Hej på er alla!


Ville bara skriva att jag har ej glömt er...trots mitt långa frånvarande, längre kommer det nog att bli då jag nu även sprungit in i väggen.
Allt rasar omkring och får lite då och då mail, även ett kort vid jul ang hur jag mår och hur det är. TACK säger jag. Tack för eran omtanke men jag orkar bara inte bry mig längre. All min kämpaglöd e borta och jag bara sover och sover...
Min "KÄRA" mamma kallade mig en lögnare idag, när jag berättade om något som hänt, min kille bara tiger eller skäller på mig, min syster tyckte att - blir jag vegitarian, tränar poweryoga, springer 1,5 km (minst) om dagen har jag inte längre några problem. Allergin BOTADE jag genom att trycka i mig de saker jag minst tålde... När jag sedan svarade att jag DÖR av en allergichock då tyckte hon jag var drastisk och det gick att chocka bort... ja, säkert, då kanske man kan möblera om sitt Dna samtidigt.
Jag vill speciellt tacka Myosotis för all din tanke. Du e en klippa!
Tyvärr har jag ej mått bra och mår ej bra och går och fantiserar om min stackars sax och att skära rista bort smärtan... Hur fan kan jag ha sjunkit så lågt igen?
Jag vill ej mer, ingenting!!

Men som sagt ville bara mest säga att jag e här ännu, än e jag ej borta och jag missar er ej. Era ord e värmande och de enda tröstande stöttande jag får. Tack!

Många kramar Annica

Usch då.. det där låter inte bra.. Odla e bra för mycket och ODLANDET e bra för en sårad själ.. Vi är ganska många här som har mått dåligt och som e villiga att stötta dej.. SKRIV av dej.. lovar att du får svar..

Tack! Skriver mer imorgon. Surkillen kom precis hem och det är hans dator.
Kram sålänge

annica .J önskar dig allt bra !och du försök att tro på dig själv då är halva slaget vunnit! du fixar det .)

Kram Motti

Men stackars dig! Hoppas du fortsätter skriva av dig här när du orkar. Ge inte upp, det måste ju vända till det bättre någon gång!! Det är synd att du har såna energitjuvar omkring dig. Tro på dig själv, som Motti skriver! Jag tror på dig. Många kramar!

Kära vän! Din syster har verkligen bevisat vart hennes intelligensnivå ligger! Hyposensibilitering innebär INTE att CHOCKA bort en allergi! Nej, det är en låååååååång process som görs av läkare som är specialist på allergier! Det funkar dessutom bara på ett fåtal allergier och inte på alla allergiker heller. Funkade inte på min systerdotter fast det funkade på hennes ena väninna. Och det var samma sorts allergi (pälsdjur).
Hade jag varit du så hade jag gjort som min systerdotter - flyttat minst 15 mil och väntat med att ge ut telefonnumret till mina nära "kära"! Posten levererar fortfarande (!) brev... Det är ett mycket bättre alternativ än att du ska lindra ångesten genom att skära!
Skriv av dig så fort du kommer åt! Vi läser och vi känner med dig!

Skickar en kram. Kraaaaaaaaaaaaaaaaam!

Jaa, jag har funderat hur det är med Dig...?
Det här låter inget vidare, det du skriver Annica.
Du borde bort därifrån... bort ifrån alla som tar av din egen energi. Inte undra på att du inte orkar med dig själv när du inte har någon energi kvar! Eller hur...?
Det är så lätt att hamna i "negativa tankar" och ju mer negativt man tänker desto mer negativt blir det.

Tänk, om du bara kunde börja tänka positiva tankar och se positiva bilder framför dig!
Livet måste väl vända för dig också någon gång, gumman..?
Helst i morgon!!!!
Packa ner allt skit du bär på, inkl. den där jäkla saxen du pratar om, lägg det i en väska och knyt igen och öppna aldrig igen!!! -Förresten, kasta bort eländet!!!
Ingenting blir bättre för att du skadar dig själv, tvärtom!!! Kom ihåg det!

Ventilera dina tankar och funderingar här på odla. Tänk på att vi är många som vill skriva tillsammans med dig.
Och en annan sak också... tänk på vad många som säkert vill skriva men som inte riktigt vet vad och hur dom ska skriva till dig...
Det är en svår situation, tycker jag, som du befinner dig i och det är svårt för många att ge bra tips och råd för det finns ingen snabb och enkel lösning på det hela, utan man måste "bena upp" i mindre mål för att det ska bli översiktligt/överskådligt.

Fortsätt du att skriva när du får tillgång till datorn igen.
på dig så länge!

