Jag vet ju att det finns flera här som har haft sjuka djur.
Som har tvingats ta beslutet att nu är det dags att ta sista resan till veterinären...

Min Amandas dagar är räknade... det är nog inte så långt kvar nu... men varifrån ska jag få kraften att ta beslutet att NU är det dags!?
Jag får vild panik och gråter hysteriskt bara jag närmar mej tanken... jag förstår inte hur jag ska lyckas ta det beslutet... hur gör man?

Jag vill ju självklart inte att hon ska lida, att hon ska ha ont... men så finns det ju en självisk del i mej som vill att hon ska leva för evigt...

Usch... vad detta är jobbigt!!

stora kramar på dig från mig.

Åh, din stackare. Jag kan inte hjälpa dig men jag kan skicka tröstande kramar iallafall, även om det kanske inte är någon tröst just nu. *kram*

Stackars dej yenny
Det är ju ett fruktansvärt beslut att ta, men så fort du märker att hon har ont eller har tappat lusten för att äta eller dricka så åk iväg med henne, då ger du henne ditt sista kärleksbevis, barmhärtighet!
Många stöttande kramar ger jag dej

jag är säker på att du även fast du inte tror det kommer att veta att NU e de dags
nu har hon så ont att de inte är värdigt nå mer
nu ska hon inte behöva lida bara för att du inte vill acceptera att döden är en del av livet
för döden är en del av livet det är slutet o befriaren

tro på dej
du kommer att göra rätt

om än med massor med tårar o sorg så
kommer du veta
njut den tiden ni ännu har o slösa inte din sorg innan det är dags

kramar i massor

Usch vad detta är svårt Jag vet och känner med dej........ även om vi önskar att våra älskade fyrfota skall leva så länge vi lever är det ju inte tyvärr så ........ Någon gång måste vi ta beslutet och vare sig jag är två eller fyrbent så skulle jag önska att någon tog det .

Har känt en obeskrivlig sorg varje gång det skett...... men ändå, som vetrinären sa att (som idetta fall hunden) Har levt ett så bra liv som en hund kan göra, nu har han ont och det finns inget hopp .... låt honom då somna in och minns de goda stunderna........

Kram

Ja, det är faktiskt sant.....man "vet" när det är dags.

Usch, Yenny.....stackare....
Jag vet precis hur det känns.


Tänker på dig.

Stackars dig... vi hade samma jobbiga, sorgliga beslut att ta i förra veckan och jag kan bara säga att man känner när det är dags. Det är jobbigt och ledsamt och man gråter och gråter men innerst inne vet man att det var rätt beslut för vi vill ju inte att de ska lida.
Skickar jättemånga stora styrkekramar till dig

Usch, vet precis hur du känner det. Jag har gått igenom samma vånda några gånger, men jag tycker man ser i ögonen när dom inte vill längre.... Då ska man hjälpa till tycker jag.

Kramar
Stina

Skickar styrke kramar till dig...och som det sagts här innan...så känner man när vi måste ta ett beslut för våra djurs skull...

Tack för alla kramar o stärkande ord

Jag börjar tro att dagen kommer när som hälst... hennes mage har börjat svullna så jag misstänker att tumören växer...men hon äter och dricker fortfarande... är lika gosig som alltid.... fast hon är väldigt trött.
Min önskan är att jag ska få ha henne kvar över helgen... men sen så...

Vi finns här, stumpan - när du behöver en kram.
Gosa lite med skruttisen från mig, också, och hälsa från Bella & Anton;
buff & jam!

Kramar till dig Yenny och till Amanda
När det är dags så vet du och visst gör det ont

Är det en juvertumör hon har? Vår katt hade det och vi beställde tid hos veterinären, han sa att så länge hon inte verkar lida så kan ni ha henne kvar, men tiden gick och tumören växte och hon verkade ha ont då och då. Det såg inte bra ut alls och började vätska sig . Då beställde vi tid hos veterinären. Åkte dit och förstod vad han skulle ge för besked. Han rådde oss att avliva henne, dels var hon gammal 16 år och skulle inte orka med en operation och tumören kunde ha spridit sig i kroppen. Då fick hon somna in. Det var hemskt, men man måste ju tänka på katten så hon inte behövde lida. Usch!!!

