Jag funderar på en sak.

Min son går i 2:a klass. Han är normalbra i skolan. Men en sak tycker jag är lite konstig.
Han skriver meningar utan mellanrum mellan orden. Han stavar efter eget huvud ungefär som det låter. Stor bokstav, meningabyggnad, skiljetecken förekommer inte. detserutungefärsåhärförutomattstavningengörattmanharännusvårareattläsavaddetstår


När jag tog upp detta med fröken så förklarade hon ungefär såhär:
"Om man rättar barnen så tycker de inte att det är roligt att skriva. Jag jobbar i första hand med lusten till att skriva. Det andra löser sig med tiden. När de läser mer och jämför med hur de skriver så ändrar de själva sitt sätt att skriva. De tror att jag rättar deras skrivböcker och jag skriver Bra! men ibland kanske jag knappt kan läsa vad det står."

På ett sätt förstår jag hur hon menar. Det är ju bra att barnen tycker att det är kul att skriva. Men fungerar det verkligen så att det kommer med tiden? Borde inte fröken åtminstone vara öppen mot barnen med att hon inte är noga med HUR de skriver istället för att låta dem tro att de skriver perfekt? När jag frågade min son om han ville att jag skulle hjälpa honom att rätta ett mail han hade skrivit så sa han med en mycket överlägsen och självsäker röst: "Ja visst, du kan ju se om du hittar något."

Som tur är tillämpar inte fröken samma pedagogik när det gäller matematik.

Används samma pedagogik på era barns skolor också? Har ni erfarenhet av att det fungerar?

Jag tyckte frökens resonemang var helt OK ända till sista meningen "De tror att jag rättar deras skrivböcker och jag skriver Bra! men ibland kanske jag knappt kan läsa vad det står", för det tycker jag är att lura barnen.
Precis som du tycker jag att hon ska vara ärlig mot eleverna om hur hon ser på detta.
Om barnen tror att hon rättat så finns det ju ingen anledning för dem att ändra något. Kanske får du förklara detta för din son själv.
När mina barn var små och började skriva så brukade jag (efter att först beröm dem förstås) fråga dem om de ville att jag skulle rätta stavfel. Och oftast ville de det, jag upplevde att de tyckte om att det var "rätt". Jag kanske inte rättade allt ifall det var mycket som såg "fel" ut.
Förmodligen får man anpassa "rättningen" efter individen också så man inte stukar dem. Men att låtsas att man rättat och inte gjort det känns oärligt.

Intressant tycker jag. Inte för att jag har några barn längre i den åldern men jag har funderat många gånger vad det beror på att så många unga har så bristande svenskakunskaper. Att man när man går i 2-an ännu inte lärt sig meningsuppbyggnad eller kan stava ordentligt är ju inte konstigt men att man inte ens ska lära ut att det ska vara mellanrum mellan ord låter högst märkligt. Jag kan inte förstå att det på något sätt skulle minska intresset för att skriva att lära ungarna det. Varför skriver läraren att något är bra som inte är det? Sen kommer ungen hem och talar om att det är rätt att skriva ihop orden för det har fröken sagt. Som förälder vill man ju förhoppningsvis hjälpa till men då hamnar man ju i en konfliktsituation om skolan lär ut en felaktighet bara för att ungarna tycker att det är roligare då.

Visst vissa saker kanske kommer av sig självt så småningom genom att dom också läser mycket men det är verkligen inte självklart att alla ungar tycker det är roligt att läsa. Jag förstår också på sätt och vis tankegången men det finns också ett facit, även om det inte är efter just den pedagogik du nämner och det är att mängder av ungar går ut skolan med väldigt dåliga kunskaper i svenska och matte. Att man då inte lägger extra krut på att lära ungarna rätt svenska från början, utan påstår att det kommer av sig självt med tiden, känns för mig helt galet. Våra barn ska inte behöva vara försökskaniner för nya pedagogiker på det sättet, åtminstone inte i så viktiga ämnen som svenska och matte.

Det är nog just där jag tror skon klämmer för min del, att fröken underskattar min sons förmåga att förstå hur hon resonerar.

Det är så illa när vuxna ljuger för barn för att de tror att de ändå inte fattar. De fattar så väldigt mycket om man bara tar sej tid att förklara. Många gånger har jag hört vuxna som underskattar sina barn och inte vågar stå för sina egna beslut säga:
"Jodå, det står på skylten där att barn inte får skrika här."
"Nej, godiset har tagit slut i den här affären."
"Tanten sa att vi måste gå härifrån om du inte sitter stilla."

Fast jag tror faktiskt att ifall jag skulle berätta för min son att fröken inte rättar så skulle han inte tro på mej. Jag trodde också mer på fröken än på mamma när jag var liten. Fröken har rätt. Jag tror hon behöver förklara detta själv för honom för att han ska tro på det för han litar på henne, han tror ju på att hon rättar det han skriver.

Att anpassa rättningen efter individen tycker jag låter väldigt sunt. Min son kan nog bli lite uppgiven ibland om han gör mycket fel men då kan man ju resonera med honom att det är ok, att det är viktigare ATT han skriver än HUR. Prata om det, fråga vad han skulle vilja bli bättre på. Han behöver ju bli utmanad också för att utvecklas.

