Jag vill inte byta ämne i Råse-Maries tråd, men undrar med anledning av diskussionen där hur ni tycker man ska vara som svärmor?
Jag undrar också över skillnaden egen mamma - svärmor. Är det inte så att vi tjejer generellt tål mer kritik från våra egna mammor än vi gör från svärmor? I alla fall var det så i mitt fall. Min svärmor var en underbar person som tyvärr inte finns längre men som jag saknar mycket.

Nu är jag själv svärmor och bestämde mig från början att vad som än hände skulle jag inte lägga mig i, och att jag aldrig skulle ta parti för någon av dom innan jag hört bådas versioner.
Nu har jag som tur är aldrig blivit indragen i någon konflikt, men märker ju att min svärdotter frågar sin mamma om barnvakt betydligt oftare än hon frågar mig. Rannsakar jag mig själv upptäcker jag att det gjorde nog jag också.

Min svärdotter var nog lite avvaktande till mig i början men har tinat upp efter hand, men fortfarande är det oftast sonen som ringer när dom behöver hjälp t.ex.

Är det så att vi tjejer automatiskt vänder oss till våra egna mammor i första hand?
Skulle vara kul att höra lite.

Min svärmor gnäller alltid; hon är så dålig, hon "orkar inte", hon kräver
massor av oss!
Min mor var lågmäld, stillsam, fick cancer i bukspottskörteln--
kämpade på till det sista! Så--både jag o min man beundrade henne!
Svärmor, har alltid levt ett skyddat liv--aldrig haft ett arbete--o s v.
Hon klagade alltid på svärfar, som dog av förstorat hjärta, då sa svärmor att"han övergav henne"!

Min svärmor och än så länge har jag inte haft några som helst problem med svärdotter och svärsöner

Ett som är viktigt att komma ihåg för alla mammor och pappor...När din son/dotter är vuxen och hittar partner... Lägg dig inte i deras göranden!

Jag har haft en svärmor som kom från det absolut mest rödglödgade stället på jorden och jag hoppas innerligt att den dagen min son skaffar flickvän, pojkvän, smabo, fru whatever, så ska jag inte bli som hon var. Hon ansåg att hon hade gett sitt allt för hemmet (citat) då hon varit hemma med barnen i tio år, men hon var noll intresserad av mat, bak, inredning, barnuppfostran etc utan var bitter o halvelak hela tiden.

Hade jag bakat hade jag bakat för mycket, för gott (?), jag lagade för mkt mat (ja, min sambo då fick faktiskt äta mer än en kotlett och mer än en portion om han ville det!), hade jag rutiga gardiner, skulle jag haft enfärgade, hade jag enfärgade skulle jag ha blommiga osv. Jag var en parasit som studerade, för studerade gjorde enl mina fd svärföräldrar enbart dom som var arbetsskygga. *suckar* När det tog slut ansåg dom att dom skulle ha tillbaka födelsedagspresenter samt julklappar dom gett bort under årens lopp, när jag inte gav tilbaka glasen jag samlar på (skulle bli av med stora delar av de olika sorterna) ansåg dom mig _stjäla_ dom. *Skakar på huvudet*

_NU_ (så ingen läser som bor här omkring och tror att min nuvarande svärmor är sådan) har jag en svärmor som är som en mor för mig. Jag tycker så mycket om henne. Vi gillar trädgård båda två, hon ringer ofta hit o bara småpratar lite, vi diskuterar högt o lågt, hon är fantastisk med barnen trots sjukdom o hon är bara helt enkelt underbar! Hade jag inte en egen mamma skulle jag be henne adoptera mig. En svärmor som tycker jag är duktig och bra med barnen, som peppar mig och som jag har mycket trevligt med, en drömsvärmor alltså.....

Jag har avgett ett löfte att jag den dagen det är aktuellt, inte ska kommentera hennes klädstil, inte vad hon lagar, vad hon sätter på barnen el vad hon jobbar med. Det ska vara hans val o inte mitt! *präntar in i huvudet*

Min svärmor är min bästa kompis, mitt största stöd genom sorg och glädje.
Min mamma, nej inte riktigt bra oss emellan. Tyvärr.

