Egentligen borde jag kanske vänta till i morgon för jag är lite trött så det blir nog inget lysande inlägg men jag kör hårt.

I en annan tråd framhålls det från veganhåll att djur bl.a. kan känna empati och därför skall man inte äta dom. Iofs tycker jag inte att sakerna hör ihop men att djur kan känna empati är enligt min mening rent nys. Först lite om ordet, från grekiskan: en=in och pathos=känsla.

Människor kan känna empati och det är något som lite förbryllar forskarna. Varför bryr sig människor om andra människor som dom inte känner eller är släkt med? Varför samlade människor in pengar till tsunamioffren som mestadels bodde på andra sidan jorden? Märkligt egentligen men kanske en produkt av vårt intellekt och inlevelseförmåga, möjligen kryddat med någon slags masshysteri. Tom den hårdfjällade Rudan ställde in nyårsfyrverkeriet och satte in 1000 spänn på Radiohjälpen. Andra människor känner empati för andra djur, ännu märkligare.

Allt är dock inte så enkelt, vi känner även djupare kärlek men även antipati och hat. Jag behöver väl bara nämna sönderfallet av Jugoslavien, folkmordet i Ruanda, judeutrotningen och Stalins Sovjet. Det är inte långt mellan kärlek och hat.

Hur är det med djuren då? Nja, inte finns det så mycket empati där, kanske inte alls. Det stora misstaget en del gör, enligt min mening, är att förmänskliga djuren, att ge dom känslor där det egentligen bara är instinktivt beteende. Ett par exempel.

Djurmammor är ofta måna om sina ungar, försvarar dom och skyddar dom. Gosar och håller Fast när det verkligen gäller lämnas dom oftast i sticket och får klara sig bäst själva. Inte blir saknaden speciellt synbar heller om dom stryker med, kanske nåt dygn. Däremot blir saknaden större hos ungarna om mamman försvinner, inte konstigt för då har dom svårt att klara sig själva. Fast är det empati? Tveksamt.

En stor flock gnuer borde klara sig utomordentligt mot några lejon, skulle alla gemensamt gå till anfall blev det bara slarvsylta kvar av lejonen. Men icke, var och en får klara sig själv. När ett djur blir taget lugnar övriga ner sig, nu vet dom att det lugnt ett tag. Inte försöker dom hjälpa offret. Om en kalv blir fångad försvarar mamman denne så gott det går men ger snart upp och fortsätter beta. Vanlig överlevnadsstrategi, varför dö när man kan föda en ny kalv snart. Troligen helt utan empati.

På tal om lejon. Varje flock består av några systrar och deras döttrar och kanske dotterdöttrar. Dessutom alla ungar i olika åldrar. Till detta en hane som är far till alla ungarna och som givetvis försvarar dessa och alla honor. Till slut blir han dock bortjagad av en starkare hane som tar över alla honorna. Ungarna då? Jo, dom dödas av honom. Det är ju inte hans ungar. Försvarar honorna sina ungar? Nej, dom bara tittar på. Snart kommer dom i brunst och blir betäckta och föder den nya hanens ungar. Varför riskera sitt liv när hon ändå snart får nya ungar. Totalt empatilöst men ganska klokt.

Skulle kunna komma med fler exempel men det är tillräckligt långt ändå. Empatilösa schimpanser som dödar sina forna kamrater och annat hemskt. Då är frågan om det finns nån form av empati hos djur? Kanske hos elefanter och valar. Det finns fall där delfiner hjälpt en skadad kamrat upp till ytan och jagat bort hajar mm. Fast dom dödar tumlare utan pardon, svårt det där.

Det verkar som du inte har någon erfarenhet av samvaro med djur. Vi som har erfarenhet av diverse husdjur märker att de har en mängd olika känslor som exv förmågan till empati. Det är inte att förmänskliga djuren - det är bara empiriska fakta. Glöm inte bort att även människan är ett djur

Edit: Djuret människan utövar krig med en massa grymheter.

