Nu har jag funderat både länge och väl (i flera år faktiskt) på det här problemet. Det verkar som att min sambo är vad jag kallar för en "familje-toffel", att han gör precis vad hans familj säger åt honom. Med familj menar jag alltså hans mamma, pappa och syskon. Det senaste året har jag försökt "ta ur" honom det och har haft åtminstone lite framgång. Det märks tydligt att han mår mycket bättre nu när allt är lugnare, och då mår jag också bättre för att man slipper det orosmomentet. Känns som att han har mer självfötroende nu också när han vet att han kan säga nej.
Men innan så har det varit väldigt jobbigt, för att han ofta har satt sin familjs behov före våra. Jag förstår till 100 % att han är väldigt fäst vid sin familj, och visst ska han fira födelsedagar, högtider och "vanlig" tid med dem! Så länge det inte går till överdrift, vilket det faktiskt har gjort. Det har känts som att de inte kan respektera oss eller våra beslut, och att de liksom bara kör över en.

T.ex. så verkade han tycka att det var helt okej att bryta sina löften till mej om en väl förtjänt romantisk mysdag. I ett par månader så hade det varit mycket att stå i och vi hade inte träffats så mycket. Därav löftet om en sådan dag. Så fann jag mej plötsligt undanskuffad av hans släktingar som skulle ha hjälp att köra bort möbler. Sambon var en av fyra personer som hade körkort, och flera bilar fanns tillgängliga. Men nejdå, då var det han skulle ta hand om det. När han upplyste sin familj om vilken dag det egentligen skulle ha varit så fick han svaret att han skulle skylla på den som ville ha möblerna hemkörda (sagt med ett litet skratt). Då kände man sej betydelsefull. Det här var varken första eller sista gången det hände.
Samma sak när hans familj ville ha hjälp med att klippa gräset. De bodde ca 5 minuter från oss, och gräsmattan tar ca 1 timme att klippa. Så fort de ringde om det så såg man bara skosulorna på honom. Trots att en av familjemedlemmarna har gott om tid och ork att göra det själv... För ett par månader sedan erkände han faktiskt själv hur jobbigt det hade varit.

Också att han förväntas skjutsa sin familj hit och dit vid minsta sak har varit väldigt problematiskt. De gånger vi inte har haft bil så har det löst sej ändå. Då har han gått till sina föräldrar för att låna deras bil så att någon kan få skjuts. Kan tillägga att det aldrig har varit fråga om ett nödläge, t.ex. sjukdom eller olycka. Det kan vara att någon inte orkar vänta 15 minuter på bussen. Det roliga var att han tyckte att det var helt korrekt att jag fick vänta en timme på min buss hem från skolan. Tack och lov så har han börjat lyssna på mej i den här frågan också.

Pengar... Ett tag var det ganska tomt i vår gemensamma plånbok, vi hade precis så att det räckte till mat efter att ha betalat hyran. Då var det tydligen lämpligt att låna ut 500 spänn till en person i familjen som troligtvis skulle spendera hälften på cigaretter istället för mat. Det har hänt innan det också att han lånade ut pengar när vi inte hade mycket, och då tvingades jag låna av min mamma för att ha råd med käk. Fast han fattade själv att det var nog efter femhundringen. Sedan dess har han inte lånat ut.

Spinner vidare på det här med pengar. I nödlägen har vi varit tvungna att låna pengar av hans föräldrar när ex. bilen har gått sönder (nu har vi bytt ut rishögen). Efter ett tag märktes det dock att det inte var fråga om ett okomplicerat lån som man betalar tillbaka när lönen kommer. Det verkade som att de bara lånade ut för att han skulle fixa en massa grejer åt dem (som de till stor del hade klarat av utmärkt själva). Så han skulle både betala tillbaka pengarna och arbeta av skulden. Fiffigt!

Droppen kom förra sommaren då han fick ägna hela sin semester åt att flytta åt en familjemedlem. Och som vanlig bara antog alla att han skulle hjälpa till. Det är nog det som är allra jobbigast, att de bara tar för givet att han ska vara med.

