Man hör om och om igen att det där med att få barn är det mest fantastiska som kan hända en, men...

Man läser ju och hör hela tiden om oändliga sömnlösa nätter som får föräldrar att vackla runt som zombies, att man lätt slutar vara partners och blir "bara" föräldrar som aldrig orkar ha sex, sjuka barn som man måste ta hand om fast man har 39 graders feber själv, om tvätt och blöjor, om brist på dagisplatser, VAB, problem med att få deltidsjobb för att kunna hämta från dagis som stänger 17.00, om kolik och skrik, etc, etc...

Kan någon övertyga mig om att det där trevliga kan överväga?

Kakaduan

Om du lyssnar på allt det så kan du bli avskräckt. Det är inte en hund du skaffar! Men man orkar, mot alla odds.

Om man skall vara lite krass så är barn inget som man köpt på mellandagsrean. När de väl är där är det bäst att gilla läget och göra det bästa av det. Ingen ångervecka - ingen returrätt!
Och hur det upplevs skiljer sig så ordentligt ifårn familj till familj. Ens Liv förändrar sig oåterkalleligt efetr barn kommer till världen.

De som har barn får berätta mera :-))


Hälsar Ingrid utan barn

Om man vill så går det att säga likadant om jobb.
Eländigt, stressigt, gått i väggen, utbränd, bara klagomål, dåligt betalt, mycklet skitsnack, mobbing osv osv....
Vem skulle då nånsin våga ta ett jobb?


Barn är livet Inte en dag har jag ångrat våra fyra.

Jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan all den kärlek och lycka det innebär att ha barn, men det är ju lätt för mig att säga som har mitt facit i hand... Jag har tre vuxna barn och två barnbarn.


Att ha barn är inte bara arbete, det är i grunden "kärt besvär".

- Ja, jag är fullt på det klara med att det inte är någon hund jag skaffar, därav rubriken.
- Ja, jag är medveten om att man inte köper barn på mellandagsrean.
- Ja, jag är medveten om att det inte finns någon returrätt.

MEN DET ÄR JU DÄRFÖR JAG FRÅGAR!!!

Allt för ofta tycker jag att folk skaffar barn fast de inte borde - barn som mår dåligt av för lite uppfostran, för lite tid, för lite kärlek. Vilka är dessa människor som gör så och varför? Skulle jag bli en av dem? Jag vill inte göra samma fel och undrar därför vad det beror på...

Inget skulle göra mig gladare än att bli övertygad så att jag kanske vågar ta steget!

Kakaduan

Att få barn och allt va´det för med sig under första tiden (sådar1-1½år) är en av de få gånger man lyckas drabbas av "partiell minnesförlust". Helt plötsligt står man bara där och det finns juh inget underbarare än dom där små söta fossingarna, dom små knubbiga händerna, det lilla byltet som kommer smygande på nätterna och kryper tätt intill när mardrömmarna blir för hemska. Kvinnornas ´"partiella minnesförlust" verkar dock va´av ett något allvarligare slag än hos oss män, direkt efter förlossningen "ska dom fan inte ha en unge till, det va´det jävligaste dom vart med om", för att en månad senare......duuuu, ska vi inte fundera på ett syskon? Att få smått i huset är jobbigt, slitsamt, arbetssamt och alldeles, alldeles underbart

Den negativa bild som målas upp här, stämmer helt klart till viss del in i livet med att ha barn, men vart har allt det positiva tagit vägen. Jag kan bara säga dig som mamma till 4 barn och mormor/farmor till 6 barnbarn att vad vore livet utan barn all den glädje de skänker mig både när de var små och idag som stora skulle jag aldrig vilja vara utan.
Och jag håller fullständigt med Felix matte att börjar man leta det negativa bara så hittar man det snart i allting.

Den frågan kan bara du svara på. Ingen annan vet om din stresstålighet t.ex
Hur reagerar du om du väcks när du sover som bäst.... får kliva upp och byta bajsblöja eller bära ett barn som har ont i magen.
Klarar du av att inte få sitta och mysa i soffan på kvällarna och se en bra film ostört.
Känner du att du orkar ta hand om barnet även om det skulle bli något "fel"?

Jag tror inte på att barn utgör grunden till lycka för alla människor. Vissa människor vill inte ha barn och lever ett lyckligare liv utan. Men för många andra tror jag barn är den största tänkbara källan till lycka.