Min svärmor har som alla andra i universum, inklusive jag själv, sina sidor. Jag uppskattar inte dem alla men jag vet att det finns sidor hos mig som hon heller inte uppskattar. Så det kan ju vara lika där. Vi kommer bra överens numera men det tog ett ganska bra tag innan vi kom dit...

Jag tycker att en svärmor ska vara en som bryr sig men inte lägger sig i i onödan. Hon ska ha respekt för att hennes barn har valt en partner och barnet har ju garanterat valt partnern av en anledning. (Och det brukar väl inte vara för att reta gallfeber på sina föräldrar??)

Eftersom jag inte har några barn än så önskar jag bara att svärmor kommer att vara en person som mina barn kommer att älska och respektera. Och jag hoppas att jag kan lämna dem hos svärmor en helg (när barnen är lite större) och att de har det bra hos henne så att jag kan slappna av för ett par dagar och rå om min man och mig själv.

Ciczi

Jag har världens bästa svärmor som även är mormor och snart farmor!
Jag beundrar henne för allt hon gjort under åren och för det hon gör nu.

Dessutom låter hon sina barn leva sina liv utan att själv lägga sig i och ha åsikter.

Jag har precis gått igenom rejäla svärförälderproblem (stort för att vara i vår värld) och har tusen tankar och åsikter i detta ämne.

Jag talar nu om svärföräldrar i allmänhet även om jag säger svärmor eftersom jag har lika stora om inte större problem med svärfar.

Bra svärföräldrar är de som gärna kommer med råd om man ber om dem. Eller säger "har du testat detta, det kan fungera" - snarare än "så här gör man".

Som inte tror sig vara världskunniga på alla barn efter att ha uppfostrat ett barn, och automatiskt vet bäst om allt för att de levt trettio år mer. Och som inte behandlar sin son som ett barn, utan som en vuxen. Där ligger ansvaret även till stor del på mannen - att inte låta sig behandlas som ett barn.

Orsaken till att man inte tar lika hårt på det som kommer från sin egen mamma är i alla fall hos oss att jag genom åren byggt upp en mycket stark relation till min mamma. Jag vet hur hon fungerar, jag kan snäsa åt henne om jag är irriterad och vet att hon säger det hon menar och kan utläsa det hon lägger in mellan raderna, jag kan även säga ifrån för jag vet att hon älskar mig även om hon uppfattar mig som otrevlig.

Till svärmor kan jag inte göra det, man är mer på sin vakt, kan inte läsa tydligt mellan raderna och lägger därför kanske in mer spekulationer än nödvändigt, tar kritiken hårdare och kan inte säga ifrån utan att vara otrevlig och eventuellt riskera att bli omtalad som en ragata inför resten av makens släkt.

Jag vill hemskt gärna komma överens med svärföräldrarna, för de betyder så mycket för min man. Jag ger alltid komplimanger om svärmors mat (om jag tycker att den är god vilket den oftast är) har jag något bra att säga så ser jag till att jag säger det, det dåliga försöker jag hålla inne. Jag ringer svämor ibland för att få råd om matlagning, försöker organisera så att de ska kunna komma hit och fira jul (trots att de och maken redan accepterat att de skulle fira ensamma), och frågar svärfar om peronliga familjeråd när jag tror att han har något att tillföra.

Det som retar skiten ur mig (ursäkta uttrycket) är när de pratar om att ringa och beställa hit en hantverkare utan att fråga oss först - utan kör över oss för att "de vet bäst". Eller att de tror sig veta bättre än mig vad vår som behöver (han är bara sju månader). Om han är väldigt gnällig och jag vet att det beror på att han är trött och har sovit dåligt så försöker jag gå in i sovrummet och låta honom vila lite eftersom han är väldigt lätt distraherad och kan jaga upp sig till att skrika hysteriskt om han inte får sova en stund. Då får jag sura kommentarer om att de vill att han ska sitta med vid bordet och att han är ledsen för att han inte får vara med. Det tolkar jag som att han är ledsen för att jag inte vet vad han behöver, utan de vet bättre. Då blir jag denna typiska moderstigrinna.

