| |
[B]Tillbaks  Haha idag när jag var hos en kompis bråkade hon och hennes mamma väldigt. Mamman sa att dottern "skulle bara våga höja rösten mot mig" när hon själv skrev för fulla halsar. Sen så kallade hon dottern för uppkäftig när hon bara svarade likadant som modern hade gjort. Visst , mammorna kanske har levt längre och vet mera, men varför behandla någon på sånt vis? Och så när dom måste straffa barnen med t.ex utegångsförbud, men varför? Vad lär dom sig på det? Att inte göra om det? Ärligt talat så är det inte många som lyder efter utengångsförbud eftersom man bara blir sugen på att göra om det. I vissa fall kanske det hjälper, men oftast är det inte så . Sen så om man får respekt med mera av sina föräldrar så är det ju rätt att vara likadan tillbaka. Tack för mig skulle vart kul att få svar 
lilla mamma
18-12-2005, 18:19
det behöver man inte ha tonåringar för..
CITAT (lilla mamma @ 18-12-2005, 18:19) det behöver man inte ha tonåringar för.. Va? 
lilla mamma
18-12-2005, 18:26
att bli helt stöllig och glömma bort att vara vuxen och helt plötsligt befinna sig på fyra åringsnivån VRÅLANDE och grinande
kerstin z5-6
18-12-2005, 18:37
netaave
18-12-2005, 18:39
Jag håller nog på modern, finns ingen som kan provocera som en tonåring som tror hon kan och vet allt.
Utegångsförbud tillämpar vi också om det behövs, (lyckligtvis så behövs det inte), straff ska kännas och straffas ska man om man inte visar respekt. Som förälder ska man inte behöva tolerera vad som helst.
Naturligtvis inte som barn heller, jag är på intet vis för barnaga, men man måste ju ändå kunna föra en dialog med sitt barn och dom ska lyssna och lära.
Diskutera måste man ju förstås men lyssnar man på varandra och inte börjar skrika så löser det sig för det mesta.
Skulle min dotter skrika till mig, det accepterar jag helt enkelt inte och det vet hon.
CITAT (netaave @ 18-12-2005, 18:39) Jag håller nog på modern, finns ingen som kan provocera som en tonåring som tror hon kan och vet allt. Men när man beter sig lika illa och blir tilltalad samma saker som man själv fräser ut?
netaave
18-12-2005, 18:47
CITAT (Ejje @ 18-12-2005, 18:42) Men när man beter sig lika illa och blir tilltalad samma saker som man själv fräser ut? "Tilltalad med samma saker som man själv fräser ut" Skulle jag som mamma bara hålla igen då menar du? Never! Ingen unge "fräser ut" åt mig!
kerstin z5-6
18-12-2005, 18:53
Jag är för dialog , förbud tillämpar jag inte alls , men jag kräver respekt tillbaka .
Gräl råkar alla i -och då säger man saker i stridens hetta -det betyder inte att din kompis hade rätt" och hennes mamma fel "
Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna. Ibland kan man inte göra annat än skrika. Den super-mamma som aldrig skriker eller blir arg på sitt barn vågar jag påstå är en myt. Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Visst kan man ryka ihop och gräla så stickor och strån ryker, om man efteråt för en vettig dialog - från båda håll. Om båda kan visa respekt nog för varandra att sitta ner och orka prata ut ibland också. Båda måste lära sig att lyssna mer, så slipper man en del skrik. Om inte utegångsförbund fungerar kan man dra in mobiltelefonabonnemanget, månadspengen eller något annat priviliegium. Det är bara en fråga om att finna rätt valuta hos barnet/ungdomen. Fast det bästa vore ju om man helt slapp ta till hot och straff. Regler som satts upp är där för att skydda barnet/ungdomen mot något, de är inte där för att jäklas. Iaf är det så hemma hos oss - än så länge. Allt kan hända under tonåren 
CITAT (netaave @ 18-12-2005, 18:47) CITAT (Ejje @ 18-12-2005, 18:42) Men när man beter sig lika illa och blir tilltalad samma saker som man själv fräser ut? "Tilltalad med samma saker som man själv fräser ut" Skulle jag som mamma bara hålla igen då menar du? Never! Ingen unge "fräser ut" åt mig! alltså som mamman fräser ut. säger inte att alla gör det, men endel.
