För snart 2 år sen träffa jag min gubbe via nätet, det stod exakt hur jag ville ha min framtid.. allts jag menar med barn. Att jag vill ha barn. När vi pratat barn så har han inte sagt så mycket, men nu kommer det fram att han inte vill.

Nu när man nyss köpt hus o allt..

Vilket är jätte jobbigt o tråkigt.. jag är hur ledsen som helst o känner mig lite lurad. Han säger att han trodde att det skulle växa fram nån barn känsla.

Så vad gör man? Hur länge kan man vänta i fall han ändrar sig?

Jag fyller ju 30 nästa år.. suck

Men lilla du vad tråkigt!

Du måste tala med honom igen och berätta hur viktigt detta är för dej!
Han måste förstå att barn kan vara viktigare än att bo och dela sitt liv
med honom!

Jag menar inte att du ska säja till honom: skaffa barn, eller jag drar! men
det kan ju bli en konsekvens eller hur? Inte vill du bo med honom och sakna barn genom hela livet, det måste han väl fatta.

usch jag känner med dej!

Ja, det känns som om ni inte har kommunicerat så bra .... Båda två antar. När ni skaffade huset - pratade ni då inte om rumsplanering: "Det här kan bli ett bra barnrum" etc. ?

Du måste i alla fall vara medveten om att du inte kan ändra på honom. Ändringar måste komma självmant och frivilligt. Om du "tvingar"/pressar honom att skaffa barn fastän han inte själv vill så kan det ju hända att du så småningom blir ensamstående småbarnsmamma. Inte så kul.

Ni måste verkligen sätta er ner och prata igenom vad ni känner och tycker. Kan du tänka dig att leva tillsammans med honom utan barn? Kan han tänka sig att skaffa barn bara för din skull och hoppas att han kommer att förändras när han väl blir pappa?

Svåra frågor.

Vilken svår fråga du ställer....
Men 2 år är inte särskilt lång tid att lära känna en människa på...och inte heller att få en "barnkänsla" att växa fram...det kanske kommer så småningom...
Du har ju några år till på dig och betyder denna mannen tillräckligt mycket för dig så ge det tid...och ändrar han sig inte så får du väl avväga då vad som är mest värt för dig...förhållandet eller möjligheten till barn...
Det är ju inte ovanligt idag att man skaffar barn efter 40 års ålder så du behöver ju inte stressa....
Jättekram...för jag kan förstå att du känner dig lite besviken just nu..
Tesa

Det är ju sant men riskerna är större och det kan bli svårare också ju äldre man blir. Och skulle det visa sig att man inte kan få några barn så är chanserna större att få barn med assisterad hjälp om man inte är för gammal.

Sen kan det ju inte vara så kul att inte "vara överens" i förhållandet i en så här viktig fråga utan gå och vänta på att den andre kanske, eventuellt, ska ändra inställning.

Jag tycker väl också att det är bra att "skaffa" barn tidigare egentligen men det beror ju på livssituationen...som sagt 2 år är ingen lång tid att lägga på att lära känna den som ev. skall bli far till dem...
Det kan ju vara så att man kommer fram till att det är värt det...att avstå barn...om förhållandet ger så mycket ändå...
Att skaffa barn är en oerhört egoistisk handling...och är inget man skall rusa in i...för barnens skull...
Tesa...

Så tråkigt att det blev på detta viset
Jag tycker att alla barn skall vara efterlängtade av båda sina föräldrar.
Nu för tiden skaffar man sig sitt första barn först i trettioårsåldern och det har ju klart både för- och nackdelar.
Hur är det med era jämnåriga vänner? Har dom skaffat barn? Det brukar ju vara lite "smittosamt" det där. Du får väl "låna" hem lite barn från släkt och bekantskapskretsen så kanske han blir "sugen på egna", om inte annat så blir det uppskattat med lite avlastning
Hoppas det ordnar sig på ett bra sätt för er bägge två

Jag lider med dig!