Jag gjorde en fuling som jag skäms för nu i efterhand eftersom det gick ut över min son. Efter en hel dag av dylika kommentarer så lät jag farmor vara barnvakt åt min son i en halvtimme när han var på det humöret medan vi åkte för att kolla på saker hos en släkting till dem. Jag sa att han kan vara lite krånglig och fick ett spydigt svar från svärfar om att "det ska de nog klara av". Resultatet blev att min son skrek tills han nästan tappade andan. Han vill inte vara med och bli runtburen, han vill ligga ner och sova. Men de respekterar inte att jag vet bäst vad min son behöver eftersom jag har varit tillsammans med honom dygnet runt i sju månader nu och vet att han kan vara krånglig och bestämd.

Jag tycker att en bra svärmor skulle kunna ha en diskussion som denna:
- Varför är han så ledsen tror du?
- Han är trött och behöver sova
- Jaha, säger du det, hur ska vi lösa det då?

- I stället för:
- Jag tror han har magknip
- Nej, han är trött och behöver sova
- Nej då, han vill sitta här uppe med oss.

Nu blev detta långt, men det är nog för att jag är mitt uppe i det hela. Respekt för föräldrarnas kunskap om sitt barn och respekt för att sonen+partner bestämmer över sitt eget liv och sina egna beslut. Och villiga att hjälpa om hjälp efterfrågas. Det är bra svärföräldrar för mig.

En bra svärmor låter sin son växa upp från pojke till man.

Att vara man är inget fysikalist tillstånd utan en livsinställning tycker jag.

Bra sammanfattning av vad även jag tycker.

Man ska "finnas", men också "finna sig i" att respektera dem och deras val av liv. Vara ett stöd, när stödet önskas.
Förvissa sig om att "de" vet om det, och att de vet att de är viktiga och att "jag" är STOLT över dem, precis som de är. Men också själv ha "ett eget liv".

Jag tror på lyhörd kommunikation på allas premisser så långt det är möjligt.

Jag har världens finaste, klokaste och goaste "svärdotter", och en "svärmor" som jag kan säga samma sak om.

Jag är nog ovanligt lyckligt lottad men jag är också riktigt riktigt ödmjukt GLAD för det!!! Med djup tacksamhet, det är ju inte en "självklar" förmån precis.

Har absolut inga problem med svärmor...

Hon är en trevlig kvinna som dessutom är väldigt odlingsintresserad..!
Ser henne mer som en vän än en svärmor....

(usch, bara ordet svärmor låter så... elakt..)


Caprice

jag tycker det låter gulligt jag

Jag har också en svärmor
Hon lägger sig i ganska mycket o har många egna åsikter och svårt att se saker ur nya perspektiv. Hon styr o ställer o vill ha full kontroll på allt i vårt liv, från räkningarna till lakanstvätten... Det kan bli frustrerande ibland men hon är en underbart fin människa med ett stort hjärta och ställer alltid upp när man behöver det.
Jag vet hennes bakgrund och kan till fullo förstå varför hon har det kontrollbehov hon har, varför hon är som hon är. Detta gör att jag också förstår hur jag ska bemöta henne för att hejda henne ibland utan att det ska bli en konflikt.
Hon är en gudagåva. Jag måste erkänna att det finns tillfällen då hennes kontrollbehov och helt fantastiska ordningssinne varit till stor hjälp (eftersom jag är raka motsatsen - Fröken Virrpanna) men när hon försöker ta med sig alla pärmar med viktiga papper hem till sig för att sortera dem så som hon vill att det ska vara (i bokstavsordning), då går hon för långt
Nej, hon är inget 'problem', tvärtom. Hon är en klippa. Jag är lyckligt lottad


Och en vacker dag blir jag väl svärmor jag med. Känner ingen oro inför det.



Idealbild Mycket bra sådan

Solen skiner...