Här finns det människor med värme och medkänsla!
Kom och dela med oss=)

Att tänka på att flytta känns nog som att bestiga Mount Everest, men försök med att iaf resa bort i några veckor! Inte gärna till nära släktingar - om du nu inte har någon sådan som du verkligen vill vara hos och som du vet inte skvallrar om vad ni pratar om till dina föräldrar! Annars finns det "vilohem" eller-vad-dom-kallas-för-nuförtiden som du kanske kan få remiss till? Om inte annat - om du tål katter - kan du komma till mig!

Man e ju faktiskt inte SKYLDIG att umgås med människor som får en att må dåligt; inte ens om de är ens släktingar.. Varför ska man vränga ut och in på sej själv om man vet utgången redan på förhand..

Hoppas du har kontakt med läkare och/eller kurator, om inte e det nog hög tid att du tar det steget..

Ja, hemifrån måste man nog egentligen...men pengar tillåter ingenting just nu. Jag skall FÖRSÖKA söka fond för att få hjälp till en bänkdiskmaskin så jag kanske orkar lite mer på dagarna. Jag skall ÄNTLIGEN efter jul/nyårsuppehåll börja gå hos psykolog/kurator igen. Behöver verkligen hjälp med att få svar på mina frågor... jag bara drar runt i mitt huvud vad jag gjort för fel för att min mamma skall behandla mig och min syster så olika??? Det värst utav allt e att om jag ber om ett lån (om jag varit VÄLDIGT TVUNGEN) tjatar, gnatar, gnäller, påminner och hackar hon på mig hela månaden, medan min syrra har problem- Här ta min nya bil! Här har du mat, osv.... Från förra sommaren och fortfarande gör de ALLT åt henne... Hon e vuxen, har två barn, hund, hus, jobb osv...men det är ju SÅÅÅ synd om henne! Vad har JAG gjort för fel? Jag försöker prata med min sambo men han verkar ej förstå eller vill ej lyssna utan tycker väl mest jag e lat och gnällig/tjatig.

DET ÄR INTE DITT FEL!!! Du har inte gjort något fel, Annica. Din mamma gör fel i att behandla er olika, din sambo gör fel som inte lyssnar på dig. Det är helt enkelt orättvist, de vet kanske inte själva varför de beter sig så här, men det är inte ditt fel!!

Precis - det är inte ditt fel! I förtryckande familjer blir det oftast en (minst) som mår mycket dåligt och tar på sig all skuld - får all skuld. Den personen blir syndabocken - all skit som de ansvariga föräldrarna sprider ut visar sig hos denna person i form av depression - mental ohälsa - självmord.

Säg till dig själv flera gånger dagligen: Jag duger som jag är - Jag är bra - Jag tycker om mig själv - Jag är värd kärlek mm

Och som jag har skrivit tidigare - klipp av navelsträngen till din mamma - bryt med henne så länge hon behandlar dig som hon gör. Hon mobbar dig!

Annica!
Det Eva-Helene säger är så klokt och, tror jag, det enda vettiga sättet att hantera din situation just nu. Du har fått det rådet av mig och av många fler tidgare. Om du visar handlingskraft så vinner du respekt från såväl mor som sambo. Dessutom kommer de snabbt att sakna dig. Samtidigt kan du bygga upp ditt självförtroende. Det är bara du själv som kan förändra din situation!
kramis
Anders

Håller med alla andra. Du behöver komma bort Annika. Ta till dig ngn av alla inbjudningar, om än för bara några dagar. Du måste börja någonstans.
Kolla med din kurator också. Att få en remiss för att kunna komma ifrån, tror jag inte ens de skulle neka till. Inte som du har det.

Du vet var jag finns!

Att vinna respekt från Annicas mor är nog inget att sträva efter eller hoppas på. Jag tycker man ska se det tvärtom - det är Annicas mor som behöver förändra sig för att vinna Annicas respekt! Och Annicas mor är så destruktiv för Annica så att Annica behöver bryta med henne för att orka bygga upp livslust och självförtroende.

usch så jobbigt du verkar ha det! Jag tycker också att du ska försöka få en paus från din familj ett tag. Jag vet att det kanske är dålig tajming just nu men vill ändå be dej att försöka förstå att det inte det är dej det är något fel på eller att det är du som gjort något fel.

