Vet inte om rubriken blev rätt,men jag undrar mycket över om dagens småbarns mammor kan vara hemma idag;ifall de vill det eller är de tvungna att yrkesarbeta när barnet bli ett år?

Själv tänker jag idag att jag hade mer än gärna varit hemma med barnen i alla fall tills de gick i 3an.

Så undrar jag om mammor av idag vill vara hemma med barnen?

Rent ekonomiskt är det praktiskt taget omöjligt. Man har ju sina föräldradagar som man visserligen kan snåla med så de räcker längre, men man måste ha ersättning 5 dagar i veckan efter barnet fyllt ett år om jag minns rätt, för att behålla sin sjukpenninggrundande inkomst.
Däremot har man rätt att gå ner i arbetstid med 25% tills barnet fyllt 8 år.
Men visst, klarar man sig på en lön så kan man väl. Nackdelen är att du då inte har nån SGI eftersom du inte har nån inkomst, å då kan det strula ihop sig rejält sen om du blir arbetslös eller sjukskriven.

Du menar väl om någon av FÖRÄLDRARNA vill vara hemma med barnen?

Jag kan inget om försäkringskassans regler eller föräldraförsäkring.. MEN, jag märker på mitt jobb att fler och fler delar på föräldraledigheten. Män och kvinnor är hemma med sina barn så länge som man kan och har råd. Och jag är glad att man mer och mer faktiskt kallar det just föräldraledig och inte mammaledig.

Ett ex till mig är förresten hemmaman. Barnen är i åldern 4-9, mamman drar in stålarna och han är hemma. Bra om man själv kan få bestämma sånt, men det är ju inte lätt att få ihop det ekonomiskt.

Hej förresten Solis! Det var verkligen inte igår!

Jag ska vara hemma tills Lilleman är 1 år och 9 månader ungefär, sen ska pappa vara hemma med honom i några månader till. Sedan ska jag arbeta 50% så jag kommer inte var borta så mycket. Lillan fick vara hemma tills hon var 3,5 år.

Jag är nog alldeles för gammaldags för jag tycker att mamman i första hand borde få vara hemma med barnen;åtminstone under de första året (om hon vill det själv så klart).
Idag finns det helt klart män som är mycket duktiga som pappor och tar mycket bra hand om hemmet och matlagning med.

Hade jag fått välja så hade jag velat alltid stanna hemma,men det är först nu som jag fått det;sedan 10 år tillbaka och nu kommer ju barnbarnen .


Hej på dig cic

Jag har alltid vetat att jag skulle vara hemma med
mina barn. Troligtvis för att jag själv var bortlämnad
till olika familjer fram till jag var två år. Min mamma var
ensamstående och studerade och kunde inte bo med mig.
Jag är barnskötare så jag löste det genom att ta
anställning som kommunal dagbarnvårdare, annars hade
det varit ekonomiskt omöjligt.
Det var jag sen i 12 år till min son skulle börja i 3:an.
Då tyckte min familj att det räckte.
Jag och min familj är jätteglada över den tiden.
Vi slapp många vardagskonflikter som det är att
vara småbarnsförälder idag. Jag är också så glad att
jag själv kunde vara med och följa deras utveckling
under förskoletiden. Men det är vad jag ville, jag förstår
också att många inte vill pga press från jobbet eller att man
inte känner tillfredsställelse i det.Torvan

Så glad jag blir av att se att det fortfarande finns mammor som vill vara hemma och som kan det!
Jag undrar om det någonsin har gjorts en stor undersökning om detta med att få vara hemma med sina barn och få den tiden räknat som grunden till pension? Att se efter barn,sköta hushållet etc.. är ju ett heltidsjobb,dygnet runt.

Jo men visst räknas barnaåren in i pensionen? Jag har bestämt för mig att det stod något om det när man la om pensionssystemet för ett antal år sen. Barn och studier fick man tillgodoräkna sig. Eller minns jag helt bort i tok?

