Vi begravde min pappa i torsdags. Eftersom han inte gillade det här med religion valde vi ett litet kapell på kyrkogården där han fått plats, och där det inte känns så "kyrkligt". Platserna i kapellet var begränsade och vi ville också hålla det hela lite mindre.

Mammas sida av släkten är stor och vi umgås mycket, medan pappa "bara" har två bröder som vi inte umgåtts med mycket eftersom de inte bor i samma stad som vi. Han har dock pratat mycket med dem i telefon och en av dem stannar alltid till några dagar när han och hans fru är i närheten.

När mamma meddelade tid och plats för ceremonin sade hon att vi hoppas att de som kände att de hade en nära relation till pappa kommer. Min farbrors fru har två barn från tidigare äktenskap och dessa två har träffat min pappa en sisådär 4-5 gånger totalt. Hon ville dock att dessa skulle få komma och vi sade att det fick de naturligtvis om de kände så.

Dagen före begravningen ringde min ena farbror och meddelade att de och deras familjer (8 pers) tänkte avvika efter ceremonin eftersom de uppfattat att alla inte var välkomna. Hur vi än försökte förklara att det var ett missförstånd gav de inte med sig. Tre av kusinerna följde med på mottagningen men ingen av pappas bröder!!! De åkte istället och satte sig på ett café. Det har nu framkommit att den som känt sig sur var min farbrors fru och då hakar mina båda farbröder på och väljer att följa med henne.

Vi blev förstås jätteledsna och det hade krossat pappas hjärta (vilket jag talade om för dem). Nu har de ringt och vill diskutera saken, men jag känner att jag inte vill. De förstörde hela vår dag som annars hade varit så vacker och fin och jag känner att det inte kan göras ogjort. Är inte alls intresserad av att prata med dem. Är det dumt? Långsint? Jag tycker det är illa gjort av vuxna människor...

Kakaduan

Det var ju en begravning, ett sista avsked, varför hålla på och tjafsa i det läget?
Som ni förklarade, så hade det ju blivit ett missförstånd. Varför inte acceptera det och följa med för ett sista avsked av din pappa?

I sorgen så kanske man inte alltid kan vara så tydlig och rationell, så är det bara. Ni gjorde vad ni kunde med att förklara...

Deras egna beslut får de nog själva stå för...som detta med att sätta sig på ett café, istället för att delta vid begravningen.

En stilla undran, varför ringer de - efteråt - för att diskutera det hela?

Usch, vad ledsen jag blir när jag läser sånt här.

Vi förstår ingenting vi heller. Om vi på något sätt uttryckt oss oklart, så har vi försökt rätta till det när de ringde - om och om igen. Vi bad dem komma och talade om och om igen om för dem hur gärna vi ville att de skulle komma! När vi fick beskedet, dagen innan, att de inte skulle komma sade de dessutom att de egentligen inte hade tänkt säga något förrän precis efter ceremonin. Och vi som fixat smörgåstårtor, vin, etc och såg fram mot att få träffa dem!

Om inte annat tycker man ju att eventuella klantigheter från vår sida kunde ursäktas eftersom ingen av oss tänker riktigt klart just nu.

Känner mig hemsk som faktiskt inte vill snacka med dem, men känner att jag inte kan förlåta...

Kakaduan

Först av allt vill jag be att få beklaga din sorg. Jag har själv förlorat båda mina föräldrar så jag förstår hur oändligt tungt det känns för dig just nu.

