Hej!


OBS! Långt och gnälligt...

Ännu en timmes varför, hur, varför då, när, varför tror du det? osv. Dessa psykologer ger mer huvudbry än hjälp tycker jag.
Jag har under lång tid (ca 10år) varit nere och deppad och misstror mig själv(låg själkänsla) och går nu hos "pyskolog" för att kanske finna någon ände på detta elände. Helt otroligt enligt många att en så ung människa känner såhär.
Jag vet inte vart jag skall ta vägen? Jag orkar knappt med mig själv och är bara ledsen och nere hela dagarna och att julen kommer gör mig bara mer illamående...Jag vill verkligen rymma ur min egen kropp eller bara försvinna, men det är ju inte det lättaste. Jag har varit långtidsjukskriven en bra tid nu och nerklankning från familj och anhöriga börjar ta sig bra. Lathet, blyg och löjlig är vad jag är för att jag ej vill ha ett jobb....Vaddå inte vill jag vill allt annat än att vara såhär och må såhär men ingen vill fatta hur jag mår....Ryck upp dig brukar vara min moders svar, så farligt är det ju inte....
Som om hon visste det hon har ej min kropp. Jag har gått upp hemskt i vikt av kortisonsprutor och tröstätning, kroppen värker som jag har blivit misshandlad(Reumatism) och hoppet om att inte bli allergisk och få allergichock finns alltid i mina tankar(svår allergi och astma). Jag är så less på mitt liv, att ha det såhär och ingen att få stöd och uppmuntran ifrån. Man kan ju inte ens få stöd av sjukvården utan blir bollad åt alla håll och kanter...
Suck! Så less på allt....jag bara är, inget mer.


Finns det någon som kanske kan veta hur jag kan ta mig ur detta? Någon som har ett tips om hur man kan vinna sin livsgnista åter?

Vill inte må såhär men sitter liksom fast.


Annica

Hej Annica!

Jag förstår hur du känner dig, har själv varit sjukskriven i 7 år.
Det som är viktigt är att göra något som man själv är stolt över, känna att man klarar av något!
Det kan vara svårt, det finns ju anledning till att man är sjukskriven!
Jag släktforskar bl a med hjälp av internet, det har fått mitt självförtroende att stiga.

Sedan att släkt, vissa "vänner" har svårt att förstå, är nog tyvärr vanligt, jag kan tyvärr inte ge något råd där...förstår inte att det är de människorna som borde känna en bäst som har svårast att förstå, att folk kan tro att någon vill gå hemma isolerad och med dålig inkomst frivilligt!
Det viktigaste är att du lär dig leva med dit handikapp, accepterar att det tyvärr har blivit så här, först då kan man gå vidare, det är svårt, jag gick på gruppterapi med andra skadade, men kan fortfarande inte alltid finna mig i situationen.

Dålig på att ge råd, men som sagt var, det viktigast för mig är att känna att det finns något att göra, sålla lite bland de man umgås med, inte umgås så mycket med dem som får en att må dåligt och att diskutera med människor som man kan ha lite distans till som här på odla eller andra forum, människor som inte ifrågasätter hur man mår eller vad man gör.

Marina

Tack till ditt svar Marina!

Skall försöka kolla runt lite...försöker hitta något att göra men det är svårt. Som jag förklarade till psykologen idag så sa jag att min mor var som en liten gubbe med horn i pannan och eldgaffel som stack mig satt på min axel och varje gång jag försökte något blev det -det klarar inte du, -det är en dum idè osv.
Jag VET verkligen inte hur jag skall bryta detta mönster med att alla "elaka" kommentarer fastnar och de som är positiva misstros.
Tänk om man bara kunde peta hål på denna lilla fula gubbe/gumma som sitter på axeln och säga att JAG KAN. Men jag har ej modet och även om jag skulle våga så tror jag ej mig själv.
Skall kolla lite på böcker imorgon tänkte jag. Någon som kanske kan ge en ett annat perspektiv på allt.
Har du något tips kanske?


Tackkramar Annica

Vet inte om du prövat något läkemedel -Det finns faktiskt biologiskt betingade depressioner också -Då kan man behöva hjälp med kroppens funktioner för att sedan ta itu med det andra problemen -

Att verkligen hitta en hobby som man älskar är väldigt bra för självkänslan -trädgård är en sådan hobby tex
jag önskar dej all lycka
K

Det finns något som kallas energitjuvar, det är de människorna som påverkar en negativt.
Jag tror det bästa är att under en tid försöka minska på tiden man umgås med dem, tills man har klarat att ladda batterien och är stark nog att börja träffa dem igen och då kan man nog umgås på ett trevligare sätt.

