Här om dagen funderade jag på hur det skulle vara att packa en ryggsäck, ta med ett lättviktstält och vandra iväg ut i världen. Börja med att traska runt hela Svea rike och titta på saker och ting i lugn och ro, och sedan styra kosan över finska gränsen uppe vid Treriksröset och sedan vandra ner över Finland och fortsätta färden söder- och österut.

Det skulle ju naturligtvis kräva att man vinner en miljon eller två först, så man har lite att äta för eftersom bönderna och skogsägarna ute i övriga europa inte riktigt samtycker till att man gräver upp saker ur deras mark och tuggar på.
Men ändå - låt säga att jag har 40 år kvar att leva och jag säger upp mig från mitt arbete, säger upp mina hyreskontrakt och skickar ett soligt vykort till skatteverket med hälsningen:


"Hejdå, nu går jag!"


...man hinner se rätt mycket av världen på 40 år...

Undrar hur många äventyr man skulle råka ut för som man aldrig skulle komma i närheten av annars och hur många vändor ens livsöde skulle ta sig. Så många olika sorters människor man skulle möta, så många erfarenheter och livsöden och hur väl man skulle lära känna varje land man besökte och vandrade runt i och bara såg sig omkring.
...och hur många par vandringskängor man skulle slita ut på 40 år...


Undrar var någonstans i världen jag tillslut skulle lägga mig ner, 75-80 år gammal, solbränd med djupt fårat ansikte, beprydd med påsamlade tatueringar och benpiercingar i näsa och öron, smycken och amuletter, utsliten i leder och knän, men med vader och lår som en rysk kulstöterska och med hela ryggsäcken full med världens kartor och minnen och dra min sista suck? Kanske i Kenya eller Tibet, ute på en sanddyn i Gobiöknen... eller under ett apelsinträd i soliga Madeira?

Kanske skulle jag våga mig på ett våghalsigt försök att vandra över isen till Alaska i ett vinterstormigt Sibirien i 50 minusgrader, bara för att kanske hinna med några mil Amerika innan jag somnar in? Förmodligen skulle jag aldrig komma så långt, inte ens med ett frimodigt tankesätt som: "det mesta löser sig med en flaska vodka och ett glatt humör".

Hur orealistiskt och avlägset det än låter så är det här någonting jag skulle vilja göra.
Inte flyga runt världen, inte tågluffa runt världen, inte kryssa runt världen utan helt enkelt, i lugn och ro och i min egen lunkande takt helt i enlighet med Oxens stjärntecken vandra omkring i världen och hinna med det som hinns med - varken mer eller mindre.

Vill du följa med mig?

Vandringen ska gå genom städer i världen eller utanför dem?

Tja, vad vill du själv? I eller utanför, så mycket man ids och varhelst det är möjligt att ta sig fram till fots? Övernatta i tält i en stad är det väl bara Crocodile Dundee som kan lyckas med utan att betraktas som hemlös uteliggare, men å andra sidan - vad är man om inte en hemlös uteliggare, men av eget val vid ett sådant här äventyr - om än att man kallar sig vandringsturist?

Att sälja allt man äger och ge sig iväg innebär ju att man kysser sitt liv som man känner det idag adjö för alltid - något som världens alla flyktingar känner till, både frivilligt och ofrivilligt.

Om du skulle ge dig iväg på en sådan här vandring Rahmat, utan att vara hotad eller jagad, bara nyfiken på världen, vad tror du skulle hända dig? - vart skulle du välja att gå?

Ett kortare projekt till att börja med genom Sverige som kan både vara bildande och testande kan vara kul. Då är det landsbyggden och norrut i Sverige.

Låter spännande, själv vill jag gärna börja med att vandra uppåt, nerifrån Skåne och upp till Lappland, ner i Finland och en sväng till Ryssland o Kina och sen hem (måste nog till Tibet en sväng också) oj nu blev jag sugen får nog ta det i etapper! Men att sälja min stuga kan jag nog inte...

Ja, visst 17 är det lockande??
Jag skulle lätt kunna dra på mig kängorna helt obetänksamt idag och ge mig iväg i regnet, men det går ju inte. Får se om jag är lika sugen när barnen flugit ut och klarar sig själva. Då ska jag ju dessutom slåss för djurens rättigheter i världen, så jag får väl försöka sammanföra dessa två uppdrag.
Sambon sitter här ijämte och lurar på att sätta på mig en liten gps-sändare så att han kan spåra mig på Google earth

min syrra och hennes gubbe är i detta nu ute och vandrar i Vietnam ute i djungeln (barnen är i övre tonåren) och de tänkte ge sig ut på lite äventyr...

Varför just Tibet? Om jag får fråga!

säg det... en blandning av otroligt landskap, munkar och religion, intressanta växter som klarar sig även där mm! och så vackert förstås!

Landskapet vet jag inte men för de andra två skälen kan man bjuda hem Dali Lama istället.

ahaa ska bjuda hem honom på en fika då

Varför inte? Han verkade vara just som en Lama, snäll. Dock spotta veta jag inte om han gör.

jag gillar verkligen att läsa alla dina tankar Grå, vilken tråd det än är.
jag har nog för många läxor kvar i det här livet så jag får nog löpa den här linan ut först, kan vi ta promenaden i nästa liv kanske.

Detta hoppade jag över förut, varför?-vet jag inte.
Det krävs mycket i en för att kunna klara ett sådant stort projekt, en vandring livet ut. I svåra situatuioner så som flykt från en stat och dess regler och stadgor riktade mot en kan man acceptera mycket som annars är mycket svårare att klara omotiverad.

Våra leder och andra kroppsorgan skulle inte klara en sådan vandrig genom bara ett enda land, om man skall se landet. Men tänka kan man göra och det är bara givande för mig att läsa om dina tankar.

