Jag har 3 töser och yngsta tösen går nu i skolan.

Vi hade föräldramöte för ett tag sedan där hennes lärare uppmanade oss föräldrar till att "inte" ha kalas/partyinbjudningar som sköttes under skoltid. Det var alla överens om

men, men så gick det ett par veckor och hem kom lilltösens veckorapport som avslutades med en knorr- där vi åter igen uppmanades till att inte dela ut inbjudningar under skoltid.

Que?

Frågade lilltösen, som berättade om kuddpartyt som skulle äga rum hemma hos klasskompisen. Där klassens flickor var bjudna- förutom 4 töser, som fick stå och se på medan de andra stod glädjerusade över sina inbjudningskort.
En av de fyra töserna som stod utan inbjudan var min tös.

Jag suckar djupt och undrar vad det rör sig i huvudet på föräldrarna?

Föräldrar kan vara tanklösa ibland. Det är synd att det resulterar i att barn blir ledsna och sårade (kommer själv ihåg hur det var...) .

Det börjar tidigt - och det är inte barnens fel.

, sorgligt att det går till så. När mina pojkar blir så pass stora att det blir tal om kalas o party så får minsann alla ett inbjudningskort. Skäms på föräldrarna.

Ja, jösses. Vad ledsen jag blir
Det gör riktigt ont.
Om en stund blir jag nog förbannad.

Jag är redan förbannad

Jag kan inte tro det jag läser!! Vad gör 4 ungar till när man ändå bjudit så många andra!? Ofattbart!
Minns också hur det känns, därför blir man kanske extra upprörd...

Den raktpåsakgående Rudan hade kontaktat föräldrarna ifråga och undrat varför. Om det var ren tanklöshet eller ett utslag av mobbning?

Så himla klantigt gjort! Tyvärr finns det dem som inte tänker efter alls eller inte bryr sig. *morr*

Rudan har ju rätt egentligen. Men det är inte alltid så lätt...

Inte lätt, nä. Inte med svenskens rädsla för att stöta sig. Men att tiga och lida betyder bara att man inte får rätsida på problemet. Det är som bekant lättast att mota Olle i grinden. Man skall dock inte vara otrevlig för då kan det bli värre.

Helt galet. Själv var jag enda personen i min (lågstadie- tror jag) klass som inte blev inbjuden till en populär flickas födelsedagskalas. Turligt nog fick jag nog inga men, och egentligen SKULLE jag nog blivit inbjuden men glömdes bort. Ska man bjuda ska man bjuda alla, eller bara ett fåtal (och då utanför skoltid såklart).

Kan tillägga att jag nog inte brydde mig ett skvatt om att inte ha blivit bjuden, tyckte snarare det var skönt att slippa gå på kalas.

Känner igen det där från det jag var liten. Idag har jag inget umgänge med mina forna klasskamrater förutom med en person som stöttade mig. Är artig och hälsar men jag har inte varit på något jubileum eller hyser intresse av att veta hur de mår eller deras liv och leverne i form av kallprat. Visst har det till viss del format mig som människa. Jag har exempelvis mycket svårt för vuxenmobbing och drar mig inte för att tala om i tydligt klarspråk vad jag kan tycka om det.

Tack för all respons!
Visst borde jag tagit kontakt med de berörda föräldrarna men just nu så känner jag mig bara tom inuti.

Jag ska däremot ta upp det med barnets lärare att vi kan ta upp det på kommande föräldramöte, där man kan diskutera ämnet i mindre grupper. Vill höra hur de andra tänker- om de tänker?

Har ni tips hur man kunde diskutera det?

Ska bara tillägga att jag har suttit i ett otal möten på skolan med olika personal när det gäller dotter nr.2.