Klart man kan vara hemma.

Men det är nog beroende på att man kan fixa billigt boende. Det mesta andra har ju blivit billigare de senaste 30 åren (mat och kläder exempelvis), boendekostnaderna har skjutit i höjden rejält dock. Och delvis har boendekostnaderna skenat eftersom "vi alla" (som grupp räknat) jobbar så mycket och tjänar så mycket pengar...(i stora delar av landet betalar man ju mer för tomten än för huset, ofattligt nog)

Angående pension så är det enda rimliga att alla får lika mycket i statlig pension, oavsett tidigare inkomst, men, det är nog inte rätt att diskutera det vidare i denna tråd:)

Jag är hemmamamma och ahr varit det i 8 år snart . tänker fortsätta med det i ett par år till.
Visst får man avstå mycket men det tycker jag att det är värt.( Biligare boende , inga dyra semestrar mm . )
Jag har möjlighet att var med mycket även i skolan ibland.

Visst skulle fler kunna vara hemma mer med sina barn ( mamma eller pappa ) om man drog ner på sina krav
på status och prylar.
(därmed menar jag inte att alla har den möjligheten jag vet för jag kommer från en familj med ensamstående mamma som fick jobba jämt för att vi skulle kunna bo och leva .
Men det är säkert många därute som istället för att åka hit och dit köpa köpa köpa skulle dra ner på det och faktiskt tillbringa mer tid MED barnen istället .
Och visst kan man ha lika kul i pulkabacken hemma som i alperna eller badhuset istället för kualalumpur ....
barn har sällan krav det är Vi som ger dom kraven ,

tror jag

Jo, iaf föräldraledigheten och den eventuella tjänstledigheten på 25%. Men jag tror att det krävs att du är tjänstledig från jobb för att det ska va pensionsgrundande. Och jag tvivlar på att nån arbetsgivare godkänner 100% tjänstledighet i 8 år tyvärr...

Vad trevligt att höra att det faktiskt finns mammor som väljer att vara hemma med barnen och som är stolta över det!

Men jag är nyfiken... Hur har ni hemmamammor blivit bemötta? Reagerar folk över att ni är hemma? Vad säger de?

Nuförtiden så verkar det ju nästan vara så att mammor ska jobba även fast de kanske inte "behöver". Har en del småbarnsmammor i vänkretsen som nästan ser ned på dem som är hemma. De fattar inte varför man väljer bort jobbet

Vad säger ni hemmamammor, är det oförståelse eller kanske avundsjuka?

När jag var hemma länge med dottern var det blandade reaktioner. Det fanns en hel del människor som var positiva till det och öppet uttryckte hur bra de trodde att det var för dottern. De som var av motsatta åsikten sa aldrig nånting öppet men man kunde läsa ansiktsuttrycket som en öppen bok när de fick höra att jag inte jobbade. En del tyckte att jag var en mycket suspekt person som inte yrkesarbetade, särskilt eftersom vi inte fick några fler barn (just då) Jag hade ju svårt att bli med barn andra gången och därför blev det en längre period än jag trott som jag gick hemma med bara ett, ganska stort barn. Folk trodde antagligen att jag var lat som inte jobbade. Men vad andra tycker ska man fullständigt skita i, man ska göra det som är bäst för en själv. Jag bestämde mig för att jag inte tänkte gå och ångra mig när jag blev gammal över att jag inte tagit vara på småbarnsåren.

Var o en blir väl salig på sin tro. Jag blev helprillig efter att ha varit hemma med mina två. Skulle städa och hålla rent så det var ingen hejd på det. Jag märkte det själv, tackolov.
Så det blev studier/jobb och jag blev en mycket bättre mamma. Umgicks på riktigt när jag var med barnen, njöt av dom. Inget hysteriskt städande eller bullbakande. Intygas av numera vuxna barn.