Prata igenom det noga även om det är jobbigt! Hur mycket vill du ha barn? Hur mycket vill han inte ha barn?

Hasta inte iväg! Prata, prata, prata! Få honom att förstå hur viktigt det här är för dig. När han säger att han inte vill ha barn; menar han då verkligen aldrig eller menar han egentligen just nu?

Det är inget fel i sig i att inte vilja ha barn någonsin, men jag tror inte att man i så fall kan dela sitt liv med någon som vill. Det tror jag att han kan förstå. Var ärlig och kräv att han är ärlig tillbaka!

Hoppas att ni löser det!

Fy farao vad han har fört dig bakom ljuset! Så himla ruttet gjort att vänta tills han har dig "fast" och sen "släppa bomben", respektlöst så det skriker om det.
Vill du verkligen leva med honom???? Ska du ha en chans att få barn utan att riskera att bli ensamstående med en pappa som inte bryr sig, så måste du ju hinna träffa någon annan. Eller tänk om det tar slut om 5 år för att ni vill så olika, då kommer det att kännas som du blivit lurad.
Ta en timeout från ert förhållande, och fundera över hur du ska göra. Visa att du menar allvar, att det här är viktigt för dig, så viktigt att du kan tänka dig att offra honom.
Det finns en liten chans att han ändrar sig, men räkna inte med det.
Usch, jag blir så arg så jag skakar över sådant här.

*KRAM*

Blotta dina innersta känslor för honom. Visa hur ont det gör! Ge honom sen lite tid. Hjälper inte det, tycker jag att du ska tänka på att bryta upp.

Min bror hade sällskap i 8 år men en rar tjej, de bodde tillsammans i 5 år när hon började vilja ha barn. Men min bror vägrade för han hade en flicka sedan tidigare.
Den tjejen stack ifrån honom och hittade en annan och fick 2 pojkar efter ca 2 år.
Min bror blev mycket ledsen över detta men idag har han det bra.
Tyvärr, detta är ett svårt problem men man måste vara överens inte bara skaffa barn för att en av partnerna vill. Det kan leda till att den som vill ha barn får dra hela lasset senare också när barnet är fött och vara ensam om fostran m.m. och som i detta fallet killen lever ungkarlsliv för att det hände mot hans vilja.
Se till att komma överens (han kanske har upplevt något som gör att han känner att han inte vill sätta barn till världen fast han inte har sagt) och det är av stor vikt i ett förhållande att enas, men annars kanske kärleken räcker till utan barn också.
Det är inte hela världen att inte få barn i dagens samhälle. Det är mycket man kan göra ändå t.ex. skaffa ett djur, ha någon hobby o.s.v.
Lycka till.

Ja det var en svår fråga, men jag tycker att du bör tala om för han att livet går ut på att bla skaffa barn,med det menar jag inte massvis av barn.

Och om han inte förstår det så tycker jag att du bör tänka på att avsluta ditt förhållande , det kan låta hårt men vad gör du om förhållandet inte håller en då och då står du där utan barn och kanske möjligheten att få barn.

Mvh andersen

Kan tala om att detta mycket väl kan hända, även när båda är överens om att skaffa barn .

Jo visst kan det vara så, men chansen är nog större om en vill och inte den andre eller hur?

Jag lider verkligen med dig! Om jag vore i din situation skulle jag försökt övertala honom och om det vore totalt nej och tvärstopp så skulle jag överväga att lämna honom. Hellre det än att gå och ångra mig hela livet över att jag aldrig fick några barn, då har man ju iallafall chansen att träffa någon som _vill_ skaffa barn ihop med en. Barn är livet, försök få honom att fatta det!

Ni som skriver att hon ska överväga att lämna honom för att han inte vill ha barn - hade ni resonerat likadant om han inte KUNDE få barn? (Och för att inte förenkla svaret för er - parets ekonomi tillåter inte heller adoption. OBS! Fiktivt - jag känner inte alls till skribentens förhållande.)

Bara en intressant fråga.

Anser inte det vara samma sak.
Hinner inte utveckla mig. Måste åka iväg till jobbet!

