har själv inte anmält mig fast jag är för donationer, ren slapphet, nu får jag se till att göra det, hur är det med er andra, har ni anmält er?
anmälan kan göras på livsviktigt.se
krister

har stått som donator i tjugo år
först frivilligt med kort i plånboken, numera registrerad donator

Har också funnits med i tjugo år - är även blodgivare sedan lika lång tid tillbaka! Gör detta om ni har möjlighet!

Jag har en vän som väntar på en ny lever och en väninna som behöver en njure och det känns så tråkigt att se dem bli sjukare och sjukare...
Det kanske förolyckas människor som skulle passa som givare som dom aldrig får reda på...

Ja jag är anmäld! För mig är det en självklarhet att donera... Vad ska jag med mina organ till, dit jag ska sen?

Annlouice

Absolut! Registrerade mig i tidernas begynnelse och hade ett litet kort i plånboken. Numera ligger man i datorn någonstans.

Baxnar dock när jag läser i tidningen att homosexuella inte får donera organ eller ge blod i dessa tider när det är brist på båda delarna. Vaf... nu för tiden är ju HIV spritt i alla grupper oavsett sexuell läggning.

Kakaduan

Anmäld sedan åratal, och har kort i plånbok.

Samma här.

Organdonation? Aldrig i livet, har ni aldrig sett "Meningen med livet"?

Om man nu får skämta i den här tråden. Nej, jag är inte anmäld av ren slöhet. Dessutom har jag så mycket småkrämpor att jag är tveksam om nåt kan komma till användning. Men om nån har ett friskt tarmsystem över så skulle jag kunna ta emot. Fast ca 50 liter blod har jag släppt till under årens lopp.

du kanske duger till forskning?
eller så kan dom använda dej som avskräckande exempel i undervisningen.
lovar att donera mina tarmar till dej.

Har sett filmen men står kvar i registret ändå...

Men Ruda.. de flesta organ som kommer folk tillgodo kommer inte från vältränade 22-åringar utan ett fysiskt fel utan från lite äldre personer med småskavanker...

Jo, jag har allt funderat. Kanske kan man undanta levern med tanke på filmen? Avskäckande exempel funkar nog inte när den svarta själen har slutat inverka.

Organdonation känns helt OK. Vad ska man med det till när man inte lever längre.
Men att samtidigt skriva sig i register så att de kan skära i en för forskning...nja!

Känns inte lika angeläget, förlåt det var fel uttryckt. Egentligen menar jag att om man donerar sina organ för att ge någon annan fortsatt liv så känns det angeläget och jag tycker jag kan lita på att min kropp blir respektfullt behandlad.

Att man skulle dissekeras för forsking känns lite respektlöst på något sätt. Och vadå forskning. Jag kan ju lika gärna bli försökskanin för läkarkandidater och inte till forskning för att bota sjukdomar.

Det är orsaken till att vi pratat om vad vi skulle vilja här hemma ifall det händer någon i familjen en olycka. Visst skulle vi donera men inte till vad som helst och inte under vilka omständigheter som helst.

Vi har också pratat om att familjen skall vara med vid de undersökningar som gör att man i så fall förklaras hjärndöd och kommer i fråga för donation. Jag tror nämligen att det är lättare för familjen att verkligen acceptera att familjemedlemmen är hjärndöd om man får vara med i undersökningen och få förfarandet förklarat för sig av läkaren.
Jag har också för mig att det krävs att det är två olika läkare som oberoende av varandra skall dödförklara. Det är viktigt att man har den tryggheten.

Personligen känner jag mig alltså tryggare med att familjen får vara de som ser till att min vilja om vad som skall hända med min kropp uppfylls.

Visst kan det var svårt för familjen att fatta ett sådant beslut om man inte pratat om det. Men det har vi gjort och alla är helt överenns om vad som skall gälla.

Jag betraktar mig som en ganska generös person men jag är visst inte lika generös som ni andra. Fast man kanske tänker om med tiden, vad vet jag.

I USA har det börjat tagas organ ifrån en som inte var riktigt död, bara antogs vara död.
Ville bli organdenator, men sedan dess är jag nojjig, med tanke på
att jag inte precis litar till de läkare vi har här.

Att ha sådana tankar som du har Bettson, tror jag är ganska vanligt när man talar om donationer. Man undrar en massa och vill vara säker på att det man sagt skall respekteras även när man själv är borta.

På Socialstyrelsens sida där man anmäler sej till donationsregistret finns möjlighet att säga till om hur man vill ha det. Man har möjlighet att välja om man enbart vill donera organ, eller om man kan tänka sej att ens kropp används för forskningsändamål också. Man kan också undanta vissa organ om man vill det.

