Nu kommer en liten dum fråga men jag vet ju att en del av er här på forumet är sjukskrivna för diverse saker.

Min fråga är hur utbrändhet yttrar sig? Hur vet man när man går in i väggen liksom? Det kanske låter som en jättekonstig fråga men här hos oss finns det en handfull människor som har blivit utbrända säger dem men hur yttrar sig det då? Vad är det som händer när man blir utbränd?

Anledningen till att jag frågar är nog mest nyfikenhet. Jag jobbar själv runt 240 timmar i månaden och har i alla fall i dagsläge lite svårt att förstå vad det är som gör att folk som jobbar en vanlig heltid blir utbrända. Nu ska detta inlägg inte ses som någon kritik mot eventuella forumister som är sjukskrivna på grund av utbrändhet.

Det handlar nog inte nödvändigtvis om hur många timmar man jobbar. Många ggr kan det nog snarare handla om arbetssituationen, man kanske inte kan påverka eller styra sitt arbete, eller inte på något sätt planera det. Eller så får man arbetsuppgifter som är "felaktiga", som man inte har kompetens för, eller för den delen triviala eller till synes meningslösa arbetsuppgifter.

Det viktigaste är nog att verkligen kunna "stänga av arbetet" efter arbetsdagens slut. Annars finns det risk att man forsätter att "sortera registerkort" istället för att koppla av eller t o m istället för att sova, då kan man ju till sist komma att "jobba" 24h/dygn (även om man inte har betalt för "hemarbetet").

Hej Kurt! Jo, det är klart att arbetssituationen styr nog otroligt mycket som du säger. Jag är också säker på att hemsituationen påverka till viss del. Jag menar att om man t.ex. ligger i en pågående skilsmässa så är det nog enklare att bli utbränd men nu gissar jag å andra sidan.

Ingen som vet vad som händer när man blir utbränd? Är det nödvändigtvis en kollaps, dubbla hjärtslag eller annan fysisk "åkomma" som gör att man kommer på att man nog är utbränd?

Utbrändhet har många olika nivåer, allt från trötthet till exem över hela kroppen och apati. Även om den arbetande inte har ett alltför tyngande arbete så är det mer det här med att kunna koppla av och inte stressa så förbannat, att tro att hela arbetsplatsen går i stöpet om dom inte finns till 24 timmar/dygn. Tröttheten smyger sig på och inte blir det bättre av att dom ligger vakna mer eller mindre hela nätterna för att komma på varför dom är så trötta, kroppen börjar ge signaler med klåda och till slut så kan dom va´full av exem. För männen uppstår det oftast på benen (vader och skenben) för kvinnorna i nacken vid hårbotten. En sjukskrivning kan bli långvarig då dom inte kan slappna av och ändå beter sig apatisk, kommer sig inte för att göra nåt, typ bädda sängen, diska, laga mat. Utbrändhet har juh inte bara ett ansikte, det är svårdiagnosticerat och många blir antingen inte hörda av läkarna eller så blir dom sjukskrivna på "vaga grunder" utan fortsatt hjälp, psykologhjälp i dessa fall skulle förkorta sjukdomstiden men dit är det juh många månaders kö. Så som du ser Andreas, det finns inte bara ett svar på varför man blir utbränd eller hur det yttrar sig, alla har olika höga smärttrösklar.

Appropå det här med att läkarna ibland sjukskriver för utbrändhet alltför lättvindligt:
En man från Sidsjöns slutna psykavdelning skulle följa med en patient till Stockholm för en begravning, på tåget hem söp dom till ordentligt både vårdaren och patienten, på perrongen i Sundsvall så fick han sparken på stört. Sen dess går han sjukskriven för "utbrändhet"(ca. 4 år sen). Nog faen visste jag att alkohol kan va´lättantändlig, men att man vart utbränd av den........

Kvinnor fortsätter att jobba 240 timmar till hemma, medans mannen är ledig då..