Intressant fråga som jag skulle vilja ha svar på från en man. Hur ser DE på sina svärmödrar. Har en känsla av att det är betydligt mindre komplicerat än mellan kvinna-svärmor.

Jag har inga problem med min svärmor...gillar henne skarpt. Hon har aldrig lagt sig i vårt liv på nåt sätt. En bra svärmor ger sitt stöd utan att lägga sig i. Hon har respekt för föräldrarnas sätt att uppfostra sina barn även fast man inte alltid måste vara överens.

Jag tycker nyckelordet är respekt och det gäller inte bara svärmödrar utan alla människor man umgås med. Man kan vara oense men man måste alltid respektera den andras åsikt...

Men... "Svärmor" är ju bara ett ord för ens partners mor - det är ju inte nån syssla eller en funktion... Precis som t.ex. moster eller kusin - hur ska man vara som kusin?

Om många såg sin partners mor som en person - visserligen nära släkt med partnern och barnen men som en egen person - tror jag att många konflikter skulle kunna lösas med mer smidighet.

Jag har bara haft en svärmor (en härlig sådan, som fick en alldeles underbar son ), men hur funkar det med/för er som har haft flera? Många är ju inne på sina andra, tredje förhållanden och då också kanske en svärmor i varje förhållande... "Försvinner" bara den första svärmodern när nästa kommer in i bilden? Eller hänger hon med som en egen person? Om det finns barn i det tidigare förhållandet, måste hon ju finnas med som farmor... Får hon då ett annat "värde" när hon inte är svärmor längre?

Alla funderingar är inte bara förbehållna amaira.

Jag har bara haft sporadisk kontakt med min första svärmor, men det var för att hon inte alls var intresserad av att träffa min son som jag "lurat på" hennes son, hon tyckte vi blev föräldrar för fort.
Idag har min svärdotter sett till att dom faktiskt har kontakt med sonens familj, vilket är mer än jag orkat bry mig i. Vi fick alltid köpa en extra julklapp eller födelsedagspresent när han var liten, för man visste aldrig, ibland fick han ibland inte av dom. Min nuvarande man tog till slut tag i saken och hade ett ordentligt snack med sonens pappa, då blev det bättre.

När jag så träffade min man fick jag en helt annan typ av människa till svärmor från första veckan gjorde hon ingen som helst skillnad på min son och sina andra barnbarn. När vi varit ihop ett halvår och precis flyttat ihop så ville inte min son vara på fritids på lovet, då frågade min man om han kunde få vara hos henne och hon svarade "Får? Det har jag redan lovat dom andra ungarna att han ska, det har jag väl räknat med" från att ha varit ensamstående med honom med min egen mor arbetande tyckte jag att jag hamnat i paradiset.
När vi flyttade till huset var det hon som väckte mitt trädgårdsintresse, hon har lärt mig så otroligt mycket. Hon orkade till slut inte med sitt eget hus och flyttade till lägenhet. Rätt som det var ringde hon och sa "Jag kommer ut måste få lite jord under naglarna" sen var rabatterna så fina som jag aldrig kunde få dom.
Behövde vi hjälp med barnen räknade hon som regel ut det innan vi själva hade gjort det, hon var verkligen tryggheten i vårt liv.

Numera är min egen mamma också pensionär och är här mycket, men som svärmor blir hon aldrig, dom är otroligt olika.

Det handlar ju om HUr skall en bra (med-)människa vara??

Jag har ingen svärmor. Inte just nu i alla fall

Men jag är en själv, precis en sådan som jag skulle vilja ha. Hoppas i alla fall att svärdottern vill ha en som mig, hon har inte klagat än.
Som jag hört i alla fall.

Jag är noga med att inte lägga mej i deras liv , samtidigt som jag är noga med att de ska veta att jag finns här och ställer upp och hjälper till eller ger goda råd. Om och när de behöver det !
Och som tur är har jag fått en underbar svärdotter !
Inte konstigt förresten, med tanke på att min son är helt underbar. Klart han väljer en fästmö som är likadan !
Och klart att barnbarnen blir helt underbara då !