Det är en tumör på levern Amanda har. Vi var hos veterinären för ca 2 månader sedan och hon berättade då det vi behövde veta inför kommande tid och hur vi skulle veta när det var dags att låta henne somna in.
Magen har börjat svullna på Amanda... och hon har häromdagen börjat tappa matlusten... Jag vill försöka ha henne kvar över helgen... troligtvis blir den sista resan på måndag eller tisdag. (innan hon får ont)
Men skulle hon verka ha ont blir det såklart tidigare.

Det känns fruktansvärt att jag ska bestämma när hon skall dö... men det är inte mycket annat att göra

Du har ett jättesvårt beslut framför dig! Men jag instämmer i vad många redan skrivit: Du kommer att veta och känna när det är dax!

Själv försökte jag, för fem år sedan, att behålla min lilla älskade Gosan-katt i livet tills den dag jag blev tvungen att inse att det inte var ett värdigt kattliv längre. Åh, vilket infernaliskt beslut det var... och vilken helvetisk tid jag hade ... efteråt... Så mycket tårar och sorg... men jag kände trots allt att det beslut jag tagit var gjort av kärlek.

I dag ser jag tillbaka, med glädje och tacksamhet, på de 17 år jag fick leva tillsammans med min älskade katt.

Tänker på dig Jenny!

// Birgitta

Nej ,du får inte tänka så. I samförstånd med vet. tar ni ett beslut att låta henne somna in så hon slipper lida.

Jag ska försöka tänka så...

Åhhh, jag lider med dig Yenny

Jag tänker själv samma tanke varje dag om min älskade vovve...
Än så länge fungerar han ok men är man 13 år så är tiden kvar inte lång

Kramar till dig och jag önskar att du ska känna kraft den dagen det är dags att ta beslutet

Jag lider med dig, har haft många sådana beslut i mitt liv och alltid lika svårt varenda gång. Jag har tagit telefonluren för att ringa och beställa tid och har lagt på igen, och upprepat detta många många gånger innan jag har samlat tillräckligt mycket kraft för att ringa och beställa tid.
En gång fick jag faktiskt låta en vän till mig ringa och beställa tiden, kunde bara inte göra det. Sedan var det som om ett lugn la sig över mig och jag har aldrig haft några problem att vara med när djuren jag haft somnat in.
Jag har all respekt för dem som inte klarar av att vara med men för mig är det så självklart att jag inte ska svika en älskad vän i slutskedet av livet för jag är övertygad om att djuren vet vad som väntar dem.

Ja, det är en fruktansvärd känsla. Men att känna att man plågar dem och har dem kvar för sin egen skull är nästan värre. Du kommer att veta exakt när det är dags. Många tröstekramar från mig.

Det var någon som sa att man ser i ögonen när de inte orkar mera.. Vi såg hur Felix ögon blev bruna... var annars svarta och sorg och vädjan i blicken kan man inte ta miste på. Det är svårt det är sorgligt men jag tror att också du kommer att se och känna när det är dags. Skickar sååå många tröste - och styrkekramar och du ska veta att när stunden är inne då kommer du att känna att du gjorde det som var
bäst för fyrfota vän.

Visst, det känns inget vidare att ta ett sånt beslut. Men nog ska man tycka att det är BRA och inte fruktansvärt att man har möjligheten att bestämma när lidandet ska ta slut. När det gäller djur kan vi ju gudskelov bestämma mer än om det vore en människa istället och det ska man vara tacksam för.

Hellre säga adjö en dag för tidigt än en dag för sent. Efteråt känns det ju fruktansvärt jobbigt men ändå jag har aldrig känt annat än att jag gjort alldeles rätt. Och det mår man faktiskt bra av - så småningom! För mej skulle det kännas fruktansvärt och oförlåtligt om jag hållit liv i ett djur för min egen skull.