Absolut!

Jag vill inte provocera nu utan försöker bara förstå.

Om han inte VILL skaffa barn så ska hon lämna honom men om han inte KAN få barn så ska hon stanna kvar?

Om han inte kan få barn så kan dom ordna det på annat sätt, genom t.ex. provrörsbefruktning eller att dom fixar en spermadonator. Det finns massa sätt att kunna bli med barn på om nu han inte kan. Men det bästa om han inte vill ha barn, det är att avsluta förhållandet. Och hur fasen kan man tycka att det är en egoistisk handling att skaffa barn?

Det är 25% chans att bli med barn genom IVF-behandling (provrörsbefruktning). Spermadonation är inte ett alternativ rent resultatmässigt eftersom det ju blir IVF-behandling ändå. Såvida du inte menar att hon skulle hoppa i säng med en annan man....

Så det är faktiskt inte så lätt att få barn även om man får assisterad hjälp.

tror att om han inte KAN få barn, så hade han nog talat om det lite tidigare än nu.
då hade hon kunnat välja att stanna eller gå, innan dom köpte huset
genom att INTE tala om sin ståndpunkt, när hon fört barn på tal, har han fört henne bakom ljuset
det är inte en kille jag skulle sattsa på.
om han inte kan vara ärlid med så viktiga saker, vad kan han undanhålla mer?

Om han inte KAN få barn, då kan man ju alltid adoptera.

En lärare jag hade i psykologi fick sitt första barn när han var 52 eller om det var 53, för han tyckte att han inte kände sig mogen att
skaffa ett barn innan.

Jag hade i alla fall inte kunnat respektera en tjej om hon hade gjort
så som du beskriver, undanhållit vad man känner.
Ärlighet är den stora ingrediensen i ett förhållande.

nu kommer jag här med en grotesk åtgärd...
jag antar att ni gängat och ni använt preventivmedel?
skippa dem så blir du på tjocken, så enkelt är det.
gör små hål i kondomen!
inte så ärligt, men när du väl är med barn så tror jag innnerst inne att han också blir glad och vill ha barn.

Att skaffa barn är det viktigaste beslutet man tar i sitt liv. Vi kan ju inte veta varför han inte vill ha barn men om han fortsätter att förneka dig att få barn även när/om han inser hur viktigt det är för dig så säger nog jag som de andra: lämna honom.

Barn är meningen med livet vet jag nu. När min man och jag träffades var jag tveksam, samtidigt som jag visste att skulle jag skaffa barn, skulle det vara med honom. Min tveksamhet berodde nog egentligen på att jag inte kände mig mogen för ett så stort beslut.

När vi väl bestämde oss efter att ha bott ihop ett par år så kunde jag inte bi gravid utan hjälp. Jag genomgick hormonbehandling och är numera lycklig mamma till två vuxna söner som jag älskar över allt i hela världen.

Så för din egen skull , prata med honom och som sagt var, förstår han dig inte så finns det bara en sak att göra. Tyvärr.

Rossi , förstår vad du menar. Det är inte alltid så enkelt att " skaffa" barn. I stort sett alla tror väl att det fixar sig nog.

Men , det går nog alltid att hitta ett sätt att skaffa barn som man kan "leva med" tror/hoppas jag. Se bara på de homosexuella.

När vi fick veta att jag nog inte skulle kunna få barn så pratade vi igenom situationen och kom fram till att på ett eller annat sätt bara skulle vi skaffa barn. Nu hade jag sådan tur att jag träffade en läkare som förstod vad det var för fel och till slut kunde jag själv föda våra barn.

Har läst om ett annat par där han absolut inte ville ha barn men hon ville. På eget bevåg slutade hon med p-pillren och blev gravid. Han drog direkt när han upptäckte vad som var på gång. Också ett sätt att lösa problemet.