Jag har en underbar svärmor som "lägger sig i" precis lagom mycket!

Naturligtvis har hon sina "sidor" men det har ju även jag, så det gäller ju att komma överens om en bra balans i relationen!

Tycker ofta att jag kommer bättre överens med henne än med min egen mor som naturligvis är underbar hon med, men som absolut har sina egenheter! (vem brås man på, måntro?)

Vissa saker kan man ju undvika att diskutera om man vet att det inte går att lösa!

Man får välja de ämnen som känns absolut viktigast att lösa eller viktiga att få någon att förstå och verkligen kämpa för dem!

Sen kan man backa på saker som inte är så viktiga för en själv, där det snarare oftast handlar om prestige! (med handen på hjärtat, det har ju hänt )

Annlouice

Så härligt att höra! En som gillar trädgård o är svärmor kan ju inte vara alltigenom ond eller?

Kul att du tror på ditt barns kompetens att välja partner själv, sånt gör en glad i själen.

Jag önskar jag hade blivit begåvad med en bra svärmorsrelation jag också.

Trots att avundsjuka inte är någon framträdande egenskap hos mig så känner jag absolut att så där skulle jag också vilja ha haft det.

Kunna ha en snackkompis, ha lite hjälp med barnen, kunnat umgås och ha det bra utan att planera för eventuella konflkter, ofta tagna helt ut luften.

Nä precis! Så "platt" det skulle bli om det bara var jag som "funderade".
Tycker det är spännande att läsa alla andras funderingar, tankar och åsikter. Och alltid är det något som nästlar sig in i mitt tankesätt också, av det hela. Det är ju det som känns givande med det hela.

Man behöver "nötas och blötas och stötas" även mot andras tankesyner, och kanske t.o.m. slipa bort någon lite vass skärva nånstans, som "man" inte visste om...


Airamya! "idealbild" säger du. Ja, jag vet, jag började resonemanget med "idealbilder". Men upptäcker att jag använder samma ord för två olika tolkningar.

Nu blandar jag också ihop den här tråden med den andra svärmorstråden, och har även Ullis "svar" i den andra tråden i tankarna.


Det är självklart tycker jag, att man kommer längre om man strävar mot den idealbild som man tycker är viktig. Men nog handlar det väl ändå allt som oftast om "prioriteringar"? Om man är sann mot sig själv. ??
Återigen, man väljer.

Så Airamya, "idealbild" säger jag även om din relation som du beskriver! Att lyckas med konststycket att få fram - utifrån RÅDANDE OMSTÄNDIGHETER, en idealrelation.

Friheten i relationerna finner man ju inte genom att ändra på "den andre", utan genom att ändra på sin syn på den andre!

Då hamnar ju också "makten" där den hör hemma; alltså, hos den som vill förändra sin relation!

Det är en stor skillnad i att tänka "Min man/svärmor/ pappa/ vän o.s.v. hindrar mig från att få ut det jag behöver i livet", jämfört med
"Jag låter min man/svärmor/ etc. hindra mig från att få ut det jag behöver i livet."

I det första fallet upplever jag mig som offer. I det andra fallet återtar jag makten och tar mitt eget ansvar.


Det jag menade med "idealbild" i den andra tråden, var nog i första hand det här att vi inom oss bär på en bild som vi TROR är hur något ska vara!

Vi bär med oss en (ofta idealiserad) schablonmässig stereotyp bild av vad exempelvis "en förälder" BÖR vara, eller hur det BÖR vara när man får en bebis, är en "bra kamrat", hur ett kärleksförhållande BÖR fungera för att vara lyckat, osv.

Och så "glömmer" man, att livet i sig ALLTID är "upp" och det är "ner", det är bra och det är dåligt, man tappar kontrollen åtskilliga gånger i sitt liv även fast man "inte borde", det dyker upp konflikter och de går inte att lösa på något slentrianmässigt vis, och den lilla gulliga bebisen får man en vacker dag lust att kasta ut genom fönstret och den nyblivna mamman undrar om hon är sjuk i huvudet och totalmisslyckad som inte reservationslöst älskar sitt barn alltid, i alla lägen, även om hon är totalutmattad och slutkörd både psykiskt och fysiskt, osv. osv.