CITAT (LadyG @ 18-12-2005, 18:56) Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna. Ibland kan man inte göra annat än skrika. Den super-mamma som aldrig skriker eller blir arg på sitt barn vågar jag påstå är en myt. Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Visst kan man ryka ihop och gräla så stickor och strån ryker, om man efteråt för en vettig dialog - från båda håll. Om båda kan visa respekt nog för varandra att sitta ner och orka prata ut ibland också. Båda måste lära sig att lyssna mer, så slipper man en del skrik. Om inte utegångsförbund fungerar kan man dra in mobiltelefonabonnemanget, månadspengen eller något annat priviliegium. Det är bara en fråga om att finna rätt valuta hos barnet/ungdomen. Fast det bästa vore ju om man helt slapp ta till hot och straff. Regler som satts upp är där för att skydda barnet/ungdomen mot något, de är inte där för att jäklas. Iaf är det så hemma hos oss - än så länge. Allt kan hända under tonåren Det var bra sagt
CITAT (LadyG @ 18-12-2005, 18:56) Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna. Precis! Så brukar jag också säga...  Lika cool som jag kan hålla mig i jobbsammanhang (när det behövs) lika galen kan jag bli på mina barn...   Svårt att råda i nämnda situation... det enda jag kan säga är att varje människa ska behandlas med respekt, oavsett barn eller vuxen!
Jag har 3 småsyskon och mamma å pappa jobbar väldigt mycket så jag vet ganska mycket om sånt..
netaave
18-12-2005, 20:52
CITAT (LadyG @ 18-12-2005, 18:56) Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna. Ibland kan man inte göra annat än skrika. Den super-mamma som aldrig skriker eller blir arg på sitt barn vågar jag påstå är en myt. Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Visst kan man ryka ihop och gräla så stickor och strån ryker, om man efteråt för en vettig dialog - från båda håll. Om båda kan visa respekt nog för varandra att sitta ner och orka prata ut ibland också. Båda måste lära sig att lyssna mer, så slipper man en del skrik. Om inte utegångsförbund fungerar kan man dra in mobiltelefonabonnemanget, månadspengen eller något annat priviliegium. Det är bara en fråga om att finna rätt valuta hos barnet/ungdomen. Fast det bästa vore ju om man helt slapp ta till hot och straff. Regler som satts upp är där för att skydda barnet/ungdomen mot något, de är inte där för att jäklas. Iaf är det så hemma hos oss - än så länge. Allt kan hända under tonåren Bra skrivet!!!
Om det är respekt vi pratar om, ja, då är det enligt mitt
sätt att se på saken så att, du aldrig kan bli respekterad,
om du själv inte respekterar. Spelar ingen roll om det är
mellan vuxen/barn eller vuxen/vuxen.
"Mamman sa att dottern "skulle bara våga höja rösten mot mig" när hon själv skrev för fulla halsar.
Sen så kallade hon dottern för uppkäftig när hon bara svarade likadant som modern hade gjort. Visst , mammorna kanske har levt längre och vet mera, men varför behandla någon på sånt vis? "
Det där, tycker åtminstonde inte jag, låter speciellt respektfullt, åt
varken det ena eller andra hållet.
Och jag håller med LadyG till fullo.
