Jag har tänkt på detta förrut: att allt som jag ser utanför mig själv finns egentligen redan inuti mig
Att jag i själva verket aldrig någonsin ser verkligheten som den är utan jag förmår endast ser "min" egen bild av verkligheten, eftersom jag ser allt genom mina ögon och genom mina kännslor och upplevelser

Man kan bli galen för mindre eller vad säger ni och fattar ni andra hur jag ser på det hela!?

alla ser självklart bara sin verklighet, finns det något annat?

om alla såg "samma" verklighet då skulle vi ju lika gärna kunna lägga oss ner och dö på en gång? vad skulle det då finnas att prata om? vad skulle det då vara föö mening med att träffa nya människor etc.?

att alla har en egen verklighet är ju hela drivkraften som gör att mänskligheten utvecklas.

Det fattar jag att alla ser sin egen verklighet men jag tycker att det är lite skrämmande att jag aldrig kan hoppa ut ifrån min verklighet och titta in hos en annans verklighet

Antingen har du lånat en bok om kunskapteoretisk filosofi eller så har du helt själv kommit in på ett filosofiskt spår, alltså tänkt filosofiskt och reflekterat över hur människor får kunskap.

Enligt denna teoretiska riktning ser man världen subjektivt. Man gör, medvetet eller omdevetet, ett val av fenomen. Man ser alltså världen genom ett "färgat glas", som någon filosof som jag inte kommer ihåg namnet på, ungefär uttryckte saken.

Enligt subjektivismen så är värderingar något som individen själv uppfattar medan objektivismen hävdar att det finns vissa värderingar som är rätt och som inte kan kränkas.

René Descartes gick även så långt att han började ifrågasätta sina sinnen och om han verkligen kunde lita på att den kunskap han fick med sina sinnen verkligen var sann. Han kom ju alltså till slutsatsen att det enda han kan vara helt säker på är att han tänker och därmed också att han existerar.

Så, nej, du har inte bliviat galen!
Du har tänkt i en filosofs banor och det tycker jag är berömvärt!
Jag analyserar sådana där frågor mest varje dag.




Det är väl inte så säkert att du inte kan det... Man kan försöka att se allting i så många perspektiv som möjligt och kritiskt analysera varför olika personer, inklusive du själv, tycker på ett visst sätt. Förstår du anledningen till att folk tycker på ett visst sätt (ibland finns det inga motiv utan bara grundlösa bakomliggande traditioner och normer) så har du ju analyserat andra verkligheter än din egen.

Några filosofi böcker har jag inte läst men massor av böcker om inre utveckling av oss människor.
Så har jag tänkt att jag är ju aldrig någonsin nån annanstans än just "inom mig själv" och vart jag än tittar på så är jag även där med mitt inra så att säga eftersom jag aldrig någonsin kan gå utifrån mig själv
Visst flyger mina tankar överallt men även dit flyger jag med mina tankar:vem nu denne "jag" är
Ibland känns som att jag är överallt och samtidigt absolut ingenstans; att jag är ingenting-en ödslig tomhet

Jag vågar knappt tänka så djupt eftersom jag finner där just INGENTING men samtidigt ALLTING!

Tankar ifrån en snurrig Solis