Om frågan är så dum vet jag inte? Frågar man inte, får
man ju inga svar. Och nåt bra svar har jag inte.
Men spekulera kan man ju alltid göra. Och skillnaden
mellan att " gå in i väggen " och att hamna i en " vanlig"
depression måste nog inte vara så stor. Det har nog ofta
med inre och yttre krav att göra. krav som människan inte
orkar leva upp till.

Jag tror du ska vara väldigt försiktig i dina omdömen om den
enskildes specifika situation. Det syns oftast inte " utanpå "
hur skjuk du är inuti.

Det yttre " skalet " kan dessutom vara den sista livlinan till
att få vara "normal".

Nu lider ju inte jag av just utbrändhet, men om du skulle möta
mig på på stan tex, skulle du aldrig kunna gissa att jag är
förtidpensionär.

Det här blev du nog inte mycket klokare av.
Men, men..............

/Gillan

Så är det inte i det här huset i alla fall. Och inte
i våran bekantskapskrets heller
Tycker inte att det är chysst att dra folk över en kam

/Gillan

Nix, så är det inte här heller. Det får nog stå för din egen familj.

Läs vilken statistik som helst. Kvinnor är mer utbrända än män.
De har större chans att koppla av hemma - och har dessutom mer intressanta jobb.

Om jag läser statistiken kanske jag har 2,3 barn och är skild också

Ur medicinsk synvinkel finns det inget som heter utbrändhet. Den rätta beteckningen är utmattningsdepression.

Om man gör något som är kul och positivt kan du nog jobba ganska många timmar i månaden och ändå inte bli stressad. Men om du inte trivs med det du gör så blir det ju negativ stress och då orkar man av förklarliga skäl inte lika mycket.

Sen sägs det ju att om man drabbas så är det inte bara t.ex. jobbet det beror på utan ofta är det en kombination av problem i det privata och problem på jobbet.

Jag har själv inte ens varit i närheten av utmattningsdepression men på jobbet har vi haft en hel skock som har drabbats och jag vågar påstå att bland de som jag känner mest som har drabbats på jobbet så är det privatlivet som har spelat roll. I ett fall är det en tjej som är mycket dominant och när hon inte fick exakt som hon ville så flippade hon ut totalt. När hon kom tillbaka fick hon en tjänst där hon slipper samarbeta med andra på samma sätt och nu funkar det bra.

Det "lustiga" i sammanhanget är att vi har en tjej på jobbet som jobbar i nära samarbete med en riktigt otrevlig, dominant och styrande person. Jag hade inte stått ut att jobba tillsammans med henne i en månad ens. Men den här tjejen hon tiger och lider och kämpar på. HON hade haft "fog" för att bli utmattningsdeprimerad men hon fixar det av någon konstig anledning. Så det är nog mycket vilken läggning man har också.

Bara lite egna synpunkter som inte är medicinskt grundade.

Usch, vilka fördomar!

Min man och jag delar på bördorna och så är det hos de flesta vi känner så statistiken kan slänga sig i väggen.

Tyvärr, inte bara fördomar, det har inte hänt så mycket.

Grattis till bra man, Rossi.
De flesta barnlösa delar jobben lika, det är stor skillnad jämfört med barnfamiljer,
för då kan jobben inte vänta, när det passar en själv.

För 70 procent av kvinnorna och hälften av männen vidtar hemarbete direkt efter avslutad arbetsdag.

Jag säger inte att du har helt fel Hannele. Jag VET att det
existerar.
Men att jag personligen inte ens känner några som har det
så, måste väl ändå säga en hel del det också. Inte ens min
egen far eller tom svärfar ( som ändå är i 80-årsåldern)
tillhör den kategori män som du pratar om.

/Gillan

Sen måste jag få sticka ut hakan lite och säga att
det faktiskt är upp till oss själva också, vad vi bestämmer
oss för att tolerera. Så enkelt kan det faktiskt va

/Gillan

Ja, lyckliga männsikor, som kan vara med och styra sitt eget liv, blir sällan utbrända.