Jag petar på din andra axel och säger, du kan, du kan, du kan

Som sagt, svårt att ge direkta råd. Min ena dotter får ganska rejäla depressioner med ojämna mellanrum. Eftersom jag bor 50 mil från henne är det svårt att finnas till hands annat än per telefon och jag vet att hon har en svärmor som kanske liknar din mamma, hon fördömmer allt hon gör och påpekar så ofta hon kan hur misslyckad hon är. När hon mår som sämst undviker hon att träffa svärmorsan och hon har också haft turen att ha ett jobb som hjälpt henne till en psykolog som hjälpt mycket med kognitiv terapi och även medicin.
Perioderna när hon är nere blir kortare och kortare. Även hon har en hobby som hon är jätteduktig på och som hon utövar både när hon mår bra och när hon mår dåligt. Och hon säger själv att när hon pysslar med det känns allt bättre.
Hoppas du också kan hitta någon som kan ge dig just den där rätta hjälpen som passar dig!
Anki

http://www.bokus.com/b/9137127322.html

Att ha energitjuvar i sin närmaste familj är att likna vid psykisk tortyr, när man mår som sämst.
Om inte dom som står en närmast förstår, vem gör då det?

Man måste ingenting när man mår så här, och framförallt kan man inte "rycka upp sig"

Man måste heller inte älska sina energitjuvar, inte ens om det är en mamma.

Svårt att ge konkreta råd, men...

Försök att hitta saker du mår bra av, och försök göra sådant.
Försök komma på vilka i din vänkrets som inte är energitjuvar, och vårda dom relationerna. Lägg så lite energi som det bara är möjligt på dom andra, sådana "vänner" skippar man, men släkten kanske man måste träffa ibland. Gör det om och när du måste, inte annars. Gå därifrån om det känns jobbigt.

Vad gäller rädslan för allergi, så kan jag däremot inte ge något råd.
Läs på i ämne kanske, skaffa dig kunskap.

Till sist, sök upp andra med värk, finns idag t.ex. patientforum på nätet för nästan alla åkommor.
Finns inget som hjälper så bra som att få ösa ur sig till någon som har varit eller är med om samma sak och vet hur det är.

Visst e man löjlig Sitter och snyftar åt era svar då tanken på att man får mer stöd från helt främmande människor än familj/nära/kära är helt ofattbart.
TACK

Jag försöker verkligen ta mig ur denna soppa och har i planerna att FÖRSÖKA utbilda/läsa lite på distans men pengarna och "våga-andan" är ganska låg.
Men som jag håller på nu funkar uppenbarligen inte. Funderar på att följa min personlighet men VET att detta yrke/utbildning ej är så eftertraktat av f-kassa m.m. och som säkert alla vet så är det ju inte bästa pengen i månaden man får. Visst man överlever men lever man
JAG har ALDRIG spenderat pengar på mig själv, bara varit generös och snäll mot alla andra i min omgivning för att bli mer omtyckt och faktiskt veta att jag tänker på dem och inte motsatsen som vissa menar...Jag tänker FÖR mycket på alla andra och detta har nu gjort mig sjuk....Jag måste, måste, måste, måste ta mig ur detta. Jag skall lyckas Men först måste jag börja tro att jag förtjänar att leva, andas att bara vara JAG och inte hur andra vill ha mig.

Åh, era stackare vad jag lägger mycket på er men det känns även skönt att kunna få lite opartiska förslag. Tack!

Denna sida är mer än guld värd för mig nu skall ni veta....


Kram Annica

Hej Annica.
Jag slumpade tillfälligt(fast jag tror inte på slump) in på din tråd och min nyfikenhet var vaknat.
Jag lästa ditt inlägg ett par gånga för att försöka förstå dig så mycket det nu kan vara möjligt.
Jag gick in och såg din profil där du beskriver dina intressen.
Se på vilken som är din huvudintresse. kaktus och hälst de långhåriga.
Se på den riktig. Utåt verkar den svag mjuk pch lätåtkomligt. men under de långa hären känner du hur den sticks.
man kan nästan kalla den en iggelkotte i camuoflagedräkt.
Jag tror att du är likadant på något vis. men du har klippt taggerna bort och "håret" blir mer tunnsliten.
Någonstans inom dig finns taggerna kvar och väntar på dig. Du måste prova finna dem och ta dem på. Så kan du bättre försvara dig inte bara mot andra som pikar dig men även mot dig själv och dina destruktiva tankar.
Jag vet vad det kostar jag har själv varit genom en pärs på några år men har tagit mig ut genom tunneln men det var absolut inte lätt.
Jag valde först bort de människor som var så kloka att det var grymt det var lite av en process. Jag tyckte med ett att det blev om än värre för jag kände mig plötslig ensam. Men det gav mig frid att se på mig själv som person.
De få vänner jag hade tillbaka var riktiga vänner därav en som var virklig god som jag kunna tömma mig inför. Hon gav mig ett spark när det behövdes och en axel att gråta vid när det var tid för det. men framför allt gav hon mig tid.
Jag skall inte här vara varken klok eller besseweisser men jag tror att du skall gi dig tiden till dig själv i första hand.
Du är unik det är vi alla. Se på dig med possitiva ögon ochjag hoppas att det vill gå gott för dig.
Som Kerstin var inne på kan en del av dina problem också vara biologiska. men ett är säkert Kropp och själ hängar samman.
Krya på dig min vän och pyssla om dina kaktusser det kanske också hjälper dig.
Ha en bra dag
Momme

Nu kommer min tuffaste fråga Hur F-N väljer man bort sin familj Bor i en liten stad och min mor tillhör tyvärr ett sådant damsläkte att alla vet allt eller också får de veta....Har så många gånger behövt försvara mig mot förtal från helt främmande människor för de "har hört någonstan att". När man sedan konfronterat så vill man henne bara illa (bokstavligt!) och hela -du önskar mig död fasonen börjar.

