som ska ställas mot de stora. Det kommer vi aldrig att klara. Om det etableras kommer det omedelbart att brytas upp. Det blir möjligen någon avvärjningsseger vid något tillfälle, men i det långa loppet blir det förluster. Det är jag väldigt rädd för. Vi ska vara med och vara konstruktiva och bygga nätverk också med de stora länderna.

Vad är det här för rapakaja? har du skrivit all den här texten själv eller var i från kommer den?

Den rapakaljan kommer från Sveriges statsminister Göran Persson (en person med lång erfarenhet av EU) och den är hämtat från www.riksdagen.se

dåligt att återge texten överhuvudtaget egetligen, detta forum är väl till för att vi skall ge våra ord utrymme. Bättre att länka.

Varför talade du inte om det då?texten började med "jag ska försöka svara på..."så jag fick den tanken att du hadde skrivit all texten

jag glömde

Gå och lägg dig Ralf, din tråkmåns

Andreas
dina inlägg har egetligen aldrig varit särskilt kvalitativa.

lite komiskt, jag har alltid tyckt det samma om dig....

Andreas, är det inte du som skriver KATASTROF i annat forum om att Botan i Uppsala inte kan fortsätta att driva sitt växthus för att det inte finns några pengar?????? Vi kanske skulle haft råd att ha det kvar om vi inte måste lämna alla våra pengar till EU! Men åt skogen med växthuset och Saint Paulorna! Det finns ju andra hål i Europa som behöver våra pengar bättre! Och förresten, vem har påstått att inte Göran Persson snackar en massa rappakalja?

/Gunvor

Nu ska vi inte börja kasta pajer på varann...

Vi skulle ha haft et kvar om vi fick tillbaka alla de här HUNDRATJUGO MILJARDERNA som det kostar staten med sjukskrivningarna. Jag tycker att man först och främst ska ta och reda ut vad som är felet med vår ekonomi istället för att skylla allt på andra länder. Lyckas man få tillbaka dessa människor till arbetslivet ja då är det slut med alla problem. Jämför du våra Eubidrag efter det vi får tillbaka och sedan jämför det med vad sjukskrivningarna kostar så kommer ni se att skillnaden är enorm mellan dessa två staplar.
Det är naivt att säga att det är EUs fel att det går utför för Sverige, det är snarare folks ovilja att arbeta, men jag skulle inte heller skylle på de sjukskrivna utan även på att folket bara blir äldre och äldre, färre får försörja allt fler. Välfärdssytemet fungerar bara om antalet pensionärer stanner på en lite lägre nivå och inte som nu då det bara stiger och stiger.

För att rädda växthusen krävs 4 miljoner, vilket inte är någonting jämfört med kommunens planerade bygge, musikens hus som kommer kosta 400-600 miljoner varav 200-300 miljoner lånas. Kommunen har inget annat val än att rädda växthusen för annars lär väl pöbeln ta dem.

Göran och alla politiker är mästare att snacka rapakalja, vilket de gör på ett mycket smart sätt, men man kan inte undgå från att Göran har en hel del erfarenhet av EU mer erfarenhet än någon annan här. Han är även den nu bland alla EUs ledare som suttigt längst vid makten.
Sen pratas det alltid en massa rapakalja överallt.

Andreas jag tycker att du har fel när du säjer att det kostar staten etthundratjugo miljarder, vi är alla med och betalar dom pengarna even dom sjukskrivna, sjukskrivna förlorar inkomst det kostar att bli rehabliterad, företaget får en högkostnad det första året på en långtidssjukskriven medarbetare,kommun och staten förlorar skatte inkommster.

Jag vill åxå passa på att säja att sjukskrivningar är ingen förmån utan att dom som jag har träffat som är långtidsjukskrivna har fått förslitningsskador och vill inget annat än att bli friska och komma tillbaka till arbetslivet.