Låt hjärnan bestämma över hjärtat så kommer du att må bäst efteråt.

En stor varm tröste- och STYRKEKRAM från mej!

Min första egna vän var en underbar Collie.

Det som tynger mig idag, och kommer att följa mig för resten av mitt liv, är att jag bara såg min sorg och inte hans lidande.

Saknad gör ont men inte på samma sätt som SMÄRTA.

Han led för länge bara för att jag inte skulle lida. Hur ego kan man bli ?

Mitt råd är...

Se bortom dig själv. Ingen ska behöva lida. Din smärta och sorg kommer i alla fall, idag eller imorgon.

Det är bättre att se tillbaka coh kunna säga... Det var ett gott liv och ett bra slut.

Jag lider med dig. Det är aldrig ett lätt beslut. Men handlar det om dagar är min åsikt att det är bättre att slippa lida.

Tänker på dig

AnnaLena

Usch, stackars dej...
Jag har själv varit med om det....

Det bästa du kan göra är att sätta dina egna "behov" åt sidan, och se till din älsklings bästa...
Misnta antydning att det är dags, så är det bara att åka...

Det kommer aldrig komma en dag som känns rätt att göra det på...

Jag visste också rent instinktivt när det var dags att åka, även om det gick förhållandevis snabbt på slutet.
Försökte först intala mig att vi bara skulle åka in till veterinären för en koll, men visste innerst inne att detta var den sista resan. Hon hade dagen innan inte velat ha mat och det var något oerhört för min matglada cocker.

Eftersom det var långhelg sade veterinären att jag kunde ta med henne hem igen över helgen. Men det hade varit egoistiskt, jag såg ju på henne vad hon ville. Att få gå med lite värdighet kvar.

Jenny! Otroligt nog blir din sorg inte mindre för att du väntar. Den blir precis lika stor!! Det går inte att ta ut lite i förväg för att därigenom minska på den. Enda resultatet blir dubbel sorg. Både före och efter. Om du känner att hon inte har någon livsvilja/kraft kvar är det den sista kärleksfulla handling du kan göra för din älskling.

För min Finska Stövare gick det jättefort i våras , pigga Passa var till veterinären fredag lunch eftersom hon hade kissat blod på torsdagen, cancer i slidan, fattade inte hur hon kunde vara sjuk som busade åt o drack som vanligt. Ville ha henne hemma över helgen, men söndag eftermiddag var det slut, som någon sa, det syntes i ögonen. Det var tufft, vi fick två dygn

precis så är det.
jag har någon gång väntat för länge med beslutet.
det är mycket värre....
man förlåter sig aldrig att man utsatt sin älskling för mer lidande än nödvändigt.
det blir dubbel börda att bära...först sorgen och sedan samvetet.
gör det du känner är rätt för henne, inte för dig själv.
det är tunga steg, dom där sista tillsammans.
massor av kramar och tankar till dej.

Jag har beställt tid nu... på måndag ska vi åka till veterinären.

Jag känner att det är dags...

Fast fy vad jobbigt det är... jag mer eller mindre gråter hela tiden då jag är hemma.

Och så är jag orolig för den andra katten också, hur ska hon ta det!?
Hon har ju alltid haft amanda omkring sej... tänk om hon blir knasig... fast det är kanske att ta ut det i förskott, jag tänker som så att om jag gosar extra mycket med henne, leker o bryr mej extra så borde det gå bra...

Du kommer att ha kraft, och du gör det för kattens skull. Det är ägarens plikt, men det gör ont, mycket ont. Efteråt kommer du att känna en lättnad att hon slipper lida mer, och du har gjort allt du har kunnat för henne. Livet måste ju ta slut nån gång.Så är det för både djur och människor.
Tänker på dig

Instämmer i det Allis skrev.
Skickar dig en styrketanke på Måndag.

Stor kram!!

Ni är i mina tankar och jag skickar sååå många styrke och tröstekramar

Jag med....