Nu när föräldrarna bor i lägenhet har problemen minskat. Och eftersom vi bor i hus så har han andra saker att sköta på dagarna, och hinner alltså inte ta hand om så mycket annat. Tack och lov så verkar det ha sjunkit in hos de andra, men det märks att de försöker få in en fot ändå. T.ex. så skulle en stor otymplig frys flyttas för ett par månader sedan. Min sambo hade feber och ont i halsen och alla vet väl att det inte är bra att anstränga sej då. Ändå så tjatade hans familj på att han skulle hjälpa till (trots att det fanns många som som har tid och ork att kånka). Till slut sa jag åt honom att ringa tillbaka och säga att han var sjuk och inte borde hjälpa till för sitt eget bästa. Efter att ha blivit ordentligt utfrågad och ytterligare lite uttjatad så kunde han stanna hemma. Men att det skulle vara så svårt att släppa taget!

I dagsläget får vi bara stå ut med en massa jobbiga kommentarer och utfrågningar, fast det är ju mycket bättre än tidigare . Men ändå så är det drygt att lyssna när de försöker påverka saker som de inte har att göra med. På mindre än tre minuter hann en av dem under ett besök kommentera att gräset var oklippt, att vi borde ha rensat ogräs, att det såg stökigt ut, att det borde plockas undan och vad har ni gjort hela dagen när vi har försökt fått tag på er? Alla prioriterar olika, och det är tydligen väldigt svårt att förstå. Fast tack och lov så är inte min sambo betjänt längre !

Oj, vad långt det blev! Behövde verkligen skriva av mej verkar det som .

Bra jobbat! Det ÄR jobbigt när släktingar tar en för givet och inte respekterar att man har ett eget liv. Alla är inte starka och vågar stå upp mot sina föräldrar, då är det bra att ens partner hjälper och stöttar! Och gör man det inte direkt när man flyttat hemifrån och skaffat egen familj så blir det svårare längre fram. Min far har alltid haft en förmåga att "göra upp räkningen utan värden", dvs ringa och tala om för mig vad han vill att jag skall hjälpa till med . Nu. Och jag har inte alltid kunnat säga nej. Många gånger har jag fegat ur och sagt "det går inte för jag har druckit vin till maten" Ibland sant, ofta inte.

Bra jobbat stå på dig och ge inte efter

Varför ska han göra som du vill istället? Vill han ingenting själv?

Hade samma fundering. Tycker det låter förfärligt illa det där med att "ta ur".

Tack Bee och Bettis för vänliga ord, blev jätteglad !

Lägg märke till de här små pluttarna: ". I brist på bättre ord använde jag ta ur, kunde kanske ha skrivit "vänja av" eller liknande. Och visst vill han saker själv . Skrev inte heller något om att han bara skulle göra saker som jag vill. Det handlar om att han inte ska göra precis allt som hans familj ber honom om, eftersom det inte är bra för någon. Han mådde inte bra av att hans familj utnyttjade honom och det var jobbigt att se det varje dag. Idag är allt mycket bättre, och det beror på att han har vuxit som person. Fick lite hjälp på traven bara... För övrigt så är det bara nyttigt för hans familj att inte ta honom för given.

Och var det verkligen det enda ni kom att tänka på när ni läste inlägget, Hannele, dahla och Ophelia ? Två ord i hela det långa inlägget?

Absolut inte... hela ditt inlägg fick mig att börja fundera... men alla är vi olika. Jag hoppas att din kille mår bra!

Okej, nu är jag med . Och ja, idag mår han faktiskt bra! Mer självförtroende, ork och kreativitet har han fått. Det märks också att vårt förhållande har blivit starkare efter allt det där, så något positivt kom det kanske av det hela. Funderar även på om hans familj (som ju också är min litegrann) har börjat uppskatta honom mer idag. De värdesätter åtminstone den hjälp de får och så var det inte förut. Eller så har de bara börjat visa tacksamheten.