Stintan - de har en övningsbok i svenska där det lär sig exempelvis skiljetecken. Men det finns ingen koppling mellan den kunskapen och efterkommande skrivövningar. Det är inte så att de behöver tillämpa de kunskaper som de just har inhämtat. Det blir ju inkonsekvent. Det enda kravet jag har sett på skrivningen var att när de hade lärt sig gemener, då uppmuntades de att använda dem istället för att bara skriva med versaler som de gjorde i första klass.

Det värsta tycker jag är just mellanrummen mellan orden. Stavningen kan man väl lära sig efterhand men jag tycker nog att fröken borde ställa krav på att det ska vara mellanrum mellan orden. Jag tror inte riktigt min son tar mej på allvar när jag påpekar dettta eftersom aldrig fröken har gjort det.

Jag tror absolut du har rätt. Känner igen det också och minns när jag skulle försöka hjälpa ungarna med hemuppgifter. Man blir ju inte trovärdig som förälder i barnens ögon när fröken sagt att det felaktiga är rätt. På det viset sätter ju skolan krokben för både barnet och föräldern. Kanske är skolan inte riktigt medveten om vilka konflikter det kan bli och hur stor betydelse frökens ord och sätt har. Ungar förstår mer än man tror och därför anser jag att man måste tala om vad som är rätt från början. Undrar hur läraren förklarar sen att det den först sagt är fel och nu ska vi göra på rätt sätt.

Mina ungar skrev bara med versaler i flera år på 80-talet. Jag tror det var först uppe i högstadiet dom gick över till gemener. Skrivstil kunde dom varken skriva eller läsa förrän ännu senare. Skolan tyckte det var ok medan jag tyckte att det var bedrövligt. Båda behärskar svenska i både tal och skrift idag som vuxna väldigt bra i mina ögon men jag tror inte dom gjort det utan min inblandning. Det viktigaste är tycker jag att man bryr sig om barnen skolarbete och att man kan prata med läraren vid behov. Jag tror att skolan behöver och vill ha engagerade föräldrar och att det är jättebra om man tar upp såna här saker.

Min äldsta dotters lärare (för ca 30 år sedan) diskuterade på samma sätt - spelar ingen roll hur dom skriver eller stavning eller ordföljd eller något, bara dom skriver. Tack och lov hade jag en dotter som trodde på sin mamma så jag måste nog säga att allt hon lärt sig i svenska fick jag stå för. Glad jag tog tiden att göra det, för idag är hon högstadielärare, bl.a. i svenska
ANki

Det låter helt sjukt, tycker jag. Barn lär sig att prata genom att härma och experimentera och även genom att göra fel, och det funkar väl likadant när de ska lära sig att skriva. De är nyfikna och intelligenta och vill göra rätt. Ingen skulle väl tycka det var okej att låta stora barn fortsätta att gå omkring och säga “gådde“ istället för “gick“. Tror fröken inte de kommer att tycka att det är pinsamt när de upptäcker att de har gjort fel i flera år? Jag hade tyckt det i alla fall, jag minns mycket väl hur man ville göra rätt. Nu kunde jag i och för sig redan läsa och skriva när jag började skolan (inte mina föräldrars fel, det var jag som tjatade och ställde frågor och lärde mig på egen hand), men det var alltid kul att skriva, det ska vara som en lek för barnen där de får möjligheten att visa hur duktiga de är och att de lär sig mer hela tiden. Att de skulle sluta tycka att det är kul för att man rättar fel är dumheter. (Självklart ska de inte känner att allting är fel hela tiden heller.)
Det är nog dumt att säga till din son att fröken har fel. Antingen får du avvakta och se till att han läser mycket eller så kanske du kan visa honom genom lek (jag har ingen erfarenhet av barn så jag vet inte om det funkar så), t.ex. lära honom att skriva på datorn och göra blank-tangenten till nåt jätteroligt, "den vill också vara med". Inte "du måste ha mellanrum mellan orden" utan "man kan göra så här, då blir det lättare att läsa samtidigt som den här stora tangenten blir jätteglad" eller nåt. Låter säkert fånigt men jag hoppas du förstår hur jag menar.

Hej!
Lärare har många teorier om hur man ska lära ut svenska. Tyvärr finns det inte någon entydlig forskning om vilken metod som är bäst. Man vet däremot att lärare som känner till många metoder och kan anpassa dem efter barnet lyckas bäst. Trivs du inte barnets lärare eller hennes pedagogik så fundera på att byta skola eller klass.
De flesta lärare försöker visa barnen på fördelarna med att ha mellanrum mellan orden. Låt ditt barn läsa egna texter högt för dig. Blir det problem så kan du visa att hade barnet haft ett mellanrum mellan orden så hade det gått bättre. Skriv meddelanden till barnet! Kanske skattjakt. Strunta i mellanrummen ibland så kanske barnet upptäcker vilket som är mest lättläst.
Var inte blyg när det gäller att lära ditt eget barn något. Ta till vara alla naturliga tillfällen att lära barnet nya saker. Mycket högläsning. Turas om att läsa högt ur en bra bok.
MVH
Jan Lindgren

Jag hade alltid svårt med interpunktion på svenskan att få punkt och komma på rätt platser och inte bilda allt för långa meningar som jag gör just nu Att skriva ihop orden tror jag är övergående, värre är det med alla som" sär skriver" ord hela tiden så jag blir knasig när jag läser.