Då och då går jag genom mina saker och ting och minns ;med andra ord så verkar det som att saker och ting är fulla av "liv" mitt och andras förflutna och jag kan fastna i dessa minnen.

Somliga av minnen är härliga och gör så att jag blir glad och andra minnen gör så att jag gråter.

Hittade till. ex en griptång i garderopen och började tänka på när jag bröt mitt högra ben ovanför hälen:rädslan,illamåendet,resan till sjukhus men även sjukhusvistelsen och hur dåvarande make kom och hälsade på med min dotter och de hade med sig mina pennor,dagboken och böcker för att läsa och hur jag "moffade" i mig massor av mat vid måltiderna och hur underbart det sen var att få komma hem Hur jag den första morgonen gick upp före soluppgången och satt vid fönstret och fick se solen komma upp och himlen blev då alldeles röd och jag grät av lycka och tacksamhet för att jag var hemma

Allt detta och mycket mera mindes jag då jag hittade griptången Så inte kommer jag att slänga bort griptången inte

Med andra ord tar min städning av skåp och lådor en lång tid eftersom jag då alltid vandra en bra stund i minnernas land

Hur gör ni andra?

Nu brukar jag inte samla på saker, utan skänker eller kastar bort dem när de är onödiga, men fotografier ska man inte sitta o titta på om man har ont om tid jag förstår att saker förknippas med minnen bra och dåliga.
krister

Jag har inte heller svårt att skiljas från saker - är en riktig "kastmoster". Min sambo är däremot en riktig ekorre. Inte av nostalgiska skäl utan av "kan vara bra att ha"-skäl.

/Stina

Jag skulle dööööö om jag blev av med mina fotoalbum......

På tal om att gå igenom saker.. Jag borde faktiskt slita mig från datorn och ta tag i de där sista kartongerna som bara står.. Vi flyttade faktiskt i somras, men eftersom vi har ett rum som ska bli ett gästrum, är det så himla lätt att saker blir stående..

Men då kan jag bli sittande. Oh! Kolla! Där är ju den, och så vidare..

Visst kan det bli som du beskriver för mig också silos.

Men foton är nog viktigast ändå. När jag tog hand om dödsboet efter mina föräldrar så saknades tyvärr ett fotoalbum, det från vår barndom, och det är mycket svårare att acceptera än att det också saknades en del grejor.

När min mamma dött och jag skulle städa ur lägenheten samlade jag alla viktiga papper, fotoalbum, smycken och andra minnessaker i en papperskasse. Den tjejen som hjälpte mig att tömma lägenheten trodde det var en skräppåse och ställde den bland det som skulle till soprummet utan att jag märkte det. Först när jag var hemma på Öland och packade ur bilen saknade jag kassen.
Det jag saknar mest är just fotoalbumen. Flera från när jag var liten och även från hennes ungdom. Hade varit roligt att titta på tillsammans med barnbarnen nu.
Anki

Men så tråkigt

Ibland bävar jag mig för den dag som jag har vandrat till andevärlden så komer mina barn har ett JÄTTEJOBB med att tömma mitt hem på all pysselsaker som jag har härinne och även i källaren.

Men men;den dagen den sorgen och här och nu är jo mina barna så glada när de ser hur jag trivs med mitt pysslandet

Jag skulle egentligen vilja förvara foton i ett bankfack med då kan jo jag inte titta på foton så ofta;så bilderna får allt stanna här hos mig