Jag har varit orolig för vad det skulle kosta samtidigt som jag varit ännu oroligare för att inte ha kunnat kostatera varifrån den kom, läckan alltså. Den mögellukt som följt har ju gjort näsan döv om man säger så och snuvig vilket inte gjort letandet lättare precis.. Hälsan för familjen har oroat mig ännu mera.
Jag har gått med fuktmätare, städat, knackat rör och letat och letat. Idag hittade jag den.
Hundskålen.............säger bara det.
Hundskålarna har varit med en utsida av terracotta och med en insida av glasyr. Lättdiskat osv och inte så skramliga som rostfria bunkar och tunga så att de stod stilla. Därmed trodde vi den var behagligare för hunden.
Till saken hör att lilla vovven slabbar lite på golvet när hon dricker vatten, så botten har antagligen sugit år sig vatten. Naturligtvis diskar vi skålen dagligen, men vattenskålar fyller man ju på igen för hunden ska inte vara utan vatten och lillflickan är noga med rutiner och vad som är hennes. Vill varken dricka eller äta om det inte är hennes normala skål.
Ibland har vi kört skålen i diskmaskinen osv så hygienen i sig har det inte varit något fel på, men skålen har inte fått något chans att torka.
Sista tiden så har hon inte haft sin vanliga aptit. Nåväl, något fick oss att lukta på skålen och undersidan bara stank av mögel. Säger bare det, stackars vovve vad vi har utsatt henne för. Skålen såg absolut ren ut men lukten på indersidan....
Nu åkte de jädrans skålarna ut ur huset fort som ögat och husse är iväg och ska köpa nya. Nu järnvägars blir det rostfritt, något annat finns inte.
Hjärtat är lättat och oron för en kostsam reparation är också försvunnen likaså min snuva.
Men jag skäms för vad vi utsatt den stackars vovven för.
Så kolla era hundskålar ibland, terrakotta är inget att rekommendera om den inte alltid står torrt. Vanlig hygien är inte tillräcklig om skålen inte får en chans att torka.
