När man är inne på föräldrasidor som Familjeliv till exempel så läser man att de flesta är våldsamt emot metoder som går ut på att man lär barnet somna ensam i sin egen säng. De tycker att det är grymt och inhumant och att det enda man lär barnet är att det är ingen idé att gråta för det kommer ändå ingen och tar upp en.

Det skulle vara intressant att höra vad ni säger om saken...det finns ju en hel del både yngre och äldre föräldrar här. På den tiden jag själv var bebis verkade det inte finnas särskilt mycket sömnproblem hos barn medan det nuförtiden är mer regel än undantag.

Ser fram emot att få höra era erfarenheter och åsikter.

Nu vet jag ju inte hur gammal du är, när du var baby, men jag är av åsikten att sömnproblem har barn haft i alla tider, det är bara sättet att hantera som varit olika.

Eftersom jag inte läst de sidor du nämner blir jag lite ställd av påståendet att en baby lär sig att det inte är lönt att gråta, menar man att barn slutar gråta av erfarenhet?

ingrid

Ja det finns dem som påstår att barnet slutar gråta och sover gott hela natten bara för att det ger upp och lär sig att ingen kommer ändå.

Detta tycker jag är så tramsigt att det inte finns nån ände på det.

Jag var baby i början av 70-talet. Varken med mig eller mina tre syskon var det nåt strul med att vi inte kunde sova i våra egna sängar. Har inte hört talas om nån bekant som det varit så för heller.

Jag har barn som är födda i början av -70 talet. Då fick man (åtminstone jag) instruktioner från BVC att man inte skulle ha barnet i sängen, för då kunde man lägga sig på det...... Lydig som man var vandrade man med babyn på axeln eller i famnen till hon somnat och sen ner i sängen och fortsatte gunga sängen en stund, sen sov hon. Oftast till nästa morgon. Kan inte minnas att någon av mina flickor vaknat under natten mer än dom första veckorna när dom skulle äta då.
Anki

Intressant Anki! Det verkade ju alltså funka bra för att få barnen att sova gott om natten.

Fler erfarenheter?

Jag är nämligen väldigt intresserad av att förstå vad det är med dagens metoder som gör att så många inte kan få barnen att sova på nätterna. (inklusive jag själv)

Mina två grabbar fick aldrig sova i min säng. När de var riktigt små sov dom i spjälsängen som stog bredvid min säng, så kunde de känna närhet ändå och så var det ju bekvämare för mej som slapp gå så långt om de vaknade
När började sova hela natten utan att behöva mat fick de flytta in i eget rum.
Vid sängdags hade vi en lugn mysstund med en liten saga (redan när de var riktigt små) sen bara att lägga ner ungen i sängen, stoppa om och säga godnatt, släcka lampan och gå ut. Lämnade dörren lite på glänt. Jag tror absolut inte att man ska smyga omkring sen, utan det är bättre att barnen hör att man finns i närheten och att de vänjer sej vid ljud.
Men om man börjar "vela" så känner ju barnen det och då tolkar de ju det som att det är otäckt eller så. Det gäller bara att vara lugn och trygg och bestämd.

Jag fick ett prematurt kolikbarn 1988... Hade vi inte vant oss vid att han skrek sig till sömns så hade vi nog suttit på dårhus nu. Vid sex månader så blev koliken bättre och han sov snällt på de "fasta tider" vi arbetat in från början.
Jag tror att det här bärandet och vaggandet ibland är, till stor del, en "avreaktion" för föräldrarna. Nu menar jag inte att man ska låta ungarna ligga och skrika för sig själva heller i all oändlighet. Men en liten styrning tiderna är nog inte av ondo. Men det skiljer ju naturligtvis från barn till barn...
Mvh
Fenja

Det kan nog ligga en stor poäng i just det där! Det kan handla om att barnet helt enkelt fattar vad som gäller och att det inte är något farligt. Idag finns det ju så ruggigt många psykologer, experter o allt möjligt som säger olika saker...man ska välja på tusen olika metoder o.s.v.
Föräldrar blir så osäkra på sig själva.

