http://www.alltombarn.se/aktuellt/magsjuka...en-bebis-1.8419

Visst är det alldeles otroligt att man helt kan missa att man är gravid? Det händer ju titt som tätt att man hör om såna fall. Hur lyckas man liksom undgå att märka? Det finns ju de som inte ens är mulliga som lyckas gå en hel graviditet utan att det märks på magen. Hur funkar det? Ligger barnet bakom alla organ och göms, eller? Jag får inte ihop det...

Ni som varit gravida, berätta om era magar? Stora? Små? Någon som inte visste om att hon var gravid förrän långt in i graviditeten?

en ren kvinnotråd alltså....

Tja, du får skriva du också, bara du håller dig till ämnet

Jag har aldrig fött barn själv och det är väl därför jag fascineras så mycket av detta....

Det är är psykologist betingat vågar jag påstå ... man förnekar tillståndet så länge att man till slut tror på det själv.

Efter att ha burit och fött fyra barn, vågar jag påstå att en förlossning aldrig kommer som en överraskning.

Jo, fast då är det "psykologiskt betingat" både hos modern, fadern och omgivningen eftersom alla lyckas undgå. Jag kan inte riktigt köpa det.

När jag var gravid med vår äldste son gick jag upp 6,5 kilo på hela tiden. Behövde inte köpa nya kläder förrän de sista månaderna. Så hade jag haft mens som vanligt kanske jag inte reagerat på magens storlek. Nu hade jag en del kilon för mycket redan innan så ..........

Nu var han ovanligt livlig så det kunde jag inte undgå att känna men son nummer två var ovanligt stillsam så jag märkte knappt något av sparkar o d .

Visst kan det väl vara möjligt att inte veta att man är med barn fast till en del så kanske det handlar om att förtränga för att man inte vill att det ska vara så.


När min mamma väntade mig gick det inte riktigt att fastställa när jag blivit till , hon hade mens de första graviditetsmånaderna. När hon misstänkte att det var så , mensen upphörde , gick hon till en läkare som fastslog att hon inte var med barn. Han gav henne piller för att sätta igång mensen igen och så tyckte han att hon skulle banta bort sin stora mage. Pappa slängde bort dem, som tur var , och mamma gick tillbaka till läkaren efter ett par månader och talade om att hon inte kunde sova för att jag sparkade men han hävdade fortfarande att hon inte var med barn. Då bad hon att han skulle lyssna , jag var igång och sparkade , och då fick han ge sig.

Mamma hade fått barn tidigare så hon kunde stå på sig annars vet man inte vad som hade hänt.

Tja... men om den blivande mamman är lite överviktig och använder stora bylsiga tröjor
så syns väl inte så mycket utanpå och då behöver ju inte heller så många veta om den växande magen.

Jag var otroligt smal när jag väntade första barnet .. han föddes 7,5 veckor för tidigt och till dess var det ingen
som såg att jag var gravid om jag inte själv berättade det.
Veckan efter, när jag kom hem, kunde jag använda mina vanliga byxor, kjolar osv .. vikten var densamma som innan graviditeten.

Är det en sorts fobibearbetning?

Jag förstår inte hur man kan gå hela graviditeten utan att fatta nåt. Man måste vara otroligt obekant med sin egen kropp och dessutom väldigt ouppmärksam. Jag har märkt att jag varit gravid redan innan jag skulle haft nästa mens, med bägge barnen. Med tvåan var det dessutom inte ens nån väntad graviditet eftersom vi försökt i 4 år utan att lyckas. Jag har fått en känsla i kroppen båda gångerna, intuition kanske man kan kalla det. Efter några månader har det ju dessutom inte gått att ta miste på alla symtom och den växande magen (som ni Odlaiter också fick ta del av under min graviditet med Lilleman )

Kanske är elakt av mig men jag kan inte låta bli att tycka att det är enormt klantigt att inte fatta att man är med barn.

Människans psyke är en märklig sak, man kan förtränga det mest tydliga och tro på det mest otroliga. Att förtränga en graviditet är inget undantag, det händer då och då. Likaså kan en människa skaffa sig en ordentlig övervikt och inte fatta hur man plötsligt väger 150 kg.

Min graviditet startade med buller o bång, jag fick döont och svimmade på gatan mitt i Gamla stan och åkte ambulans till sjukhuset där man konstaterade att jag var gravid, efter det fortsatte jag att svimma av smärta och man konstaterade i vecka elva att det var tvillingar och att svimningarna berodde på att magen växte så fort så att ligamenten töjdes ut väl snabbt och orsakade smärtan. Jag är en väldigt liten person, kanske det spelade in...jag var mest en stor mage med stickor till armar o ben som stack ut.

//Mollis

Men visst är det väl så att varje graviditet är unik , ingen är lik den andra. Har ju fått två barn och graviditeterna har varit helt olika.

Vi kan nog inte säga att " så är det " vi vet ju inte ett dugg om hur den här tjejen hade det. Visst kan det låta konstigt men nu är det så hon upplevde det. Hon hade ju inte varit gravid tidigare vad jag förstår , då kanske det inte är så lätt att förstå vad som händer i kroppen, och är allt som " vanligt " med mens osv så är det kanske inte det första man tänker på.

