Jag vet att mitt problem är jättelöjligt, men det har förföljt mig sen 10-års åldern. Jag är nämligen helt hysteriskt rädd för grodor.
Har lyssnat på andra och vet med mig själv också att dessa små varelser som sägs göra så stor nytta i trä´gårn är fullständigt ofarlig.
Det vet jag själv, men vad hjälper det. Dessa otäcka slemmiga varelser som hoppar omkring, tänk om den hamnar på min fot. Jag dör, eller svimmar i alla fall. Dom finns överallt i min trädgård i år, jättesmå till stora. Fy, jag går inte ut. Mina rabatter ser ut därefter, maskrosor, tistlar, kirskål och gud vet allt.
Är jag ensam om problemet?

*raderat*

Klart man kan ha fobier mot allt möjligt! Men stackars dig det låter jobbigt. Håller med inger1, försök komma över det för din egen skull..

Själv har jag en fin padda som sover på trappan på nätterna

/ Wilma

Håller med föregående talare men blir de inte rädda om du skriker?? Det måste väl ge dig lite adrenalin. Men i ärlighetens namn så hade jag nog inte gått ut i min trädgård om det funnits ormar

Tyvärr samma sak för mig - fast jag tycker de är fina djur.
Men jag är också livrädd för grodor. Tänk om de hoppar rakt upp i ansiktet på mig?!!
Var alldeles darrig förra sommaren när jag räddade en pyttegroda från en cykelbana. Vågade inte plocka upp den i handen - den fick bäras bort på ett löv istället.

Nej, du är inte ensam. Ditt inlägg skulle det kunna vara jag som skrev. Vi har också massor med grodor här, stora som små. Jag håller på att bli galen, vågar inte rensa ogräs för dom är ju överallt. Denna sommaren har varit värst sen vi flyttade hit.
Jag har haft tanken på att försöka att bli vän med dom så att jag kan flytta bort dom, men får panik.

Oj, detta verkar vara ganska vanligt!
Jag har också väldigt mycket grodor. Paddor också. Men mitt problem är nästan det motsatta - jag tycker så mycket om dem så jag vågar knappt klippa gräset för jag skulle bli förtvivlad om jag körde över en med gräsklipparen.
Både jag o katten älskar att sitta o titta på grodorna när de skuttar runt och när de dyker ner i 'dammen' (eller rättare sagt den kraftigt överdrivna pölen jag har i trädgården...).

Låter som du har det väldigt jobbigt och ditt problem är INTE löjligt alls. Om du upplever att din fobi hindrar dig från att göra det du skulle vilja göra och inkräktar på ditt liv så rekommenderar jag dig att söka hjälp.

Det finns hjälp att få och kanske skulle en kognitiv beteendeterapi kunna vara något för dig. Det handlar oftast inte alls om att man går i långa perioder utan detta kan ta mycket kort tid. Vissa klarar sig faktiskt med att gå en eller ett par tre gånger för att komma över fobin

Själv är jag mycket rädd för stora skalbaggar i modell tordyvlar och därikring. Är väl medveten om att de är mycket harmlösa men det spelar ingen roll för mig, hyser skräk för dem ändå.

Nej, men man kan jobba med sina räddslor, ensam eller få hjälp, för sånt förhindrar ens vanliga vardagsliv.

Nej då ensam är du inte, här är en till. Jag kan inte se dom på tv eller bild engång. Förra sommaren var värre så fort jag satt ner spaden i jorden så titta nån fram. Stackars min man fick rädda mig många gånger och bära bort otyget. Men jag försöker jobba på det nu blir jag inte helt hysterisk utan försöker gå lugnt därifrån på något darriga ben. Men man lär sig att hålla ogräsfritt där det kan bli fuktigt.

Ungefär samma här. Jag är livrädd för att råka kliva på en liten groda eller skjutsa iväg den hårt med handen när jag river och sliter i röran. Alltså, jag är inte rädd för grodorna/paddorna i sig men jag är rädd för att skada dem

Det måste vara jättejobbigt att känna som du gör. Men hjälper det om jag säger att grodorna inte alls är slemmiga utan helt torra om de inte just badat förståss....
Själva ska vi på grodjakt i helgen. Sonen har gjort iordning en stor "grodbostad" i trädgården och ska åka ut till sin mormor och morfars sommar stuga och hämta hem en och ha som sitt husdjur. Men det kanske inte är något för dig?