Sen är det väl en fördel att familjen vet vad man vill så det inte blir en extra chock för dem om man skulle förolyckas.

Att man inte kan vara säker på vilken forskning man doneras åt kan jag hålla med om. Men å andra sidan - det kan ju faktiskt hända att man doneras åt forskning som har med organdonation för någon annans fortsatta liv att göra! Att ens egna organ används för forskning kring att effektivare kunna förhindra avstötningssympton vid organdonationer t ex!

Har haft ett kort i plånboken jag vet inte hur länge. Har ännu inte anmält mig, då alla mina anhöriga vet hur det ligger till. Men, jag SKA göra det, för man vet ju aldrig.....
Och jag måste också ställa mig tveksam till att ge min kropp till forskning.

Har anmält mig till organdonation. Både för att det känns rätt att kunna hjälpa någon genom att ge bort något som jag inte behöver, men även med tanke på att jag gärna skulle ta emot ett organ om jag någongång skulle behöva ett. Och "hemska tanke" jag skulle verkligen vilja att det fanns organ att tillgå om det hände mina barn någonting som gör att de var i behov av någon annans organ.
Vill man för egen eller andras del ta emot organ så borde man väl även kunna donera sina egna.

självklart!!

Läste hos socialstyrelsen.

Vad jag förstår så är registret bara till för att anhöriga inte skall säga nej.

Grundmeningen är att man antas vilja lämna organ till donation.

Anhöriga har rätt att säga nej. Om man inte har registrerat sig för donation så kommer organen att tas till donation i alla fall om inte de anhöriga säger nej.

Fast jag undrar över en sak. Har man som anhärig rätt att bestämma till vem som donationen skall gå.

Tex hela familjen utsätts för en bilolycka. Mina barn får skador på tex lever och njurar och behöver organ. Jag är hjärndöd. Har min man rätt att bestämma att mina organ skall gå till mina barn i så fall eller tar läkarvetenskapen och bestämmer att de skall gå till någon annan och barnen sätts på dialys osv.

Mycket myror i huvudet är det. Finns det någon som vet?

Intressant fråga! Ser fram emot att du luskar fram ett svar som delger oss här

Har mailat till socialstyrelsen och frågat.

Skall bli intressant att se hur lång tid det tar att få svar.

Min kropp skall grävas ner och bli mat till maskarna.

tror inte du kan bestämma det
dom går i första hand till den som är mest lämpad som mottagare
meningen är att mottagaren och givaren inte ska känna till varandras identitet.
det finns också ett internationellt samarbete, som gör att din lever kan hamna i tyskland och dina njurar i norge.t.ex.
det är skillnad på levande (vakna)donatorer som donerar en njure frivilligt till en anhörig, eller vän

Det är nog så att man inte kan bestämma vem som ska ha organen. Har nog den bestämda uppfattningen att det vid sådana tillfällen avgörs på rent medicinska grunder. Den som bäst behöver , och där " allt " stämmer , kommer nog först.

Fast matchningen borde väl funka när det är mina egna barn????? Vi har ju samma genetiska bakgrund.

Turordningen är sån att först i kön, sen att organet ska passa mottagaren.

Jag känner mig självisk när jag tänker på mina egna barn i första hand, men en tigermamam är alltid en tidermamma. Ränderna går inte ur så lätt

Självklart är jag donator, sen flera år tillbaka. De får ta vad de behöver. Blodgivare är jag också
och för många år sen anmälde jag mig till Tobiasregistret -om någon
nu skulle behöva min benmärg.

Vem gör inte det? Det är nog inte omöjligt att det kan göras undantag inom familjen.

Har inte anmält mig mer än att om jag dör i någon ovanlig sjukdom så ska de använda mig till forskning.
Att man inte har gjort anmälan eller slöat tror jag beror lite på om man har som t.ex. Ina nära bekanta som skulle behöva en donator. Då tänker man nog lite annorlunda. Har man inte det så går tiden och man anmäler sig inte.
En del vill väl inte att man ska skära i kroppen utan den ska komma i jorden så hel som det går, andra bryr sig inte.

Att jag tänker som jag gör var att min sambos son dog i en rätt ovanlig sjukdom och det saknas forskning om detta och de behöver då få kroppar att forska på. Den sjukdomen har ju inte jag men det kan ju bli någon annan obotlig eller ovanlig i mitt fall. Därför mitt val.

Förstår dig Bettson. Men det utesluter ju inte att dina barn får organen , eller hur? Om de är i störst behov menar jag.