Har INTE läst insändaren du refererar till så det är inte DEN jag tar avstamp från.
Men:
"Empatilösa schimpanser som dödar sina forna kamrater och annat hemskt"
men kära Ruda, SÅNT gäller väl i lika hög grad för människor- det finns HUR MÅNGA oempatiska människor som helst..

och massor av djur som visar att de bryr sig.... (sen kanske vi lägger något olika vinklingar på HUR empati skall tolkas...)

b

Det skulle vara intressant att veta på vilket sätt som djur bryr sig och då menar jag inte för deras/sin egen del utan just om och för andra.

Jag tycker det är ett bra inlägg Rudan - trots tröttheten - och nej, jag tror inte heller att djur är empatiska - det är en mänsklig förmåga på gott och ont. Mestadels gott antar jag..

Den empatiska förmågan utvecklas tidigt i livet - och går inte att reparera om något går fel - många människor har den inte och det gör deras liv oerhört tomma och svåra.

Att människor bryr sig om varandra, även om de är okända för varandra har just med empatin att göra, man kan känna och förstå sorg och förlust - det gör ont helt enkelt.

Men djur känner smärta och lidande av dålig behandling och följer sina nedärvda instinkter att skydda sin avkomma men det är inte detsamma som empati. Hur ett djur känner av att förlora sin avkomma vet jag inte men eftersom det är emot deras instinkt som är att överleva och fortplanta sig borde de känna förlust???

Jag tror inte heller att djur är empatiska, även om vi som djurägare gärna vill se det så.
Nästan alla människor kan känna empati, vilket dock inte hindrar dem från att handla egoistiskt.Till skillnad från Gunilla så tror jag att det finns ganska goda möjligheter att utveckla empati i vuxen ålder, även om det gått snett under uppväxten.

Djur som lever tillsammans med människor tycks ju iallafall kunna utveckla empati. Förmågan att kunna utveckla empati kanske därmed är lika för människor och andra djur, jag vet inte.

Ett kort svarsinlägg innan den väntande sängen får ett besök.

MimmiH, och även gammelnalle. Jag menar att människan till skillnad från djuren KAN känna empati, inte att alla människor GÖR det. Jag tog fram några exempel på motsatsen, det finns hur många som helst. Kom gärna med exempel på vad du anser vara empati hos djuren.

Du är tydligen inne på samma tankebanor Gunilla T. Det är svårt att veta om ett djur som förlorar sin avkomma just känner empati eller exakt hur känslorna ser ut, empati är dock större och omfattar även omgivningen. Enligt min mening.

Ett exempel som jag kommer på nu är att när en hemlös katt var sjuk så samlades flera andra flockmedlemmar omkring den och värmde den, skyddade den med sina kroppar. Det var vinter och kallt.

Jag tror att de som har stor erfarenhet av att umgås med djur och betraktar dem med öppna sinnen, oförutfattade meningar kommer att upptäcka att de har ett rikt känsloliv. De kan exv bli deprimerade vid separation från en kompis - gäller bl a häst och hund .

edit: och undulat

En kort kommentar kring ämnet, att dra vilka slutsatser man vill ifrån:
Mindre barn kan inte heller känna med andra människor. Det är egenskaper som utvecklas med tiden.

Kolla då in den här filmen från Youtube: Länk
Där ser man tydligt att en hjord bufflar bryr sig om de sina. De fritar en kalv som fångats först av en lejonflock men sedan håller lejonen på att förlora kalven till en stor krokodil. Lejonen vinner dragkampen men de hade nog inte räknat med att buffelhjorden skulle komma tillbaka i samlad tropp och omringa lejonen för att ta tillbaka kalven.

Det gick ett program om just empati, där man talade en del om evolutionen och djur, på SVT för inte så länge sedan. Varför skulle djur inte ha förmågan till att känna empati? Jag tror väl främst att det gäller de högre utvecklade däggdjuren. Det har väl genom evolutionens gång gynnat arter som kan känna empati och fungera med varandra som en grupp.

