Ja, har inte vetat om jag skulle skratta eller gråta - tog ett tag att vänja mig, och veta vad jag skulle "tycka" ( = vad jag känner, egentligen.)
Jag skrattar, jag kan inte låta bli.
"Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli"
Och mina barn har då "klätt ut sig", "förmonstrat sig" "förfulat sig" så det stått härliga till, i sina dar.
En sak som roade dem länge, var att måla ögon på ögonlocken, och sedan blunda
. (Det var väl inte direkt "förfulande" men förbryllande var det.)
Och det ar efter att de var bebisar, det var alltså på eget bevåg, men jag tror inte barn far illa av lite extra uppmärksamhet runt sina personer
.
Om man ska finna något positivt att säga om de här napp-monstren, så är det kanske att om någon kommer som ser ut sådär redan från början så att säga, så kommer väl inte en kotte att höja på ögonbrynen!
/amaira was here - och har tyckt.
Jag tyckte det var rätt kul. Jag tycker inte att det är att löjliggöra barnet. Min son sprang runt med alla möjliga knepiga saker på sig när han var liten och det har varit kul! Vi trodde att han så småningom skulle bli den nya Robert Gustafsson, men, det försvann helt för några år sen. 