Kan yttra sig olika på olika människor kanske....men tappar minnet , gråter mycke...tappar livslusten totalt...har flera småbarnsmammor som jobbar som går in i väggen...hemskt svårt att trösta och hjälpa dom på fötter och då ska jag tillägga att dom går inte till läkare om man inte tvingar dom...dom kämpar på och tror att det ska vara så när barnen är små och jobba samtidigt.
Förr kunde mamman vara mycke mer hemma hos barnen till dom började skolan men nu har klimatet hårdnat och det finns knappt några som kan stanna hemma....borde göras nåt åt från samhällets sida...mamma/pappa ska kunna vara hemma om dom vill...barnen skulle må bättre...nu pratar jag om storstäder runt mig här

Ville bara påpeka att det här inlägget inte hade ett
dugg med utbrändhet att göra Hannele.

/Gillan

Som flera personer redan har skrivit så handlar det inte om hur mycket man jobbar,
även om det givetvis kan vara en ingridiens i problematiken.

Psykosociala förhållanden som ofta är inblandade:
Brist på inflytande och egenkontroll.
Dålig social gemenskap.
Bristande information och förutsägbarhet om egna situationen.
Otydliga mål och spelregler, dålig feedback.
Trygghet fysiskt och psykiskt (känsla av att någon ställer upp i krislägen).
Öppet och tillåtande klimat.
Möjliggörande chefer i stället för kontrollerande.
Små möjligheter till utveckling.

Det kan vara symtom som kraftlöshet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, tunnelseende, ljudkänslighet, huvudvärk, magvärk, yrsel, muskelvärk, rastlöshet, nedstämdhet, tomhetskänslor, ångest, självmordstankar, ont i bröstet, infektionskänslighet.

Här kan man testa sig.

Anita Gg beskriver ovan arbetssituationer som spelar roll för om man ligger i farozonen eller inte...



Det handlar då om
låg kontroll över sina arbetsuppgifter
höga krav som är svåra att leva upp till. Lagoma krav stimulerar...
lågt socialt stöd från omgivningen i form av chef och medarbetare!
(kommer från en man som heter Karasek)

Men utöver detta så spelar personligheten roll. Är man en typ A personlighet DVS man har höga krav på sig själv, stressar upp sig över okontrollerbara situationer (ex bilköer..) svårt att varva ner på kvällen mm så ligger man mer i riskzonen än övriga personlighetstyper...

Dessa i kombination med varandra (arbetssituation och personlighet), är vad jag tror, spelar roll för om man ligger i farozonen eller inte!

Hej
Av det jag upplevt runt omkring mig så tror jag att misstron bland många runt omkring i samhället gör att de som drabbats av utbrändhet mår väldigt dåligt. Det syns oftast inte utanpå och många skäms över sin situation. Var försiktig med att dömma andra!!
Klematis

Ja det finns nog lika många symtom som det finns människor som har diagnosen...
Jag tror det är väldigt individuellt men en enorm trötthet är vad jag hört som mest karakteristiskt. Man kan helt enkelt inte ens ta sig ur sängen på flera dagar, veckor... Koncentrationssvårigheter... med mera...

Som så många andra redan har sagt så finns det nog inte två människor som får exakt samma symtom, men just den enorma tröttheten, oförmågan att ta sig för något och den sviktande självkänslan är nog vanligt.


Även om man trivs med vad man gör är det inte bra att jobba 240t i månaden under nån längre tid Andreas.
Jag tror man kan bränna ut sig även om man trivs.

När jag var småbarnsmamma var jag superenergisk både på jobb och hemma. Först kom de fysiska problemen - hjärtklappning, svårt att sova osv. Var hos läkaren många gånger för jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt, men han talade om för mig att jag stressade för mycket. Han skrev t o m i journalen "jobbar 80% och sen 100% hemma" (min man reste mycket)
Efter en del år kom de pyskiska besvären, glömskan, gråten, oförmågan att lära sig nytt.

Det var jag själv som ställde de största kraven på mig, att vara så jä...a "duktig".
Jag har lärt mig att trappa ner, nu har jag 50% sjukbidrag och mår hyfsat, men aldrig får jag tillbaka den energin jag hade och innerst inne grämer det mig fortfarande att jag inte kan som förr....