Gillan
Snöflinga
18-12-2005, 21:21
Hej Ejje, först måste jag säga att det är roligt att du hittat till vårt forum (gudvetvarförochhur) Du ställer en viktig fråga och jag kan inte besvara den annat än genom att citera Linda Skugge i hennes bok "Lilla ångestboken" som följer: "Det är skitsvårt att vara förälder. Det blir konflikter flera gänger per dag och så har man några sekunder på sig att tänka och säga det rätta. Ofta är man trött, Det är kämpigt att ha familj: lite sömn, mycket jobb och hushållsarbete. Klart man säger fel saker. Man fräser till man säger något ogenomtänkt som barnet sen kanske minns som en kränkning resten av livet. En förälder bör gå tillbaka och säga förlåt och diskutera alla svåra saker med sitt barn. En förälder ska vara fysisk och kramas mycket." Slut på citatet..... Till dej och dina vänner vill jag bara säga, läs boken... där finns svaret på många frågor och goda råd, inga hurtfriskkäcka utan bara lite tips om hur du klarar dej ur de värsta fällorna.. Kram...
"En förälder bör gå tillbaka och säga förlåt och diskutera alla svåra saker med sitt barn. En förälder ska vara fysisk och kramas mycket."
Visst måste vi väl som förälder kunna säga förlåt till våra barn?
Herre min skapare, de är ju de viktigaste vi har
/Gillan
En gång i stridens hetta sade jag något mycket, mycket förbjudet!! Jag kallade min tonårsdotter för "ungdjävel"!! Det kom mitt i stridens hetta och jag mådde fruktansvärt efteråt, men förmådde ändå inte ta upp det igen och be om förlåt. Ett tag efteråt när vi bråkade igen kallade hon mig för "klimakteriekärring". Visst, jag blev arg men också på något sätt lättad — vi var kvitt. Vi tog diskussionen där och då vad man får kalla varandra för. Vi hade bägge gått över gränsen, vi kunde be varandra om förlåt. Idag är hon 24 och vi är sedan länge igenom, men inte vid något av våra senare bråk använde vi fula namn och tillmälen.
råse-marie
19-12-2005, 08:11
CITAT (Evgeni @ 18-12-2005, 22:38) "En förälder bör gå tillbaka och säga förlåt och diskutera alla svåra saker med sitt barn. En förälder ska vara fysisk och kramas mycket."
Visst måste vi väl som förälder kunna säga förlåt till våra barn?
Herre min skapare, de är ju de viktigaste vi har
/Gillan Håller med Gillan . Det är den vuxna som har erfarenheten och ska föregå med ett gott exempel . Tyvärr är det många som är riktiga översittare men en riktigt dålig attityd till sina barn och som aldrig skulle användas mot en kollega eller kompis. Barnen lär ju av dom vuxna eller ???? Visst kan man tappa tålamod bli förbannad men det vikiga är att man kan kramas och be om förlåtelse och förklara varför man blev arg eller ledsen. Självklart hör ju ett provocerande och tålamodsprövande sätt till barndomen men vi som vuxna måste ju kanske fundera lite innan saker händer HUR man ska möta och resonera med sina barn och kanske göra upp om VAD som är tillåtet att göra och säga. Det gärna tillsammans med barnen.
CITAT (Snöflinga @ 18-12-2005, 21:21) Hej Ejje, först måste jag säga att det är roligt att du hittat till vårt forum (gudvetvarförochhur) Du ställer en viktig fråga och jag kan inte besvara den annat än genom att citera Linda Skugge i hennes bok "Lilla ångestboken" som följer: "Det är skitsvårt att vara förälder. Det blir konflikter flera gänger per dag och så har man några sekunder på sig att tänka och säga det rätta. Ofta är man trött, Det är kämpigt att ha familj: lite sömn, mycket jobb och hushållsarbete. Klart man säger fel saker. Man fräser till man säger något ogenomtänkt som barnet sen kanske minns som en kränkning resten av livet. En förälder bör gå tillbaka och säga förlåt och diskutera alla svåra saker med sitt barn. En förälder ska vara fysisk och kramas mycket." Slut på citatet..... Till dej och dina vänner vill jag bara säga, läs boken... där finns svaret på många frågor och goda råd, inga hurtfriskkäcka utan bara lite tips om hur du klarar dej ur de värsta fällorna.. Kram... Hej! Jag instämmer helt och fullt med Snöflinga. Vartenda ord. Någon skrev: CITAT Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Det ÄR verkligen inte lätt att vara förälder, instämmer. Och det HÄNDER att föräldrar "tappar humröet" - och till och med SKA tappa humöret! (Eftersom vissa handlingar ger en viss respons här i livet, och var ska man lära sig det om inte "i hemmets trygghet".) MEN ... vill dottern ha "respekt" ... vill dottern bli behandlad som vuxen, vill dottern bli hörd ... Vem är det som är barn här, och vem är det som är förälder??? VEM är det som ska "lära" VEM, hur det går till att respektera, behandla, lyssna? Eller ... lära ut vad MAKT är????? (eg. `vanmakt´) (och barn lär sig av handlingen, inte av orden!) Ejje, jag har ingen aning om "vem" eller vad du pratar om egentligen. Du ger "en stillbild" av något som är en helhet. Stillbilden säger "ingenting" om helheten i det här fallet. Därför säger jag som Snöflinga: Läs boken! Kanske finns den att låna på biblioteket. Var rädd om dig, och er! Kram!