Det där stämmer inte med vad jag har hört. Jag har lärt mig att den empatiska förmågan utvecklas ända fram tills 25-årsåldern för män, litet tidigare för kvinnor. Jag tror att empati är någonting som hör till människan. Vi är ju en framgångsrik art på grund av att vi kunde känna empati och fungera i grupp. Det är nog snarare någonting som ligger i våran natur, men hur empatisk man blir det beror nog mycket på miljön.

Sedan förstår jag heller inte hur det skulle kunna vara sådan enorm skillnad på människor och arterna före oss i den evolutionen. Vi vill få oss själva att framstå som jätteöverlägsna, men det enda vi har som inte andra djur har är ju en högre intelligens. Om vi utvecklats från primaterna så är det ju inte så osannolikt att de skulle likna oss på många sätt, inte minst när det gäller att ha en förmåga att känna empati.

Jag jämför det med djurens ungar i så fall.

Nu har jag lite fler exempel på att djur kan hysa empati - även mot andra arter som människan:

Elefanter skyddar sina sjuka familjemedlemmar o stöttar dessa.

Undulater (en papegoja) slutar med allt vad de har för sig och vill komma nära när matte är ledsen

Katter kommer och lägger sig vid matte när hon är ledsen.

Om den ena parten i ett undulatpar dör så sitter ofta den andra parten och vakar vid den döda tills ägaren kommer o plockar bort den.

Jag har ännu fler exempel på att djur kan hysa empati men det räcker väl med dessa exempel?

Det är alltså inte bara de högre däggdjuren som kan känna empati.

Brukar inte elefantmammor också stanna hos sina döda ungar i dagar och "gråta", har för mig att jag hört det.

Empati betyder ju medkänsla eller inlevelse och det tror jag att många djur kan känna. Kanske inte lika utvecklat som hos människan men till viss del. Dessutom har ju djuren absolut känslor. Dom kan känna saknad och sorg, glädje och hat och en massa annat men det är ju inte detsamma som att ha en empatisk förmåga.

Utan att förmänskliga min hund så vill jag nog påstå att hon har en empatisk förmåga. Jag håller med Mimmi

Jag med.
Just elefanter visar tydlig sorg och kan "gråta" när någon i flocken dör.
Nyligen visades ett klipp i AF en hund som försökte rädda sin överkörda kamrat och drog den av vägen.
Det var gatuhundar, som inte präglats av mäniskan

I dagsläget är jag av den åsikten att djur inte kan känna empati. Jag har väldigt svårt för att tro det, i alla fall.
Möjligen elefanter och kanske gorillor... ( )

Jag tycker inte att ett djur har en empatisk förmåga, i ordets bemärkelse, bara för att dom beter sig annorlunda vid ex "sin kamrats" försvinnande/bortgång/sjukdom/skada el dyl.

Jag tror inte att ett djur har förmågan att kunna känna in, vad en annan individ av samma art har för känsla.

Att sörja är inte samma som att känna/ha empati tycker jag (förlåt, ni som tycker tvärtom.. Kom ihåg att det inte är personligt!).

Jag tror hellre att djuren reagerar på olika stimuli eller olika situationer, och agerar instinktivt därefter. Det mesta men inte allt är i sin tur nedärvt.
Ett djur står tex. inte och funderar om det ska göra si eller så... utan det gör det den vet får det mest positiva 'resultatet', och det djuret 'vinner på' själv... (eller hur man ska säga...)

Ja, så känns det för mig...
Kan hända att jag tycker annat en annan dag efter att någon väldigt högt utbildad person eller väldigt erfaren person, kan bevisa att läget är ett annat...

Empati har inget med medkänsla att göra. Empati betyder att man förstår att andra överhuvudtaget känner (och tänker), på ett sakligt sätt, utan inblandning av känslor och utifrån detta kan man sen fatta ett rationellt beslut.

Att känna andras känslor och dela dem är SYMPATI.

Det finns numer en del neuropsykiatriska diagnoser, bl a asperger, där brist på empati påstås vara en del i diagnosen.
Detta missuppfattas då som om personen i fråga är känslokall, vilket absolut inte stämmer. Det kan dock i vissa fall vara så att personen inte fattat att nån annan är ledsen etc och när man väl förklarar hur det ligger till kan även dessa "empatilösa" människor ha nog så mycket medkänsla, om inte mer, som alla andra.