Bra jobbat tycker jag också. Förstår inte kommentarerna från några. Tycker ni verkligen att han ska ställa upp så snart någon i hans familj behagar yttra att de behöver hjälp? Var någonstans talas det om att han ska göra som hans sambo vill? Varför är det OK att svika sin sambo ? Förstår inte det resonemanget.

Har haft det likadant själv. Varför kan inte familjen inse att när man flyttat och gift sig/ blivit sambo så bör man prioritera det förhållandet. Man har ju startat sin egen familj.

Har som sagt haft det likadant själv. Vi kanske hade planerat en rolig heldagsutflykt med barnen när svärmor ringde samma morgon och beklagade sig över att hon inte kunde ta sig till sommarstugan. Min man har flera syskon som bor i samma stad som oss men hon ringde aldrig till dem . När de väl kom till sommarstugan beklagades det över än det ena och än det andra så där gick den dagen. Aldrig att hon frågade om han hade tid , vi räknades aldrig . Att ha lovat barnen något tyckte hon var " överdrivet " , ni kan ju åka en annan dag. När då när man jobbar hela veckan och bara har helgen på sig medan hon var pensionär. Fick senare veta att grannarna hade erbjudit sig att hon kunde få åka med dem ut eftersom de ändå skulle till sin stuga , men då hade hon ju inte kunnat få hjälp med allt som min man gjorde åt henne. Aldrig så mycket som ett tack fick han. Dessutom var hans syster delägare i stugan så när svärmor gick bort skulle hon ha hälften och resten delas lika.

Nej , man måste säga ifrån och om någon inte har förmågan själv så behöver den personen stöttning och hjälp. Hur många skilsmässor tror ni inte beror på sådana här problem , att föräldrar inte kan eller vill inse att ders barn är vuxna och har rätt till sitt eget liv. Säger inte att man inte ska hjälpa sina släktingar men det får inte gå till överdrift.

Det kan ju vara så att "familjen" inte riktigt gillar dig och vill hålla de sina nära för att du inte ska få som du vill... Dom kanske bara vill sin son väl men gör på fel vis... jag säger inte att det är så... men det kan mycket väl vara så...

Vadå inte få som jag vill? Om vi tillsammans beslutat att göra något så tycker jag att man bör stå för det även om det innebär att säga nej till sina föräldrar. Och vilken rätt har man som förälder att bestämma över sina vuxna barn.

Vet inte hur du är som människa men jag skulle aldrig neka mina söner att vara tillsammans med någon som de gillar oavsett vad jag sedan tycker om personen i fråga. Det har inte jag med att göra!!!!!!!!!! Det är deras val och det får jag finna mig i.

Förstår inte alls det här resonemanget som du kör att vi som sambor/hustrur inte ska få som vi vill? Menar du verkligen att om man är sambo/ hustru så ska den personen kunna svikas hur som helst bara för att den inte " ska få som den vill" ? Den andra parten då? När ska den som utnyttjas få som den vill? Den kanske inte alls vill hjälpa sina släktingar men faller till föga för deras tjat , varför ska de få som de vill hela tiden? Varför ska de inte kunna respektera sin släktings val av sambo/hustru ? Varför är det bara sambon/hustrun som ska " respektera " hur släktingarna uppträder ?

Det finns något som heter ömsesidig respekt ! Men har man som barn aldrig visats respekt för att man är en egen människa utan bara någon som kan utnyttjas hur som helst kanske det inte är så lätt att bryta sig loss. För det är så jag tror att det är med dessa personer, de har blivit illa behandlade under hela sin uppväxt.

Du mammamagman... du fantiserar ihop någonting nu... så skrev jag inte... blod är tjockare än vatten helt enkelt...

Det spelar väl för sjuttsingen ingen roll vad familjen tycker om en partner...tig och svälj...
Det där har man väl ingen rätt att lägga sig i om relationen inte är uppenbart osund..