Suck suck suck, så som jag grinar nu har jag ej gjort på länge men det lättar en stor tyngd från mitt hjärta.

Tusen -or till er alla.


Annica

Först och främst: det finns hopp, det går att ta sig ur den situation där du befinner dej nu!

Ibland kan man dock behöva hjälp. Det gäller då att hitta bra hjälp. Jag anser att kognitiv terapi är det absolut bästa. I stället för att fokusera på allt som eventuellt en gång har gått snett och varför så tar kognitiv terapi avstamp i nuet och syftar till att hitta strategier för att klara av vardagen och dess motgångar. Men det kan vara svårt att få tag på en kognitiv terapeut. Under tiden kan jag rekommendera två böcker som jag tycker är helt fantastiska:

"Vem är det som bestämmer i ditt liv?" av Åsa Nilsonne
"Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver

Kolla gärna upp annat som dessa två författare har skrivit och ta en titt på Åsa Nilsonnes hemsida!

Du är INTE lat eller löjlig! Men jobbigt nog är du själv den enda som kan göra något åt den där löjliga gubben på axeln. Det är svårt, det är jobbigt men det är värt besväret! Ett tips är att inte kämpa emot, utan låt honom sitta där och tjata. Du behöver ju inte lyssna! Framförallt ska du inte tro ett enda ord av vad han säger för det är bara struntprat! En del av oss människor tar alldeles för allvarligt på tankar och känslor och tror att de är "sanningen". Om du istället bara ser dem som de är - tillfälliga gäster - tankar och känslor som kommer och går, och som du själv kan välja att bjuda in och hålla kvar vid eller be att återkomma så behöver du inte påverkas så mycket av dem.

Håll ut - det finns ljus på andra sidan tunneln!

Kram!

Hej!
Sök hjälp hos en psykiater. En sådan lång depression som du har kan ingen psykolog bota. Det troliga är att du har en brist av någon signalsubstans i hjärnan. Du skulle aldrig gå så länge med insulinbrist så varför gå med signalsubstansbrist. Det finns idag ett antal mediciner som troligen kan hjälpa dig. Många har biverkningar men det går oftast att hitta något som inte ger för mycket. Det är alltför många människor som tar livet av sig i onödan för att de inte får medicinsk hjälp. Jag känner massor med människor som idag kan leva ett bra liv och arbeta sedan de har fått antidepressiva medeciner. Det kan vara svårt att hitta en psykiater men det finns iallafall några privata här i landet. Försök att hitta någon i din omgivning som kan hjälpa dig med att hitta en bra läkare för jag tror inte att du själv har kraft till det. Jag vet att du inte TROR att du är värd någon hjälp och att alla skulle må bättre om du försvann men det är inte sant. Det kommer du att upptäcka när depressionen förvinner.
Att ha en depression är att befinna sig i helvetet.
Försök att hålla ut det finns hjälp att få!
MVH
Jan Lindgren

Uj, uj, uj nu skall jag skaffa en massa böcker att plöja.
Ni skall få höra en löjlig tanke jag har....jag VET vart min efterlängtade,energihöjare, lyckobringare, sorgdödare och You-go-girl växt finns....I min mammas kvarter. En ENORM Mammillaria bocasana som bara står och ropar på mig men jag kan ej med att fråga damen igen då det var ett exemplar på 30 år som de fått utav vänner som var borta nu....
Jag blir galen att jag BARA VILL HA DEN! Att en växt kan höje en så Är jag ute och går så går jag extra förbi det huset för att få en skymt av denna vackra växt....en KAKTUS

Skäms så för att tycka detta om denna växt men vill så gärna fråga igen. Vågar dock ej för jag vill ej såra dem på något vis.