Jag skriver detta därför att jag har börjat få kliande utslag av det där E-ordet och jag kan bara inte låta detta missförstånd fortgå!

Trampendal

Hur menar du då?

...Nu blev jag tvungen att ta fram Bonniers Ordbok och läsa...
Där står: "empati: inlevelse i annan persons känslor".
sympati:välvillig förståelse, ömsesidig medkänsla.

(empati, tycker jag, har väldigt mycket med känslor att göra, eller kanske rättare sagt förmåga att kunna känna och förstå den andres känsla...)

För ett tag sedan var jag tvungen att tillkalla veterinär, för min häst var blockhalt. Veterinären, en kvinnlig, kom i sällskap med sina två hundar. Vi satt på huk och pratade en stund och hon tittade på hoven, som inte gick att stödja på, medan hennes hundar gick omkring i stallet och nosade.

När veterinären sa att min häst troligen hade en hovbensfraktur, brast det för mig, och tårarna började rinna. Hundarna var framme hos mig på två röda sekunder och buffade undan mina händer, som jag höll för ansiktet, för att kunna se mig i ögonen. Jag blev helt paff, men veterinären sa att hennes hundar alltid gör så när någon är ledsen och att de vill trösta mig.

Hur förklarar ni det?

Ja då får du nog tyvärr klia ett tag eftersom det faktiskt råder en del delade meningar om hur ordet empati skall tolkas även bland de som forskat på detta område.

Hehe... Nu var du rolig....

Jag vet inte Boxer... ..men om jag sätter mig, tyst eller snyftande, på golvet och sätter händerna för mitt ansikte så kommer min hund också fram och nosar och puttar...
Han tycker väl att "matte är konstig" för att det är en ovanlig händelse... och så försöker han med alla medel att få mig "vanlig" igen... (gissning)

Nu svarade du Boxer iof. Jag är faktiskt inte så säker på att det enbart skulle vara att din hund tycker att "matte är konstig". Jag tror att hundarna har förmåga att känna av våra sinnesstämningar och agerar utifrån det. Men säkert är det olika från individ till indivit hur pass utvecklat det är.

Du förklarar det ju själv ovan: empati=inlevelse, alltså förstå ATT andra känner, intellektuellt.

Sympati=medkänsla, känna MED, känna lika osv, känslomässigt.

Det är stor skillnad på att förstå att andra har känslor och att känna detsamma som andra. Jag kan ju förstå om nån blir ledsen om pelargonen dör,
men om jag hatar pelargoner kan jag kanske inte ha medkänsla, utan snarare tvärtom.

Nu råkar jag ju gilla pelargoner så detta var en hypotes.

Trampendal

För några år sen så stod en fasanhane vid motorvägen och skrek till sin överkörda fru. Jag tror han sa, ska du inte komma nu...

Ja, men första meningen var ämnad för dig...

OK. Men jag skulle vilja byta ut "ATT" mot "HUR". Vad säger du om det?

ATT en människa känner tror jag en 3-åring begriper... (Ja.. absolut!)

Empatigrebbet går att diskutera. Det går också diskutera vad vi tror att djur tänker och upplever. Visst är människan ett slags djur, men jag kan anta att tänkandet är relativt annorlunda hos människor och djur, bl.a. på grund av den utvecklade hjärnan.

Jag tror också att det är vanligt att djur och djurs känslor förmänskligas. Vi ser djurets beteende, tolkar det enligt våra tankeramar och tillskriver det var vi tror att det betyder.

Jag har främst erfarenhet av marsvin, och jag har många gånger funderat över hur de tänker/hur de beter sig. Ex. hade jag ett gammalt sjukt (döende) marsvin för någon månad sedan, burkompisens beteende förändrades totalt. Han var lugn, tyst och höll henne hela tiden sällskap. Jag tolkar dock inte detta som ett empatiskt handlande, utan jag tror att han helt enkelt reagerade på att hennes "energi" var annorlunda. Jag tror knappast han tyckte synd om henne för att hon hade ont, hur skulle han kunna veta det?