Hennes fyra första år var ett helvete på jorden varje dag då de uteslöt henne till 100%- och detta med skolans medvetande.
Tänka sig att vara 5,5år då hon började skolan och "ofinnas", aldrig får vara med eller delta i någon aktivitet varken i eller utanför skolan. Under 2 hela läsår, så lekte hon hela 5ggr med andra barn.
Att läsa hennes dagböcker från 3:e klass är bekämande.
Jag var på hennes utvecklingssamtal förra veckan och då sa hennes lärare att hon tyckte jag var "gå-på-ig", att jag försökte ta tag i allting. Detta sas inte i ett positivt bemärkande.
Hur hon bara trodde att jag skulle lämnat mina barn till ulvarna förstår jag inte.
Då jag påpekade att detta är barnens arbetsplats- ja, då gick hon i taket!
Hur länge hade jag kunnat kränka en medarbetare på min arbetsplats utan att bli kallad till arbetsledningen. Ja, det hade inte dröjt många dagar. men barnens arbetsplats- där är det "outlaws" som råder.
Och skolan gömmer sig bakom fina handlingsplaner som de använder sig som skygglappar.

Just nu så är jag bara tom och det känns tufft att höra att man upplevs som "gå-på-ig"

Usch! Så kan väl inte läraren säga! Kanske ska du tala med rektorn? Kämpa på, du är den enda kämpe dina barn har! Jag hejar på dig!

Jag måste bekänna att jag har lite annorlunda funderingar runt detta... Livet är inte rättvist och barnen kommer att stöta på detta att bli bortvalda många, många gånger under sina liv, både som unga och vuxna. Gör man verkligen barnen en tjänst genom att lära dem att "allt" ska vara rättvist?
Jag har försökt lära min unge att han är stor, stark, klok, modig och klarar det han vill. Han har varit mobbad i skolan under perioder, men på något vis har han klarat av att inte enbart se sig själv som ett offer. Visst har han varit ledsen och jag och hans far har fått agera i skolan, framför allt hade man kunnat förbygga en massa där på ett tidigt stadium.
Jag har i alla fall försökt att ge honom budkapet att verkligheten kan vara så där, orättvis och att i slutändan försöka göra något positivt av det. Han har till exempel åkt och fiskat med andra kompisar samtidigt som kalaset och så har de kunnat berätta om hur KUL de haft det. Jag tror att det viktigaste är att lära barnen att det finns många vägar att gå, många sidor att se saken från...
Min son blir 19 i år, har bott i studentlägenhet ett år och klarat både studier och umgänge med kompisar på lysande sätt, jag är så stolt!
Mvh
Fenja

Djingis .... du ska göra det som känns rätt för dig och barnen. Om du blir stämplad som gå-påig så är det den personen som har problem med att du tar tag i saker. Personen i fråga är kanske van att föräldrar bara nickar och håller med.

Du gör helt rätt .....stå på dig. Det är väl inget som hindrar att du i efterhand pratar med föräldrarna och säger att du inte tycker det var bra gjort och be om en förklaring.

Tids nog hinner barnen förstå att livet inte är rättvist. Men att i unga år bli särbehandlad tar hårt då man inte riktigt förstår enledningen till att man tex inte blir bjuden på kalas.

Djingis, du ska stå på dej! Om din dotter mår dåligt i skolan så går det förstås ut över fritiden, och om ni har otur över resten av hennes liv. Skolan har faktiskt ett ansvar när det gäller alla sorters mobbning. Tyvärr glöms det bort ibland .

Samtidigt kan jag hålla med det som Fenja skriver. Allt är ju inte rättvist i världen. Fast kanske finns det andra sätt att "lära ut" detta? Så måste man ju tänka på att alla barn uppfattar saker olika. Det som jag ser som sårande kanske någon annan inte ens tänker på. Tycker att det var ett bra inlägg, Fenja . Alltid bra med ett annat perspektiv.
Kalasinbjudningarna är en grej, det kan kanske vara en slump . Om det var ett medvetet val tycker jag att föräldrarna borde ha tänkt sig för innan (inte delat ut lapparna i skolan exempelvis). Hur som helst är det inget jag skulle ta mig för.
Den andra dotterns situation är däremot inte rimlig.