Annica

Hej ige Annica.
Ja det var en tuff fråga men en naturlig sådan i din situation. Att välja bort sin familj är väl den sissta utväg man tar till.
I ett tidigare svar talas det om att bara besöke familjen när det är ett måste och att gå när det känns jobbigt.
Jag skulle nog i första hand se på dem alternativen.
När och om du måste konfrontera din släkt skall du så klart göra det. jag ville då bara uträtta detta ärinde och bede om ett svar och kan jag inte få det så vända mig och gå bort. Det är den tanka som du skall ha inför mötet.
Det är ett sätt att plocka fram taggerna du har i dig och visa dem.
När den vanliga tiraden som du omtaler kommer skall du inte besvara den men gå därifrån. Ett sätt att visa att du inte vill diskutera just detta ämnet.
Många mödrar/fädrar har använt detta som vapen därför de känner sig maktlöse. man har inte längre kontrollen och så gripar man till vad som helst för att få tillbaka den. Kun en kan gi dem det och det är "offret" för denna taktik.
Så småningom börjar man själv att få kontroll över sitt liv och jag kan säga det är det är den härligsta känslan som finns.
Med det kommer också självrespekten tillbaka.
Hoppas att det kan bli något gott och konstruktivt ut av alltsammans.
Ha en förtsat bra dag
Momme

Jag hoppas att du inser, hur modig du är, när du vågar skriva hur du mår och vilket stort steg det är !
Det finns säkert flera här på odla, medlemar och gäster, som nu inser att de inte är själva och får tröst, med hjälp av din tråd!

Marina

Man ska inte välja bort sin familj -man ska välja sig själv först ett tag bara
Det innebär inte att vara ovänlig -bara att sätta upp en gräns för vad man orkar med just då ..
Ett steg i taget

Tack Marina!

Måste faktiskt erkänna att jag tjuter som en stucken gris....Har burkat upp dessa känslor för alla, ink min psykolog skäms för att visa min svaga sida men nu är den här i alla fall.

Nu skall jag trösta mig med att käka popcorn och se favoritfilm tror jag, bara försöka varva ner då jag är i upplösningstillstånd. Det alla har skrivit här är mer än den hjälpa jag fått av min psykolog(sedan ett par månader tillbaka).
Imorgon är en ny dag och då minsann! (Hoppas jag.)Kan tyvärr inte sova så mycket längre då jag har så svårt att slappna av och varva ner och vaknar av minsta knäpp eller om en fluga skulle fisa


MILJONER kramar till er alla. Jag är väldigt glad att ni finns.

Kram Annica

Lätt för mej att säga, men alla her väl några negativa minnen, man väljer lite själv, vad man vill minnas. Har du skrivit dagbok? Gör det, för om man har bearbetat det tråkiga, kan det vara lättare att lämna det bakom sej. Psykologen borde väl ha hjälpt dej en bit på vägen.

Hej vännen
Jag har precis som dig en mamma som mer än gärna ger kritik om allting, detta antagligen för att hon har dålig självkänsla själv och vill hävda sig gentemot andra på detta viset. För att göra en historia kort så vaknade jag upp en dag i mitt liv och bestämde mig för att nu fick det vara nog. Jag började gå på acoa möten eftersom mina föräldrar var och är alkoliserade. Där fick jag verktyg för att kunna gå vidare med mitt liv samt förståelse över varför allt var som det var. Jag fick träffa andra människor som upplevt samma saker som jag hade gjort, jag var plötsligt inte ensam om det som jag hade trott i hela mitt liv. Jag fick stöd och någon som lyssnade och förstod mig samtidigt som de hindrade mig från att ta på mig "offertofflorna". Jag vet inte hur din barndom har varit men en sak lärde jag mig på acoa, och det var att hela konceptet gick ut på att föräldern inte hade varit en förälder utan valt bort sitt barn till förmån för alkohol, sex, mat, fanatisk tro, droger osv.
Jag kan på din berättelse ana att du inte har haft någon riktig mamma av någon anledning. Hon i sin tur har säkert heller aldrig haft en riktig mamma eftersom sådant ofta ärvs vidare. Hur skulle hon kunna ge dig det du behövde om hon inte hade fått det själv av sin mamma. För mig så vaknade jag till när min pappa dog. Jag föll totalt i botten och blev sjukskriven, detta resulterade i att jag började fundera och tänka mycket på min barndom. Jag som hela livet hade trott att det var mig det var fel på insåg plötsligt att det kanske berodde på något jag varit med om i min barndom. Detta långa arbete med mig själv har resulterat i att jag nu har börjat skolan och tänker sluta jobba inom vården eftersom jag inte längre klarar av att stanna kvar inom detta arbete. Det har även gett insikter om varför jag hela mitt liv har sökt mig till fel vänner och framförallt fel sorters killar.
Jag har även fått ett annat synsätt på saker och ting.
Essensen med denna historien är iallafall att allt som känns mörkt just nu, kanske senare visar sig vara det bästa som någonsin har hänt i livet. Så blev det iallafall för mig. Det finns en mening med allt som sker kan jag se idag, vilket jag absolut inte såg förut.
Du är värdefull och en alldeles unik människa. Det finns bara en av dig på denna jord.
En gång i tiden så fick jag en jättefin dikt av en vän och den ska även du få av mig.

Tro på dig själv

Varför är det så svårt att tro att man är bra.
att känna att just jag är den jag helst vill va.

Nån annans kvaliteér är sånt man bara vet.
Men uppskattning från andra tas emot med tveksamhet.

Tänk om vi bara kunde byta plats ett litet tag
och genom andra ögon se oss själva för en dag.