I naturen handlar det ju främst om att JAG ska överleva, sedan han många djur utvecklat beteenden för att "skydda flocken", men jag tror knappast det kan kalla för empatiskt beteende att ex. varna flocken, utan det är snarare ett instinktivt beteende som gynnar flocken och därmed djuret själv.

Bra skrivet, Humla!
Instämmer!

Jo, jag tror det. Elefantflocken har också någon form av begravningsceremoni. De har ett rikt utvecklat språk som vår hörsel inte är tillräckligt utvecklad för att höre - ultraljus eller infraljud. En forskare hade lyckats fånga upp dessa med någon teknisk appartaur - olika flockar kan kommunicera med varandra på flera kilometers - i gynnsamma lägen kanske t o m mils - avstånd.

Det lär finnas en film på youtube om en hund som försöker rädda sin hundkompis som blivit påkörd - den orkar jag inte se.

Ja människan sätter sig verkligen högst av alla djur Som t ex att vi skulle vara det enda djuret som kan känna empati. Någon skrev att i naturen handlar det om överlevnad - ja men det gör det ju för oss också. Och det är ingen motsättning mot empati i den strävan - de går hand i hand. Med djur som kan känna empati kan fler överleva.

Håller med om att man ska byta ut "ATT" mot "HUR". Kan man inte leva sig in i HUR en annan människa känner så saknar man empatisk förmåga, som jag ser det.

Men i sådana fall kan man jämföra det beteendet med människa (A) som går fram till en ledsen person (B) och frågar hur det är. Då gör inte A så för att han tycker B är konstig, så varför skulle just djurs syfte vara annorlunda?

När en annan häst hade fastnat med sitt ena bakben i grimman, och låg hjälplös ute i hagen, stod det två andra hästar runt om och skulle försvara honom mot faror - även stallskötaren, som de alltid annars löd, skulle hålla sig på avstånd.

Jag kan räkna upp otaliga tillfällen med både hästar, katter och hundar, där de visar många olika känslor.

En gammal lärare till mig förklarade innebörden av empati (till skillnad från sympati) såhär:

"Att vara empatisk innebär att kunna sätta sig in i en annan människas situation utan att bli känslomässigt engagerad"

En egenskap som är viktig exempelvis om man arbetar med människor inom vård och rättsväsende.

Jag tycker snarast att det är förmätet att tro att människan är den enda varelsen som kan uppvisa ett empatiskt beteende.. Alla djur komunicerar på ett eller annat sätt med sina artfränder eller med andra. Signaler och energier som vi människor inte uppfattar eller som vi tolkar ur vårt eget perspektiv. En del människor är bättre än andra på att läsa av djur (och människor också för den). delen)

Jag håller med dig i att djur kommunicerar på olika sätt med sina artfränder - jag är helfascinerad av min lilla marsvinsflock och kan titta på dem i timmar. Kommunikationsvägarna är många - ljud, kroppsspråk, dofter m.m. Jag har lärt mig mycket genom att ex. sammanföra nya marsvin med varandra - de är ju flockdjur och har således en hierarki inom gruppen och det kan därför vara lite trixigt att sammanföra två djur som är av det lite mer dominanta slaget. Beteende är något jag är mkt intresserad av.

Jag observerar så många beteenden som tyder på "avsaknad av emparti" - som när de tar mat av varandra, knuffar bort varandra från maten för att JAG ska ha. Jagar ut någon från ett hus som JAG vill ligga i.

Jag säger inte att det är på det ena eller andra sättet, jag och ingen annan här vet egenligen vad som försigår i djurens huvud, vad de egentligen tänker. Men jag har svårt att tänka mig att djur skulle tänka som vi, med tanke på det jag observerat genom åren.

Jag tror inte att min åsikt handlar om att jag är dålig på att läsa av djur eller människor

Intressanta funderingar i tråden. Det är nog svårt att tolka djurs beteenden när dom inte själva kan förmedla vad dom menar. Att flockbildande djur har en sorts gemenskap och även skyddar varandra är helt klart men finns det något som vi kallas empati inblandat?

