2002 var jag med om en bilolycka, fick whiplash.
2003 sjukskrevs jag för depression, ångest och sömnsvårigheter.
(Jag tror ångesten kommer från bilkocken eftersom jag blev invalidiserad efteråt, men det är inte bevisat)

Fram tills idag har jag blivit skickad till massa olika läkare och behandlingar, vartefter de varje gång insett att de har sänt mig fel och sänt mig någon annan stans. (Har skickats runt i tre år, och haft minst 20 olika läkare och massa psykologer utredare mentalskötare mm)

Fortfarande sjukskriven.
2006 (mars) ska jag börja i en Social fobi-grupp.
Jättebra, äntligen händer det något tänker jag och går dit full av förväntan.

Men när hon räknar upp allt som kursen ska gå ut på, typ klara av att gå på stan, betala i en kassa, fika med folk på cafe eller ringa upp Telia och prata med någon där... så känns det inte alls som det är mig det handlar om.
Allt det där klarar jag av... Har inga problem att ringa eller fika eller något av det andra.

Mitt problem är att jag INTE VILL. Har ingen livsglädje, vill bara dö...
Och det känns inte riktigt som om det skulle vara Social fobi.

Visst, jag drar mig från att träffa människor som jag känner, främlingar har jag inget emot.
Men jag drar mig bara för att de förstår inte att jag inte är samma person som före olyckan, jag är otroligt trött av ångesten, och tidigare av alla tabletter jag stoppade i mig till ingen nytta, jag får ont av att lyfta tunga saker (vattenkanna och stekpannor räknas som tungt), och de förstår inte alls att jag inte vill leva längre...
(Har försökt tex med pappa, och hans kommentar varje gång är: -Va? det har du aldrig sagt förrut. -Jo pappa, jag har berättat det 4 gånger tidigare...)

Så det är därför som jag drar mig undan från sådana jag känner, för jag orkar inte förklara när de ändå inte är villiga att lyssna. (Den enda som jag orkar med och faktiskt älskar, är min pojkvän. +mina bröder. Min pojkvän kände mig inte före olyckan.)

Visst tycker jag det är jättebra att komma ut ur huset, gör inget annat än ligger och tittar i taket för att tiden ska gå endå, men det känns som de bara slängde in mig på denna behandlingen för att ha någon stans att göra av mig. (Det var sista dagen på tremånadersgarrantin)

Jag berättade för henne som intervjuade mig för behandlingen att jag inte trodde att detta var mitt problem, men hon trodde absolut att detta var något för mig, men hon kunde inte lova.
Och behandlingen är bra mot allt, fast hon kunde inte lova.
Tror till och med att om jag sagt att jag hade canser, så hade hon kunnat bota det med... 8O

Om de verkligen skulle vilja göra mig frisk så skulle de ju ta reda på vart depressionen kommer ifrån, det är därför jag är sjukskriven.
Att försöka bota social fobi, som egentligen inte finns, känns som att försöka döda en person genom att klippa av en nagel...


Tänker jag helt fel?
Kom gärna med förslag åt alla håll, för jag är uttömd...

Du beskriver en svår problematik. Dels har du besvär av nacken, dels får du depression och ångest. Har du prövat antidepressiv medicin? Får du träffa en sjukgymnast för smärtan i nacken?

Ett råd kan vara att försöka acceptera det som hänt och lära sig leva med smärtan.

Du, dina katter är jättesöta.

Ta hand om dig

/Sage

Jag tror det är viktigt att ändå vara beredd att prova den behandling som erbjuds. Om man varje gång går in i något med inställningen att "det kommer inte att funka" så kan man vara ganska säker på att det gör det inte heller.

Man kan få kyssa många grodor innan man hittar en prins, kanske är det likadant för dig med behandlingar att du måste prova många innan du hittar någon du är nöjd med. Kanske ska du också fundera på om det är just din depression som leder till din inställning till behandlingen.

Hoppas nu det går bra för dig!