Är det nån som hänger med på vad jag försöker säga?

Kanske blir det enklare om jag bara säger:
"Vi tappar kontrollen över oss själva och över våra situationer emellanåt i livet". Och det är något som vi INTE KAN ha kontroll över.


Visst bör man sträva efter ... ja, efter det som är VIKTIGT för var och en av oss. Men detta "viktigt" ser så olika ut för oss alla.

En människa kan ta oerhört illa upp, av någonting som inte bekommer en annan människa det allra minsta.

Du Ullis, ska ju definitivt inte ha en man som inte kan stå upp gentemot sin mamma om det skulle behövas. Som jag förstår så har du också kommit rätt där, och har inte "en sådan". Du har lyckats i livet och med dina val. Åtminstone vad gäller make och svärmor .

För någon annan kanske det är andra värderingar som ligger högre i prioritet. Medan makens "bundenhet" till sin mamma, kan ses med förstående, varsamma och kärleksfulla ögon, och inte blir till något hot.

Vi är alla så olika - och behöver alla finna våra egna lösningar och vår egen livsväg. Utan att stänga in våra värderingar i schabloner, och utan att tappa vår sanningsenlighet gentemot oss själva.

Och samtidigt känna efter, i djupet av oss själva, vad som är VIKTIGT för oss. Och sedan ... "välja"...

Finna ut vad som ÄR, och utgå från det.
Finna den svårfunna balansen mellan acceptans och förändring.


Och Airamya, en gång till. "Idealbild" ... *ler en smula*.
Ja, faktiskt! I det avseendet.

Det här är viktigt, och det prioriterar jag, och det funkar tack och lov även med mina närmaste kära.

Någon "idealsvärmor" däremot, det är jag verkligen inte!
Jag har så många "fel" och "brister", svårigheter och problematiker, så vore det en annan svärdotter jag hade, eller en annan svärmor - så kanske de skulle reta ihjäl sig på mig!

Det är så mycket som jag brister i.
Men min kärlek och min kärleksfullhet till dem som står mig närmast, det "brister" jag inte i.

Jag kan tyvärr inte se modersbundenhet hos en vuxen människa som ngt positivt, det finns ju en orsak till varför vi växer upp o behöver frigöra oss från våra föräldrar. Att däremot högakta, ära och älska sina föräldrar ser jag som ngt mkt positivt däremot, men däremellan anser jag det vara en enormt stor skillnad. Milsvid skillnad....

Min make är väldigt mån om sin mamma och bryr sig samt älskar henne väldigt högt, men han styrs inte av henne och hennes åsikter, hon styr honom inte utan accepterar och respekterar han och hans val i livet, vilket jag tycker en bra förälder ska göra.
Om man fortfarande som vuxen anser sin mor/far ha sista ordet i vad man ska göra av sitt liv, då bör man kanske få hjälp att gå vidare, det går inte att ha en familj där ngn annan i närmiljön har veto, hur kan man då visa barnen att det är okej att bryta upp från sina föräldrar, stå för sina egna val och att man som vuxen är verkligt vuxen? Det är en stor otrygghetsfaktor för barn att se sina föräldrar hjälplösa o oförmögna att ta eget ansvar, det lägger stort ansvar på dom o det är i förlängningen inte bra alls.
Om man som vuxen visar att man kan ta eget ansvar, man står för konflikterna man skapat/man blir inblandad i, man kan säga ifrån, skyda barnet helt enkelt, då skapar det trygghet hos barnet. Den vuxne är en kraft att räkna med, ngn man kan identifiera sig med. Om man då har en förälder som inte kan ta ett beslut själv utan att ringa sin mamma och där modern (jag tar det som exempel o generalisering, hopps ni har överseende) har veto fastän det i familjen borde vara pappan o mamman ( eller nån annan konstellation på samma tema) som _tillsammans_ ska bestämma, då får barnet ett väldigt underligt synsätt på hur vuxna fungerar.