Vad gäller dina farbröder med familjer så finns det väl inget att diskutera - tvärtom - de borde be om ursäkt och respektera er sorg.
Att de egentligen inte hade tänkt säga något förrän precis efter ceremonin tycker jag låter rent ut sagt respektlöst.
Det inträffade kan inte göras ogjort, de gjorde ett korkat val. Du behöver inte alls må dåligt och känna dig hemsk över att du inte vill träffas och diskutera saken.
*kram*

Jag får känslan av att de har dåligt samvete, och försöker göra detta ogjort. - Fick farbrorns fru för sig att inte "hennes" barn var tillräckligt nära släkt? Och inte var välkommna och fick då med sig de andra på det? Det finns många martyrer runt om oss och dem som vill ha uppmärksamhet. Nä, de skäms för vad de gjort, tror jag.
På min mors begravning bjöd vi in alla som ville, många hade jag aldrig träffat förut, men ville de ta adjö av mamma så hade de valt detta.
Alla var välkommna men några som inte var helt kontanta med mamma på slutet valde att inte komma med på minnestunden efteråt. Det var DERAS val.

TACK för sympatier och för kram!!!

Jag tycker också de gjort fel. Om frugan är sur, tycker jag ändå att man kan låta henne sitta på fiket en stund själv och gå med på bjudningen efter ceremonin. Tycker rent ut sagt att det är för j-igt att hon ska få slå in en sådan kil i familjen. Och varför måste BÅDA farbröderna följa med henne? Det kändes ju jättekonstigt att INGEN av pappas bröder kom!!!

Det är bara det att min syrra tycker att jag är kall och elak som inte är öppen för samtal. Hon får mig att känna mig som en skurk och det är jobbigt. Är lite rädd att jag ska framstå som den som inte vill ha sämja i familjen nu.

Kakaduan

Tja, lyssna kan man ju alltid, om det ska främja "vänskapet" i framtiden - släkt är ju alltid släkt - de har man även om man inte går ihop.
Fast en sån träff är ju ingen begravningscermoni - det har ni ju redan haft.
Se den som en träff i allmännhet. Syrran får väl prata då.
Ja, fy ja knepigt är det.
Sov på saken, sköt om dig.

Vad din syrra tycker om dig får stå för henne. Tala om för henne att hon får dig att känna dig som en skurk och att det är jobbigt. Tala också om för henne att du inte vill framstå som en som inte vill ha sämja i familjen utan att du är ledsen och sårad och inte vill diskutera med farbröderna just nu. Om hon vill snacka med dem så får hon väl göra det då men hon får samtidigt lov att respektera att du har en dina åsikter och inte vill snacka med dem just nu.

Ni har ju gjort det som kändes rätt för er, att det sen inte blev rätt för bröderna är nog mer deras problem än era. Huvudsaken är ju att ni nu håller ihop i ert beslut.
Att prata om detta nu river bara upp jobbiga känslor, känner din syster att hon orkar, ja men så låt henne ta det då.
Förstår er besvikelse men sätt er över deras beteende. Ni har gjort rätt och dom fel.

Det är ju sorgligt at just vid begravningar det kan bli sådan osämja

Jag skulle själv förlåta för då mår jag bättre inom mig,vill inte stänga av del av mitt hjärta genom att inte kunna förlåta.

Börjar med att beklaga sorgen..... Jag vet hur du känner dig.... När vi begravde min pappa för nästan exakt ett år sedan kom ingen släkt från hans sida.... Dom hörde inte ens av sig under den tiden han va sjuk....Att vi människor kan vara så kalla....Hoppas att jag själv aldrig blir så.....

Peter

En *kram* från mig med tanke på vad du går igenom. Tyvärr är det inte lätt att komma med goda råd i en sån´här situation, det viktigaste är att du gör precis som DU känner.

Sorg är mycket olika hos olika människor och framkallar ibland konstiga reaktioner .
Ibland är det lättare med aggression ..än sorg ..jag tror dina farbröder nappade på en av fruarnas ideer om "uteslutning" för att slippa känna efter ..
Det är ingen ursäkt för dem , men kanske en förklaring till ett obegripligt beteende ..
Du ska inte känna skuld för något alls
jag beklagar din förlust
K

Om nu de avvikande vill diskutera saken är det väl en bra början till fredliga relationer i framtiden...? Att tacka nej till en sådan inbjudan (även om du tycker att de "hade fel") är också att stänga dörren till vidare kommunikation. Hör vad de vill säga.

(Så hade jag gjort i varje fall.)