Nu har jag en jättebra relation med min "svärfamilj" (för det mesta) mina svärföräldrar tycker bra om mig, det vet jag...så ingen skugga ska falla på dom.. men även jag kan känna en otrolig frustration över att min gubbe kan säga nej till mig men om nån annan frågar så kan han ställa upp på momangen...trots att jag kanske bett om hjälp med nåt tidigare men då hanns det inte med utan skulle göras nån annan gång..dvs ibland aldrig..
Det här gäller inte bara hans familj och i ärlighetens namn så ber dom inte om en massa skitsaker, utan ALLA andra som ber om nåt..för det första så har han det i huvvet..att nån bett om hjälp...medan det jag ber om går in i ena örat och studsar ut igen..och det kan göra mig vansinnig!!
Kan ju dra ett exempel på vad som inte blivit gjort här...Jag vill få vårat gamla kylskåp ner till källaren och har bett honom mååååånga gånger och förväntar mig att han skall ta ansvaret då till slut och be nån av sönerna att hjälpa honom (det är ju faktiskt hans kylskåp också) och jag har tjatat länge nu..sen i början av februari!! Nu står det i stället mitt på golvet på kontoret..som avdelas genom ett valv från vardagsrummet! Hur kul är det??
Hade det varit svärmors så hade det varit väck för länge sen...

Så jag förstår dig Sailor Pluto...det är kanske inte riktigt samma problematik men att spela "andrafiolen" är inte särskilt kul..




...borde det inte vara tvärtom..för man väljer inte sin familj men man väljer sin partner..




........och varför hamnar alla inlägg i samma inlägg om ingen anna skriver emellan.. ..det här blir ju bara konstigt..

Vilka floskler! Blod är tjockare än vatten!!!!! Hur många familjer finns det inte som fullkomligt hatar varandra.

Du glömmer en sak också , den nya familjen kanske har barn. Vilket blod ska då gå först? Ska barnen lida för att den ena partens föräldrar inte gillar sitt barns sambo?

Har du själv barn ?

Men du fattar ju fortfarande inte... jag försvarar inte någon part i frågan... jag sa bara att det kan vara så... inte att det är så...

och om jag har barn eller inte är inte relevant i ämnet eller hur...

Instämmer!
Jag förstår hur Sailor Pluto menar. Nu är ju hon sin sambos nya familj och det är absolut inte rätt att han prioriterar bort henne ständigt.

Se´n jag träffade min man, för 33 år se´n--har jag fått vänja mej med
att "mor går före allt annat".. T o m faderns död--trots att min man
stod sin far närmast!
O nu är det ju mor fortfarande och hans syrra, psykologen--i Uppsala!

Jo jag förstår att du säger att det kan vara så . Men vadå kan vara? Enligt mitt sätt att se det hela så får det inte vara så. Då har det gått rejält snett någonstans.

Visst är det relevant om du har barn eller inte. Skulle du vilja att dina barn sveks därför att din sambo/äkta hälft kände sig tvungen att släppa allt och tillfredställa sina släktingar nycker? Och att det berodde på att de inte gillade dig eller därför att " blod är tjockare än vatten"? D v s du skall alltid finnas till för dina föräldrar men aldrig för din sambo/ äkta hälft och dina barn? Dina barn är ju också av ditt blod , eller hur? Och du har valt att sätta dem till världen , förhoppningsvis inte för att tillfredsställa dina behov i alla evinnerliga tider.

Det jag reagerar mest på är din kommentar till Sailor Plutos inlägg. Tummen upp för att han inte ska göra som sambon vill !!!!!!! .Medan det då är helt Ok att göra som släktingarna vill. Ett förhållande bygger väl på att ge och ta .

Svårt ... detta är hur du upplever det Sailor ... vore intressant att höra även makens och släktens version Det tycks överdrivet att maken tillbringade HELA semestern med att hjälpa en släkting att flytta

Nej, jag syftade inte på dessa ord - ville bara inte citera hela ditt inlägg - du vill också ändra på honom.
Vad vill han själv??

Okej



Nej, för det handlar INTE om mig nu... eller ska du bestämma över mig också?