CITAT (Ewa L @ 19-12-2005, 07:21) En gång i stridens hetta sade jag något mycket, mycket förbjudet!! Jag kallade min tonårsdotter för "ungdjävel"!! Det kom mitt i stridens hetta och jag mådde fruktansvärt efteråt, men förmådde ändå inte ta upp det igen och be om förlåt. Ett tag efteråt när vi bråkade igen kallade hon mig för "klimakteriekärring". Visst, jag blev arg men också på något sätt lättad — vi var kvitt. Vi tog diskussionen där och då vad man får kalla varandra för. Vi hade bägge gått över gränsen, vi kunde be varandra om förlåt. Idag är hon 24 och vi är sedan länge igenom, men inte vid något av våra senare bråk använde vi fula namn och tillmälen. i ett uppgivet ögonblick, med två tonåringar som bråkade sa jag "vad har jag gjort för att förkänna detta?" dotter tittar upp från talriken och säger under lugg.." kn....at kanske?" vad svarar man på sånt, annat än med ett leende
CITAT (amaira @ 19-12-2005, 08:42) Någon skrev: CITAT Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Det ÄR verkligen inte lätt att vara förälder, instämmer. Och det HÄNDER att föräldrar "tappar humröet" - och till och med SKA tappa humöret! (Eftersom vissa handlingar ger en viss respons här i livet, och var ska man lära sig det om inte "i hemmets trygghet".) MEN ... vill dottern ha "respekt" ... vill dottern bli behandlad som vuxen, vill dottern bli hörd ... Vem är det som är barn här, och vem är det som är förälder??? VEM är det som ska "lära" VEM, hur det går till att respektera, behandla, lyssna? Eller ... lära ut vad MAKT är????? (eg. `vanmakt´) (och barn lär sig av handlingen, inte av orden!) Någonstans kommer mammas frustration och ilska ifrån, den börjar ju inte bara finnas av sig själv. Visst kan det finnas fler faktorer, och det gör det väl oftast. Det är väldigt sällsynt att mamma börjar provocera för att visa sitt oberoende, börjar sätta upp regler för att djävlas eller vägrar svara på tilltal "bara för att". Eller hur? Om dottern verkligen vill bli sedd och behandlad som en vuxen kan det vara läge att dumpa det där barnsliga beteendet, fast det är det få tonåringar som kan ta till sig. Oavsett vem som började ett specifikt gräl så måste man erkänna att det är påfrestande att leva med en tonåring, som inte kan svara ordentligt på tilltal, smäller i dörrar, himlar med ögonen som om man vore helt bakom och beter sig allmänt illa. Alla tonåringar har olika sätt att provocera på, beroende på personlighet men alla provokationer har till syfte att den snart vuxna personen försöker visa sitt oberoende. Oberoende är bra, men inte på bekostnad av respekten för andra. Så när "ungen" (förmodligen det snällaste av tillmälen som far genom skallen i en del situationer) börjar provocera, ska