Myskoxar som angrips av vargar bildar mur runt kalvarna vilket är lämpligt ur överlevnadsstrategi. Fast blir angreppet långvarigt grips dom till slut av panik och bara springer iväg. Tar vargarna då en kalv struntar resten av flocken i vad som händer.

Sen är det lätt att feltolka djurs beteenden. Svägerskan hade två katter. Trots att dom var syskon var knappast förhållandet kärvänligt mellan dom. Så blev hannen dålig och hamnade på operationsbordet. Där insåg man att det inte var något att göra. Den kvarvarande honan var orolig ett par dagar, sprang omkring och letade efter den andra. Det kan ju tolkas som saknad men det kanske bara var att något förändrats. Ibland när jag är där på besök behöver jag ta igen mig och lägger mig i ett rum, och stänger dörren för att få lugn och ro. När jag sen öppnar dörren sitter ofta katten utanför och väntar och smiter direkt in för att kolla så inget förändrats.

Humla, ganska ofta tycker jag faktiskt att även människornas beteenden tyder på "avsaknad av empati".
Tror inte att djuren tänker som vi men jag tror inte heller att de helt saknar empatisk förmåga.

Med mina ögon sett är detta inte ett "normalt djuraktigt beteende". Buffelhjorden riskerar ju en hel del för att frita kalven, vad är det? Empati? Sympati?

Det är inget som motsäger förmågan att ha empati. Människor gör också en massa egoistiska beteenden. Vid begränsad tillgång på mat tar även människor mat från varandra!

Det håller jag inte med om. Exakt HUR någon känner inför något kan en annan människa inte veta, vi är inte tankeläsare. Vi kan däremot förstå ATT någon annan känner något.

Jätteintressant tråd det här, den tackar vi för.

Det som slår mej är att är det inte bara hårklyveri det här med tolkningen av begreppen sympati och empati? Bara ord som människan kommit på och som egentligen går hand i hand och kanske t.o.m betyder samma sak? Var gränserna går är omöjligt att svara på.

För mej är sympati att t.ex tycka att en människa är en sympatisk person och man känner sej alltså välvilligt inställd till den personen.
Djur visar att de också kan känna så genom att ty sej till vissa människor eller djurindivider.

Empati är att kunna sätta sej in i andras reaktioner och känslor trots att man varken känner personen personligen, inte har någon egen erfarenhet av den känslosituation personen befinner sej i, eller ens tycker detsamma som denne. Man kan känna att man liksom "smittas" av känslorna. Rent "proffisionelllt" lär man sej hur man ska hantera detta för att själv ska "klara att själv inte ta för mycket stryk" och för att kunna vara bästa stödet.

En hund, häst, katt osv osv, smittas också av olika känslor. En slick i ansiktet om matte/husse är ledsen, ett anfall avgjädjefnatt utan någon särskild annan orsak om någon är på extra gott humör, beskyddaruppförande om någon visar rädsla för något trots att djuret själv inte är rädd. Man kan ge många fler exempel på "empatihandlingar" hos djuren.

Som ett litet exempel kan jag berätta om min häst som jag hade en gång.
En av mina kompisar som aldrig ridit förut och egentligen var ganska rädd för hästar skulle få prova att få sitta upp i sadeln.
Hästen var en ganska sprallig gynnare och det hände ganska ofta att "den for i luften". Jag hoppades i mitt stilla sinne att det skulle gå bra och att inte hästen skulle ställa till med något dumt nu när jag lyckats övertala kompisen att prova.