Jag är inte så erfaren, min son är bara 17 månader, men vi har haft mycket krångel med honom under den tiden. Men det är ändå SÅ mycket värt det.

Man kan räkna upp alla saker som krånglar, sömnbrist kan man förstå, vara sjuk och behöva sätta det åt sidan för att ta hand om nån annan kan man förstå, men det som inte går att förstå när man inte har barn är den enorma, stora lyckan som följer med ett eget barn. Hur hjärtat sväller av lycka när den lilla plirar upp på en och flinar med en liten tand, eller när han sömnigt trycker sig mot en för att man är den största tryggheten i hela världen.

Det går att förstå lite, men inte fullt ut.

Jag brukar säga att barn utökade mitt känsloregister åt alla håll. Aldrig förr har jag känt mig så arg, så irriterad, så trött, så förbannad och så maktlös, men heller aldrig så lycklig, så glad och så stolt.

När min sambo leker med vår son hör jag honom skratta på ett lyckligare sätt än jag någonsin hört, även om vi båda stundvis går och muttrar om "GUD vad jobbig han är".

Han kan skrika i två timmar och vägra sova, slänga maten på golvet, göra allt otyg han vet att han inte får och man är SÅ frustrerad. Sen tittar han upp med bus i ögonen, ler stort och kommer springande och kramar om ens ben och gnuggar ansiktet mot en. Och allt är förlåtet och man inser hur otroligt lycklig man är över att ha honom. Det finns ingen större och mer villkorslös kärlek. Men det kan vara MYCKET krångel också, men för min del är det ingen tvekan, allt det goda överväger tusenfalt, men det är något som är svårt att föreställa sig innan, eftersom man inte har de känslorna eftersom pyret inte finns än.

Det är ett risktagande. Det är det. Det enda man kan göra är att lyssna till sitt eget hjärta. Är man villig att riskera hela sin bekvämlighet för att få uppleva detta enorma känsloregister och denna obeskrivbara lycka?

Det blir aldrig bara bra, men det blir aldrig bara dåligt heller.

[QUOTE]

Om du ser det så blir du nog inte en av dem. Du kommer glad i hågen att vackla upp mitt i natten, hämta runt hela stan när du får tonåringar, oroa halvt ihjäl dig och älska dem så det gör ont. Det ska vara jobbigt att ha barn, men om man gör sig besväret så blir det bra människor i slutändan och såna behövs.

/Åsa

Ibland är det jobbigt, men man orkar ändå på nåt sätt. Det är sant att livet ändrar oåterkalleligt, men det är det värt. Tycker själv att det bara har blivit bättre, barnen är det bästa som finns vad gäller parförhållandet så får man ta sig tid för varandra ibland och kan säga att vårat förhållande har blivit bara bättre efter att barnen kom till världen.

Jag tror faktiskt att du fixar att ha barn mycket bättre än en del andra då du redan innan, öppet reflekterar över de svårigheter som kan uppstå.

Lycka till och glöm inte bort att tala om när det är dax

Jag har inga barn och jag har också sett att många "sliter" med sina barn. Jag har också undrat hur jag skulle klara av det, hur mitt liv skulle kunna komma att se ut/bli. Och svaren på alla dessa frågor finns ju inte någonstans att läsa eller det finns ingen som kan berätta det för mig. Men samtidigt som jag ser hur mina vänner och släktingar har det jobbigt med sina barn i bland så ser jag ju också hur bra de har det andra gånger, det roliga de har och den kärlek som finns emellan dem. Just det är det som har fått mig att inse att det vill jag inte missa, jag vill inte bli gammal utan att ha upplevt det! Därför har jag bestämt mig för att ja, jag vill ha barn, jag vågar ta "risken" att det blir jobbigt för jag hoppas och tror att det är värt alltihop!

Undrar om jag har rätt...

Det är väl inte mycket till svar Kakaduan, men det är så här jag har tänkt. Ville bara dela med mig av det...

Tack för alla svar!

Inte ser jag (och inte LETAR jag) bara efter det negativa i livet - tvärtom, men att skaffa barn är ett enormt ansvar och jag är en person som tar stort ansvar och vill göra "rätt". Det är ju en levande varelse det handlar om...

