"Modiga morsor trotsar åldern" - länk.

Vad tycker ni?
Hur gammal kan man vara för att bli mamma?

Det är opp till dem själva ... vad säger att de är sämre föräldrar för att de är äldre, tvärtom kanske ... det finns väl både för och nackdelar men som sagt, det är deras val

Finns så mycket fördommar när det gäller mammor över 40 och jag blir lika förbannad varenda gång det tas upp.
För det första så har man mer livserfarenhet och kan slå sig till ro i mammarollen på ett helt annat sätt. Är man frisk så finns det väl inget hinder om man så är 50.
Jag är en "gammal" mamma, fick mitt yngsta och tredje barn när jag var 42. Skillnaden mot när jag fick vid 23 och 36 var himmelsvid och med facit i hand hade det varit bra att vänta. En del yngre mammor är ofta självupptagna och många skaffar barn "för att det bara ska vara så" utan en tanke på vad man ger sig in i. Sen blir de alldeles chockade när dom ser vad det innebär. Vilket innebär barn som inte mår så bra! Jag har sett otaliga bevis på det i min roll som "dagisfröken" genom åren.

Visst tickar den biologiska klockan men timmen är inte slagen för att man fyllt 40, eller 45.

Som sagt, den enda gränsen är den biologiska. Det är ju bra om man orkar med den påfrestning små barn faktiskt kan vara. För att inte tala om senare, när bebisen är tonåring.

Jag är faktiskt väldigt glad att jag fick mina barn i mycket ung ålder. Så bekväm av mig som jag är nu så hade jag aldrig orkat med det.

Sen beror det väl på var i livet man är när man planerar för barn. De barn som kommer "oombedda", ja dom kommer när dom kommer, oavsett ålder på mamma.

Vi lever längre idag, och är friskare idag, och har bättre sjukvård idag. Jag tycker det är trist att det finns så många fördomar kvar, mot såväl ålder som etnicitet som religion som whatever.

Däremot är jag skeptisk till att på medicinsk väg rucka alltför mycket på det naturgivna. Syftar då på pensionärsmässiga damer som vill bli gravida. I konsekvensens namn får jag väl säga att det inte heller är så superbra med Anthony Quinn-wannabees som vill bli fäder långt upp i pensionsåldern. Men då har barnet åtminstone 1 yngre förälder antar jag (modern då alltså).

Hur som helst, om man inte är mellan 25-35 när man skaffar barn verkar folk idag kolla snett på en. Oavsett om man skaffar barn "för tidigt" eller "för sent". Trist.

Sen är ju naturen en smula mer orättvis mot kvinnor, kanske, om man kan tala om orättvisa, eftersom deras fertilitet avtar snabbare än männens (som dock också avtar, fast bara med 10/20%-enheter per decennium eller nåt).

Intressant att höra era reflektioner.
Jag tror att en 40-åring inte är lika "gammal" idag, som man var på t.ex 60-talet.
Man gör andra saker idag...såsom karriär osv och väljer då att bli mamma senare i livet.

Men...som sagt...jag har vänner som anser att man är för gammal att bli mor när man fyllt 40.
*Tänk på det stackars barnet*...

Vännerna har förmodligen ingen aning om vad dom pratar om. Det är inte mer synd om dom barnen än om andra.
Är det dig det gäller så "go for it" lyssna på ditt hjärta, du vet själv om du klarar det eller inte.

När jag blev med Stina så gjorde jag ett fostervattenprov p.g.a. min ålder, "vänner" hade tutat i mig att risken för ett skadat barn var stor. Trots barnmorskans försäkring om att så inte var fallet, drev jag igenom det för jag ville vara förberedd på om jag ex. skulle få ett barn med Downs syndrom.
Idag fattar jag inte hur jag tänkte!