Kan du utveckla vad du menar med att antalet pensionärer skall stanna på en lite lägre nivå? Skall dom ha mindre i pension eller skall dom decimeras till antalet? Och vad är det som stiger? Pensionerna eller antalet pensionärer? Och vad har du tänkt att det skall göras åt det? Och för vem skall välfärden fungera?

Den sista meningen får du stå för själv.

/Gunvor

Jag är en av dessa långtidssjukskrivna "parasiter"; du får gärna ta över min värk--undrar hur du skulle yttra dej då?!!!

Om antalet pensionärer är för högt i förhållande till antalet förvärvsarbetande slutat systemet att fungera eftersom kostnaderna överstiger inkomsterna. En ganska enkel logik men något som sällan diskuteras i Sverige.

Vad gäller sjukskrivningarna är jag benägen att hålla med Andreas. Jag har i över tio år arbetat med långtidssjukskrivna personer. En stor del av dessa människor som jag träffat, särkert en tredjedel, skulle mycket väl klara att arbeta. Men de har vant sig vid sin vardag och tappat all motivation för att komma tillbaks till arbetslivet, trots att inga arbetshinder längre finns. Jag tror att man måste satsa större medel på rehabilitering, eftersom det lönar sig i längden.

Just nu arbetar jag med en grupp långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa. En del har över 10 år av arbetslöshets bakom sig. En del vill ut i jobb men flera har också valt arbetslöshet framför arbete och tycker att det är en rättighet att samhället försörjer dem.

Jag tror med andra ord inte att det är så enkelt som en del hävdar, att alla sjukskrivna verkligen har en nedsatt arbetsförmåga. Naturligtvis finns det många som fuskar med systemet. Tyvärr tror jag att det många gånger ligger i människans natur att göra så.

Susanna

Anderson, det kostar 120 miljarder för staten i form av bl.a utebliven skatt och att de måste betala trots att folk är sjukskrivna. Visst det är inte kul att vara sjukskriven men ser man det här globalt så är det i princip bara i Sverige som folk är sjukskrivna, i Frankrike t.ex existerar det inte, inte i samma utsträckning som här.
Sen finns det en hel del människor som faktiskt sjukskriver sig trots att de är friska. Min far är läkare och jag kan nämna ett exempel då han var i Dalarna och jobbade. Där fick han ta emot en kvinna som sa att hon hade lite ont i nackan, inget allvarligt eller så. När han sa att hon kunde gå blev hon alldeles till sig.
-Vadå gå, ska du inte sjukskriva mig?! När han sa att det inte behövdes blev hon halvt galen.


Det kan du väl ändå förstå Gunvor, fler pensionärer betyder att fälfärdssytember går åt pipan. Mindre arbetade och mer sjukskrivna och pensionärer är inte särskilt bra för vårt system. det krävs mer ungt blod för att det ska fortsätta fungera.
Med den sista meningen menar jag ALLA, du jag, andersen,ralf etc och alla andra människor på denna jord.

Naturligtvis är inte den som är sjukskriven en parasit. Men vi kan inte komma ifrån att en del utnyttjar systemet, därmred inte sagt att du gör det. Är man sjukskriven för värk finns naturligtvis ett arbetshinder och en nedsatt arbetsförmåga. Jag tycker inte du ska ta åt dig eftersom det finns en grund för din sjukskrivning. Hoppas att du kan få hjälp med rehabilitering.

Susanna

zaaritha, lugna ner dig! Det jag menar är att man måste få tillbaka de sjukskrivna, eftersom mer sjukskrivna betyder att de som jobar blir tvungna att stressa mer sliter då ut sig fortare vilket betyder än mer sjukskrivningar på längre sikt.
De sjukskrivna måste få hjälp och sedan fort igen komma ut i arbetslivet, för det finns väl inga som inte vill jobba, eller?

Går på rehab., det verkar gå åt rätt håll--men är långt kvar än, tyvärr!

Du är på rätt väg. Lycka till och ge inte upp, Sverige behöver dig

Tyvärr är det ofta så med smärtproblematik - det tar tid. Ge inte upp utan fortsätt kämpa. När du är mogen för att nästa steg i rehabiliteringen, försök få hjälp med yrkesvägledning, ibland krävs en ordentlig nyorientering i yrkesvalet efter en sjukskrivning.