Jag har haft tur med en man som behandlar sina föräldrar mkt bra men som inte är styrda av dom, det känns mkt bra. Det är inget hot att han älskar och bryr sig om sin mamma, men om hon o hennes åsikter var viktigare än vad vi som familj kommit överens om, då hade det inte varit sunt tycker jag.

Jag tror nog att du lever i en idealbild själv. Det är bara att gratulera för du verkar ha det så mysigt där.

Men..............
Tänk om du som svärdotter blir kallad h**a.
Dina barn blir kallade H*rungar.
Du för höra att blåskatarr beror på att du är promiskuös.
Att du inte kan ta hand om dina barn.
Att du måste jobba minst 75% för att sonen inte skall behöva försörja dig annars blir det skilsmässa.(inte ditt val)
Att om det blir skilsmässa så skall du mista vårdnaden om barnen för att du är en olämplg mor.
Att du är en olämplig mor för att du arbetar.
Att du inte städar tillräckligt bra.
Att du städar för mycket och inte tar hand om dina barn.
Att du blir utsatt för att dina telefonsamtal bryts av televerket för att "någon" (läs svärmor) inte tycker du skall prata i telefon när hon ringer.
Att någon tycket att er telefonräkning inte skall vara högre än 425 kr trots att dina föräldrar är sjuka och bor 25 mil bort.
Att någon påstår inför dina föräldrar att sonen har dåliga arvsanlag och kommer att ge missbildade barn, allt för att stoppa brölloppet.
Att samma son får höra att han är steril sedan fyraårsålder och inte kan få barn och att de barn han väntar är H*rungar hans fru skaffat på egen hand.
Att du är en tjuv
Att du är en infantil kossa
Att du är ointelligent
Att varje högtidsdag, julafton, födelsedag innebär att dramadrottningen ställer till scener och förstör festen.'Att du inte kan ta hem vänner för att inte riskera att bli utskämd
Att det hotas med diverse obehagligheter om du bjuder hem vänner utan att släkten är med.
Att det röks i ditt hus trots att det är rökförbud pga av att barnen är allergiska mot rök och efter svärmors besök får uppsöka akuten.
Att svärmor ger presenter och julklappar till alla barnen utom ett vilket skapar ledsnad hos detta barn.
Att svärmor ljuger för att splittra äktenskapen.
Att svärmor ljuger för att splittra syskonen
Att svärmor ljuger för att få svärdöttrarna osams inbördes
Att du är lat när du är sjuk, det är bara latmasken som gör sig hörd.

Mina öron har hört det mesta om mänskliga problem.
Detta är ett verlighetsfall.

Skall denna kvinna som utsätts för detta välja att inte se sig själv som offer utan ta sitt ansvar för att hon VÄLJER att låta svärmor köra över sig på detta sätt utan minsta hjälp till försvar från makens sida.

Vad kan hon göra. Tar hon ut skillsmässa så löper hon stor risk att mista sina barn trots att hon är en mycket bra mor, allt pga av att svärmor är en mycket övertygande lögnare och genast skulle anmäla henne för diverse påhittade saker till de socialal myndigheterna.

I mina ögon är hon en hjälte som biter ihop och försöker göra det bästa för sina barn. Hon tycker inte hon har så mycket val. Att ens riskera att mista barnen är inget alternativ för henne. Maken törs inte hosta en gång i sin mammas närhet. Knappast någon kärleksfull relation där inte. Han försöker på alla sätt få mammans kärlek vilket han inte fått under hela sin uppväxt. Tänk att en man i trettiofemårsåldern skall vara så hungrig på mammas kärlek att han inte har förmåga att ge kärlek till varken barn eller fru. Mamma går först. Ibland blir jag ordentligt arg på denna kvnnas man men när man tänker efter, vilken uppväxt har han haft?

Vad är i ärlighetens namn en bra svärmor. Det är vilken svärmor som helst som inte beter sig på ovanstående sätt. SÅ må hon vara hur som helst.