Jag läste en bok en gång som jag haft mycket nytta av. Den heter "Att växa genom möten" och är skriven av Kaj Pollak. Den handlar bl.a. annat om att det ofta är den som uppför sej illa som egentligen är den som känner sej underlägsen och otillräcklig och kan därför bli utåtagerande och elak. Lär man sej det "tänket" är det lättare att ta emot "skiten" utan att ta alltför illa vid sej.
Läs den och försök ta till dej vad han skriver så har du mycket vunnet.
Vi använde den som internstudier och att ha till hjälp på jobbet där vi har många väldigt svårt sjuka patienter och som i sin desperation och maktlöshet kan bete sej väldigt underligt och orättvist ibland.

Vem vet, elakheterna de utsätter dej för kanske rent av kan handla om missriktad omtanke om dej för att de känner sej desperata för att de inte kan hjälpa dej och därför griper varje efter varje grässtrå (om än väldigt fel strå) för att få dej att komma på fötter igen. Inte vet jag, men tänk om det ändå kan förhålla sej så. Det vore ju fruktansvärt i så fall för allas skull och då kanske ni allihop behöver proffisionell hjälp för att reda ut det hela.
Men det är inte så lätt att tackla sådana problem själva utan att ha någon som kan vägleda er.

Jag ställer mej INTE på din familjs sida, det vill jag att du ska veta, för ett sådant dåligt beteende som dom bemöter dej med ska du absolut inte finna dej i, men tänk om de kanske rent av mår nästan lika dåligt som du av situationen. Det hela kanske inte handlar om ren elakhet ens.
Försök komma iväg någonstans där du får lugn och ro omkring dej, läs boken och begrunda. Kom sedan hem igen förhoppningsvis lite styrkt, så kanske du orkar ta första steget till någon slags försoning er emellan. Ta hjälp av den proffisionella kontakt du redan har eftersom det nog blir för jobbigt för dej själv att hålla i trådarna för att få igång processen.

Hoppas verkligen att du snart känner det bättre igen och kan se lite positivare på livet.
Bamsekram full så mycket styrka jag bara kan få iväg genom cybern till dej.
Cacki

Jag har en kusin med en liknande mamma. Kusinen är vuxen med man och två barn. Tillslut tog hon en "time out" från sin mamma, efter inrådan av terapeut. De bytte telefon nummer, även mobilerna och förbjöd mamman att komma och hälsa på. Nu har mamman börjat fatta att det är hon som är problemet. Det har varit jobbigt för mamman, men det är det ju med självrannsakan. Nyligen träffades de för första gången på 2 år, ute på ett fik. Det gick bra.

Det tar tid och man måste vara stenhård när människor drar ner en så hårt! Det handlar ju om att överleva!

Sambon verkar vara en knöl! Honom borde du försöka göra dig av med! Även om pengarna är ett problem, så finns det hjälp att få. Flytta ifrån honom till en liten billig lägenhet och skaffa hemligt telefonnummer. Ingen av dessa människor får komma och hälsa på! Någon gång vänder det, det gäller bara att hålla ut och "överleva sig själv".

Man tror att det aldrig ska bli bra igen, att man aldrig ska skratta igen, aldrig se fram emot något. Håll ut!! Skada inte dig själv, då är det bättre att äta "lyckopiller"!

Många kramar!!
Heda

Hej!

Vill ni veta det konstigaste??? Jag FATTAR att innerst inne att det är min "familj" som mår dåligt och speglar allt på mig..Min psykolog/kurator har fått mig att inse detta men jag kan verkligen inte tackla det. Jag VET att min mamma är rent ut sagt hatad utav många för hur hon beter sig. Bara klampar fram, förolämpar och försöker vinna på varje situation. har även förstått att hon gärna ljuger mellan mig och min syster..helt olika historier till oss båda. Till mig hur hemskt livet e, vad allt e jobbigt, skitsnack om gamla vänner, lögner om pengar medan syrran får allt bra...då mår hon på topp och kan flytta berg åt henne..??????????? Jag har flera gånger försökt få mod till mig att berätta för syrran eller konfrontera min mamma men då dras helt plötsligt sambon in och han vet ju bäst och sedan är Annica en lögnare, "hitta-påare osv." Att försöka prata med min mamma fungerar ej då någon e minsta kritiskt eller motsägande blir svaret- detta förstår jag det är ingen ide att diskutera med dig! Sedan vill hon ej prata mer.
jag försöker ofta ringa och fråga hur hon mår och ber henne ringa mig och berätta hur det gått hos ev. läkarbesök och liknande men de uteblir alltid...och då VET hon verkligen att jag väntar på att höra hur det gått med henne. Syrran ringer hon trots syrran ej sagt något. Hm!!! Funderar ibland på att ta med henne till "psykstället" men då skulle väl hon vilja ta livet av sig för att de/vi pratar emot henne. Blir dagligen uppskriven i hennes dagbok för att jag aldrig hör av mig eller bryr mig och får detta sedan kastat i ansiktet.
Skriver mer sedan kanske, sambon skall ha datorn innan jobbet. suck.

hej sålänge!