Samtidigt med mig på mödravården, i "min grupp" fick jag bäst kontakt med 2 tjejer, den ena var 46 och förstföderska, den andra var 25 och skulle få sitt andra barn. Den yngre fick ett barn med DS. Vi har sen hållit kontakten. Vi har stöttat och peppat förstföderskan men också haft mycket hjälp av hur hon tänkt sig saker.
Idag är tjejerna tonåringar och har hur kul tillsammans som helst alla 3.

1965 var jag 19 år... födde vårt första (planerade) barn.
1974 var jag 28 år.. då kom vårt sååå hett efterlängtade andra barn.
1982 fyllde jag 36 år 2 dagar efter lika hett efterlängtade tredje barn.
1984 kom så vår yngsta ... lika hett efterlängtad och kom som "kronan på verket"... familjen var fullbordad... jag fyllde 38 år tre månader efter.

Ålder har inte så speciellt stor betydelse... så länge det inte handlar om att man med läkarhjälp manipulerar och till exempel implanterar foster i 60-åriga kvinnors livmoder...
Jag är 60 år

Där håller jag fullständigt med dig, skulle inte fixa en baby själv idag, men det är väl också den biologiska klockan.........

Räcker så bra med att låna barnbarnen idag.

Sa jag senast idag då vi satt och fikade hos dotter... när barnbarnen Emelie 3 år och Hanna 2 år hade en "fajt".

Ja, då har utvecklingen gått långt om man planterar in foster! Jag förmodar att du menar embryo (befruktade ägg). Sorry, Agneta, men jag blev så full i skratt så jag var bara tvungen! (Foster är beteckningen efter 9:e graviditetsveckan - dessförinnan är det embryo. De embryon som planteras in vid assisterad befruktning är bara några dagar gamla.)

Själv blir jag 41 i år och har inga barn (vi är ofrivilligt barnlösa). Jag hade nog känt mig lite för gammal för att skaffa barn (speciellt det första) i min ålder - om det nu hade gått. Något som ingen har tagit upp här är ju att riskerna för skador på babyn är större när man får barn sent. Dessutom är det större risk/chans att man får tvillingar ju äldre man är beroende på att äggstockarna blir lite mer slappa/opålitliga med åldern. Oops, där råkade man visst släppa iväg två ägg av rena farten ...

Tråden handlar visserligen om "äldre" mammor, men vad tycker ni om "gubbar" som blir pappor? Har själv en "gubbe" som sambo och det är väldigt många som tjatar och gnatar och undrar när vi ska skaffa smått. (precis som om dom har med det att göra...)

Hej

Är det någon av er som har haft "Äldre föräldrar" själva då?

MVH

Ja, min mamma var 38 år när hon fick mig (-70). Idag är det ingen som tycker det är så värst konstigt med en sådan "gammal" mamma, men på 70-talet var det ovanligt. Ibland tyckte jag det var jobbigt som barn att mamma alltid var avsevärt äldst av alla mammor i min klass i skolan, men... ja, det är ju hur man upplever det som barn. "Skämmas för sina föräldrar", typ. Men det gör man ju ibland av andra anledningar än ålder!

Ja aqualis, det är en befogad fråga kanske.

Men samtidigt så stiger ju medelåldern för förstföderskor, skaffar man barn när man är 40 så är man inte längre en "jättegammal morsa" jämfört med ungarnas kompisars morsor.

Och dessutom, folk som röker lever ju 10-15 år kortare än folk som inte röker, ska rökare bannas för att de skaffar barn efter de fyllt 30?

Nä, man kan aldrig veta vad framtiden bär, man kan bli sjuk och dö när man är 50, man kan vara frisk och kry till långt över de 80. Och olyckor kan hända.

Jag vet åtminstone 1 person som hade "gamla" föräldrar, och själv valde att därför skaffa barn ung. Hon var särdeles mogen och ordentlig, så det gick rätt bra tror jag.
Men jag är helt övertygad om att även det omvända existerar, folk som har unga föräldrar som istället väljer att själva skaffa barn sent.