De flesta diskuterar utifrån sin egen situation utan att ens förstå att någon annans verklighet kan vara något som vi inte ens kan drömma om i vår vildaste fantasi.

Snälla svärmödrar känner sig angripna för att de känner dåligt samvete för de mest bagatellartade små konflikter som finns i deras värld.

Svärdöttrar kan tycka att små bagatellartade grejor är jättestora utan att förstå de som har "verkliga" problem med släktrelationerna.

Man kan inte jämföra ett gruskorn med att grustag, därav haltar diskussionen.

Själv har jag haft problem med svärmorsrelationerna med betoningen på har haft. Det som känns värst i det är inte det som var, utan att jag saknar det positiva som skulle varit när mina barn var små.

Av den anledningen har jag stor förståelse för att andra har problem. Lätta schablonlösningar finns inte. Man kan bara i princip låna ut sina öron med stor ödmjukhet och lyssna när andra vill lätta på trycket. Bara det att någon lyssar med respekt på vad du har att säga, gör att du lättare kan se dina egna personliga lösningar på problemen. Ofta kan den bästa hjälpen vara att få säga högt det man känner. Eller skriva. Många böcker är tillkomna som rehabiliterande terapi.

Vi har alla våra fel och brister och jag tror nog jag har ödmjukare öron är tunga. Ibland talar tungan om saker som folk inte vill höra.

Egentligen så tycker jag att hela denna tråd är sååå sorglig... bara att den kom till är ju ett nederlag.
Att vuxna människor inte kan komma överens och prata med varandra...
det är inte ens fel att två träter.

Min undran är....Har sambon fått ta del av dina inlägg råse-marie?

Jag har inget negativt att säga om min svärmor.
Jag har lärt mig mycket praktiskt av henne, hon bondmoran och jag stadsbarnet, men aldrig något hon tvingat på mig.
Hon har haft sina synpunkter på saker och jag mina, men jag tror att vi accepterat varandra som vi är från första början. Lika i vårt sätt är vi inte, men det har inte skapat några problem.

Från första gången jag kom dit tillsammans med min då 2-åriga dotter har vi behandlats som familjemedlemmar.
Aldrig har det gjorts någon skillnad mellan min dotter och senare våra gemensamma barn. För en del år sedan när hon sålt sitt föräldrahem valde hon att ge alla barnbarnen en rejäl slant, och då var det aldrig tal om annat än min dotter också skulle få.
Jag tackade henne och svärfar för det senare, men då sa hon att hon aldrig ens reflekterade på att Tina inte hörde till och aldrig skulle kunna tänka sig att göra någon skillnad.

så ska det ju vara

Håller med..

Hade gärna haft dig till svärmor Agnetha

Ja, det tycker jag med




Nederlag för mänskligheten, eller vad då?
Nederlag för verkligheten?

Det är ju så det är, från nära relationer till krig mellan länder. Konflikter ingår, sedan kan man ju önska att det inte vore så...


Bettsson:
Tack .

Ja, visst lever jag "i en skyddad del av världen" - med ett liv som är tryggt.
Och jag är djupt tacksam över det!!! Och över den vändning som mitt liv har tagit.

Jag tänker inte berätta om vare sig mitt liv eller mina erfarenheter - men blåögd är jag inte, så brunögd jag är . (Om det nu finns någon sådan antydning i ditt svar.)






Jag tror dig utan att tveka, och jag VET INTE hur denna kvinna ska göra.


Hon är en hjälte även i mina ögon!!! Och hon har min djupa medkänsla i sin sin så oerhört svåra situation!!!

Vad gäller maken/sonen, så är det lite det jag menade.
Det finns relationer som INTE GÅR att "säga ifrån" i, inte ens (eller ännu mindre) när man är "barnet"!!!

Det finns människor som det INTE GÅR att prata med!!!!! Hur kan man då "kräva det"?

Om du känner denna kvinna (mamman/hustrun alltså, inte svärmodern) så tipsa om den här länken.

Oavsett "diagnos" så kan det vara till hjälp att lära sig förhållningssätt, även om det inte direkt förändrar sitautionen.






Instämmer.