Med sunt förnuft kommer man lång !
Det sa alltid min mamma till mej , när jag fått min första grabb vid 16 års ålder ,och barnavårdsnämnden hela tiden skulle påpeka en massa om hur man skulle sköta barnet.
Det blir ju så klart svårare om man inte ens äger sunt förnuft

Ja då är man illa ute!

Jag tror du har svarat på din egen fråga där.

Kanske det kanske....
men jag vill ändå gärna höra fler åsikter...tycker det är mycket mer intressant att höra om riktiga erfarenheter av metoder och resultat än nyblivna mammors spekuleranden eller "experternas" olika åsikter.

Hej,

Jag hade ett eget rum när jag var bebis bredvid mammas och pappas rum. När jag inte kunde sova, så var de tvungna att hitta på "aktiviteter". Vagga, skumpa mig och köra bil. Sedan när jag blev "äldre" fick jag först somna i min säng sedan kröp jag in på natten till dem. Om jag skulle få barn kommer jag nog ha en säng inne i mitt sovrum. För hos oss är det lite trångt.

Jag har svårt att tro på nåt bra " universalsvar " på frågan du ställer Magdis! Det finns nog lika många bra svar som det finns frågor.

För.....precis som med oss vuxna, så är varje spädbarn, en egen individ, som måste behandlas som just, ....sig själv!

Du har ju två barn nu, vilket jag tycker är detsamma som två olika personligheter.

Sen att man har en lugn och bra grundstomme att stå på.......... kan ju aldrig vara fel

Själv har jag " bara " två egna och tre barnbarn,....och allihopa har/har haft... sin egen sovstil.

Mitt äldsta barn sov en hel natt, först vid fyra års ålder..........kan tyckas som en mardröm.....och det var det också.........Men jag har svårt att så här i efterhand tro att det skulle ha blivit annorlunda om vi hade låtit henne skrikit sig till sömns................Hon skulle aldrig ha somnat........för vad henne beträffar, hjälpte det inte överhuvud taget vad/var/hur man än gjorde.............hon skulle helt enkelt inte sova! Hon sov alltså lika lite i våran säng, som någon annan stans. Men, vid fyra års ålder så vände det...sen dess så sov hon..............

Hon har själv två barn, som ärvde sin mors " sovvanor " som bebisar, men som nu beter sig som om de vore ett par " trötta " tonåringar
--------------------------------------------------------------------------------

Vår yngste, (vi har bara två ), har vare sig varit vaken på nätterna eller ätit ett enda nattmål ................och hans dotter har väl blivit en blandning mellan mor och far...........sover bra ibland...........ibland inte


Men att låta ett barn ligga och skrika sig till sömns, det har jag väldigt svårt att tro på....jo, jag vet att en del experter säger att man ska göra så......men för mig personligen skulle det aldrig fungera.

Hur skulle du själv må, om du finge somna in med " snyftningar och hickningar" ............Nääääääe........

Då tror jag mer på att man sitter och " vaggar " den lille.....i sin säng....eller i famnen tills dess han/hon blir lugn och förhoppningsfullt trött

Om man tänker efter så är ju det ju en sååå kort tid som
bebisarna är jobbiga med sovandet.
Att låta ett barn skrika/gråta sig till sömns... det tycker jag är grymt.

Vem ska barnet känna sig trygg hos om inte ens mamma och pappa
bryr sig om en när man gråter?

Säger som jag sa en gång tidigare när ämnet var på tapeten.
Tänk dig att du ligger på ditt rum... är ledsen och vill ha närhet och tröst
men ingen bryr sig och kommer in till dig hur mycket du än ropar och ber.

Självklart!