man bara hålla god min då? Vad lär man ut med det? Att hålla inne med sina känslor och bara ta skit när den kommer. Att det är okej att vara respektlös mot folk, det kommer inget straff för det. Jag skulle aldrig tillåta det. Min ungdom är nu en väldigt snäll tjej, som därmed också får mer frihet eftersom hon så att säga förtjänat det. Hon är mycket medveten om att det är frihet under ansvar, och att de regler som finns är absoluta. Har vi sagt hemma klockan nio vill jag se henne i hallen nio. Hennes valuta är frihet, i andra hand mobiltelefonen. Hon vill ha något av mig och jag vill ha något av henne: Hon vill ha sin frihet att göra en massa saker, jag vill att hon håller tiderna. Det fungerar faktiskt mycket bra, men som med allt här i livet måste man vara beredd. Man kan inte börja när barnet är 13 och försöka sätta upp regler, börja diskutera och vara kramig hux flux. Det är naturligtvis inte kört, om man bommat att sätta upp vettiga regler tidigt, men ungen kommer att vara ett litet monster redan som 9-åring i så fall. Som alltid här i livet fungerar saker bäst om man hunnit tänka frammåt och planera, men de flesta ryggar undan för sanningen: deras lille pojk/flicka ska bli tonåring så småningom. Men är man beredd och har en liten insikt i hur en tonårshjärna fungerar kan man komma undan det värsta. Här kommer det du citerade in för övrigt. CITAT Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Man börjar inte med att ge barnet en massa frihet och säger: Sköt om dig lille vän, jag tittar till dig om en vecka." lika lite som man håller ungen instängd för att skydda den mot världens faror. Man balanserar på mitten. Men vill barnet ha den där extra friheten (eller vad det nu kan vara) måste han/hon prestera något för att få det. Om man bara får allt till skänks är det inget värt.
CITAT (pejori @ 19-12-2005, 11:22) i ett uppgivet ögonblick, med två tonåringar som bråkade sa jag "vad har jag gjort för att förkänna detta?" dotter tittar upp från talriken och säger under lugg.." kn....at kanske?" vad svarar man på sånt, annat än med ett leende Oopps.... 
Hannele
19-12-2005, 18:34
CITAT (Ejje @ 18-12-2005, 18:15) Och så när dom måste straffa barnen med t.ex utegångsförbud, men varför? Vad lär dom sig på det? Att inte göra om det? Jag har alltid varit dålig på att "straffa", det har gått bra ändå för våra barn, dom är faktiskt väldigt ansvarsfulla. Det bästa mina barn har, är en slarvig mor.  Ok, ibland tappar man tålamodet och skriker, men om det är enda sättet att kommunicera, jämnt, är det fel. Från bådas sida. Då kanske man ska söka hjälp. Båda ska lyssna, både föräldrar och barn. Föräldrar är oroliga, bästa sättet att få dem lugna, är att prata med dem.