Då skulle du få veta det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt att det finns någon som du.

Många kramar från mig till dig

Ärligt talat så tror jag psykologen jag fått är precis nyutskolad....så fort klockan slår avslut så avbryter hon mig och säger att nu får vi sluta och berätta resten nästa gång. SOM OM JAG KOMMER IHÅG DETTA från gång till gång.

Hon ser nästan ut som arton och tittar/stirrar mig i ögonen hela tiden. Man blir ju paranoid om inget annat.

Ja, ja tjejer och killar nu får jag sluta för idag...Riktigt härlig huvudvärk på g. Måste "släppa" allt lite.

Tack för ni skrivit till mig och stått ut med mig.


Kram A

Annica, jag vet också hur det känns. Att du har öppnat upp dig för oss, det är din STARKA sida! Det krävs både mod och lite j*ar-anamma för att visa hur dåligt man mår. Det du nu har gjort är ett stort steg på bättringsvägen! Och minns dessa kloka ord som någon kom någon gång: Det är alltid mörkast före gryningen.
till dig som är så modig!

Hej!
Om man har en riktig depression väljer man inte längre vad man vill minnas. Det finns inget sunt förnuft och tankeförmågan är usel. Dessutom saknar man allt normalt omdöme. Du verkar tack och lov inte hamnat så djupt än Annica eftersom du fortfarande kan dekorera hemma. Försök att släppa alla plikter och krav ett tag. Det är vanligt att ju sämre man mår desto mer åtar man sig och desto mer försöker man göra. Många börjar motionera flera gånger i veckan för får man bara bättre kondition så blir allt bättre. Det är naturligtvis inte så utan fler krav från omgivningen och från en själv förvärrar situationen. Det är väldigt lätt att sitta här långt borta och ge goda råd men jag tror tyvärr inte att det hjälper i det långa loppet. Tycker du att din psykolog inte är bra efter att ha testat en längre tid så försök att byta.
MVH
Jan Lindgren

Är inne på Kerstins linje och du kanske behöver hjälp både av mediciner och fortsätta gå på samtal samt att inte välja bort familjen MEN att gränssätta dem. Du är ung, medicinerar, har värk, upplever att stöd inte finns hos nära och kära. Inte undra på att självkänslan är låg.

Du kanske borde byta psykolog till någon som du upplever förtroende för. Själv gick jag hos en psykoterapeut som såhär i efterhand har lämnat ett hål inom mig då han var så himla stadig.

Sedan, när du upplever att ditt sinne och kropp hänger med, ska du inte stå emot dina inre önskningar om att skaffa dig en utbildning som du vill ha. Förvisso kanske du inte får den betald men det är det många som inte får och du får nog leva hund som så många andra men du skaffar dig något som ingen kan ta ifrån dig. Jag är väldigt rik....på skulder. Men jag har skaffat mig en utbildning som gett mig bra mycket mer än innan, både arbetsmässigt och faktiskt lönemässigt.

Tyvärr är en bra självkänsla något som tar tid att bygga upp. Ett bra självförtroende inom vissa områden skulle kunna vara nåt att börja med. Alla har vi något område som vi är duktiga på och det är där man ska börja och stärka sig själv. Finns INGEN som är totalt kass på allt! Själv är min självkänsla ganska låg gällande relationer men självförtroendet är desto högre i mitt arbete, speciellt när det gäller saker som många av mina kollegor tycker är svåra och besvärliga. Försöka att hitta dina områden och unna dig att skryta med dig själv.

Är inne på samma tankar som tidigare nämnts - att söka dig till människor och miljöer där du själv skulle kunna ha potential att växa och må bättre. Inte sällan är det miljöer där du får chans att vidareutveckla hobbies och intressen. "Det man tycker om är man oftast bra på", finns det ett talesätt som säger.

Känner igen mig i din situation, och inser idag att ett fungerande socialt nätverk är väldigt viktigt för att man ska kunna må bättre.
Det tar tid att jobba upp självförtroendet, men med ett socialt nätverk som stöttar dig, tror på dig och ger dig utmaningar på din nivå så kan det faktiskt vända i livet hur otroligt det än låter just nu.

Jag hade turen att finna en församling i Svenska Kyrkan för två år sedan som gett mig vänner och socialt nätverk samt ett högre och högre tuggmotstånd i fråga om utmaningar och förtroendeuppdrag. Det har varit väldigt välgörande för mitt självförtroende, samtidigt som det förstås varit otroligt läskigt att gå emot sitt inre automatiska "nej" när man tillfrågas göra något nytt och okänt. Men där kan kognitiv beteendeterapi vara till stor hjälp - att lära sig tänka andra tankar än de sedvanliga negativa tankarna.

Nej, välja är svårt då, hjärnans försvar är att glömma - och då ryker även trevliga saker.

Har inget vettigt att tillföra men skickar dig ändå en tanke

ingrid

blev något fel när jag skulle skicka detta

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och komma upp igen.