Ja, vad som är rätt eller fel är nog svårt att säga.
Jag har fyra barn, ganska tätt födda.
Jag har haft lite olika med dem alla, ett kolikbarn, där var inget likt något annat, som alla som haft det så vet.
Ett av barnen var astmabarn. Där var heller inte ena natten den andra lik.
Men jag försökte i varje fall med dem alla fyra att få dem att sova i sin egna säng med lite olika resultat. Har alltid haft en föresovstund, där jag läst en saga, när de blev större kunde det bli två alltid samma rutiner natt för natt och ungefär samma tider. Två var nappbarn de andra tumbarn. Var de oroliga när de skulle sova så satt jag kvar, nynnade lite tyst för dem, masserade ryggen, ja hu mina sova alltid på magen.

Hoppar in i debatten utan att ha någon erfarenhet utan bara åsikter och funderingar. Visserligen är jag född och har varit liten men jag har dåligt minne av den första tiden. Enligt mina föräldrar gjorde jag dock i stort sett bara två saker, åt och sov. Kanske därför som jag har sömnproblem numera, både att somna och att sova bra. Brorsan var tvärtom, han skrek och hade sig, nu kan han somna när som helst och var som helst.

Mina funderingar har att göra med hur övriga däggdjursungar beter sig. Ett fåtal sover för sig själv för det är bäst med tanke på rovdjursfaran, t.ex rådjurskid. Alla övriga sover tätt ihop med mamman och ev syskon och ibland med pappan. En schimpansunge lämnar inte mamman den första tiden utan sover på henne. Vad en del än säger så är vi nära släkt och då är frågan om vi kanske skulle göra något liknande?

Det kanske är bäst för barnet att känna närheten och tryggheten av att ha mamman tätt intill. Att bara lägga ett litet barn i sängen är dock ingen hit eftersom många barn har kvävs under någon förälder eftersom dom exempelvis lätt glider ner från kudden. Kunde man inte ha dom i en liten sele som fästs i huvudänden på sängen?

Vad jag misstänker insomningsproblemen kan vara är att när dom vaknar i sin säng sen är dom ensamma i hela världen. Kan vara ganska skrämmande. Bara lite funderingar.

Jag hade en fråga uppe om liknande ämne (antagligen det Askar syftar på). Som nybliven osäker förälder blev man ju ännu mer osäker efter allt man läst av Anna Wahlgren mfl. Men efter några kloka svar (bla från Askar) så tog jag mitt "förnuft till fånga" och lyssnade på min instinkt, vilket jag borde gjort från början. Och se vad bra det blev. Men efter ett tag började problemen om igen, han sov jättedåligt när han sov med oss och han ville inte bli ammad till sömns och inte buren till sömns. Så vi var tvungna att lära honom att somna själv och vilken skillnad på barn! Sover jättebra och är gladare och piggare på dagarna. Äter fortfarande en gång på natten men den lilla stunden är bara mysig. Jag tycker inte att det är jobbigt att han inte sover hela nätter ännu. Att låta ett barn skrika till sömns tycker jag är väldigt tokigt! Fast BVC rekommenderar den metoden än idag! Jag tror inte heller att dagens barn sover sämre än vad de gjorde förr, det är bara dagens stressade samhälle som har blivit så himla hysteriskt om att barnen ska sova hela natten, helst från dag 1. Det största felet är nog att det finns alldeles för många olika sova-hela-natten-metoder att föräldrarna blir osäkra på sig själva och inte lyssnar på sin instinkt och barnets behov. Inget barn är det andra likt.

Är nybliven mamma och egentligen diskvalificerad från den här tråden.
Jag provade "skrikmetoden" en gång i 30 minuter *skäms* och det gör jag aldrig igen... Han blev helt hysterisk och det tog tid att göra sängen mysig igen.

Min mamma säger att de försökte lura oss att somna genom att rita med fingrarna i ansiktet, sjunga, läsa sagor eller vad som nu behövdes och ingen av oss 4 hade svårt att somna och/eller att sova i egen säng.
Som bebisar lät hon oss bestämma tiderna och när vi blev störrefick vi fasta tider

Jag har kastat Anna Wahlgrens bok (sorry Anna) och kommer göra som min mamma!