*Felix matte*
19-12-2005, 22:22
CITAT (LadyG @ 19-12-2005, 12:59) Någonstans kommer mammas frustration och ilska ifrån, den börjar ju inte bara finnas av sig själv. Visst kan det finnas fler faktorer, och det gör det väl oftast. Det är väldigt sällsynt att mamma börjar provocera för att visa sitt oberoende, börjar sätta upp regler för att djävlas eller vägrar svara på tilltal "bara för att". Eller hur? Om dottern verkligen vill bli sedd och behandlad som en vuxen kan det vara läge att dumpa det där barnsliga beteendet, fast det är det få tonåringar som kan ta till sig. Oavsett vem som började ett specifikt gräl så måste man erkänna att det är påfrestande att leva med en tonåring, som inte kan svara ordentligt på tilltal, smäller i dörrar, himlar med ögonen som om man vore helt bakom och beter sig allmänt illa. Alla tonåringar har olika sätt att provocera på, beroende på personlighet men alla provokationer har till syfte att den snart vuxna personen försöker visa sitt oberoende. Oberoende är bra, men inte på bekostnad av respekten för andra. Så när "ungen" (förmodligen det snällaste av tillmälen som far genom skallen i en del situationer) börjar provocera, ska man bara hålla god min då? Vad lär man ut med det? Att hålla inne med sina känslor och bara ta skit när den kommer. Att det är okej att vara respektlös mot folk, det kommer inget straff för det. Jag skulle aldrig tillåta det. Min ungdom är nu en väldigt snäll tjej, som därmed också får mer frihet eftersom hon så att säga förtjänat det. Hon är mycket medveten om att det är frihet under ansvar, och att de regler som finns är absoluta. Har vi sagt hemma klockan nio vill jag se henne i hallen nio. Hennes valuta är frihet, i andra hand mobiltelefonen. Hon vill ha något av mig och jag vill ha något av henne: Hon vill ha sin frihet att göra en massa saker, jag vill att hon håller tiderna. Det fungerar faktiskt mycket bra, men som med allt här i livet måste man vara beredd. Man kan inte börja när barnet är 13 och försöka sätta upp regler, börja diskutera och vara kramig hux flux. Det är naturligtvis inte kört, om man bommat att sätta upp vettiga regler tidigt, men ungen kommer att vara ett litet monster redan som 9-åring i så fall. Som alltid här i livet fungerar saker bäst om man hunnit tänka frammåt och planera, men de flesta ryggar undan för sanningen: deras lille pojk/flicka ska bli tonåring så småningom. Men är man beredd och har en liten insikt i hur en tonårshjärna fungerar kan man komma undan det värsta. Här kommer det du citerade in för övrigt. CITAT Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna. Man börjar inte med att ge barnet en massa frihet och säger: Sköt om dig lille vän, jag tittar till dig om en vecka." lika lite som man håller ungen instängd för att skydda den mot världens faror. Man balanserar på mitten. Men vill barnet ha den där extra friheten (eller vad det nu kan vara) måste han/hon prestera något för att få det. Om man bara får allt till skänks är det inget värt. Så klokt sagt och efter att ha fostrat fyra barn så kan jag intyga att inte ett barn är lika det andra. Alla är egna individer och likaså har de eget temperament. Straff... Ja om indragna förmåner är straff då har vi tillämpat det.
Att skrika och vara förbaskad även som mamma är väl bara mänskligt, inte 17 kan man stå där som nån behärskad isstod... Och man kan nog säga både det ena och det andra i ilskan och oftast skulle jag tro...rädslan..  Och jag ger kanske mina barn "utegångsförbud"...dvs de får stanna där jag kan ha koll på vad de pysslar med om de har gjort nåt galet... Men viktigast, viktigast av allt är att prata, prata och tala om VARFÖR..att man blev skiträdd...eller inte orkar ens behöva fundera på var de håller hus.. Och att man blir ju arg för att man älskar dem....och att det är för att man är rädd om dem..och "förlåt, förlåt....men ni får inte göra så här...buuuhuuuuäää....jäkla skitungar...ojdå...f´låt"
Det sägs jo:sådan mor sådan dotter. När jag irriterar mig på mina döttrar så efter en stund kan jag så gott som alltid ser hur jag i själva verket är irriterad på mig själv! Mina söner blir jag aldrig så irriterad på Att be mina barn om förlåtelse har jag alltid kunnat och likadant har de kunnat be om förlåtelse. Var annanstas kan man visa alla sina kännslor än i hemmet i tryggt vetenskap om att:jag får vara den jag för tillfället är och det utan att jag slängs ut ifrån hemmet,när kännslorna stormar.
Latmask
21-12-2005, 16:45
Maistab
21-12-2005, 19:49
men
CITAT (Latmask @ 21-12-2005, 16:45) Exakt. Så himla bra skrivet! "Kärlek och respekt. Ska det vara så jävla svårt?"
Detta är en "enklare" version av forumet. För att se forumet med formatering och bilder kan du klicka här. |
|
 |
|
|