Att vara stark
är att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark
är att kunna se ljus i mörkret och
att alltid kämpa för att nå dit.


Jag tycker du är stark Annica som kämpar för att finna lösningar som kan hjälpa dig. ( Bl.a. genom att skriva hur du känner o be om råd). Mvh zissi

Väldigt mkt klokt och uppmuntrande har sagts på denna tråden. Har egentligen inte så mkt att tillägga. Möjligen att det bara är du själv som kan skapa förutsättningarna för ett bra liv. Ta fasta på det som är positivt. Välj bort, åtminstone just nu, de och det som trycker ner dig. Var inte rädd för din depression. "Hissen kan aldrig gå längre längre än ner i källaren". Försök att ta fasta på det du känner att du gör bra. Försök att hitta det som gör att du känner dig lite nöjd med dig själv. Det finns massor med människor där ute som har det som du. Du är inte ensam. I grunden är du stark. Du kommer att reda ut detta.
Sköt om dig
Anders

Jag tror att du Annica behöver byta psykolog, man ska känna förtroende för den som ska hjälpa en, annars fungerar det inte. Du har all rätt att kräva en annan med motivationen att du inte trivs med den du har.
Har en preson nära mig som har liknande problematik som du, dessutom panikångest och social fobi, sjukskriven sedan två år.
Du är värdefull och du kan massor!

Det lite illavarslande är att psykologen är så ung. Annars är det svårt som patient att utvärdera den hjälp man får. Vi är lite så skapta att vi gärna hamnar i läget att hjälpen är otillräcklig. Att vi gillar eller ogillar psykologen har tyvärr lite koppling till behandlingsresultatet. Naturligtvis ska du dock ta upp detta med henne!

JAg vet också hur det känns.
Kram på dej, vi tänker på dej

Hej på er alla!

En ny dag vankas och det ni alla har sagt har hjälp mig mycket. det blev kanske inte så mycket sömn som jag hade hoppats på men sömn blev det ju lite i alla fall.

Det har skrivits mycket och jag har ej svarat på er alla men jag skriver lite kortfattat så kanske jag svarar någon.
Min kära pappa gick bort för snart 11 år sedan och detta tog mig mycket hårt (Var ju pappas lilla tös), detta var inget jag tänkte på då men min kropp har ungefär gjort som den gör på djur när de sörjer, den har stängt av mer och mer. Detta tog hårt på min och min mammas förhållande och jag flydde i från våran stad och började skola i en annan stad. det är först nu efter snart 11 år som detta kommit ikapp mig. När det hände behandlade mina vänner och klasskompisar mig som spetälsk och vågade inte prata med mig utan jag fick ständigt gå och vara själv.
För att få min mammas uppskattning, beröm och positivt gjorde jag ALLT jag kunde. Jag gav till 200% men fick bara höra -att du inte gjorde så el. nämen det tror jag inte du kan. Medan min syster fick så mycket kämpaglöd och hjälp som bara behövdes.(har en äldre syster). Handlade det någon gång om pengar kunde hon nästan låna obegränsat medan jag helst skulle kyssa marken min mamma gick på. Kändes/känns verkligen som jag ej betyder lika mycket som min syster då jag e för lik min pappa och att jag ej har jobb, ordentlig hel familj (barn,bil,hus,hund osv.)
Jag är opererad för några år sedan och kommer aldrig kunna få några barn men det är jag ganska okej med (visst klockan tickar men). Ett barn skall inte behöva leva det liv jag har det förtjänar INGEN. Jag har sedan jag var mycket liten velat ha hund då jag funkar bättre med djur....men det sket sig också för ett par år sedan då jag fick veta att jag är allergisk mot hundar. Jag pratar/bråkar ständigt med olika läkare, mig själv, familj, nära och kära olika instanser för att få någon slags hjälp men det jag brukar få till svar är -gå hem ta några alvedon eller också -det får din sambo betala...
Ja ja allihopa många mer problem finns det men idag är det en ny dag och jag skall kämpa på nytt... Ni alla här har gett mig lite mer "ork" att höra alla JÄKLA dåliga bemötande och korkade förslag men idag så skall detta inte få slå ner mig(ja inte så mycket i alla fall).

Det ni gjorde för mig igår betyder mycket, mycket mer än ni kan ana.

Många och från mig till er.

Annica

Man brukar ju säga....ny dag nya tag.
Jag hoppas den här dagen skall medföra en liten ljusglimt för dig och styrkan att jobba vidare med dina problem.

Sköt om dig

Har du testat om du tål pudel eller nakenhund eller så?

Jag hade en Vet-bäst person hemma som jobbade med allergi och astma och enl. henne så är ej det bra med fuktig luft, mattor, gardiner, sängkläder. ja massor och sedan skall man inte utsätta sig för dessa risker. Hm, hon snacka bara goja tyckte jag då hon ansåg att ALLA djur är skadliga för mig. Ink. min katt som jag ej är allergisk mot. Fast ett rakt svar kunde man aldrig få. Pratade imot henne och tyckte att det finns faktsikt djur man kan tåla och enl. henne var detta bara fantasier. Det spelade enl. henne ingen roll om de hade päls eller ej...
Hm Snacka om att hornen växte i pannan på mig då.

