Tycker det är konstigt att man alltid vill vara precis så som man INTE är.

Tidigare var jag överviktig och tittade trånande på alla trådsmala tjejer. "Om jag bara var så smal så skulle jag vara lycklig!" Hatade min rumpa, mina tuttar etc.... Nu har jag gått ner kraftigt i vikt och är smal. Nu tycker jag det är så himla fint med former! Tycker att jag ser mer ut som en grabb i kroppen och tycker nu att det är så fint med tjejer med former.

Någon som känner igen sig?

Nej, jag - och maken - älskar min lite överviktiga och muskulösa kropp.

Lyckos dej som är nöjd!

Ibland har jag dagar då jag tycker att allt är fel, fast som tur är är de färre än dagarna då jag faktiskt är ganska nöjd.

Visst finns det saker jag skulle vilja ändra (som fettprocent på kroppen, somliga muskler borde vara starkare och andra smidigare etc) men det jobbar jag på.

Allt kan ju inte vara perfekt från början, eller hur?

För det mesta är jag glad att jag har en frisk, fungerande kropp. Allt annat kan man förändra med vilja, kost och träning imho.

Ja det är ju inget jag går och tänker på hela tiden naturligtvis. Men jag bara funderade på det där med att vad man tror att man blir lycklig bara man får det och det. Det rör inte bara den egna kroppen, det var bara ett exempel. Bor man i stan verkar det så mysigt att bo på landet. Många som lever i tvåsamhet längtar efter friheten med singellivet och när dom väl hamnar där så är det ensamt. Etc, etc...

Vaffö e de på det viset grubblar Stina

Aaaah, "gräset är grönare på andra sidan"-funderingar

Ja du det kan man fråga sig. Ett uppdämt, icke identifierat behov som tränger? Obalans i tillvaron?

INgen aning om jag ska vara ärlig, det bara är så med oss människor

Ja det är väl det.... Lika bra att sluta fundera på det kanske och inse att det är högst mänskligt att söka den enda sanna lyckan kanske.

Det är bara synd att människan så sällan upplever tillvaron som helt perfekt. Fast då hade man ju å andra sidan inget att sträva efter och längta efter. Drömmarna och längtan kanske är livets motor.

Ja, hade man inget att längta efter och se fram emot skulle det nog ganska snabbt bli olidligt.

Ta bara mitt eviga jagande efter nästa grad i min sport. Om jag inte hade mål och mening med träningen skulle jag nog ledsna ganska snabbt, eftersom jag gärna vill ha kvitto på att jag lyckats. Jag fixar inte den där typen av träning där man inte får ett kvitto på att man gjort något, hur nyttig träning det än må vara.

Jag tror att alla lite till mans vill ha saker att se fram emot, att sträva efter och kämpa för. Nästa semester, nästa storhelg, nästa shoppingrunda.

Eller längta efter en ny klänning, den där boken man sett eller få se första skottet gro.

Utan längtan vore det ganska trist tror jag.

Har det något med ålder att göra kanske....

Jag tedenderar i alla fall att bli mer och mer nöjd med både själva "livet" och mig själv ju äldre jag blir.

Efter 30-35, tror jag det var jag började känna mig som om jag "dög" som jag var, och passade inte det andra så var det deras problem.

I dag när jag börjar närma mig 50 så ser jag alla "skavanker" som erfarenhetbevis och bär dem med stolthet.

Tack och lov så har jag även fått insikten om att "de andra" inte är så speciellt lyckligare än vad jag är, vi bär alla med oss vårt eget "helvete" och jag slipper vara avundsjuk

/Anki

Tidigare var jag smal, på gränsen till underviktig
Storlek 34 var alldeles fööör stort.
Jag fick ofta komplimanger för min flickaktiga figur
och mitt "skulpterade" ansikte.
Själv led jag av att aldrig hitta passande plagg
och tyckte jag såg ut som "Biafrabarn":(

Men sedan jag slutade röka för snart fem år sedan
har jag lagt på mig 22 kg
och nu bär jag strl 40 med stolthet...
Det tog ett bra tag innan jag förlikades med min nya hydda
men nu stortrivs jag... kan gå in i vilken butik som helst
och välja plagg i strl 40 och veta att de sitter som gjutet
(älskar t.ex jättetajta jeans och top)
men också svala linnekläder... hellång kjol el. byxa.

Kanske beror det på att jag passerat 60, som jag är så nöjd

kan vara att man vill ha enkla lösningar på sina problem som kan gå rätt snabbt att nå?

än att börja lära känna sig själv på djupet vilket många aldrig tar sig tid för att göra.

har man sedan nått den punkt som man trodde att allt skulle lösa sig vid men man känner sig fortfarande likadant, då måste det egentligen vara fel mål man haft och det blir till att jaga nästa punkt.

ett exempel.

tjejen med a/b-kupa tänker att allt kommer vara så mycket bättre med större bröst. så operera hon till c-kupa, känner lycka för en kort stund för att därefter återgå till sina gamla tanke - och känslomönster. kanske nästa steg blir att operera till d-kupa, när inte det funkar, så är det läpparnas och sedan näsans tur osv. och vill det sig riktigt illa så blir det inte förrän hela kroppen är alldeles sönderopererad som personen ifråga förstår att hon letade efter sitt välmående och självkänsla på helt fel ställe.

Samma här! Och det känns som både ett under och en nåd, för jag har levt i så mycket kaos...

Samtidigt har jag verkligen mött "mina demoner" och det var "inte kul" - som att hoppa utan fallskärm .

Jag säger inte att allt "är perfekt" men jag törs säga att jag är så oerhört nöjd med min tillvaro, och glad över att livet ger mig detta! Så bra som jag mår "efter 50" (är 54) har jag aldrig mått i hela mitt liv. Aldrig haft denna inre harmoni, denna inre trygghet.

Svartsjuka vet jag inte vad det är för något Vad i herre jösse namn skulle jag vara svartsjuk på? Jag har ju ALLT! Jag har det som är VIKTIGT i livet, och det kommer inifrån, inte utifrån.

Och jag gläds GÄRNA uppriktigt tillsammans med mina medmänniskor när något är/går bra för dem!!

Jag är inte "vacker" och min kropp är knappast "perfekt". Och?
Den är ju MIN! Den tjänar mig troget, jag känner en sådan ömhet för den. Den fungerar väl, och jag har inte särskilt mycket (eller svår) värk. Jag är till och med helt smärtfri ganska ofta.

Jag kan springa, simma, hoppa, glädjas, se, höra, och sjunga högt
Jag har intressen som "upptar mig", saker att se fram emot, en obotlig nyfikenhet

Livet är inte alltid lätt. Desto viktigare är det att ta tillvara stunden och se det stora i det lilla (säger jag som fotar macro )

Ni har så rätt så....

/Stina