Det verkar som om de flesta tycker att det är goda väger upp det jobbiga många gånger om.

Kakaduan

Ja Kakaduan - precis detta precis detta!

Mycket är mönster och val - medvetna och omedvetna sådana.
Barn = lycka - det är som en gammal Magnus Uggla sång om villa å kombi, man skaffar barn mm för alla andra har det. Grupptryck - socialt tryck, föräldrar mm. En del vill ha abrn andra inte - och man får ändra sig men inte tillbaka.

De flesta säger ju att det är värt det, men det kan de inte veta då det bara går å pröva på det ena här i Livet. Och hur man gör och inte gör - jaaaaaaa...ibland kan jag tänka men HU så ensam jag kommer å bli när jag är gammal, men dte kan man bli lik förbenat med barn. Många tror jag också skaffar barn för de är rädda för ensamheten. Tycker ibland det borde krävas körkort för barn ;-)

Jag glömde å säga - man kan ha mervärde och glädje i sitt liv även utan barn. Fast dte är många som glömmer och inte kan och inte vet hur man gör......
Barn var ju förr i tiden en ägodel, självklarhet, försörjning mm. Det är de inte idag, så vi kan välja mer informerat och viktigaste vi har ett val.

Jag tror att det är väldigt sunt att leta efter det negativa i såna här fall. Att vara realist och inte se allt genom rosaskimrande glasögon utan ta alla faktorer i beaktande och fatta ett beslut utifrån det. Jag tycker det låter som om du tänker väldigt förnuftigt och inte bara rusar in i något som är så här pass stort. Det låter som en vettig människa, och en vettig människa blir en vettig förälder.

Lycka till vad du än bestämmer dig för.

Lite krasst ändå, va? "Vad vore livet utan barn?".

Jag och min man som inte kan få barn - skulle vi då ha ett värdelöst liv? Svar: NEJ!!!

Beskriv gärna hur kul ni tycker det är att ha barn men nonchalera/förringa/nedvärdera inte det liv de lever som av olika anledningar inte har barn, tack.

Nej, man är dessutom två om det.
I livet finns inga garantier, ändå gifter sej folk, byter jobb, bygger hus...

Det är som allt här i livet, man bestämmer själv, hur det blir.
Tänker man bara på de negativa sakerna, blir det negativt. Och tvärtom.

Tja...från en som inte har barn och förmodligen aldrig kommer att få det så måste ju livet gå vidare annars kan man ju lika gärna dö. Men det enskilda livet kan ju inte vara meningen att fortsättas levas genom barnen. Det låter lite hemskt.

Rossi, nu tycker jag nog att du är lite orättvis mot Björken. Hon skrev så mycket mer än de där orden ryckta ur sitt sammanhang, nämligen detta:

Den negativa bild som målas upp här, stämmer helt klart till viss del in i livet med att ha barn, men vart har allt det positiva tagit vägen. Jag kan bara säga dig som mamma till 4 barn och mormor/farmor till 6 barnbarn att vad vore livet utan barn all den glädje de skänker mig både när de var små och idag som stora skulle jag aldrig vilja vara utan.
Och jag håller fullständigt med Felix matte att börjar man leta det negativa bara så hittar man det snart i allting.

Ser inte någonstans i det att hon skulle ha nonchalerat/förringat/nedvärderat det liv som barnlösa lever.
Jag kan kanske inte fullt ut tänka mig in i hur ett barnlöst liv skulle kunna vara men förstår att det kan kännas tomt och sorgligt för en del men jag tycker nog att även om man lever barnlöst så får man lov att försöka förstå och acceptera att de som har barn måste få uttrycka sin glädje.

Håller med dig Betty, min första tanke var densamma...

Det är välan också så att ofrivilligt barnlösa är känsliga - så jag ahr förståelse för Rossi.
De med barn uttrycker sig ofta så att det allena saliggörande ÄR att få barn. Ofta möts man av medlisamma miner....

Fast det var ju itne vad Kakaduan frågade efetr , men det kan hända även i de bästa familjer ;-)

Jag håller med Gåsis och Ophelia..
Eftersom du redan är medveten tror jag att du kommer att bli en alldeles utmärkt förälder.

Nu blir det citiat på citat här, men strunt samma...

Jag, som barnlös kände nog lite som rossi i detta fallet.