/Åsa

Det här är ju lättare sagt än gjort, men...

Finns det verkligen INGENTING som du tycker att du blir lite, lite, lite mer nöjd med livet av?

Jag tror du har hamnat i en ond cirkel när du gått hemma. Precis som långtidsarbetslösa till slut blir helt apatiska och inte orkar/kan ta itu med någonting. En kompis till mig var utan jobb, hon var "ledig" hela dagarna. Hon orkade inte söka några jobb, hon orkade inte boka tvättstugan, hon vred dygnet och sov hela dagarna, hon städade inte, hon gick aldrig ut, etc, etc.

Du mår dåligt - är trött och har ont och vill därför helst gå i idé eller gömma dig i garderoben. Du orkar- och vill inte träffa folk och vara social fast det kanske är precis det du behöver! Som du säger: du kan men vill inte. Jag tror inte heller att du behöver hjälp mot social fobi, utan med att bryta ditt mönster och det kan bara DU göra!
Kan du inte göra små delmål med saker som du tror (även om du inte känner för dem) att du nog skulle må bättre av? Något varje dag. Långpromenader, gå och titta i någon mysig affär, laga något gott att äta, plantera om pelargonerna, ta en fika med pappa (och strunta i att han inte lyssnar - prata om något han är intresserad av och prata "allvar" med någon annan).

Tänk efter vad du har att vara glad för (som många andra saknar) - du har en man att dela kärleken med, du har dina bröder och så vidare.

Stunta i att försöka utreda varifrån depressionen kommer (det tror du ju att du vet dessutom) - den energin det kostar ska du lägga på att se framåt istället - inte bakåt! Mitt X tillbringade sin tid med att skylla alla sina problem på sin ruttna barndom och den kan man ju inte ändra på, men man kan ändra sin framtid!

Kakaduan

Hej Avalon C! Det låter inte roligt det där! Och jag kan förstå att det känns knäppt att gå en kurs om social fobi om man inte har social fobi . Om du står ut kan du kanske gå den ändå, det kan ju vara som Gåsis säger att man ibland måste prova lite olika grejer innan man hittar nåt som funkar. Och det kan ju också finnas något bra där som leder vidare, en bra ledare eller några bra deltagare t.ex., som kan komma med nya idéer om hur du kan gå vidare, eller du kanske själv får någon bra idé om vad du kan göra. Man vet ju aldrig.

Jag önskar dig verkligen lycka till och håller tummarna för dig!

Det tar väldigt lång tid att lära sig leva med smärta.
Jag förstår skälen till varför du drar dig undan folk.
Det är jobbigt att älta. Alla frågar "hur är det", och du är trött på att prata om det.
Försök att bara säga att du inte vill prata om det hela tiden, att du vill bli bemött som alla andra.
Människor gör det av omtanke, och förstår nog inte alltid hur jobbigt det är
med ständiga smärtor och att prata om det hela tiden gör det bara mer jobbigt.

Acceptera att det kommer att ta tid.
Häng på den behandligen du nu ska gå, och strunta i om du inte tror att det är rätt grej för dig.
Alltid lär man sig nåt nytt, oavsett vad det gäller.

Bara att komma ut bland folk kan vara bra.
En nackdel kan väl vara att det blir mer fokus på problem, vilket inte är särskilt upplyftande.

Gå med i smärtguidens forum.
Där finns massor av kunskap och en smärtläkare som har frågerond på nätet med jämna mellanrum.

