Vi bor i en radhuslänga på gaveln med ett litet trevligt staket som ramar in trädgården. När vi flyttade in bestämde vi oss snabbt för att bygga en grind så att inte de små skulle springa iväg...
Nu har vi blivit smärtsamt medvetna om att småtrollen har blivit så stora att de utan problem kan klättra över både staket och grind.

Min son på 2,5 år var hemma med min man medan jag hämtade våran dotter på dagis. Pojken satt nöjt i pappas knä tills han hörde grannarnas dörr slå igen. "Mamma!" utbrast han glatt, och traskade ner för att hälsa. Pappa tänker inte så mycket på detta utan sitter kvar uppe och arbetar. Jag och våran dotter var i själva verket och handlade.
Efter c:a fem minuter inser min man att det är mycket tystare där nere än det borde vara. Sonen har lämnat huset. En snabb titt runt trädgården och han kunde konstatera att pojken dessutom lämnat trädgården. Var kan han vara? På väg till dagis? Soprummet? Lekplatsen? Skogen? Parken? Det finns hur många ställen som helst!!!
Efter kanske en halvtimmes letande på cykel är mannen på väg tillbaka hem för att ringa polisen när han ser en större grupp mammor med och utan barn samt några mormödrar. De har också ringt polisen, eftersom de hittat en liten pojke på 2,5 år glatt vandrande runt utan varken skor eller jacka... Inte har han sagt vad han heter eller ens blivit speciellt rädd, utan satt nöjt i armarna på en helt annan mamma.
När jag och dottern kom hem var pojken i tryggt förvar innanför låsta dörrar. Det tog ett tag innan det sjönk in hur illa det hela verkligen hade kunnat gå, men sen... Jag satt och kramade den lille killen och storbölade tills han inte ville vara med längre. "Mamma ledsen?", sa han och strök med sitt lilla finger på min kind...

Det enda jag verkligen vågar känna är: Tack gode gud att folk fortfarande stannar och undrar varför en liten pojke utan skor och jacka går runt själv i radhusområdet! Jag vill inte ens tänka på vad för hemskheter som hade kunnat hända...

Tack och lov att människor fortfarande bryr sig!

tråkig händelse som slutade lyckligt.
förstår dina tankar om vad som kunde hänt
dom små liven ÄR SNABBA!!!!
härligt med sådana grannar inpå sig....
krama den lille från mej

Ja man blir glad över att det finns människor som du skriver som bryr sig.

Du hade tur att möte de rätta med den förmågan.

Ta väl hand om din familj och hoppas inte din man tagit för hårt på detta och lagt skuld på sig att han inte såg upp. Det är väldigt lätt att sådant händer i kvickt går det.

Kram

Dom är snabba dom små liven!