Jag funderar på det TeliaNet skriver. "skippa preventivmedel och du blir på tjocken". Har aldrig använt det och jag har inte lyckats än (och JA jag har partner). Jag känner igen mig. Snart 30, killen sa också att han ville. Men jag resonerar så här. Sker det så sker det, men det kanske är det som är felet./smulan76

Vad bra att det fixade sig för er! Tyvärr gjorde det inte det för oss. Har gått igenom tre IVF-försök utan resultat. Vi bestämde oss från början att fler försök skulle vi inte göra - de är väldigt krävande.

En viktig grej att tänka på när man skaffar barn, är att man ska tänka efter om man skulle kunna uppfostra ett/flera barn ENSAM.

IVF ??? Inte vill (bli) föräldrar??? förmodligen INTE...


men jag vet INTE vad det betyder..... hoppas att jag INTE trampar nån på tårna..

IVF står för in vitro fertilisering, d.v.s. det vi i dagligt tal kallar för provrörsbefruktning. Motsats till in vivo fertilisering.

Vill du veta mer så kan du PM:a mig så ska du få en detaljrik beskrivning av hur behandlingen går till.

Tack Rossi, men jag fattar ändå inte förkortningarna... dock din förklaring....

hoppas att allt löser sig för ER.

Kan förstå att du inte vill gå igenom fler försök med allt vad det innebär Rossi. Själv har jag varit gravid fyra ggr men bara lyckats gå hela tiden ut två ggr.

Dessutom all den smärta det medför varje månad när man förstår att man inte är med barn. Många tårar blev det , inte bara från mig.

Hoppas att ni har försonats med er situation och att ni kan glädjas åt mycket annat här i livet .

I = in V = vitro = fertilisering

In vitro = i glas - utanför kroppen
In vivo = i livet - i kroppen

och fertilisering - ja, det förstod du nog.

In vitro fertilisering är alltså en befruktning som sker utanför kroppen, i ett provrör (fast faktiskt sker det inte i ett provrör).

Om man inte kan få barn på naturlig väg så plockar man ut ett ägg och för samman det och en spermie i ett kärl (provrör). Då sker alltså befruktningen inte in vivo - i kroppen - utan in vitro - utanför kroppen.

Det befruktade ägget förs sedan in i kvinnan för att förhoppningsvis fästa och resultera i en graviditet.

Vi har för övrigt bestämt oss för att leva tillsammans utan barn. Det är några år sedan det beslutet fattades.

Jag hade kunnat bli gravid med en annan man men lämnar inte den jag har. Jag älskar honom som han är.

knivigt läge. Den stora frågan är förstås om hanär övertygad om att han överhuvudtaget inte vill ha barn eller om han bara inte känner sig redo än. Om han inte känner sig redo tycker jag att du ska respektera detta och ge honom lite tid. Förklara att det är något som du vill och kanske ska du påminna om att vi tjejer ju inte kan vänta hur länge som helst. Sedan kan ni ju bestämma att ni pratar om det ingen om någon månad. Det är ju faktiskt inte panik för din del än. Vill han tex ut och resa först, båtluffa en månad i karibien eller vad det nu är för ideer han vill förverkliga om han bara vill vänta lite, då kan ni ju faktiskt vänta ett eller två år utan någon särskild fara alls. Men du måste göra klart för honom att du ärligt vill veta om han bestämts sig för att det aldrig ska bli några barn eller om det bara är "inte riktigt än". Ett trix kanju vara att försöka få honom att knyta an till någon liten bebis i bekantskapskretensom ni kan ta hand om lite då och då. Då kanske bebiskänslan smyger sig på. Men du,lova för allt i världen inte ut er som barnvakt till typ sju ungar i olika åldrar på samma gång för en hel helg eller nåt sånt ...då kan effekten bli motsatt .
Själv vill jag ha barn och min sambo har tagit upp det några gånger också men situationen är lite omvänd här. Kan bero på att han är ca 10 år äldre än mig. Jag vet inte riktigt om jag är redo. Så svårt att veta, och så enormt stort ansvar. Vi väntar nog nåt tag till iallafall, ska ta mig en ny funderare framåt höstkanten...