Läste i tidningen att Mikael Persbrandt var sjukskriven hela december. "Utbränd" skrek rubriken. Nu kan ju rubriken haft fel, men att Persbrandt skulle vara utbränd är väl ett hån mot alla som verkligen är utbrända. Tänk om alla kunde sjukskriva sig en månad efter att man krökat till på krogen och betett sig som en idiot.

Jag antar att du pratar av egen erfarenhet då! Män som beter sig så skulle jag nog hellre vilja sätta stämpeln "mansgris" på.

Att säga att män är lediga när de är hemma är väl något som extremfeministerna gärna slänger sig med, men som tur är funkar det inte så. Världen är inte så svart och vit som de tror. Här hemma hos oss så delar vi på alla sysslor och visst, tjejen tar just nu hand om barnen mer men i gengäld så är jag inne på det tredje rummet under 2 månader som vi helrenoverar. Nja, Hannelle.. jag köper inte riktigt ditt påstående!

Det kan vara just för att man trivs som man blir utbränd. Det är nog väldigt individuellt varför och exakt hur någon drabbas.

Har läst om en kvinna som blev utbränd och hon sa att innan det hände så trivdes hon så bra på jobbet . Men just därför tillbringade hon mycket tid på jobbet och jobbade även lite , förutom hemarbetet, när hon kom hem. Vadå, hon behövde ju inte sova mer än några timmar och när barn och make ändå sov så.........

Det finns de som säger att för att kunna bli utbränd så måste man brinna för något.OBS! Ingen ironi!

Det kan alltså vara ett tecken , att man helt går upp i något och utan att märka det passerar gränsen för vad man egentligen orkar med.

Det har nog att göra med att hjärnan bara går och går och går. Precis som om du skulle springa och springa och springa ...........Varken huvudet eller kroppen orkar vad som helst. Sedan betyder det nog inte så mycket vad som orsakat det.

Det är inte alla som bränner ut sig på jobbet. En engagerande person kan ta på sig massor att göra, som t ex hjälpa andra, fixa allt i hemmet, sköta markservicen till hela familjen osv. Det börjar kanske med att man vill göra en massa och sen rullar det bara på, man tar på sig mer och mer.
Den som gärna bär, lastar alla på. Det är ofta människor som "brinner" som bränner ut sig!

helt sant..
det är ofta dom duktiga som inte kan säga nej som trillar dit

Utöver det som redan beskrivits så kan man även bli väldigt cynisk och ha lätt för att prata illa om sina arbetskamrater, i och med att ens eget tålamod är nedsatt.

Utbrändhet relateras ofta bara till yrkeslivet. Men vissa forskare menar att man mycket väl kan bli utbränd i sina privata livsroller också, vilket jag tror ligger mycket sanning i. Det kan vara utbrännande att vara anhörig till en sjuk partner, ett sjukt barn eller annan närstående person.

Jag har själv en gång i tiden också varit sjukskriven för utbrändhet som arbetslös, för den typ av stress över osäker ekonomi och framtid är inte lätthanterad alla gånger heller.

Så sant så.

Det är en konst att klara av att vara "duktig" på jobbet och samtidigt sätta sina egna gränser.

Det är svårt att sätta gränser, men det är bara en själv som kan göra det.
Och så länge man inte säger ifrån, så länge är det lätt att lasta mer arbetsuppgifter på den personen.

Jag tror att en del kopplar ihop att "vara duktig" med att "klara av allt man ska göra". Har man otur, så slår det tillbaka på en själv.

Mycket hänger ihop med att vi går från industrisamhället till datasamhället.

Liknande fenomen som utmattningssydromet dök upp då vi lämnade bondesamhället och gick in i industrisamhället.

Människans hjärna är av stenåldersnatur...det var inte så länge sen som vi gjorde upp eld med flinta. Se bara på jordens utveckling - hur kort tid människan befunnit sig på jorden och hur otroligt mycket vi hunnit uträttat på den tiden......klart att en del människor inte orkar med.