"vad vore livet utan barn" , ja vad vore livet utan barn?!
Med det negativa och det positiva.

För mig som är ofrivilligt barnlös är livet alldeles underbart ibland, och alldeles förfärligt ibland. Precis som för dem med barn.
Vad vore livet utan barn för mig? är en bättre formulering.

Många väljer frivilligt att leva sitt liv utan barn. Heder åt dem och deras beslut.

Många lever sitt liv utan barn ofrivilligt. Den kategorin tillhör jag.
Skulle mitt liv då vara mindre innehållslöst och mindre viktigt än andras? Tråkigare, tristare och tommare?
NEJ!!! Mitt liv fyller jag med andra saker.

Några barnlösa väljer att bli bittra, eller att viga hela sitt fretila liv till att försöka få barn. Några väljer att adoptera.

Sen finns det vi som valt att ge det några år, sedan sörja förlusten av att aldrig blev något barn och därefter gå vidare och leva ett fullkomligt lyckligt och bra liv utan.

Att säga "vad vore livet utan barn?" är att förringa , nedvärdera och nonchalera våra liv, som att säga att mitt liv inte är något, för att jag inte har barn.

Jag förstår så klart att de som använder den frasen inte tänker längre än i sin egen stituation, och med detta inlägg hoppas jag att jag kan få några att fundera på detta.

Ofrivilligt barnlösa får höra så mycket strunt ändå. Folk som vet bättre än jag själv vad jag tycker och känner angående min barnlöshet.

Vi finns också, vi utan barn och våra liv är precis lika mycket värt som alla andras.



Tillägg: Glömde att skriva att jag accepterar och förstår fullt ut att att de som har barn måste få uttrycka sin glädje och stolthet över sina barn. Inte bara måste, utan SKA göra det. Det är inget man på något sätt ska dölja eller "skämmas" över, inte i närheten av mig, eller någon annan barnlös. Jag personligen deltar i den glädjen hos mina vänner och släktningar med barn.

Tack för omtanken men nu trampar du rakt i misstaget att tro att alla ofrivilligt barnlösa är känsliga. Jag är faktiskt inte ett dugg känslig när det gäller den biten. Däremot kan jag tycka - precis som jag uttryckte - att det är väldigt synd när andra automatiskt utgår ifrån att man har ett tråkigt liv för att man inte har några barn.

Jag har inga bekymmer alls när folk pratar om hur mycket glädje etc. barnen ger dem SÅ LÄNGE SOM man inte utgår ifrån att man är djupt olycklig om man inte har några barn.

Tack Anne! Du uttrycker med många fler ord det som jag också menade. (Jag hade bråttom till lunchen och hann inte skriva allt vad jag ville utan det blev pang på rödbetan!)

Anne! Så klokt skrivet!

Jag tillhör dem som inte har några barn, men inte av ofrivillig barnlöshet.
Jag är i ungefär liknande funderingar som Kakaduan är i.

Vad jag däremot märkt är att om man aktivt väljer bort barn, så tycker en del att det är märkligt att man gör det eftersom "barn är livets mening" medans andra tycker att man är självisk.

Jag reagerar på ditt inlägg Rossi för att jag inte kan se nånstans i Björkens inlägg att hon skulle ha utgått ifrån att alla barnlösa skulle vara djupt olyckliga i sin barnlöshet.

Hon skrev "vad vore livet utan barn" och om man då inte har barn så känns det ju definitivt som om ens eget liv är förringat.

Precis som Anne skrev så hade det räckt om hon hade skrivit "vad vore livet utan barn FÖR MIG".

Jag tror inte alls att Björken menade något illa men de som har barn måste också inse att även de som inte har barn kan ha innehållsrika och värdiga liv.

Jag kan ju bara tala för mej själv och för mej är mina barn det bästa och viktigaste jag åstadkommit i mitt liv. För mej var inte småbarnsåren särskilt jobbiga utan mest lycka och en förmån att få uppleva dem växa och utvecklas. Jag tror faktiskt att alla som verkligen vill ha barn klarar av att bli bra föräldrar, man växer med uppgiften. Men jag tror att det bör vara ett medvetet val att skaffa barn och helst med en partner som har samma inställning.
Birgit Ek
P.s Mina barn är vuxna nu och dom är förutom min man de enda människor som står mej riktig nära D.s

Rossi, om du läser det inlägget en gång till och lite saktare, så ser du att det är just det hon gör. "vad vore livet utan barn, all den glädjen dom skänker mig".