Nä, nu får jag sluta för stunden, skall ta mitt mod och ordna lite saker. Tittar in en sväng senare.

Kram på er alla



Nattens prinsessa

Låter som om du har haft otur med dina kontaktet och hjälppersoner, de låter inte riktigt smarta...
vacker blomma!

Det är väldigt individuellt hur man reagerar på olika saker om man har astma.
En del mår bra av fuktig luft eftersom det lindrar luftrören medans andra blir tungandade.
När det gäller djurallergi så reagerar en del på pälsen medan andra reagerar på det äggviteämne som finns i hunden/kattens saliv. Är det som i det senare fallet så spelar det ingen roll om det är en pudel eller en nakenkatt. Jag har astma men tål alla sorters djur.



Såg att du skrev i ett tidigare inlägg om din värk.
Kan den här sidan vara något? http://www.varkstaden.se/ (det finns en hel del boktips på sidan...)
Här står det mer om Gunilla Brattgerg som startade upp Värkstaden.

Hej Annica!
Sent om sider får jag tummen ur att skriva till dej. Läste ditt inlägg redan igår men visste faktiskt inte vad jag skulle skriva just då när du mådde som sämst och alla andra redan skrivit så mycket klokt. Dumt och lite fegt, jag vet. Förlåt. Men det viktigaste är ju ändå att du verkar må lite bättre idag!!

Jag kan ju inte riktigt förstå din situation men vill ändå säga att jag också funderar i samma banor som bl a Kerstin z5-6. Kanske du skulle prova någon medicin om du inte redan slagit det ur hågen. Bara som lite hjälp på traven för det finns ju inget som säger att du inte kan få annan hjälp parallellt med medicineringen.

Och sedan det här med psykologen.
Själv fick jag en ganska jobbig diagnos för några år sedan och deppade ihop ganska rejält. Det behövde aldrig gå så långt som att jag utvecklade en regelrätt depression eftersom min lyhörde doktor fångade upp mej i tid, som tur var.
Nåväl, jag skickades till en, vad dom kallade samtalsterapeut (vilket tydligen inte skulle vara detsamma som psykolog....???..hm, ja inte vet jag). Efter Första gången undrade jag vad i jösse namn jag hade där att göra men fortsatte ändå att gå dit några gånger till. Det var precis som du beskriver. En jäkla massa frågor om vad man själv uppfattar som helt oväsäntligt just då. Man vill ju liksom inte bara snacka en massa själv, man vill ju ha hjälp. NU!
Inte förrän efteråt när jag började må lite bättre igen (som jag i den stunden trodde att det skulle jag gjort ändå även om jag inte gått till den där terapeuten) förstod jag hur bra det ändå varit.
Just när man mår så dåligt märker man inte att man faktiskt ger sitt undermedvetna en omgång. Att man faktiskt bearbetar sin situation bara genom att få babbla.

Det jag egentligen vill ha sagt är alltså att du inte ska ge upp din psykologkontakt! För förutom att du förhoppningsvis kan ta till dej det så är det också något du kan ha gott av i framtiden. Man lär på något underligt sätt lära känna sej själv mycket bättre och man blir en riktig jäkel på att själv märka om/när det börjar barka åt skogen igen och då vet man bättre hur man ska göra för att "mota Olle i grind" och vända tankarna åt rätt håll igen. För det är ju faktiskt inte riktigt säkert att du kunnat bearbetat "färdigt" allt på en gång och då har du redan hunnit ladda moteldskanonerna och därmed ett försprång.

Många styrkekramar från Cacki

Tycker du ska byta psykolog, själv har jag haft både tur och otur. Hade en kanonbra äldre psykolog (man känner direkt om det stämmer eller inte) tyvärr slutade han och jag fick en ny "grön" kille, gick dit och han sänkte mig totalt. Men jag gav det en chans till gick dit igen, inget bra jag reste mig och gick efter halva tiden han sänkte mig återigen. Så då ringde jag och sa att jag vill ha en ny, detta funkar inte vilket ju är väldigt viktigt när man har med depressioner att göra, det måste stämma. Jag fick en ny och han är jättebra även det kände jag direkt efter första försöket. Så var inte rädd att säga till om det inte funkar, då blir du ju bara värre och det är ju inte det som är meningen psykologen ska ju hjälpa inte skälpa.

....OJ, missade visst det här med din orutinerade och personkemikrockande psykolog. Klart att du ska säga till om att du vill byta!

Byt psykolog!

Man ska känna sig trygg med sin psykolog och tycka att det hjälper nåt. Nu verkar det som om du bara får fler frågor i ditt huvud istället för att få konkret hjälp. Som nån skrev här tidigare så ska du försöka få tag på en kognitiv terapeut. Då kan du få hjälp att hitta verktyg för hur ska börja tänka positivt på det som händer i ditt liv.