Om de inte är det så kan man ju leva ett tag till trots att man behöver t ex dialys och om det finns fler som donerar så......

Vet inte riktigt hur jag själv skulle reagera men man får väl lita på att läkarna kan sitt jobb.


Vet inte , men jag tror inte kan jag donera mina organ eftersom jag är sjuk, men annars finns det väl inget att tveka om tycker jag.

Sådär ja! Nu var det anmält till registret. Och inte var det jobbigt heller . Ibland kan man ju undra varför man dröjer så länge med vissa saker.

Det är nog inte tänkt att några ränder ska gå ur alls! Att i första hand tänka på att rädda sina barn istället för några okända människor är väl så naturligt darwinistiskt som det kan bli! Vi vill ju säkra våra gener!

Samma här - även för forskning, behöver inte kroppen själv längre då.
Anki

ja...tänk att en liten skinnbit från mej kan få en brännskadad att se bättre ut än idag
är också blod och benmärgstransplantatör...
har fått åka till tyskland med min benmärg, en härlig känsla och upplevelse, även om det gjorde ont att donera

Självklart !

Inte vill jag lägga på mina barn ansvaret att fatta beslut om det den dag det händer något !
De har det nog svårt ändå !
Och om det hände mina barn något så att de hade behov av organ skulle jag ju inte säga nej till det !

Därför fixade jag ett donationskort för evigheter sedan, dessutom har både jag och yngste sonen registrerat oss i donationsregistret !

Har även försökt att få ge blod, men jag fick inte det på grund av min vikt.

Glömde att skriva i mitt tidigare inlägg i denna tråd att jag har varit blodgivare i många år men är nu för gammal tyvärr. Annars tyckte jag att jag mådde mycket bättre under den tid jag var det.
Började tro lite på gamla tiders åderlåtning att det ligger något i det. Var nästan aldrig förkyld eller så under de år jag var blodgivare.
Blodbussen kommer till vårt jobb några ggr/år och alla som vill får gå dit och de som är fasta kallas till den när den kommer, det var mycket smidigt.

Underviktig.. eller hur?

Och samma här.

Trodde jag svarat i den här tråden, men det hade jag visst inte - eller så har jag det och missat det, och då står samma sak två gånger
Hav överseende med mig .

Gäller inte kortet längre?

Har varit anmäld i många år, måste jag registrera om mig?

Det är en självklarthet för mig, även fast jag inte känner någon med behov. Skulle ju vilja att nån fanns där för mig ifall jag skulle behöva ett organ och då kan jag ju inte vara sämre själv.

När jag gick en kurs för några år sen så hade vi uppe den här diskussionen. Med där var en religiös kvinna. Hon sa att hon ville komma till gud hel. Jag tror inte själv på gud men sa till henne. Skulle inte gud tycka det var bättre att du hjälpte någon annan än att du var "självisk" för att DU vill komma dit hel i så fall. Han bryr sig nog inte om du är "hel" kroppsligt utan mer om hur du levt ditt liv och hur goda gärningar du gjort.

Då fick hon sig en tankeställare och tyckte att jo, det hade jag väl i och för sig rätt i.

Ja, hoppas ni fattar vad jag menar fast jag kanske uttryckt mig klumpigt med mitt ordval.

Alldeles rätt !

Men kanske ska göra ett nytt försök igen, nu har jag äntligen lyckats gå upp lite.
Men risken är ju stor att dom kilona försvinner nu när man börjar vara ute och röra på sig mer igen !
Med trädgårdsarbete förbrukar man många kalorier !

Jag har samma fråga, måste man registrera om sig? Jag har också kort i plånboken.

Blodgivare är jag dock inte, jag är lite känslig för blod.

nej det måste du inte
ditt kort gäller om det händer något
den nya registreringen är förlagd till en databas....ditt kort är ett tillstånd som donationsregistret inte känner till....förän du hamnar där

På denna sida från Socialstyrelsen kan den som vill anmäla sig, eller/och finna information.

En länk till.

Jag donerar allt utan mina ögon.

Har försökt bli blodgivare men sköterskan sa att mina ådror var för tunna!??? *besviken* (när jag äntligen samlat mod...är ganska spruträdd)

Efter några år försökte jag igen. Då var det ok, men medicinen som jag äter satte tyvärr stopp för det.

Är anmäld sedan många, många år . Var länge blodgivare, men när jag drabbades av migrän fick jag sluta på grund av medicinen jag åt . Finns också med i benmärgsregistret (om jag inte av åldersskäl plockats bort nu). En självklarhet att donera, tycker jag (och min man som också är anmäld)

Nu har jag anmält mig till donationsregistret också så det är ordentligt gjort.