Lite onödigt är det väl ändå att reagera över att en mor/farmor/mormor utbrister... vad vore livet utan barn.
Så säger också jag och numera också... Vad vore livet utan barnbarn... vi har fyra och snart två till.... förresten så är jag på väg till stan och leta lite kläder åt de väntade.

Om man ska vara så försiktig med och rädd att kanske såra någon så tycker jag inte heller att man ska få säga Vad vore livet utan trädgård.
Det kan ju faktiskt uppfattas som sårande för såna som inte har trädgård men gärna ville ha en.... våra liv är inte heller tomma och innehållslösa.
Så kan man fortsätta hur länge som helst, men jag anser att det blir alldeles galet om inte alla ska få uttrycka glädje ,över något utan att först ha tänkt efter om det kanske finns någon som tar illa upp.

Ohhh jag får be om ursäkt - jag trodde att de flesta ofrivilligt barnlösa är känsliga ang ämnet, Rossi mfl......lätt att med okunskap dra alla över en kam!


Hälsar Ingrid

Det inser säkert de flesta som har barn, även Björken.

Du gick igång på hur hon uttryckte sig och jag gick igång på att du gick igång...

Nu släpper jag det hela, förlåt mig Björken för att jag gjorde mig till självutnämnd taleskvinna för dig.

Jag förstår att jag trampat några på tårna och det var alls inte min mening att göra och jag tackar samtidigt ni som ställt upp och försvarat mina ord.

Jag tycker det är så tråkigt att man i detta forumet så många gånger ska märka ord och inte läsa andemeningen i vad som står.

Jag är definitivt ingen känslokall människa utan har en stor portion empati för andra människor, men jag tycker ändå att man ska ha full rätt att få använda slitna fraser är man skriver något.

Jag har själv på nära håll levt med en av mina döttrar som kämpade länge och väl innan de genom en konstgjord befruktning till sist efter flera misslyckade försök äntligen fick sin lilla dotter.
Trots att jag inte själv kan sätta mig in hur det kändes att leva ena dagen med hopp och andra dagen med förtvivlan, jag gjorde det på avstånd, fanns där när förtvivlan var i botten, så såg jag också hur oerhört efterlängtad detta lilla livet var för min dotter och hennes man men även för mig som mormor. Till de två föräldrarna komma och säga att inte barn är den största lyckan vore att sparka riktigt hårt på dem.

Att det sedan finns de som frivilligt väljer bort barn i livet respekterar jag fullt ut och för dem som ofrivilligt inte kan få barn känner jag stark sympati för om de vill ha barn.
Hoppas jag nu inte valt ord som trampar någon på tårna för ska det vara så att man ska behöva väga varje ord på guldvåg så vågar jag inte mera öppna munnen här.

Kakaduan: Jag kan för egen del helt klart säga att det positiva med att ha barn uppväger det negativa! På nåt sätt får man krafter utöver det vanliga och man orkar. Hade någon sagt till mig innan vi skaffade barn; du kommer att bli väckt en gång i timmen varje natt de närmaste 3 åren, du kommer inte att kunna gå på toa med dörren stängd på många år m.m. då hade jag nog aldrig trott att jag skulle orka. Men när man är mitt uppe i det så orkar man. Man får så mycket tillbaka. Vår dotter är lite utöver det vanliga, ett s.k "4%-barn" som är utrustad med en envishet och viljestyrka som överstiger de flestas. I gengäld är hon så otroligt kärleksfull och intelligent och berikar våra liv nåt oerhört.

Bara det att du redan nu reflekterar och tänker mycket på hur det ska bli gör att jag tror du kommer att klara det jättebra. Vissa är så oerhört positiva innan och tror att det är som att ha en liten docka. Förhållandet mellan mamman och pappan blir ofta ändrat men om man är medveten om det så behöver man inte göra så stort problem av det. Man kan tänka på att det trots allt bara är några år av kaos det handlar om För en del blir det ju inte ens kaos heller. Om båda är införstådda med att nu kommer vi att ha mindre tid för varandra ett tag så blir det lättare. Det är ju en fördel om man har släktingar i närheten som kan barnvakta ibland om man vill ut och vara vuxna nån gång, det har inte vi möjlighet till tyvärr.

