Förr i tiden, när man hade tid att ha roligt.

Förr i tiden när man hade 11 ungar och ingen tvättmaskin eller mangel, inte heller några syntet- och strykfria kläder,
hade man tid att sitta ned hos grannen och ta en fika, medan man tillgodogjorde sig dagens portion skvaller.
Förr i tiden när man inte hade dammsugare och diskmaskin, hade man tid att hålla skymning och bara vila kropp och knopp. Att bara sitta att ”dumglo” var ett sätt att komma i takt med sig själv igen.

Förr i tiden när man inte hade kyl och frys, hade man på vägen till ån för att sänka ned, kyla och förvara maten, tid att lyssna till fåglarnas sång, suset i trädkronorna och kluckande från den rinnande och forsande ån.
Njuta av glittrande öringar och laxar som hoppade i strömmarna, beundra strömstarens nigande och knixande och dens halsbrytande dykande i den rykande forsen.
Prata med hästen som stod och hummade.

Förr i tiden när man inte hade hushållsmaskin, med rivare, passerare, centrifug och jag vet inte allt, fritös, potatisskalare, popcornmaskin, hot dog maker, korv och smörgåsgrill, vattenkokare, brödrost, kaffebryggare och äggkokare,stavmixer. PUH! bakade vi allt bröd, lefser, kavring och sju sorters kakor.
När vi inte hade elektrisk spis, kokades långkok, ystade och saftade minst femtio liter av varje, av saft och sylt.
Kokböckerna var få och små, ( bara två), men då gjorde vi riktig mat.
Idag är kokböckerna skrytexemplar som skall ligga framme och glänsa
Och köken är utställningslokal, som vi tillbringar mindre och mindre tid i.
Men flådiga och skitpåkostade ska dom vara.
Idag går vi ut och äter, köper hem färdigt eller halvfabrikat och vem äter en riktig frukost i lugn och ro idag?
Nog för att man kliar sig i huvudet och har sina funderingar.

Förr i tiden när man inte hade traktor, inte ens en häst för att marken var så brant att ingen häst skulle klara av att dra ett lass hö. Inget EU- bidrag eller köpfoder kunde vi mata kor, getter, får och gris. Och inga kreatur gick ute när graderna gick under 5+- grader. Inte skickades några djur iväg för att åka land och rike runt för att avlivas.
Inte måste dom gå på hårt metallgaller, eller betong. Båsen var av trä och nytt strössel fick dom varje morgon och kväll. Och inne i båsen var det ritat ett streck med timmermanspenna, det strecket gick 11-tum uppe på båssidorna och Gud nåde den som inte lade in 11- tum tjockt lager med strössel.

Förr i tiden när vi inte gick på affären och köpte kläder. Vi kardade, spann, vävde, färgade garn, stickade, virkade och sydde. Då hade vi tid att gå på ängarna och plocka hjortron och ängsull, plocka blommor och binda kransar, sjunga i körer, vara med i sim och skidtävlingar, tid att gå på logdans och ha rai, rai i buskarna efter dansen. Och visst hade vi förväntningar och hoppades på att prinsessan/prinsen, skulle bli vår. Några lyckades att kamma in högvinsten, andra inte.

Visst var många fattiga då som fler och fler nu. Visst var det förvärkta kroppar, då som nu, men inte i så unga åldrar som idag.
Visst fanns både kräfta, barnförlamningar, barnsängsförlamningar och lungsjuka och jag vet inte allt, men gå i väggen hade vi inte hört talas om, inte stress, aids, ebola, ehec, galna kosjukan och fågelinfluensa, det hade vi inte en nysning om.
När det hittades på tokigheter, var det knytnävarna och för oss tjejer klös och lugg (jo då, dom kunde då som nu), men dagens råhet skulle man då aldrig trott vara möjlig.
Och att någon skulle slå ner folk, råna gamlingar, göra rena vansinnesdåd och senare skylla på att vi har inget fritidshus eller något att hitta på, fullständigt befängt och otänkbart. Hade någon gjort sådana tokigheter hade den förklarats för spattgalen och burats in.

Vi åt jord och grus, bet av en och annan mask, för att dryga ut fiskbetet. Vi slogs och gav då och då varandra på käften, ramlade och skrubbade knäna, drattade på huvudet i isvaken. Kom upp, klädde av sig kläderna, vred ur dom och drog dom på igen, åkte på ovett så det osade om öronen, för att vi var en sådan tokfan som inte hade vett att kuta hem fort som ögat, när vi var dyblöta av isvatten.
Vi kom och gick ut och in hos varandra, fick en macka här och en bulle där och trivdes utmärkt utan DVD, Video, TV och jag vet inte allt.
Inte hade vi Disko, idrottshall, fotbollsarena, eller ishall, vi åkte krokskridskor på ån, stod på skallen och spräckte en och annan läpp eller slog ut en tand, sparkade boll på tunen kring husen och på grusvägarna. Och kan ni tänka er, vi var inte sjuka i annat än dom vanliga barnsjukdomarna och en och annan förkylning, eller det bröts något ben då och då.
Tänk vilken rikedom vi tyckte det var när mor klippte av en bit av toppsockret och man fick ett paket med tyg till ett nattlinne i födelsedagspresent.
Hade dagens ungar fått en sådan present hade nog föräldrarna jagats på skogen.

Vi skrattade så vi kinkade och kissade på oss, spottade klöste och fräste när det var tid för det, vi levde med varje por. OCH VI HADE ROLIGT!
Och det bästa av allt, vi hade ett lugn, en tillhörighet och en gemenskap som inte längre finns.
Allt var långt ifrån bättre förr, men mycket, mycket.

Ann

Ligger mycket i det du skriver!
Anki

Vilken härlig text!

Nutid och kanske också framtid är nog på både gott och ont; liksom det förflutna. Men, att ändå fokusera på det goda.

Underbar text;kunde se allting för mina inre ögon och tänkte tillbaka på min egen bardom!

Exakt ... så växte jag upp Njöt av varje ord och mindes att precis så var det ju ...

Det ligger mycket i det fina stycket du skriver,tänkte på min egen barndom.
Så trevligt att du är tillbaker,har saknat dig.

Precis på pricken! Och vilka minnen du fick mej att tänka på

det är ju så...ju äldre man blir, dessto bättre och rikare blir minnena