Hej igen Annica!

Jag tycker att du har skrivit väldigt bra, de första raderna i det här inlägget.
Jag, och fler med mig har nog anat att du redan haaar fattat allt detta.

Jag tror att det som är problemet, är att du inte orkar att att ta itu med allt längre. Det har gått så långt så att du ibland skiter i vilket det blir... -även fast du innerst inne har en önskan...
Tappa inte bort den "önskan", för det är den som till slut kommer att hjälpa dig att ta steget till ett bättre liv.

Tänk på hur du skulle vilja ha det i ditt liv, vilka människor skulle få finnas där...?
Vilken form av arbete skulle du vilja ha? Hur skulle du vilja att ditt hem ser ut? Trädgård/blommor??? Djur? Listan går att göra lång på alla möjligheter som finns.
Det gäller bara att inte släppa taget... Det kommer du att klara om du vill!

Är det länge sedan du var till kuratorn nu?

Hej Annica!
Har du sett "Good Will Hunting"? Titta på den här scenen. It´s not your fault
Det är inte ditt fel!!!
Kram


edit: jag vet att din situation naturligtvis är en annan, det går inte att jämföra bakgrunden, bara skuldgrejen

Japp, sedan innan jul. Blev väldigt dålig med min rygg och fick avboka mötet men annars skall jag nu dit på måndag. Det skall bli skönt att prata med en person som kanske som sagt vänder det mot mig men samtidigt får mig att förstå varför hon säger/gör som hon gör.
Vad beträffar min lista så har jag fått alldeles FÖR många motgångar (alltid), och ingen som vill hjälpa mig. Allt skall jag kämpa för för att sedan bara få som ett slag i ansiktet. Aldrig något positivt som händer, aldrig någon tid för att "skämma" bort mig själv utan bara få höra - man kan inte alltid få som man vill, och det som du har är inget emot hur kämpigt jag har! Inte riktigt det man vill höra när man e i bott och ber om stöd.
Varför skall det vara så svårt att tro på sig själv? jag litar verkligen inte längre på människor, bara väntar på att bli sviken och huggd i ryggen...och allt jag kan säga är TACK! VADÅ TACK!? Egentligen borde jag slåss, kämpa, skrika och prata emot! Men allt negativt mot mig har nästan blivit som en sanning för mig. Som kuratorn/psykologen säger -varför jag gör min sanning till osannig och det andra säger (elakheter,osanning) blir min sanning/verklighet?
Min DUMMA hjärna kan ju heller aldrig släppa ett misslyckande, jag bara MÅSTE klara allt och på första försöket, annars e jag en förlorare, lögnare, svikare osv. varför då? INGEN normal människa klarar allt och på första försöket, då måste man vara robot! men i min verklighet MÅSTE jag bevisa att jag fattat, varför då? Uj, vilket upplägg! Era stackare!
MÅSTE hitta något att se fram emot men vet ej vad...Skulle kunna vara mina växter men det är ej förrän mars,april, maj jag kanske kan skaffa dem och det är många dagar dit...och massa pengar...pengar på något som jag bara e onyttigt...Kan inte äta dem, kan inte klappa dem, inte lyckas...uj uj uj nu måste jag sluta huvudet spricker för allt bara öser ur huvudet-fingrarna till mina varma vänner. tack för ni finns och för att jag får skriva. Finns ingen annan.
Kram A

Vet inte hur man gör men ville bara visa er en video och låt som sitter så hårt hos mig.. Finns på youtube. Evenescence med My immortal.

Här har du länken: Evenescence - my immortal
Jag lyssnar på den just nu.


Skulle inte du komma och hälsa på? (tjat)

Jag tycker att det verkar som att du HAR svaren själv, på allt elände.
Du vet så väl vad som är fel, du har svaren och du vet innerst inne vad du BORDE göra. Du skriver det ju själv...

När man har råkat ut för så mycket under så lång tid som du har gjort så orkar man till slut nästan inte ens lita på sig själv och sin intuition längre.

Det är dags att bryta mönstret nu, Annica! -NU JÄKLAR....!!!!!!!!!!!!!
Tror att du skulle behöva en fysisk person HOS dig, som hjälper dig att komma igång med allt.
Hur skulle det kännas... om någon kom hem till dig för att hjälpa och "styra upp" det hela...?

Om du tycker att det vore önskvärt, så föreslå det till kuratorn. Det måste finnas fler vägar att gå...

