Jag satt o läste Stolthet och fördom när jag stötte på en passage om anspråkslöshet o indirekt skryt.
I boken pratar personerna om att skriva brev. En av männen säger:
Mina tankar kommer så hastigt på mig ibland att jag inte har tid att uttrycka dem, så mina brev blir en smula obegripliga.
Elisabeth menar då att anspråkslösheten borde avväpna klandret... Medan Mr. Darcy hävdar att antingen så säger man som den första mannen för att man är likgiltig inför andra männsikor eller för att skryta indirekt. Att man egentligen kokketterar och är stolt över hur man hanterar en del situationer.
Vad tänker ni om det?
Jag kan nog själv komma på mig med att påståendet stämmer på mig själv eller på bekanta. En bekant som kanske säger: jag kommer ofta sent....
Det är ju inte nåt bra med att säga det för det är ju fult gjort mot alla de som förmodligen fått vänta o vänta.
Eller när jag klagar över min oförmåga att planera mina studiedagar...det är ju egentligen för att jag tycker att det fungerar bra...Eller?
 |
 |
|||||
 |
         |
|
 |
|||
 |
  |
 |
||||
 |
     |
 |
 |
|||
 |
  |
|
||||
 |
  |
 |
||||
|
||||||