Ja det är fascinerande, särskilt detta att en del har mens som vanligt hela tiden. Det är jättekonstigt. Men om man är sexuellt aktiv kanske man borde inse att trötthet, viktuppgång och håravfall kan bero på en graviditet. Men hon kanske inte stannade upp och kände efter, man vet ju som sagt inte hur det kändes för henne.

... hon kanske trodde att hon drömde när ängeln Gabriel kom och talade om att hon skulle bli med barn..?
Nuförtiden blir man ju klassad som psykiskt labil om man tar sådant på allvar, så det är väl bäst att låtsas som att inget hänt...

Ja det är ju så det oftast går till när man inser att man är med barn.

Nog fasen märkte man att man var gravid, kunde ju inte gå på slutet,
första barnet gick väl an, men fjärde då kändes det, fast det gick ju
lätt som en plätt att få ut dem, och när mina barn har fått egna barn så
nog har man sett att de har varit gravida, men vad vet man alla är vi
ju olika, men det är svårt att förstå nar man har varit med om det själv.

Med min äldsta dotter gick jag upp 6 kilo och behövde aldrig skaffa mammakläder. Sista veckorna hade jag ett resårband i jeansknappen bara. Å så bra jag mådde sen! Inget illamående, ont eller andra graviditetsbesvär. Faktum var att när jag kom hem från BB, frågade grannarna vems barn jag hade lånat! Men visst märkte jag att jag var gravid i alla fall, sparkar och kiss-spring i tid och otid.
Med min andra dotter var det lite annorlunda. Gick upp 26 kilo! Modell elefant. Det sista hittade jag inte ens mammakläder som passade, utan fick gå i min dåvarande mans kläder. Inget illamående, men foglossning halva graviditetetn som gjorde att man såg ut som en anka när man skulle ta sig fram. Då var det i alla fall ingen som undrade vems unge man lånat. Det var ju uppenbart!

Men så märkligt. Vid första barnet så märktes det knappt att du var gravid? Och vid andra barnet var du stor som elefant? Det måste ju ha att göra med hur barnet ligger, eller?

tänk va olika det kan vara! Själv gick jag en gång ner i vikt,trots att jag åt "normalt"... Läkarna påstod att det va nåt hormonellt.Födde den gången en på 4 kilo och 54 cm lång

Detsamma för mig. Gick ner 6 kg och fick en unge på 4210 gr och 52 lång. Normala kläder direkt.
Visst är det märkligt.

Har nog inte att göra med hur barnet ligger utan annan påverkan , t ex hormoner. Man kan ena gången vara konstant illamående och inte äta mer än bara så barnet får vad det behöver eller vara konstant hungrig .

Hmm... jag ligger hemma med magsjuka....

OH NEJ!!!! VAD HAR JAG GJORT??!!!!!

Höga Kusten och embees: Barnen måste ha ätit upp er!

Jag gick inte upp mer än de nödvändiga 10 kilona med nåt av mina två barn och båda var ganska små; 2830 g och 47 cm resp. 3120 g och 49 cm.

Jag visste inte att jag var gravid med min yngsta förrän jag var i 6e månaden. Allt var som vanligt, och jag anser mig varken vara klantig eller ha låg kännedom om min kropp, hade dessutom varit gravid två ggr tidigare.
ALLT var annorlunda denna graviditet tror det var därför jag inget märkte.

Så är det Netaave! Ingen av oss kan egentligen säga att hon måste ha märkt bara för att just jag märkte att jag var gravid.

Som jag berättade tidigare så missade t o m en läkare att min mamma var gravid fast hon misstänkte att det var så.

Hade du regelbunden mens hela tiden då då? Märkte du inte av några som helst symtom eller kan du i efterhand se att vissa saker berodde på graviditeten?

Även jag var gravid halva tiden utan att märka något. Mensen var punktlig och precis som vanligt. Hade det samtidigt väldigt körigt på jobbet, vilket jag kunde skylla på när jag var så trött på kvällarna. Mådde lite tjyvens så jag gick till doktorn i tron att jag hade stressat så mycket och fått magkatarr, och det första han gjorde var att ultraljuda magen och meddelade då att jag mådde precis som jag skulle med tanke på det här (sade han och vände skärmen mot mig - tio fingrar, tio tår, profilen i ansiktet förvånansvärt tydlig...). Två dagar senare började kläderna sitta åt.

Graviditet nr 2 kände jag direkt, innan första mensen skulle kunna ha uteblivit. Den uteblev hela den graviditeten (som kändes väldigt lång när man fick "vara med" alla 40 veckorna).

Ja hade mens hela tiden, och i efterhand kunde jag bara se att jag inte vari så sugen på godis o fikabröd. Gick ner en del o trodde bara det berodde på att jag varit duktig o inte ätit en massa sött.
Märkte det först när jag insåg att det verkligen var nån som rörde sig därinne, trodde först det var gaser eller nåt som gick fel väg.
Ja i efterhand kan man ju tycka att man borde fattat men nej ingen utom gubben som jag vet sa vid ett tillfälle "Är du gravid?" för han tyckte det stämde med humöret, men jag blev bara arg då tänkte inte ens efter för så otroligt var det.