Vill tala om att man i den kommun jag bor i har en nämnd som ska se till att skola och vård/omsorg fungerar, den nämnden har mycket svårt att få ekonomin att gå ihop, de försöker lägga ner skolor för att kunna spara 500 000!! Ur det perspektivet TYCKER jag att 130 miljoner + resten som ska betalas in inte är struntsummor.

Vår statsskuld har ökat markant sedan EU-inträdet.

fakta från riksgäldskontoret:

Statsskulden, alltså de pengar som svenska staten över åren lånat för att finansiera sin verksamhet är:
1246 miljarder kronor den 31 oktober, 2004.

Jag tycker att man borde ändra hela sjuksystemet och lägga upp det så här istället.korttids sjukskrivningar borde f-kassan betala, långtidssjukskrivningar borde företagen betala pga att dom flesta lågtidssjukskrivningar är förslitningsskador och då tror jag att det finns ett större intresse från företagen att arbeta förebyggande och på så sätt tjänna pengar, och vi får pengar över till att tex betala av våran stora stadsskuld.

vår statsskuld hade ändå fallit även om vi inte gått med i EU Tll skillnad från Norrmännen har vi ingen olja. Vi är även ett litet folk som fått som vana att leva gött.
Sedan vi gick med i EU har vår sysselsättning ökat och sedan vi gick med i EU har vår ekonomi stabiliserats p.g.a att den varigt bunden till den stabila euron, som är så stabil och så stark att de egna företagen i EU förlorar pengar på att den är så stark och att de då inte kan konkurera med företag utanför EU o andra sidan är EU väldigt stort, vilket för svensk del kanske inte gör så jättemycket eftersom det mesta vi exporterar till är EU länder men även mycket till USA.

I min kommun satsar man istället för på skolor på musikens hus, en enorm sak som skapat debatt ända sedan iden kom på 60-talet. 500-600 miljoner kronor kommer detta mastodontprojekt kosta, varav hälften är lån. Kanske är det dags för en ny reduktion, fast då någon mer human än senast

Jag tror dock att det finns en risk med ett sådant system. Företagen kommer att bli ännu striktare med vilka de anställer. Men från årsskiftet diskuteras det att företagen ska få betala en del av kostnaderna för sina heltidssjukskrivna. Vet inte om förslaget är klubbat ännu. För en heltidssjukskriven med månadslön runt 25000 skulle kostnaden för företaget blir 2900 kronor per månad cirka. Det kan nog vara en morot till att få sjukskrivna tillbaks i arbete, men vad händer med de som inte har en anställning? Vem kommer att anställa en person som har en sjukskrivning bakom sig? Tror tyvärr att få företag är angelägna om att göra det.

nja, jag vet inte Andersen om man låter företagen betala sjukskrivningar så kommer de bli mycket försiktigare med nyanställningar och de så förlorar de pengar på cupen och företagen är vår ekonomis drivkraft om jag inte misstagit mig. Företagen kan då än mer dra sig undan från Sverige till t.ex Kina där det är billigare.
Jag tror inte det är lösningen på problemet.

Suck!!!

/Gunvor

säger detsamma.... suck!


ännu en tråd med tveksam utveckling....

Med dagens system så betalar företaget mycket pengar för dom som är kort tidssjukskrivna, och dom långtidssjukskrivna kostar inte många kronor, det blir vanligare med att företagen inte anställer några vikarer under någons långtidssjukvaron, konserkvenserna blir blandannat att trycket ökar på dom övriga på företagen och att ännu flera blir sjukskrivna.

Det borde lagstagast om att det skall finnas bemaningsplaner på alla företag, för att det är det höga tempot i arbetslivet som slår ut många människor.

andreas i uppsala:




Var finns egentligen det där "arbetslivet" som du tjatar om?
Det finns ju redan många hundratusentals människor - en del påstår kanske en miljon - som förgäves söker arbeten.