Det finns en markant fördel att skaffa barn tidigt, och det är att det är enklare att bli gravid. Dels att man rent fysiskt blir gravid enklare, dels att man har mer tid på sig. Detta gäller främst kvinnor, men även män kan ju tappa förmågan även om den oftast är mer gradvis. Så där är världen en smula orättvis mot kvinnorna. (Och skulle det krävas konstgjord befruktning är det mkt enkelt att fiska upp några spermier, det är att få äggen att utvecklas i livmodern som kan bli problematiskt).

Oavsett ålder så är det absolut viktigaste att båda parter känner sig redo att bli föräldrar. Att forcera fram ett barn tror jag sällan blir bra.

Och till mari_tres, vet ju inte hur gammal din "gubbe" är, men lyssna inte på folks tjat och gnat, låt det gå in genom ena örat och ut nån annanstans, folk ska, som du säger, inte bry sig om saker de inget har att göra med. Vad spelar nåt år hit eller dit för roll? Som sagt, man vet aldrig vad framtiden bär med sig, och även om man kan försöka planera den efter bästa förmåga så kan man aldrig räkna med ett långt eller kort liv. Att underlåta att skaffa barn, "bara för att jag enligt statistiken kolavippar om 34,2 år" är ju vansinnigt korkat. Och om ena parten (mannen eller kvinnan) dessutom är 'ung' så spelar åldern på den andra ännu mindre roll.

Pirum skriver så bra så jag behöver inte tillägga nåt

Men ang. frågan om äldre föräldrar. Min pappa var 32 när han fick mig 1971. Genom hela min skoltid var han alltid "gammal" jämfört med mina klasskompisars föräldrar. Nuförtiden är det nog nästan tvärtom.

Hej

Var på skolavslutning för sjuåringarna. Kanske inbillar jag mig men nog verkade de äldsta föräldrarna ha lite sämre ork än dom unga.

Att deras 50+ föräldrar gärna skaffar fram något att sitta på märker ju ungarna.

MVH

Hur menar du nu? Menar du att de äldre föräldrarna ville ha en stol att sitta på? I så fall, vad har det med ork i stort att göra? Jag sitter också gärna istället för att stå. Inte har väl detta med ork att göra? Vem vet, dessa 50-åringar kanske far runt som jehun med sina ungar på fritiden medan 26-årige pappan Pelle inte orkar göra nåt eftersom han kämpar så hårt på jobbet hela dagarna.

Och att ungarna märker detta vad innebär det? Hur påverkar det dem?

Fick mina barn som väldigt ung - planerat, men undrar om jag inte varit en bättre förälder om jag väntat lite längre, som typ nu när älsta är lite drygt 30. Fast frågan är väl om jag orkat då!

Men är man så mycket tröttare vid 30 än vid 20 egentligen? Kanske när man kommer upp över 40-50, därom vet jag intet.

lite tröttare i kroppen kanske men det är marginellt. däremot har man ju oftast fått lite mer tålamod och är jämnare i humöret och det är ju positivt. Jag tror inte det har nån större betydelse med orken egentligen. man kanske inte orkar springa omkring lika mycket men det behöver man väl inte heller? man kanske orkar sitta ner och pyssla mer istället, prata med barnen, ha tålamod att handskas med alla trotsperioder m.m. springa omkring gör de så bra ändå.

Men snälla nån. Inte har man tappat orken vid 30! Och inte är man väl tröttare i kroppen Jag var fysiskt piggare som 30-åring än som 20-åring och jag var definitivt mer stabil mentalt.

Knappast vid 40 heller, detta måste väl ändå vara individuellt, jag tror det finns mammor på 25-30 som är minst lika trötta isf.

Helt klart är det individuellt. Min mamma är i minst lika god kondition som jag är (hon är 58) men under våra småbarnsår var hon sliten och trött som en 100-åring.