Har ju bara haft vår första i lite över 5 veckor men nu när han börjat le och skratta så säger jag bara... JO, det är värt det, utan att tveka! Att se sitt barns första leende är nog det finaste jag nånsin varit med om Det är värt alla sömnlösa nätter i världen (fast vår pojk är så snäll och lugn så jag kanske inte ska uttala mig i den frågan).

Än så länge är inte livet så annorlunda, beror väl på vad man sysslat med innan. Vi har alltid gillat att vara på hemmaplan och softa så för oss är det rätt likt, bara ett till litet liv att ta hand om.

Att man sen inte kan sitta en hel middag ihop för lillen vaknar eller man inte kan hålla på som kaniner längre (ja, ni vet vad jag menar) osv, det får man ju helt enkelt ta. Allt har ju sin tid i livet

Funderade också i samma banor innan och tyckte mest ungar var dryga men nu när vi har fått Isak så skulle jag inte vilja byta för nåt. Har man inte varit rik innan så blir man det när man får sin lilla guldklimp!!!

Nä, nu ropar han på mamma, måste kila

Jag hade inte tänkt ha barn, tyckte att det var urjobbigt när min lilla brorsdotter - som jag verkligen älskade och älskar - skulle sova över och väckte mig på natten.

Men så träffade jag mannen, som jag ville ha barn med - ganska sent i mitt liv - och vi hann få två söner. Vi var helt överens om, att vi skulle adoptera, om det inte blev några biologiska barn. Det var ingen dramatik i det hela.

Vi hade mycket nattvak när barnen var små: kolik, öroninflammationer, falsk krupp, yrande vid feber o.s.v. Ibland var man så trött, så man somnade överallt, men det gick. Trots mina farhågor. På något sätt får man de krafter man behöver när det gäller ens barn.

Jag valde att jobba deltid i ett tiotal år, eftersom mitt arbete inte är ett 40-timmarsjobb, och jag ansåg att det inte var meningsfullt att först skaffa barn och sedan aldrig få se dem.

Ekonomiskt var det knepigt många gånger, och knapert kommer det att bli när jag blir pensionär, men jag kan inte föreställa mig mitt liv utan mina barn idag. De är min stora glädje. Även om jag var fast besluten att inte "skaffa barn".

Uttrycket "skaffa barn" tycker jag f.ö. mycket illa om. Ingenting är självklart här i livet, inte att få vara frisk, inte att få barn, inte att få friska barn. Jag ser barnen som en gåva, precis som hälsan, blommorna, vännerna o.s.v. Eftersom inget är självklart har heller ingen ofrivilligt barnlös någon anledning att tro att man ser ner på dem. Och självklart får man också respektera den som valt att inte ha barn.

Kakaduan, du verkar var en klok och ansvarstagande människa. Sådana föräldrar behövs. Tror att du skulle bli en jättebra förälder OM du bestämmer dig för att skaffa barn.

Att ha barn kan vara jobbigt. Vaknätter är inte roligt. Men , som så många andra här har sagt , så uppvägs det av så mycket annat som barn kan ge dig. Och lyckan varar i regel livet ut.

Du blir nog en bra mamma -låt inte funderingarna hindra dej -OM du vill ha barn -Tänk på att det handlar om 5 år av ditt liv med småbarn -därefter hinner man andas, ett par andetag - och sen åker de in i lumpen -flyttar och så var den tiden över ...aldeles för snabbt...

Bli inte tyst! För min del anser jag bara att jag också ska kunna säga vad jag tycker och känner.

Jag är jätteglad över alla som verkligen älskar och bryr sig om sin familj och sina barn. Det finns så många barn som far illa av att inte få den kärleken av sina föräldrar.

Jag är uppriktigt lycklig över att din dotter äntligen, efter lång tid av vånda fick sitt kärleksbarn!:wub:

Man ska inte behöva väga sina ord på guldvåg, men däremot kanske ha föståelse för att det man uttrycker kan ibland få svar som man inte förväntat sig. Och inte ta det så hårt när någon reagerar på ett oväntat sätt. Vi är så måga på detta forum, ännu fler i verkligheten, och det är sällan man hittar någon som tänker och har samma erfarenheter precis som en själv.