Jag känner att jag skulle kunna skriva rätt mycket om utbrändhet men just nu är jag för disträ. Min man har varit utbränd rätt rejält och är på god väg nu igen. Han arbetar som präst. Han kan inte säga ordet nej och därför utnyttjas han dygnets alla timmar. Igår hade han ett samtal med sin chef som tyckte att han borde sänka sin ambitionsnivå. Det var ett hårt slag för honom. Han vill inte göra ett medelmåttigt arbete.

Jag skriver nog mer senare när jag samlat krafter.

Nej det är A typerna som åker dit först ... kroppsliga symtom struntar de i -så vad har kroppen för val . Tillslut stänger den ner fullständigt .
Många tror att detta är "något nytt" -det är det inte -det har funnits i alla tider -bara under olika namn -förr hette det asteni - dystymi -utmattningsdepression är ett senare namn
De som älskar sina jobb , trivs och och arbetar 240 timmar åker dit lika lätt som de som -tycker att jobbet är sisådär ..

Jag har under alla år haft en underbar "stressensor", hon har vart lättväckt av sig och sagt att jag gnisslar tänder, pratar i sömnen och snarkar då jag vart för orolig av mig. Vet inte heller hur man säger nej, det börjar med ett " näe, jag har tyvärr inte tid just nu" till att bli "fast jag kan nog klämma in dig innan det". Jag skulle tro att jag både gnisslar tänder, pratar i sömnen och snarkar nu, sitter med konstant huvudvärk (tandgnisslingarna?), man får nog försöka lära sig själv vad man tål och inte nu. Ska öva på att säga nej då och då.

Jag citerar min man här ur hans artikel om utbrändhet:





Själv har jag ingen erfarenhet av utbrändhet. Jag är utbildad inom ett yrke som folk ofta bränner ut sig i men jag tror faktiskt inte jag är den typen. Jag klarar av att säga ifrån och jag har alltid kunnat koppla bort jobbet när jag är ledig. Vissa personligheter är mer benägna att drabbas tror jag.

Han är som en manual för utbrändhet . din man ... fast varmare i sitt uttryckssätt
Att lära sig att säja nej -är livsviktigt -och vad man ska säja ja till
Du får tänka på det Reserv.
Modigt att han skrev om det
kan hjälpa många fler än han anar .

Vännen då! Ja du får faktiskt öva dig på att säga nej! Det är inte så farligt som det låter! I början känns det jobbigt, man tror att man måste ha nåt giltigt skäl! Till slut sa jag rakt på sak "nej jag har ingen lust!" när chefen bad mig jobba övertid Nähä okej, sa hon bara och sen blev det inte värre! Testa det! Jorden går inte under!

Så kan det vara, för vi har alla olika medfödda biologiska temperament. Vissa stressar upp sig för nästan ingenting, medan andra har förmåga att förbli kolugna i påfrestande situationer.

Men jag tror inte man kan generalisera utifrån temperament. Ibland blir miljön man ska hantera en omöjlig ekvation oavsett vilken personlighet man är. Tänker t ex på äldreomsorgens personal, där färre och färre ska göra mer och mer.

Jag ville bara komma med ett bokförslag till dom som har svårt att säga nej.... den är en bra putt i rätt riktning.
Säg Nej med gott samvete : - Och säg Ja till mer tid, mer glädje och till det som är viktigast för dig!



Den hjälpte lite för mej i alla fall.... fast det är bra svårt att säga nej.. jag ska nog läsa om den igen, för nu börjar jag känna mej extremt trött för jag ställer upp för mycket.

Den där boken ska jag baske mig köpa till min man i julklapp!

Du jobbar inom vården du också, eller hur Jenny? Vi ställer upp alldeles för mycket och sen tycker de som har hand om pengarna att de kan dra in några tjänster eftersom de andra jobbar häcken av sig för att kompensera det!