Tack för era friska inlägg!
Jomen visst vet jag att världen inte är allt genom ljus. Oh, du Fenja vad roligt att din son har klarat sig utan allt för stora men- han hade dock andra vänner. men vad ska man göra då inte de där andra vännerna finns?
Det är viktigt att inte vara ensam under barnåren och känna sig utesluten. hade det inte varit för hennes syskon så hade jag inte vågat tänka på vad den ungen hade varit idag.
Under ett bra tag så fick hon inte ringa sina sk. klasskompisar för mig. Då jg hade lättare för att hantera hennes besvikelse över mitt nej- än den besvikelse då hon alltid fick nej till 100% av dem hon ringde.
Idag är hon en liten pigg, klarsynt tös som har musiken som en gudagåva.
Däremot så har flertalet av skolåren varit en pina för henne- trots otaliga möten och samtal från oss.
Hon har ingen bästis men har möjligheten att ty sig till några olika på rasterna.

Visst förstår jag att inte alla barn blir bjudna på allt! men att dela ut korten inför en barnaskara där det blir så tydligt vilka som får och inte får- ja, den är orimlig.
Det är det som jag blir förbryllad över. Varför respekterar inte föräldrar att man sköter bjudningar på fritiden.
Min dotter har tagit det ganska bra men däremot så har hon en klasskompis som inte blev bjuden- just denna tös tog väldigt illa vid sig.

Jag håller med dig till 100% om att de föräldrar som låter sina barn göra som du beskrev med inbjudningar i skolan inför alla som inte blir bjudna är riktigt futtiga. Särskilt som skolan tydligen sagt till om det!
Jag tycker att du ska strida för din dotters rätt och strunta i vad andra eventuellt tycker om dig att du är gåpåig och så. Det viktigaste är ju att du ser till att dina barn inte felbehandlas.
Tråkigt att din tös inte har andra kompisar som hon kan ty sig till, det kanske skulle vara idé att engagera henne i något utanför skolan som gör att hon kan få nya/andra vänner? Jag själv var på ridskolan jämt från 5 års ålder, min son var med i en schackklubb, där han verkligen var duktig och fick många plåster på såren.
Mvh
Fenja

Jag ser inga hinder för att vara gå-på-ig när det gäller så sunda saker som att faktiskt bry sig om sina barn.

Du får ändå inget tack om du är mindre gå-på-ig, gör absolut det som känns rätt för dej.

Ibland kan man få dåligt självförtroende när någon kritiserar en som hon gjorde men du vet vad som är rätt för dej och din familj.


/Susanne

Stå på dig ! Det var det värsta jag hört det som läraren sa.

Men jag är inte förvånad. Har varit i konflikt med lärare själv. De vill ibland inte " se" att det finns mobbning e d. Det är bekvämast så. Vår äldste son blev också utanför i högstadiet men det löste sig för att jag var påstridig och fick rektorn att ta tag i problemet, en lärare. Fast det gick så långt att jag hotade att polisanmäla skolan eftersom vår son blev hotad.

Du gör helt rätt som strider för dina barn.

Jag vill också säga att stå på dig.
Jag har varit med om det själv, och kan säga att det sitter kvar ännu. Detta trots att jag är 41 år idag. På min tid var det totalt tunnelseende på lärarna och inte ens när man kom dit och pratade med dom så brydde dom sig. Jag var väldigt blyg som barn och skolan tyckte bara att jag skulle ändra på mig. Hur lätt är det?
Tack och lov har det varit mycket bättre för båda mina döttrar. De har gått på olika skolor, då vi flyttat. Men båda skolorna har varit bra.

Min man påstår att han ser liknelsen vid en tigerhona som försvarar sina ungar.
Jag skrev det första inlägget här då jag ibland undrar om mina sunda vätskor är på flykt.

Har tacksamt läst era inlägg om och om igen- då de ger mig råg i ryggen.

När jag gick ifrån utvecklingssamtalet förra veckan så sa jag: "att det jobbigaste med att ha mina barn på denna skola är: att jag måste hålla steget före. Det går inte att hålla en jämn takt med Er och vad händer med de barn som inte har föräldrar som varken vet eller orkar?
Jag måste hela tiden vara påläst och ha belägg för mina argument, hänvisa till dokument eller brister i olika sammanhang, vem som sa vad och när."

Snacka om en dåres försvarstal...........

Tack för att ni finns därute!!!

Jag beundrar din styrka