Jag var ju inte helt en hemmamamma eftersom
jag arbetade samtidigt.
Många av mina kollegor skämdes över att säga
vad dom jobbade som. Jag blev tvärtom, berättade
stolt om det när jag träffade nya människor.
Det gällde ju att häva sig bland alla "intressanta"
människor med spännande yrken.
Det var stor skillnad på hur jag bemöttes på tex en fest.
Männen blev jätteintresserade och tyckte jag gjorde ett
bra val. Kvinnorna var helt ointresserade.
Jag tror att männen gärna ville ha en kvinna som är
hemma med allt vad det innebär av markservice etc.
Kvinnorna tror jag kände sig hotade av det.
Jag vet att många vänner hade velat vara hemma
mer men att det inte fungerade för dom.
Det är inte heller lätt idag att vara mamma:
Du ska göra karriär och "förverkliga dig själv".
Du matas med information hur du ska vara en bra mamma.
Du ska dessutom vara en fantastisk älskarinna.
Du ska oftast vara den som har full koll på hemmet.

Tack o lov att jag har gjort mitt torvan

Det är väl mycket individuellt hur man vill göra. Våra söner är numera vuxna gudskelov!!! Tycker att trycket på föräldrar har ökat . Överallt finns det åsikter om hur de ska vara eller inte vara.

Antar att det även nu finns möjlighet för föräldrar att dra ner på sin arbetstid precis som jag gjorde men nu är det ju mycket hårdare konkurrens om jobben. Många arbetsgivare ser dig som en svikare om du skaffar barn , är föräldraledig , vårdar sjukt barn mm. Min man var pappaledig 6 mån med vardera barn och fick inga vettiga arbetsuppgifter när han kom tillbaka till jobbet. " Du är ju bara hemma med barn hela tiden"!!!!!!!!!!!!!!!

Tillhör nog dem som tycker att barn mår bra av att vara med andra barn och andra vuxna också . Som jag ser det är det väl bra att tidigt få intryck av andra , lära sig umgås med andra barn osv. Därmed inte sagt att barnen ska vara mer tid med andra än med sina föräldrar. Det är ju lätt att säga men hur ska den ekvationen gå ihop t ex för ensamstående föräldrar? Eller förälder som skaffat sig dyr utbildning med dyra studieskulder? Och i dag måste man ju ha i regel lång utbildning för i stort sett alla jobb.

Vill också slänga in en kommentar angående att det är mest naturligt att mamman är hemma när barnen är små p g a amning. Det finns faktiskt de som av olika orsaker inte kan amma . Även flaskbarn överlever och kan bli väl så friska som de som ammas .Det finns ju heller inget som hindrar att en pappa flaskmatar sitt barn med urpumpad bröstmjölk .

Barn är båda föräldrarnas ansvar!!!

Det här är en jättespännande diskussion. Det är i högsta grad politik, sossepolitik. Jag som växte upp för länge sen när man importerade arbetskraft från södra Europa minns när dåvarande finansminister Gunnar Sträng var på tv och pratade sig varm för "arbetskraftsreserven". Det var hemmafruarna han menade. Dom fanns ju redan här och hade redan bostad. Det var tidigt 60-tal, bostadsbrist och miljonprogrammet hade påbörjats. Fick man ut kvinnorna i arbetslivet kunde ett annat viktig sosse-projekt uppfyllas: Paret Myrdals önskan om offentlig barnuppfostran på daghem. De tidigare fyra skatteskalorna togs bort - idag finns en (1).
Man kan tycka vad man vill om detta men så var den krassa bakgrunden till hemmafruns död. "Självförverkligande" - Bah! De flesta kvinnorna fortsatte att utföra hemmajobbet utöver det avlönade.
Idag vet vi vad det har resulterat i.

Jag har varit hemmamamma med alla våra fyra barn ... födda på 60-70-0ch 80-talet.
Ett beslut som togs gemensamt med maken och som varken jag el han någonsin ångrat.