Hoppas det löser sig. Vet han att han verkligen inte vill ha barn alls då får du ju respektera det och sedan får du ju fundera igenom vad som är viktigast för dig och kanske ta en liten timeout för att fundera detta. Att ställa ulitmatum, pressa eller lura någon till att bli förälder, det avråder jag iallafall bestämt ifrån. Taskigt mot barnen.

Jag förstår inte riktigt.

Ena parten vill ha barn andra inte.

Vore det jag så skulle jag faktiskt vilja ha svar på frågan Varför han inte vill ha barn.

Är han inte säker på förhållandet?

Är han inte säker på att han klarar av att bli en bra förälder?
Är det inte rätt tid (karriär?)
VIll han rasta av sig med lite äventyr först, kanske resor av äventyrskaraktär som man inte deltar i om man är familjeförsörjare.?

Har han inte haft kontakt med barn i som omgivning så att han blivit sugen?

Är han kanske inte så förändringsbenägen så att etablera ett förhållande , flytta ihop för att sedan skaffa hus är lite för mycket på en gång? Han kanske bara behöver lite längre tid.

Ja det är en del av många möjligheter till att han inte vill.

Ta och prata med honom om varför och låt honom själv formulera sig. Ta gott om tid och tänk på att om man vill veta de verkliga svaren så ska man inte fråga i "konfliktläge".

Först när du vet hans svar så kan du börja ställa frågor till dig själv som du verkligen kan svara på.

Lycka till och tänk på att efter regn kommer solsken

Tack!

Jag blev gravid på sista försöket men det resulterade i missfall.

Jodå, vi har accepterat ödet och uppskattar allt annat som vi har istället. Vi gräver inte ner oss men jag tror nog att det "stör" min man mer än mig. Om man nu kan jämföra känslor på det sättet.

Visst kan man tänka på framtiden och ålderdomen och "vem kommer att ta hand om mig" men bara för att man har barn så är det ju ingen garanti för att de kommer att vara tillhands när det är så dags.

Annars får man dra fördelar av situationen istället och se positivt på det hela. (Även om det inte var så man hade velat ha det från början.)

Usch, vilken svår sits du sitter i.
Jag tror inte han medvetet har lurat dig på något sätt, utan han kanske helt enkelt inte känner sig mogen för barn än.
Det viktiga är att ni sätter er tillsammans och pratar igenom det här. Då gäller det för dig att vara tydlig med vad du vill och vart du står och hur du har tänkt dig. Låt inte dig nöjas med ett "ja, jag vill ha barn - sen" för det blir aldrig bra.
Vad händer om "sen" aldrig kommer och det är försent för dig att bli mamma? Han måste vara ärlig emot dig så att du har en ärlig chans att välja vilken väg du vill gå.

Och, ja, jag tycker att det är en egoistisk handling att skaffa barn.
Och detta inte i någon negativ bemärkelse.
Jag menar, finns det något mer fantastiskt sätt att ge sig själv evigt liv, se en del av sig själv leva vidare i någon annan?

Hej vännen!!! Så jag känner med dig. Jag har upplevt precis detsamma, det skulle ha kunnat varit jag som skrev detta för fem år sedan.. Jag träffade åxå min gubbe via Internet. Han hade då två grabbs från tidigare äktenskap och ville egentligen inte ha flera även om han förstod min längtan efter barn.
Idag har även jag två söner( 10mån + snart en fyraåring). Turerna många med diskussion huruvida vårt förhållande var värt att satsa på. Kan idag säga att mina krav var helt klart rätt.. men som somliga skrev man tar åxå på sig ett extra stort ansvar. Ca 90% av barnens omsorg ges av mig.

Maila gärna, detta blir annars för privat för diskussion här...

hej o tack för alla inlägg... självklart har vi pratat med varandra om detta, båda är gråter o är lessna. Han känner sig jätte taskig mot mig, då får jag dåligt samvete för att han känner så.