Jo, jag vill ju ändå kremeras och då syns det ju i alla fall inte om det fattas nånting på/i kroppen.

Ville också bli blodgivare förresten men jag fick inte för mina blodådror ligger för djupt. De menade på att de var så svåra att hitta så i värsta fall kunde de få sticka så mycket och ifall det sen skulle hända mig någon olycka så var det inte säkert att det fanns något helt att sticka i längre.

Jag funderade ju över om man kunde få donera till sina barn. Jag donerar gärna precis allt som går att donera, men vill ändå själv få bestämma att mina organ skall gå till mina barn ifall de har behov.

Jag mailade följande fråga till socialstyrelsen eftersom jag tyckte att tolkningen av lagen var oklar. Så här löd min fråga.




Jag undrar över en sak. Har man som anhörig rätt att bestämma till vem som donationen av organ skall gå.

Tex hela familjen utsätts för en bilolycka. Mina barn får skador på tex
lever och njurar och behöver organ. Jag är hjärndöd. Har min man rätt att
bestämma att mina organ skall gå till mina barn i så fall eller tar
läkarvetenskapen och bestämmer att de skall gå till någon annan och barnen sätts på dialys osv.

Om min man har rätt att besluta om att min organ skall gå till våra skadade
barn kan denna rätt upphävas om jag står i ett donationsregister.

Vore tacksam för svar på dessa frågor.



Vänligen

(Bettson)



Svaret dröjde bara en dag och går fullkomligt stick i stäv med vad man säger på donationslinjen. Jag blev ännu mera konfunderad.
Så här svarade socialstyrelsen.

Hej,

Tack för ditt mejl!

När det gäller transplantation av organ och vävnader efter döden, dvs den typ av transplantationer som det handlar om i Donationsregistret, kan man inte välja till vem man vill eller inte vill donera.

När det gäller patienter som behöver en ny njure eller lever, så har deras organ inte skadats i olyckor, utan av sjukdomar. Därför tycker jag inte att det exempel som du skildrar i ditt mejl är realistiskt.

Med vänlig hälsning

NN
Socialstyrelsen
Hälso- och sjukvårdsavdelningen
Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation


Jag blev mycket förvånad över svaret framförallt att man inte vill svara på en sådan här fråga eftersom man inte anser att frågeställningen är realistisk. Det som för mig är en ganska stor fråga är för socialstyrelsen irrelevant.

Faktiskt så tror jag att man skulle få många flera människor att donera organ om man fick skriva in ett förbehåll att nära anhärig i första hand skulle ha organet om det passade. Vilken förälder skulle inte ta en gratis försäkring för sina barn.

För mig så känns det som att lagen säger att ifall en av mina söner skulle behöva en ny njure efter en bilolycka så skulle mycket väl mina njurar gå till någon annan än honom och han kunde i sin tur dö senare i brist på organ.

För mig så är det så att jag gärna donerar den andra njuren till andra. De får ta lever , hjärta, lungor, mjälte, hud hornhinnorna och vad sjutton som helst som någon kan ha användning för. Men jag vill försäkra mig om att mina barn alla fall skulle få så mycket av kakan som de behöver.

Jag har rätt att göra ett gåvoförbehåll för något så ovesäntligt som min förmögenhet som visserligen inte är så stor. Men jag får inte göra ett förbehåll när det gäller något mycket mera värdefullt och som bara är min dvs min kropp. Inte ens för att skydda mina barn.

Det betraktas säkerligen som lite fult att tycka så här men jag hade en mycket poditivare attityd innan jag gick in på socialstyrelsen sidor för att registrera mig. Själva myndighetens attityd att frågan dessutom är irrelevant gör det hela lite surt.

Bettson, vill du försäkra dig om att dina organ ska gå till just dina barn om det nu skulle inträffa just en sån olycka som du pratar om? Det enda du i så fall kan göra är att inte vara med i donationsregistret. Om du är med i registret så går dina organ till dom som köat i flera år, i första hand. Om du däremot inte är med i registret så kan du juh typ testamentera dina organ till dina barn i första hand och därefter att dom kan använda dom till andra om det nu är så att du skulle dö utan att dina barn behöver organen. Att alltid ha ett sånt dokument på sig är lika klart och tydligt som ett donationskort. Dina funderingar är heller inte helt unika, enligt en bekant till mig som är kirurg så har han hört liknande uppmålade scenarier från oroliga föräldrar.