Som kvinna i trädgården finns det arbetsställningar då man tänker "bara ingen ser mig nu!" Man står bredbent framåtböjd med ändan i vädret, skitiga fötter, söndriga jeans och rufsig i håret. Hör man att det kommer någon in på tomten reser man sig helst upp - åtminstone gör jag - och drar ner tröjan över rumpan.
I denna, på mer en ett sätt obekväma, ställning har jag jobbat mycket idag. Runt mig har jag haft grannens ungar och deras några år äldre kusin. Jag lät mig inte generas av deras närvaro - de är ju bara barn - så jag fann ingen anledning att inskränka mitt rörelsemönster.
Nu hör jag ungarnas fiss och tissel och tassel bakom mig. Men jag bryr mig inte, vill de flina åt min stora bak i vädret - ja, då bjuder jag på det, de är ju som sagt bara små barn. Plötslig höjer den några år äldre kusinen rösten, som för att övertyga de yngre om sanningen:
- Rövhålet syns inte på vuxna!