http://www.smartguiden.se/forum/default.asp


Lycka till

Hej

Gör som Solis, börja att t.ex. att måla, det kan lösa mycket eller skriva ner dina tankar i en dagbok + och - lista det kan hjälpa, eller skriv ner det som varit positivt under dagen och negativt sedan jämför detta. Kanske du hittar en tråd med det positiva fast du inte ser det när du ligger och tittar upp i taket. Sedan har du ju dina djur att slösa kärlek på och din sambo.
När jag för ca 21 år sedan låg i skillsmässa och såg allt i svart började jag att skriva ner allt som hände och vad jag tänkte på i en anteckningsbok, när jag sedan hade skrivit ner det på papper så hade liksom mina tankar flyttat sig från huvudet till denna bok och jag tänkte inte så mycket på det mera.
Finns det inte något studieförbund i din närhet som du kunde ta kontakt med och se om det finns någon kurs som intresserar dig och ligger på dagtid. Kanske kan vara något.
Min moster när hon blev ensam satt hon bara och ältade sina värkande ben och sina andra saker, sedan när hon flyttade till en lägenhet i äldreboende så hade hon inte tid att sitta och bekymra sig för sina ben för där aktiverade de de gamla, så hon helt sonika glömde bort att hon hade ont.
Därför tänkte jag att någon kurs eller liknade vore något för dig, komma ut och träffa personer som då inte känner dig sedan förr, lär känna dig som du är idag.
En liten tanke från en som inte har några psykiska eller fysiska problem men det kanske kommer man vet aldrig.

Jag är inte utbildad på området, men jag tror inte av din beskrivning att du har social fobi. Jag har social fobi och går i gruppterapi just nu och för mig känns det helt suveränt, även om jag inte heller har problem med att gå ut och fika eller handla eller sånt.

Jag tycker det låter som att du har en alltför djup depression. Har du fått någon ångestdämpande medicin? (Jag äter Fluoxetin och är jättenöjd med resultatet, men det tog ca 3 månader innan jag märkte skillnad!)
Jag tror man måste försöka lyfta depressionen en aning för att orka ta tag i resten runt omkring, som värken.

Motion sägs ju vara bra (inte för att jag är något motionsfreak heller men men...), och får man upp en vana att regelbundet träna händer det nåt med endorfiner i hjärnan och sånt där vetenskapligt tjafs. Hur som helst, det sägs att det ska göra att man mår bättre psykiskt också.
Jag gick tidigare en tai chi-kurs, det var kul och inte alls så ansträngande för en värkande kropp. Man behöver ju inte motionera avancerat, bara man rör på sig lite...

En viktig del när man har fått en sådan skada som du har, är att man måste lära sig leva med värken. Värken kommer antagligen att alltid vara kvar, mer eller mindre. Det du behöver göra är att få ditt liv att fungera trots att du har värk.
Det är också viktigt att man får något meningsfullt att göra på dagarna. Jag har gått sjukskriven och arbetslös långa perioder och man sjunker bara djupare och djupare i depressionen för varje dag man går hemma och inte gör något alls. Finns det möjligheter till något lättare, anpassat jobb kanske två timmar om dagen? Bara för att komma ut ur huset och se något annat än hemmets väggar. Eller någon hobby du kan utveckla?

Stödgrupper är väldigt bra tycker jag, just för att känna att man inte är ensam i situationen. Och andras erfarenheter kan hjälpa dig med tips om hur din vardag ska bli bättre. Värkstaden brukar ha självhjälpsgrupper på olika ställen i landet. Jag har inte gått dit själv (har inte vågat pga min sociala fobi...), så jag vet inte om just de är bra, men man kan ju alltid prova.
Lycka till!

edit:
Förresten! STORT TIPS!!! Ett tips till alla som lever med smärtor och depressioner m.m. Den person som hjälpte mig att ta det största klivet framåt, var Britt-Marie Ahltin på FrykCenter. De tar emot patienter från hela Sverige. Jag lyssnade på en halvdags-föredrag/diskussion med Britt-Marie i höstas och både jag och hela gruppen som var med blev så förtjusta i henne så vi ville inte att dagen skulle ta slut! Hon var helt suverän!
Jag kan ärligt säga att, utan att ha hört Britt-Maries föredrag om hur smärtor påverkar hela ens personlighet skulle jag inte ha kommit så långt som jag har idag.

Hej AvalonC!