När man väl lärt sig säga nej är det inget svårt längre! Just nu yrkesarbetar jag ju inte men nu ägnar jag mig istället åt att säga nej å min mans vägnar! Jag säger åt honom att "ja du vet, säger inte du det till din chef så ringer jag honom och säger det!"....hihi....man blir väl känd som rivjärnet som är gift med ungdomsprästen men det är bara kul i så fall tycker jag.

Det stämmer bra det.. jag är vårdare, arbetar på ett gruppboende för gravt förståndshandikappade.

Just nu ligger vi 3 personal back på en arbetsstyrka på i vanliga fall 8 personer. så det är lite tufft... i morse blev jag väckt tiiidigt (min lediga dag )
Hon som skulle ha jobbat extra hand blivit magsjuk... natten fick inte tag i någon som kunde komma... så vad gör man!?
Jag har aldeles för mycke samvete för att säga nej i det läget... jag som hade tänkt vila upp mej idag för att orka jobba hela helgen

köp du boken åt din man... den finns som pocket också.

(jag ska absolut läsa den igen! )

Hmm..jag måtte varit bra vidbränd då....
Fast min läkare sa bara att jag var överviktig, utarbetad och lite deprimerad...och därför skenade mitt hjärta och därför låg jag och grät var och varannan dag...därför fick jag raseriutbrott och därför så var jag mer eller mindre folkskygg...och därför hade jag ont nånstans ..jämt..

Men hon sa också att jag nog skulle ta och tänka över min situation och fråga mig om det var värt det....att jobba 7 dagar i veckan och ha så mycket måsten att man inte hinner plocka av bordet efter middagen förrän till frukost dan därpå...när tvätten ligger och surnar i maskin för att man inte har tid över att hänga upp den eller ens stoppa den i tumlaren..när en unge missar bussen och man får ett sammanbrott för att man ju ska laga middag och passa semin samtidigt och hinner inte åka hämta nån slarver..samtidigt ringer telefon och gubben kommer och vill ha hjälp med nåt...
Alla dagar var väl inte sådär...men alltför ofta..och det fanns inga helger att komma i kapp på....
Så jag tog mig en allvarlig funderare, jag...
..jag har gått ner i arbetstid i företaget och säger ifrån när jag får för mycket krav på mig...andras saker och ting får vänta tills jag gjort undan mitt...
...och nu hinner jag med vardagen på ett sätt som jag inte gjort sen vi blev bönder...
Kom på att min hälsa var viktigare än något annat för mig...för utan den så...ja..vad har man för liv då?
Och jag har ju också rätt till ett bra liv..inte bara barnen och gubben som skall ha det bra väl...?

Känner att jag så sakteliga börjar komma på fötter..och bli självständig...hjärnan fungerar igen...och gråter gör jag nästan aldrig...och faktiskt finns det dagar när jag inte har ont nånstans..

Inte vet jag om det var utbrändhet...men illa trött var jag...

Skickar sååå många kramar till dig

Så rätt du gjorde

Se för sjutton till att du får övertid när du blev inbeordrad!!

Jo- Tesa nog var du vidbränd alltid .. och vårdjobb -det är ett kapitel för sig -kallet kallar -och säger man nej där påverkar det ofta 3 person .. och så menar jag inte bara arbetskamrater ..
Ibland kan det vara bra att åka bort UTAN MoBIL !

Absolut!! så mycke ruter i mej har jag i alla fall så jobba gratis gör jag intelängre!

Tyvärr känner jag igen mig själv och MÅNGA bekanta och vänner instämmer
Nog är det vi kvinnor som tar hand om det mesta och planerar och presterar i hemmet våran arbetsdag slutar aldrig .....

Först blir man Trötter

Sen blir man Blyger (orkar inte med människor)

Sen blir man Butter (Ledsen, dämpad)

Sen blir man Toker (står inte ut med situationen)

Sen blir man Prosit (immunförsvaret dalar)

Sen blir man Glader (vågar säga nej, blir stark)

Sen blir man Kloker ((omvärderar livet)

Gulligt!