Jag ville inte på något sätt hoppa på någon, utan bara belysa min vardag, från min synvinkel.

Frid...

Det är mer än "trevligt" att ha barn!

Det är mycket av allt, men det positiva överväger totalt. När man har små barn (det verkar vara det du hört mest om) så handlar det mycket om att ta sig tid med dem, att stanna upp här och nu, att låta tiden gå långsamt och vara totalt närvarande. Gör man det är det också lättare att njuta av dem. Det går inte att ha massa idéer i huvudet om vad man ska hinna, fixa och vara effektiv med. Att stressa finns inte, inget barn förstår vad bråttom är när de inte ens begriper klockan eller veckodagar. Stannar du upp och tar barnets perspektiv på världen finns det mycket spännande att se, och låter du barnen hjälpa dig med allt du gör så tar det mycket längre tid, men det blir roligt också. Sedan är det så att tiden med sömnlösa nätter, blöjor och så vidare faktiskt går över! Det som man då tycker sig missa kommer tillbaka, och tillfällen ges igen för biobesök, resor, candle light dinner eller vad det är som man längtar efter.

Jag är också övertygad om att du orkar! Visst får man försaka en del av sin bekvämlighet, men man får så mycket tillbaka så det glömmer man fullständigt.

Du är inte ensam som bävat inför ansvaret. Det gör många. Och det är klokt att fundera lite över vad det kommer att innebära, så att man kan ta det naturligt när det väl är dags.

Jag skulle aldrig ha barn, trodde jag.
Trots p-piller bev jag gravid med knytte nr 1 som blev jättesjuk under förlossningen.
Min mamma hotade med att ta livet av sig för jag hoppade av yrkesutbildningen jag gick, gymnasiet var redan färdigt så det var inga problem. allt var såå jobbigt men Linus är värlens goaste blivande sjuåring.

Knytte nr 2 bara kom och han är just nu världens vrångaste och goaste Emil.

Visst är det arbetssamt med barn, men det är så mycket man får igen så allt är värt det.

De som inte kan få eller vill ha barn, det är deras liv och vi har vänner som frivilligt valt att inte ha barn och sådana som inte kan få barn men inte vill adoptera. Det är upp till var och en.

Att ha barn upplevs lika olika som var förlossning och havandeskap.
Nej, livet blir inte samma nånsin men det är ju en av sakerna man får räkna med när man skaffar barn.

Du skojar va? Du var ju ändå 21 år gammal när du fick Linus. Hade min mamma hotat med att ta livet av sig för att jag hade fått barn när jag var 21 år gammal och på grund av detta hade hoppat en en yrkesutbildning hade jag sagt varsågod, ta livet av dig och sedan sagt upp kontakten med henne för all framtid. Det var nog något av det värsta jag hört. Trodde inte det fanns så trångsynta människor i dagens samhälle.

nej du Andreeas. Alldeles sant är det, tyvärr håller det på än. 20 var jag när Linus kom, ja en del släpper alldrig sitt kontrollbehov. Jag lovar, tyvärr

Igår fick jag veta att en av min dotters bästa kompisar skall ha barn...hon har misstänkt ett tag eftersom hon gått upp i vikt men alla tester hon har gjort har visat..ingenting..nu är hon redan i femte månaden så det är uteslutet med abort...vilket hon kanske valt annars eftersom hon bara är 17 år..
Min dotter var orolig för vad kompisens föräldrar skulle säga..och pojkvännen..men de tog det väldigt bra..föräldrarna tyckte det skulle bli roligt att bli morföräldrar och pojkvännen var eld och lågor..

Och jag rannsakade mig själv...vad skulle jag säga om min dotter kom och talade om att hon skulle ha barn...
Och helt ärligt..det skulle väl inte vara nåt konstigt med det...huvudsaken är väl att man själv är villig att ha barnet..Det finns väl värre saker man kan råka utför än att bli med barn..
För barn är ju alldeles underbart...en välsignelse..Det har jag alltid känt för mina barn..och jag var 19 när jag fick min första...min dotter vars bästa vän nu skall ha barn..och hon kommer hinna bli 18 ganska precis..
Och det är väl helt OK...och egentligen alldeles underbart..

Min 54-åriga kompis blev uppringd av sin arga mor, när hon var på besök
och inte kommit hem från nattklubben vid småtimmarna.