PS.Har vänner som vandrat i Mellersta och norra Norge. De tyckte om naturen där och körde från Sverige till en liten stad norr om Oslo. Sedan har de gått en hel del och bara tältat under sommar ledigheten.

Håller med tettan att det är jättekul att läsa dina tankar o funderingar Grå.
Jag skulle mer än gärna hängt på din vandring om det inte var för att en massa "men" så det får nog bli i nästa liv även för min del. Men tanken är härlig och drömmar ska man ha.

Ja, jag redigerade och lade till det förut, förmodligen undertiden som du skrev, men jag hoppades att jag skulle hinna innan du läste. Så kan det bli.

Helt klart att en vandring, oavsett kort eller lång sliter på kroppen och inte alltid att kroppen "räcker till". Speciellt nu för tiden när "kroppsarbete" är ett ord som används för på sin höjd för lättare industrijobb och enda stället vi bygger upp våra muskler på är i gym.
Men man kommer långt på bara viljan också och ska man ge sig iväg för livet så vill det till att man är ordentligt mentalt förberedd, för börjar man någongång tveka, då är det kört. Och börjar man dessutom tveka efter 25 år, då jag i mitt fall skulle vara 60 år, så har jag inget att komma tillbaka till. Ingen chans att ta mig in på arbetsmarknaden, ingen pension (mer än de kronor jag skrapat ihop mellan 16 och 35), inget hem. Det enda jag skulle ha kvar vore mina barn, som jag naturligtvis skulle hållt någorlunda kontakt med, men inte skulle de vilja dela sitt hem med en fårad, ärrig, sliten och uppgiven globetrotter och bohem med björnben i näsan, och underkropp som en känguru som förmodligen vid det laget skulle envisas med att grilla ekorrar i trädgården, äta med fingrarna och sova på golvet? De har ju sitt liv att leva, och grannar brukar ju ha mycket nog att prata om ändå...

Skulle jag tveka då, så skulle kroppen brytas ned fortare än normalt.
Man får aldrig ge upp hoppet, detta gäller i allt, tror jag.

Men sedan beror det nog på VAD man föresätter sig också. Sätter jag upp som mål att jag ska hinna se vartenda land i hela världen innan jag dör, så blir jag helt plötsligt stressad och den stressen skiljer ingenting mot den stressen vi har i arbetslivet och det privata prylsamlandet i hemmet. "Den perfekta fasaden" och då kan man nog lika gärna stanna hemma.
Att bara gå - inse att ens hem fortsättningsvis bstår av ett tält och en ryggsäck och ens grav kan hamna precis var som helst på kartan - man kan ju likagärna bli nedslagen på en gata redan i Göteborg som nedskjuten av militär i Irak, man kan bli dödligt sjuk i Kambodja eller ramla ner i en ravin i Mongoliet - elle Norge för all del, som att man kan leva livet ut och dö den dagen ens kropp inte orkar bära en mer. Sådant där vet man ju aldrig, så att sätta upp specifika mål är ingen större mening.
Bara gå över de gränser det går att gå, och ta itu med de utmaningar som väntar en. Lära känna de människor man möter och lösa de konflikter som uppstår.

Visst känns det avlägset och omöjligt, men attan vet vad som händer inom en 5-årsperiod...



Ja, vi kan ta det i nästa liv. Jag kommer och knackar på när det är dags

Tack för berömmet.

Brukar inte använda mig av frasen men, vad vad det jag sa?

Du kan brodera det på en näsduk och ge mig det när jag kommer tillbaka efter en månad, haltande med skoskav och myggbett

Det ska bli !
Men att du är stark betvivlar jag inte!

När jag var yngre brukade jag också fantisera om att bara ge mig iväg dit näsan pekar. Faktum är att jag vid fyra års ålder, lånade storasysters skolväska och meddelade att : nu ska jag gå till kungen! Låt henne gå sa föräldrarna, hon kommer snart tillbaka. Men det slutade med att pappa fick ta cykeln och åka ifatt mig och hämta hem mig.
Numera går mina funderingar mer i riktiningen att ta en buss och åka till ändhållplatsen, byta buss där och åka vidare osv. och se vart man kommer. Det lockas jag fortfarande av och kanske gör jag det någon dag ,vem vet? Tåg går ju inte, man måste ju bestämma i förväg vart man ska när man köper biljett.

Jag skulle vilja göra precis som ni! Bara släppa kontrollen och glömma all press och stress. Ge mig iväg och bara ta dagen som den kommer. Jag gjorde det för några år sedan. Bokade en biljett till Bangkok, och en hemresa 3 veckor senare från Kuala Lumpur. Jag planerade inte ett smack förrän jag kom fram, och jag åkte dit näsan pekade. Ville jag stanna ett tag på ett ställe så gjorde jag det. Ville jag dra vidare så gjorde jag det. Det var en av de mest avkopplande resor jag gjort! Helt fantastiskt. Då var det bara 3 veckor. Tänk om man skulle göra så under ett helt år. Vad skulle hända då? Tänk vilka äventyr man skulle få vara med om!

Efter att ha läst mig igenom hur du brukar bemöta dina Odla-vänner Grå, beslöt jag att ta bort det jag skrev här. Har ingen som helst lust att tussa ihop dig med min far längre. Han är värd bra mycket mer än så.

Du kanske skulle överväga det här med ödmjukhet lite grann ?

Måste man lämna allt, jag och gubben är ute och campar hela sommarhalvåret,
ibland till fjälls, men mest hemmavid, på vårarna är vi ute på fågelskådning, för
det mesta ligger vi i bilen, blir ju lite knöligt men det får man ta.
Man behöver inte göra det så omständigt, får man några dagar så är man nöjd.