/Maria

Man ska ju inte låta ungen ligga och skrika i en evighet !

Men man kanske inte måste komma rusande vid minsta lilla pip heller , för då får man garanterat en pipig och gnällig unge

Min är lugn och ligger och leker för sig själv när han vaknar. Sällan pip och gnäll.

Tack, Mamma!

Maria

Barnen är ju olika, ett av våra barn skrek sej till sömns, på ett märkligt sätt. Jag satt ju inte där med klockan, men när han var riktigt trött så skrek han sej till söms, kanske 5 minuter. Men om vi tog upp honom just då, kunde han inte somna alls, utan skrek timmar. Men föräldrar är ofta duktiga på att lyssna på sina barn och höra skillnad på olika sorters gråt.

Inga djur eller ungar i min säng (undantag när man ammar),
men någon gång kom till oss efter en mardröm eller liknande.
Trötta föräldrar är inga bra föräldrar, så viktigt att sköta sin egen sömn också.
Går det inte på natten, måste man unna sej en tupplur på dagen,
enklast samtidigt som barnet sover.

Vi har två barn och inget minne av att de sov hos oss i sängen ... däremot en vagga intill sängen. Det fungerade utan problem och när de blev större en spjälsäng i eget rum med liten kloss under ena benet så den gick att vagga ... fanns alltid i rummet tills babyn somnat ... sjöng eller berättade sagor ........

Mina fyra barn har alla sovit på nätterna, så jag är väl lyckligt lottad.
När dom var spädbarn hade jag vaggan sidan om min säng och kunde lätt sticka ner en hand och klappa om lite eller gunga vaggan.
Det som fungerade på mina barn var lätta smekningar, börja på hjässan och ner över pannan och ögonen, bara lätt, lätt. Om dom var trötta så förblev ögonen slutna efter en stund och dom sov lugnt. Den metoden tror jag fungerade de första åren.
När dom blev lite större och låg i spjälsäng satt vi ofta vid sängen till dom somnade, vaggvisor ibland och sen bara att dom hörde andningen från mamma eller pappa och kanske att man höll en hand hos dom.
Jag minns inte att någon av dom sov hos oss under de första åren, men sen när dom själv kunde komma vandrande med sin nalle däremot, men det är ju en senare historia.

Neejdå, du är så välkommen du också!

Intressant att höra olika erfarenheter, det var precis det jag ville. Och som sagt, eftersom alla barn är olika vore det konstigt om alla erfarenheterna såg likadana ut.

Med Caroline gick jag på instinkt, hon verkade få väldig ångest av att skiljas från mig så jag sov med henne i sängen, bar i bärsele, ammade till sömns m.m. (det var enda sättet att få henne att sova på, gick inte i vagnen ens. Hon var helt enkelt vaken hur länge som helst om hon inte fick snutta)
Det blev ju dessvärre så att jag fick hålla på med det tills hon var 3 år..ganska jobbigt.

Elias verkar vara liiite annorlunda, det går att lägga honom i vaggan och få honom att somna där.

Jag antar att jag kommer att gå på min instinkt den här gången också men ändå ha erfarenheten i bakhuvudet av att det är den metoden jag lär honom att somna med som kommer att råda under en lååång tid.

När jag fick barn var jag av den åsikten att ett barn som skriker har en orsak att göra det och den orsaken ska jag som förälder åtgärda. Skriker man för att man är övertrött behöver man förmodligen hjälp att komma till ro, och är man "sällskapssjuk" eller orolig bör man få känna trygghet.
Jag har tre barn varav den yngsta var kolikbarn.

Eftersom jag var barnsköterska när min äldsta kom hade jag lite erfarenhet av hur vi gjorde på sjh när vi fick in barn som hade sömnrubbningar men det funkade inte med nr 3 hemma hos mig.