Och för varje människa som blir sjukskriven borde det väl resultera i att en person som annars försörjs genom arbetslöshetsförsäkringen kan få den sjukskrivnes jobb. Alltså i princip ett s.k. nollsummespel.

Eftersom både min make och jag är förtidspensionärer... eller som det numera heter... vi uppbär Sjukersättning... så undrar jag hur du hade tänkt dig att minimera antalet "oss"

Den naturliga avgången plockar ju bort ett antal varje år... sedan så faller väl vi som är "förtids" också ofta ifrån lite tidigare än "normalt"....

Jag vill gärna ha en förklaring av dig Andreas... en förklaring av hur du hade tänkt "ta bort" en del av oss så att du skulle få bättre siffror.

Ang. EU-avg.
Läs HÄR!

Nej,nej ,nej nu har ni verkligen missförstått mig, likvidera pensionärer är ni galna Det jag menar och det ni VET att jag menar är att välfärdssystemet inte klarar av den tunga belastningen av att allt fler människor pensioneras, särskilt då alla 40-talisterna pensioneras. Hur ska Sverige klara detta? Som det ser ut nu som kommer man bli tvungen att skrota det, eller får någon smart person tänka ut något riktigt smart. Ett alternativ är att alla ska arbeta längre, vilket känns mycket men när man tänker efter att vi bara arbetar ca 11-15% av våra liv så är det inte så mycket.

Folk som sjukskrivs har så vitt jag vet fortfarande kvar sina jobb i väntan på att de ska komma tillbaka, vilket kan ta åratal och det gör ju att det blir fult. Sedan kan inte en stålarbetare göra samma jobb som en sjuksköterska så därför får dessa stålarbetare sitta och vänta tills något företag flyttar från Kina eller öppnar för nytt folk eftersom att det går bra igen.
1 miljon människor är 1/9 av sverige befolkning och det är mycket över 5-6%

Jag tänkte väl... Ingen vecka i det här forumet utan personliga påhopp och angrepp!

??????

Andreas problemet är inte att vi jobbar för lite, utan att vi jobbar för mycke, folk blir utslitna på arbetsplatserna.

Folk som du säjer går sjukskrivna i åratal i väntan på att bli friska, riskerar nu mera att bli utförsäkrade av f-kassan ty dom har tagit en hårdare linje det sista året, vad händer med dom då? ju dom blir många gånger förtidspensionärer mot sin vilja och får en låg inkomst resten av sina liv.

Nejdu Felix matte, jag tror att Andreas gärna skulle vilja ha någon form av modern ättestupa, vid låt oss säga 67 års ålder. Två år att paratisera på samhället, sedan bjuds man på galej, fem rätters middag med dryckjom därtill. Minnestal och avtackning av nära och kära, gärna någon prominent person som uttrycker sin tacksamhet att vi betalat vår skatt och varit snälla.

Alla skålar i champagne, innan fall-luckan öppnas och vips är vi inte någon belastning längre. BRA VA !

Det känns inte värst bra att vara långtidare, jag får ej tillbaka mitt jobb;
men det beror på att affären lagt ner!
Så nu ska jag alltså omskolas---jaha---till vad????
Fabrik, går ej.
Förresten; så är det jädrigt ont om jobb, om man ej har specialutbildning.
Jag är ju gammal också--till råga på allt-- så då är chanser till nytt jobb;
minimala!!
Sjukpension? Låter hemskt!

Ja men vi båda är fyrtiotalister och vet du vad Andreas.... Jo... din pappa bidrar till att vi blir fler och fler (tack o lov för det)... forskningen går framåt och vi lever allt längre.

Den där smarta personen... vad ska hon/han komma med för förslag?
Om jag utgår ifrån ditt inlägg så har den personen till uppgift att minska antalet pensionärer... Rätt?
Är det isf förtidspensionärernas antal som måste minskas.. eller är det pensionärer överhuvudtaget?