Vilken soppa jag är i. Ena stunden säger han att vi ska skaffa o andra stund inte, då han tänker på vilket jobb barn blir o hans fritid blir lidande som han säger. Men då får väl barnet vara med tycker jag. hmm.. nå ja, jag ska inte stressa honom, han får tänka i fred..... ett tag.

Jag har vänner som har barn o gifta, men vi umgås inte så mycket med dem, min systers barn är hos oss ibland. men då hållar han bara i den ena ett tag o sen är det bra, då gör han nått annat.

Två av hans vänner har barn, de träffar vi inte heller så ofta. Men han bäste vän ska girfa sig snart o då blir det säkert barn där snart.

Så man vet inte.. jag e kluven.

Hej labbaradepan!

(vad betyder "labbaradepan" *mycket nyfiken * )


Jag tycker också att du/ ni ska ge det hela lite mer tid. Saker och ting brukar lösa sig med tiden, det växer liksom fram ett beslut vad som är viktigast och vad man vill, respektive inte vill.
Och ni kan ju dessutom prata med varandra om det här.

Osäkerheten brukar vara värst, i alla sammanhang, även detta. Att inte veta hur framtiden kommer att gestalta sig. Inte veta hur man ska ställa in sig för sitt liv, och hur man kan planera.

I mina öron verkar han helt enkelt inte "mogen" för att skaffa barn än. Och känner sig osäker på om han någonsin kommer att känna sig mogen i det avseendet.

Och vem kan svara på det?
Jag vet inget annat än Tiden. Och tid är det som du upplever att du inte har så mycket kvar av...

Det är ju inte så enkelt som att hoppa av förhållandet, och skaffa ett nytt medetsamma, som kan ge barn. Även ett nytt förhållande kräver framförhållning - och man måste dessutom först finna det.

Ni känner båda som ni känner, och en grundförutsättning är att ni accepterar och respekterar varandra och er själva i det här som fått er i "o-fas" med varandra, och varandras liv.

Det går att vara VÄNNER, trots att man är olika som människor, och har olika känslor inför gemensamma beslut. Men det är en utmaning!

Det kan vara mycket svårt att fortsätta vara vänner och RESPEKTERA varandra och varandras känslor, och att klara av att vara ÄRLIG, inför sig själv och inför varandra, och FÖRLÅTA sig själv och varandra när man själv eller den andra inte klarar...

Det är ju ingens FEL!
Känslor har man! De är inget man kan förneka och styra över. Försöker man, så kommer de att poppa upp i något annat otrevligt sammanhang, som "gubben i lådan".

Och man kan enbart ta beslut över sig själv och över sin egen situation, även när alternativen är otrevliga, sorgliga eller oönskade.

Livet gör inte alltid som man vill - det är ingens FEL. Det är livet.







??

Oj vilken ilska, var kom den ifrån???
Och den snabba slutsatsen, att mannen här är en stor bov, utstuderat manipulerat planerande för att få som han vill, oavsett om det ödelägger livet för den han säger sig älska ...

Jaa, jag skulle också bli arg då...

Men människor är sällan så (även om det sällsynt händer, mestadels i tv:s såpor (tror jag, tittar inte på såpor)).

Däremot är människor OFTA så, att de gärna blundar för PROBLEM, därför att de hoppas och tror att det ska lösa sig själv, därför att om det inte gör det, så verkar konsekvenserna så hemska. (t.ex. att behöva skiljas från någon man älskar)

Det är en dålig strategi - men inte en strategi byggd på planering, utan på hjälplöshet och brist på planering.

Det är med andra ord ... mänskligt.

Då behöver han nog bara mer tid, men inte föör länge!
Barn behöver syskon och ska ni hinna så.......

Min man var också lite tveksam men det var för att han tyckte han var för gammal, hade precis fyllt 40, och var van vid friheten.
Jag ville ju att min son skulle få syskon och så blev det till slut också. Nu har han har många gånger sagt till mig att det var en himla tur att vi trots allt skaffade våra tjejer. Idag kan han inte föreställa sig hur det skulle vara att inte ha barn.
Visst blir man bunden men det är ju en övergående period, vänner och intressen finns ju kvar även efteråt.