Jag måste säga att jag blev ganska förvånad när jag märkte hur hon först försiktigt hälsade på kompisen och hur stilla hon stod när jag skulle hjälpte kompisen upp i sadeln (för egen del brukade det ofta bli en och annan piruett innan man var uppe). När vi väl kom iväg skrittade hästen iväg i en väldigt försiktig och lugn takt och höll sej snällt i skinnet under hela ridturen. Så lugn och fin hade jag aldrig sett henne tidigare.
När kompisen ridit färdigt skulle jag själv ta över och ta en tur för att hästen skulle få sin dagliga motion. Jag hann inte iväg förrän vilddhjuret blev sitt rätta jag igen och brallade iväg som vanligt.
Kan en förklaring till detta förvånadsvärda uppförande vara någon slags empati?
Hon kände att kompisn var lite rädd och var därför snäll trots att hon själv inte var ett dugg rädd utan snarast lika busig och glad som vanligt?

Kan också nämna att den hemska dag som hon skulle få gå till dom sälla ängarna var det hon som lugnade och tröstade mej fast det borde varit tvärt om. När jag stod och grät med armarna runt hennes manke lindade hon sin hals runt mej och blåste mej sakta i nacken. Hon som annars kunde känna att något extra var på gång redan innan hovslagaren eller veterinären hunnit visa sej på gårdsplanen och blev lite på sin vakt. Denna gången följde hon lugnt med när jag ledde ut henne trots att hon verkligen visste att något var väldigt annorlunda. Allt för att matte var så ledsen och behövde empati.
Förklara detta den som kan. Handlade det inte om någon slags empati??
Jag vet själv inte, jag är bara en människa bland alla andra djur.

Håller helt med, många människor verkar ha svårt för empati.



Absolut, människor är långt ifrån alltid empatiska. Jag tänker dock att människor ju ganska ofta visa på empatiskt beteende - delar med sig och gör gott för andra. Om jag ska återgå till exemplet min marsvinflock, så har jag aldrig sett ett marsvin dela med sig av sin mat eller hämta mat åt någon annan. Kvittar om det är marsvinsunge eller en gammal "marsvinstant" de tar ifrån, bara de själva får maten. De verkar inte kunna sätta sig in i att den andra är i större behov av maten, eller inte klarar av att hämta den/nå den.

Jätteintressant diskussion, som sagt vet jag inte om djur har möjlighet till empatisk förståelse/handlande, det är intressant att diskutera.

Jag har en identisk upplevelse. Min kompis som aldrig hade suttit på en häst förut, fick nöja sig med skritt eftersom hästen vägrade lägga i nästa växel, vilket han i vanliga fall väldigt gärna gjorde.

Det känns som den här frågeställningen egentligen är en del av en större lika olöslig fråga: Hur lika är djur och människor? Det är alltid möjligt att se det ur flera olika perspektiv och vi tolkar också beteenden utifrån vår relation till djuret ifråga. Många människor har t.o.m. en närmre relation till sina djur än till andra människor. Naturligtvis betonar man då likheten melllan djur och människa, medan om det handlar om ett hotande djur (t.ex. en varg) så tenderar man att fokusera på skillnaderna.

Intressant ni som delar med er av era erfarenheter och iakttagelser av djurens beteenden...

Aqvakul - du höll inte med mig när jag påstod att det var omöjligt att reparera skador som tidiga störningar... finns det ny forskning och kunskap idag? Du är nog mera uppdaterad än vad jag är..

Nu blir jag nyfiken, trots att inte frågan är ställd till mig personligen... (förlåt)

Fast jag förstår inte vad det är du menar...? Vad är det du menar...?

Nej Gunilla det var kanske mer en allmän reflektion än själva forskningsläget som jag gav uttryck för.

Sen du och jag var unga så har psykoanalysens mer deterministiska tankegångar och fokusering på avgörande trtaumatiska barndomsupplevelser ersatts av mer kognitiva teorier, som är mer optimistiska i detta avseende. Jag uppfattar att den allmänna bilden har förskjutits rätt så kraftigt bara de senaste tio åren. Resultaten av KBT (Kognitiv beteendeterapi) har varit överaskande positiva.

Det kanske helt enkelt handlar om i vilken miljö man lever. Djuren lever ju ofta i en hård miljö där det är konkurrens om maten. Inget utrymme för empati där alltså, även om de kanske skulle vara förmögna till det. Det handlar om att den som är starkast överlever. När människor hamnar i såna situationer blir det nog lätt samma sak.