Mina två äldsta fick alltså aldrig någonsin ligga och skrika, däremot hade jag alltid samma ritual när dom skulle sova och skiljde på middagssömn och nattsömnsritualen. Middagssömn var nästan alltid utomhus eller på altanen i vagnen.
Nattningen var alltid lugn med lite musik i bakgrunden och jag satt vid sängen och småpratade eller nynnade lite tills dom somnat.
Jag hade en vagga den första tiden men bäddade ändå runt dom med badlakansrullar som jag beskrev i den förra tråden, likaså gjorde jag med inskolningen i spjälsängen sen.

Så kom då den tredje och allt fallerade. Hon började skrika redan på förlossningen och slutade inte förrän hon var 3-4 månader. Hade hon varit mitt första barn hade det inte blivit något mer.
Hon bodde i sin liggvagn de första månaderna på nätterna låg vi med huvudena i fotändan på vår säng så vi kunde köra vagnen fram och tillbaka, den stod över sovrumströskeln så hjulen studsade mot tröskeln när vi körde den där. Det syns än idag märken efter hjulen där inne.
När maken kom från jobbet stod jag med ungen i famnen och sa "Ta henne" han fick inte ens ta av sig skorna.
Fattar inte hur vi överlevde.
Men allt vände och sen sov hon också i sin egen säng.
Ingen av våra har kommit på nätterna om dom inte varit sjuka.

Jo, det är det jag menar! Ingen känner ju barnet lika bra som föräldrarna gör!
Jag tycker inte att man ska gå blint efter alla desa metoder som finns utan gå efter instinkten
och göra det som känns bäst och passar bäst för barnet. Sen finns det ju säkert en massa
tips och ideér som man kan anamma från de olika metoderna men som sagt så gäller det att inte stirra
sig blind på dem. (Anna Wahlgrens bok har jag också kastat för länge sedan!)

När vi lärde Niklas att somna själv så började vi med att sitta brevid sängen och stryka och
sjunga för honom. Efter ett tag kunde vi sitta längre och längre bort och efter ytterligare ett tag
somnade han själv efter att vi gosat honom god natt och han har lyssnat ett varv på sin speldosa.
Varje morgon innan vi kliver upp ligger vi i min säng och mornar oss en halvtimme tillsammans.

Det där tycker jag låter som en bra metod och det blir nog det som jag kommer att göra med Lillemannen också. Då är man ju där samtidigt som han ligger i sin egen säng o vänjer sig vid den. Man tar inte upp honom för att han gråter men man finns där o tröstar. Sen tror jag att man inte kan börja med detta för tidigt heller utan de måste nog vara lite mognare. När de är pyttesmå är det ju väldigt svårt att veta om han faktiskt är hungrig, har en rap på tvären eller nåt annat och inte bara att han vill komma upp för nöjes skull.

Ja, precis! Vi började med detta när Niklas var cirka 3,5 månader, nästan fyra (han blev 4,5 nu i veckan) det tycker vi var en lagom ålder att börja med, för honom i alla fall! Vi hade hunnit bli varma i kläderna och
vi hör skillnaden på hungrigt-skrik, trött-skrik, ledsen-skrik, sällskapssjuk-skrik osv. Det tog ungefär två
veckor innan det gav resultat men det var en lugn och fin metod som passade oss och Niklas bra!

Är man på det här humöret hjälper inga sömnmetoder i världen!

Magdis, Magdis!!! Jag blir ju helt sjuk av mormor-sug när du lägger in sådana go´a bilder.
Får nog ta ett snack med mina ungdomar

Hi hi!

Hihi! Det skulle vara kul om jag kunde sätta igång en barnbarns-boom här på Odla med mina bilder!

En liten "piggelin"

Han är såååå söt.

Alldeles bedårande liten kille!

Finns inget som kan få en sådan piggelin att somna,

/Maria