Det finns massor av böcker kring området, hur man själv väljer hur man ska uppfatta saker som händer runt en. Många av dem är bra och kan ge en viss hjälp men har man varit nere i destruktiva tankar ett tag så behöver man också personlig hjälp av någon som påminner en när det behövs och uppmuntrar en. Sen behöver det iofs inte vara en psykolog eller terapeut, det kan också vara en "vanlig" person, men de kan tyvärr vara svåra att hitta. Jag hade en suverän mentor för några år sen, det underbart stöd när jag gick arbetslös och misströstade över mina egna förmågor. han kudne då lyfta fram allt som var bra i ett perspektiv som jag själv inte kunde. Tyvärr fick han cancer och försvann alltför fort. Hade verkligen behövt honom under det senaste året...

Det som fungerat bäst på mig mot depression är motion. Det stöds av denna studie av studier
http://dspace.mah.se:8080/bitstream/2043/1413/1/motion.pdf

Annica J, jag läste ditt andra inlägg först, och skrev en kommentar där . Jag vill bara säga att jag förstår nästan precis vad du går igenom, och att du absolut inte är ensam! Som sagt har jag drabbats av utmattningssyndrom, som har lett till både depressioner och viss social fobi.

Efter en del tuffa val har det dock börjat ge med sej och livsandarna har börjat sträcka lite på sej igen . Vet inte om jag vill lämna ut alltihop här, men kan säga att jag var tvungen att bryta med delar av familjen och bekantskapskretsen för att de vägrade acceptera gränser. Valde också en annan väg i livet som inte alls var planerad. Det har varit väldigt svårt men idag förstår jag att jag gjorde rätt. Visserligen är jag en helt främmande människa, men du får gärna pm:a om du behöver prata .

Det behöver ju inte vara att psykologen är dålig. Ni har helt enkelt inte rätt kemi för att ta er TILLSAMMANS på djupare hav. Hon kanske är jättebra med andra men inte just ni tillsammans. Kanske det är en psykoterapeut du ska ha eller någon annan typ av samtalskontakt?

Viktigt är att själv också ta reda på vad det är man vill att andra ska tala om för en. Vad är det för hjälp man vill ha? Är det så att man befinner sig i fasen där man bara behöver bli lyssnad på eller befinner man sig i fasen där det är dags att gå vidare? Egentligen kvittar det ju vad någon säger om du inte befinner dig i rätt fas (det som "sägs fel" lyssnar man på och det som "sägs rätt" och kan vara sunt, orkar man inte lyssna på eller hör inte). Mycket som sägs, speciellt om det är sådant du inte är emottaglig för, kan ju verkligen bli tufft att få höra OCH att försöka arbeta sig fram till.

Jag har lite svårt att "klappa på handen" då jag personligen vet att det inte alla gånger är ett dugg hjälpande och även upplevt det i arbete som mer destruktivt (dock säkert i all välmening) för den drabbade. Finns lika många tips på ändring av destruktiva tankar som det finns människor. Du har fått en massa bra tips och jag hoppas verkligen att de gett dig en ledstjärna på väg och inte bara ett tröstens ord (som säkert kan vara bra men som ibland kan "konservera" dåligt mående och försvåra den inre drivkraft som kan leda framåt på ett sunt sätt).

Hej Annica, jag har följt tråden från början men det är svårt att säga något direkt.
Har själv drabbats av utmattningsdepression och varit sjukskriven ett tag.
Vet också att det inte är så lätt som man kan tro, en läkare sa till mig att jag skulle göra det jag tyckte var roligt men inget blir ju roligt längre då man mår som sämst, dessutom är man ju så fruktansvärt trött att man inte orkar göra något heller. Jag har ändå tvingat mig ut att promenera varje dag och det tror jag varit bra för mig.
Har också börjat brodera lite och lösa korsord och så för att få hjärnan tänka på annat än jobbiga saker, är det sommar är det nog lättare då man får vara ute och greja med blommor och blad men nu blir det ju snart dags att börja frösätta
PM:a mig gärna så kan vi "språkas" vidare om alltikring.
Kram på dig

OJ VILKEN VACKER BILD!!!

Hur mår du idag?

Hej!


Jotack, sådär. Grubblar mycket. Försöker hela tiden ha i händerna att göra så man inte tänker. Känns som jag har tre miljoner järn i elden men får ingenting gjort.
Skriver kanske inte så mycket idag då jag grunnar mycket och skrivandet verkar bara bli liksom om du förstår vad jag menar... Idag är nog egentligen en dag att krypa in långt under sängen och bara smälta bort och försvinna... men det blir ju sådana dagar också...Skall sätta något skoj i händerna sedan och bara vara jag tror jag.

Tack för din fråga och omtanke. Det värmer i hjärtat att se att det finns någon/några som faktiskt bryr sig.(Trots ni ej känner mig)

Kram: Annica

Hej Annica!
Hoppas att du har en bra dag.