Känner igen allt det du skriver Sailor Pluto. Kan bara säga stå på dig och lycka till i dina försök att få din sambo att inse att han nu har en egen familj som måste få gå före allt annat. Det måste vara rimligt hur mycket man ska ställa upp på släktens krav. Skulle kunna skriva mycke om detta men avstår.

När man gifter sej, så lämnar man inte sin familj, sina släktingar - eller "släpper taget",
man hjälps åt, umgås, det ena utesluter inte det andra.

...men kanske borde familjen släppa taget...

Instämmer helt

Det handlar nog mera om att föräldrarna tror att de äger sina barn. Sina ägodelar kan man kommendera och bestämma över.

Men kärlekfulla föräldrar gör inte så. De respekterar barnen som individer och när tiden kommer så repsekterar de dom som vuxna individer.

Man ber snällt och ödmjukt om hjälp, man kommenderar inte fram hjälpen. Man visar uppskattning om man får hjälp och man respekterar ifall man får ett nej.

Så gör man med alla andra människor så varför skulle det vara annorlunda med vuxna barn.

Tack till er som skrivit uppmuntrande och trevliga ord, det är de orden jag kommer lägga på minnet . Tack speciellt till Magdis och Bettson som uttryckte det väldigt bra! Övriga småspydiga kommentarer kommer jag inte slösa tid på.

En av anledningarna till att jag ville få en ändring var att det om några år kommer springa runt en massa barn i huset. Då kommer vi verkligen att vara en familj, och barnen måste komma först. Ville så att säga börja i tid med prioriteringsfrågan... En mer angelägen anledning var också att sambon inte mådde bra av att slitas fram och tillbaka, och inte få ta det lugnt. Därför vill jag ändra på honom! Eftersom han är Mannen I Mitt Liv vill jag att han ska ha det så bra det bara går! I tidigare inlägg skrev jag också hur bra han mår idag, med starkare självförtroende. Det speglas både på arbetet, på fritiden och här hemma. Han tar initiativ han inte skulle ha tagit för några år sedan.

Jag vet inte om det framgick av det första inlägget att familjen UTNYTTJADE honom för att han är så väldigt snäll och inte kunde säga ifrån. Och det är verkligen osunt, han mådde som sagt inte bra. Vad skulle ni tycka om någon ringde och bara kommenderade ut er på något arbete, det spelar ingen roll vad ni för händerna just då? Bara för att det är ens familj så kan de inte behandla en hur som helst och, som sagt, bara ta för givet att man ska stå till tjänst jämt. Hela situationen var orimlig och det skulle nog de flesta ha tyckt om de varit med. Visst tycker alla olika, fast många skulle nog ha reagerat.

Det är inte bara sambon som har haft problem med detta, en nära familjemedlem flyttade 30 mil bort för att "komma undan" situationen. Även denna person blev tagen för given och fick helt enkelt nog.

Mitt i prick ! Att det ska vara så svårt att visa sina barn respekt utan bara KRÄVA saker av dem. Att kunna umgås med sina släktingar och hjälpas åt är en helt annan sak. Tycker uppriktigt synd om barn i alla åldrar som utnyttjas som gratis arbetskraft och som själva inte kan säga ifrån. Vi skaffar inte barn för att ha det så. Det utesluter som sagt inte att man hjälps åt men att kommendera sina barn än hit än dit borde vara straffbart banne mig.

Ingen äger sina barn , de är egna individer med rätt till ett eget liv efter sitt eget huvud! Som en del resonerar så har barnen aldrig rätt till ett eget liv utan skall alltid stå till sina föräldrars förfogande efter deras gottfinnande. Varför vill man sina barn så illa? Det är misshandel av allra värsta slag tycker jag.

Om man visar sina barn respekt så får man respekt tillbaka . Det är väl ändå så vi vill ha det , eller hur ?

Skriver under på allt...
Jag kan inte förstå att man anser sig ha rätt styra sina barns val i livet...inte minst vad gäller utbildning och yrkesval. En förälders främsta uppgift är väl att "skapa" starka barn som kan stå för sina åsikter och GÖRA EGNA VAL..det är ju inte föräldern som ska leva med valen sen..