Jag har också en whiplashskada sedan januari -03. Kan inte lyfta tunga saker, säger du. En stekpanna är tung säger du. Ja visst är den!!! Till och med den av teflon! Iblad är en toapappersrulle också tung, eller hur?
Värk, smärta, yrsel, illamående, domningar. Att tappa tråden, glömma och bli kraftlös tillhör vardagen.

Jag vet!

När det händer något så omväldande som en skada som faktiskt gör en frisk människa till funktionshindrad är det inte så konstigt att man blir deprimerad. Till och med djupt deprimerad. Jag blev det också under en kort period under första året.

För min del vände det när jag kom till insikt. Jag kommer förmodligen aldrig att bli som förr tänkte jag en dag. Det var en svår insikt. Men jag valde att gå vidare, att begrava den Anne jag var och utgå ifrån den Anne jag blivit.

Jag tänkte att Varför ödla energi på vad som varit eller vad som kanske blir istället för vad som är just nu? Nuet är så mycket viktigare! Jag gjorde ett medvetet val att inte låta mitt fysiska handikapp styra mitt psyke. Jag bestämde mig för att varje morgon tänka att idag blir en bra dag fast jag knappt kom upp ur sängen för att armarna var bortdomnade. Jag bestämde mig för att inte bry mig om måsten. Har jag ont måste jag absolut ingenting! Disken får stå, äter färdiglagat, posten kan ligga i brevlådan till dagen efter... ja, inga måsten alls! Detta beslut har gjort att jag sällan gör saker jag måste, jag gör saker jag vill. Det enda "måstet" jag gör dagligen är vilandet. Men det "måstet" är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska klara en hel dag utand mediciner. Vilka jag förresten har slutat med helt. Jag "reglerar" min smärta med vad jag gör och vad jag inte gör och hur mycket jag ligger och slappnar av.

Visst har jag dagar då allt känns pest men dessa dagar kommer mer och mer sällan. Jag är oftast glad och positiv, och istället för att gråta över vad jag inte klarar gläds jag åt vad jag kan.

Jag tror att du, AvalonC skulle må bra av att träffa en smärtpsykolog (heter dom så?) en psykolog som också är specialist på smärtproblematik.
Jag har fått träffa en sådan en gång. Vilka insikter!

Tänker på dig och jag hoppas verkligen att du får rätt hjälp för att få ditt liv på rätt köl igen!

Avalon,

Du har fått många bra förslag här. Jag har en liten tilläggsfråga: har du fått någon behandling för den skräck du upplevde när bilolyckan hände?

En bilolycka ÄR en oerhört traumatisk händelse, vare sig man som du blir fysiskt skadad eller inte. Det räcker med känslan man får när man måste panikbromsa för att man skall förstå den skräck man upplever när olyckan faktiskt händer. Nu är ju naturen så vist ordnad att man i medvetandet "glömmer" detta men visst finns det kvar i det undermedvetna.

Det finns terapier som behandlar detta och de har visat sig bra för väldigt många. Ta tex en titt på www.eft.se (svensk sajt) eller www.emofree.com (amerikansk sajt). Kan vara värt ett försök. Jag blev efter flera år av med en besvärlig värk i käken genom just eft (emotional freedom technique). Besvären dök upp ett par år efter just en bilolycka.

Lycka till!

Hej Avalon, jag tycker att du har rätt. Dina problem låter som klassiska depressionssymptom. Av alla olika proffersionaliteter du träffat, har du haft någon bra psykoterapeut? De är ofta lite bättre på att hitta orsak-verkan än "vanliga" psykologer. En psykoterapeut är en vidareutbildad psykolog/präst/socionom och har alltså tagit ett aktivt steg till att arbeta med själavård. Mitt tips är att söka efter den som hjälper dig där, det kan hända att du inte träffar rätt direkt, det är väldigt olika med personkemi så klart. Räkna dessutom med att det tar lång tid innan något händer, man kan inte vänta sig mirakel. Ett års behandlingstid är inte ovanligt. Lycka till och stå på dig!