Men... jag har aldrig varit uppasserska åt maken... det hade han inte gillat.
Vi har levt efter filosofin att vi ju är två som bygger familj och då ska vi vara två som tar ansvar och hand om den.


Kommentarer jag fått har väl varit uteslutande positiva ... samt att många avundats barnen som fått ha mamma hemma.

Numera vet jag att det är få förunnat att leva som vi gjort ... har ju barnbarn med heltidsarbetande/studerande föräldrar.

Hade jag varit tvungen att lämna mina barn på dagis hade jag aldrig skaffat några....det har aldrig funnits som alternativ...Jag fick mina barn tätt och hade föräldrapenning i stort sett hela tiden förutom nån kort period innan nästa barn kom...farmor ryckte in då och så var maken arbetslös med farmor som backup i några månader medan jag jobbade mellan barnen..Jag var 19 år och fullt kapabel att lösa de problem som uppstod...man fick rätta mun efter matsäcken men ingen har behövt vare sig frysa eller gå hungrig...däremot fick de otroligt mycket tid med människor som älskar dem...mor och farföräldrar, mostrar, fastrar och en hel massa andra släktingar som vi faktiskt hade tid och möjlighet att ha kontakt med pga mitt val...
Vi har de gamla könsrollerna här men det är MITT val...Vet inte varför det är fult att vara husmor eller kvinna...jag diskar hellre än hugger i skogen...jag tvättar hellre än att laga utgödslingen..
Jämlikhet uppnår vi inte förrän den dan man värderar "kvinnogöra" som ett fullvärdigt "göra"....men det betyder inte att männen måste börja göra det..och jag jobbar som en hel karl när jag väl jobbar..och det är ganska slitsamt måste jag säga...
Nu har ju min man varit närvarande eftersom han jobbar hemma på gården men jag har haft huvudansvaret för barnen och hushållet i alla år...och vet ni...jag skiter i hur det ligger till med mina pensionpoäng för det har hur som helst varit värt det!!!
Det är det bästa jag gjort i mitt liv...att skaffa barn och fostra dem...
Jag skulle kunna luta mig tillbaka och vara nöjd med livet för ingenting kommer att slå det...men jag kan ju inte vara sysslolös resten av tiden jag har kvar..

Sant!

Att ha barn är ett livslångt åtagande men också , för det mesta , en livslång glädje och njutning.

Kan än i dag knappt fatta att det är sant att jag faktiskt har barn , nåja , de är numera vuxna.

Jag brukar också överväldigas av den känslan, mina är också vuxna...

Hej!
Det viktigaste någon kan göra är väl att uppfostra den nya generationen. Det är synd att arbetslivet har blivit så pressat att många inte orkar med familj och barn. Det är jobbigt att ta hand om barn och samtidigt orka sköta sin relation med partnern. Det fungerar dåligt om arbetet kräver så mycket att man är utslagen när man kommer hem. På många arbetsplatser har det blivit så att färre personer ska utföra mer arbete. Det kanske är bra för företaget eller kommunen men är inte bra för arbetstagaren. Helst ska vi också engagera oss politiskt eller i föreningar på fritiden. När ska vi orka med familjen. Vi hade barn under en bättre tid. Jag startade ett eget företag när barnen var små så att de kunde vara med mig när min fru jobbade. Jag hade mycket små inkomster men vi klarade oss precis. På den tiden var det många som reagerade på att jag tog hand om barnen. Eftersom min fru och jag har en pedagogisk utbildning så var vi överens om att inte ha barnen på förskola.
Det finns en lösning på problemet med att föräldrar inte har råd att vara hemma. Ge ett vårdnadsbidrag som motsvarar kostnaden för förskolan och höj avgiften till förskolan så att den motsvarar vårdnadsbidraget så kan föräldrar få en möjlighet att välja om de vill ta hand om sina barn eller ej. Om mannen eller kvinnan ska vara hemma är inte en angelägenhet för samhället utan det är föräldrarna kompetenta att avgöra själva.
MVH
Jan Lindgren