Det enda råd jag har att ge er är att prata! Prata ut ordentligt om framtiden, inte skuldbelägga varandra utan ta reda på:

* Hur ser du ditt liv om fem, tio år?
* Hur ser vår relation ut om fem, tio år?

Ge varandra en kvarts odelad uppmärksamhet när den andre talar, lägg inte in värderingar i det den andra säger utan lyssna bara. Sedan ta en dags uppehåll, sedan diskutera sakfrågan, barnanskaffning (??). Först när man förstår varandra kan man ta besluten. Med mitt första barn ville både jag o han ha barn, men när faktumet var klart samma månad (tydligtvis fertil som en kanin) fick han kalla fötter o betedde sig som en skitstövel. Det är ingen garanti att det blir bra för att den andre vill heller....Tyvärr.

Det är svårt att sätta sig in i hur djupt innerlig önskan om ett barn är, det är en ren fysisk plåga ibland, där det suger i både bröst o mage, man blir väldigt ledsen över att inte få respons för sin önskan, den önskan som man har djupt inuti kroppen. Han kan ju inte ha förstått hur djup din önskan är, hur viktigt det är för dej. Prata, prata, prata.... Berätta om hur DU känner det, hur DU vill ha det, varför det är så viktigt för DEJ....Lycka till!

Man kan i alla fall inte tvinga en man som inte vill, bli pappa mot sin vilja.
Om barn är väldigt viktigt för en, får man byta karl eller vänja sej vid att leva barnlös.

hälsar
en som bytte till en bra pappa

Tycker jag att han gör alldeles rätt i!

Och det där från nån annan tråd, att han inte ville följa med dig på bröllop. Hm..... jag tycker att hans beteende är konstigt, minst sagt.
Förlåt min uppriktighet.... jag känner honom ju inte....

Det tyckte jag var ett tydligt bevis på omognad!
Om han hade sagt att han inte trode han skulle bli en bra pappa, eller vad som helst annat än detta.

Låt mej förtydliga hans svar:

-Näe barn, då kan jag inte vara fri och ränna med mina kompisar, då måste jag ju vara med familjen (barnet och dej) istället.

Låter det som en schysst, mogen man?

Byta till någon annan, visst, men om man är kär då, vilket man väl borde vara för att skaffa barn...? Inte så enkelt att dumpa någon man älskar och hitta en annan som man blir kär i med en gång och som är ledig och vill ha barn. För tydligen är det ju lite bråttom enligt vad många här säger. Själv är jag 29 och har inte barn för jag har inte kännt det där suget i magen än och jag har bara varit tillsammans med min kille i ett år. Jag tycker nog att jag kan vänta ett par år till.

Lycka till!

Ledsamt... Barn är ju det underbaraste som finns! Han vet inte vad han missar.

Vi fick vårt första barn av "misstag". Och han var mycket osäker först. Men nu är det han som vill ha fler!!

Hoppas att det löser sig för er och att ni får barn tillsammans snart, till bådas glädje! KRAM!!

Min syrra har två stycken. Hon säger att det är det jobbigaste hon varit med om, men att om hon vetat hur underbart det är hade hon gjort det långt tidigare! Låter motsägelsefullt, men man förstår ju hur hon menar.

Det där med att lura killen och se till att bli med barn borde det vara dödsstraff på. Fy så fult! Ärlighet måste väl ändå vara grunden för alla relationer?! Vill han inte måste man överväga att lämna honom om det är tillräckligt viktigt för en att få barn.

Att lämna någon av detta skäl är svårt. Man skall träffa någon ny, känna att det är rätt, känna att man vill leva ihop, känna att man vågar satsa på en framtid... Det tar tid och för oss kvinnor är den ju begränsad just vad gäller barnskaffandet. Ni måste reda ut det här NU så att han inte stjäl tid för dig medan du fortfarande kan skaffa barn.

Kakaduan