En liten blombukett till dig som uppmuntran idag!

Det är nog sant. Konstigt man egentligen kanske vet men inte klarar att utföra det? Vad beträffar resa "bort" så kan jag bara skriva att jag är för feg...Har en resaplanerad nästa vecka, bara över dagen men skall till Jönköping för att vara ute en dag. HOPPAS jag hittar någon rolig växt på Blomsterlandet eller Plantagen. Erbjöd Blomsterlandet i skövde (dock innan jul) att om de fick tag i Asblommor (huernia o liknande) så köpte jag hela locket av dem, och såklart skulle de ju tjäna lite på det men de ville ej...och då hade de haft innan så de visste hur man fick tag i dem men julstjärnorna hägrade mer. VILL HA!!!!!
Nä ledsen men jag måste verkligen lägga mig en sväng. tror jag smäller av snart av huvudet. Min syster och mamma har hållt på samtidigt...Suck..KANSKE gick något hem idag? Kanske kanske
Kram på er

Klart att det känns gruvsamt att resa bort! Att komma någonstans du (kanske) aldrig varit och inte vet hur det är där. Träffa människor som du aldrig träffat förut. Inte veta vad som ska hända och inte veta vad som förväntas av dig.
MEN! Tänk att få komma nånstans du inte varit förut och få se och uppleva något nytt!
Tänk att få träffa människor som inte träffat DIG tidigare och som inte har satt någon "stämpel" på dig att du är si o så - att du får vara dig själv!
Och bäst av allt: Du får tid och möjlighet att få känna efter vem DU är! Utan en massa måsten och krav!
Våga!

Ja, och träffa människor som inte sänker dig, mobbar dig.

Ett BOKTIPS som kanske kan vara till hjälp! Priset är fördelaktigt också!
....och jag säger som Grynet "ta ingen skit", det är inte dej det är fel på!

Tack så mycket alla för erat stöd. Kommer nog att vara lite här i helgen och kort då samtigt e sambon hemma...Läser när jag lyckas. han e ej så glad att man berättar sina problem för andra. Skall kolla upp mer om boken ni nämnde sedan EV. väntar en kurs i scrapbooking...
Ha en bra fredag alla mina vänner. Tack för att ni finns.

Kram Annica

Kram tillbaka - och tack för att du finns

En del människor tror att hålla ut gör en stark - men ibland är det att släppa taget.

Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832)


Sköt om dig!

Lilla vännen!
Stå på dig!
Du måste inse att du inte får tillåta någon att sitta på dig!
Du är den som är värt mest i hela världen.... Det finns ingen som du! Värdefullast!
Bara du! Glöm inte det!

Hallojsan!

Tillbaka efter en skitjobbig helg! Får inte ett handtag utav killen, bara när det är en mikrosekund kvar utav jobb så frågar han...och då kan jag ha tjatat i flera timmar. Äh, jag e bara så ledsen. Min vän som jag trodde var min vän har sk. angett mig för sin mamma...den var skoj! VI har planerat ett tag att sticka iväg till Jönköping för att komma bort från våran stad, bort från de våra osv...Nu hade hon berättat för sin mamma att JAG vill dit och att hon e SNÄLL och kör mig! Hennes mamma anser redan att jag alltid är bpven i dramat då hon brukar "bjuda" med mig men sedan e det som sagt jag som tvingat henne till saker.
Pratade lite med min mamma häromdagen om det då jag behövde råd och hade haft ett FETBRYT inför mamma och hon tyckte jag skulle ringa min kompis mamma för att berätta vad hon egentligen ljuger och hittar på för att få mer pengar och sympati från sin mamma, men jag ville vänta och ge henne en ren chans och fråga henne den dag vi åker iväg. Hur skall jag göra? Hur jag än vänder mig så orkar jag egentligen inte ta tag i detta..SÅ TRÖTT!

Annica

Huga! Du har visst BARA energitjuvar omkring dig! Och fegpottor...! När sådant händer blir man så fruktansvärt besviken!
Åk iväg till Jönköping, på vägen dit kan du nämna (som i förbifarten) att hennes mamma tydligen fått för sig o.s.v. Det blir om inte annat intressant för dig att höra din "väns" reaktion...

Visst har man! Det är ju nästan skrattretande. Imorgon skall jag dock upp till kurator/psykolog och hon kommer få sig ett kämpigt pass. Vad beträffar kompisen blir det nog detta i förbifarten, då hon e mycket instabil osv. Har väldigt kämpigt hon med men till skillnad från mig får hon pengar öst över sig och är ej nöjd för det. Här kämpar man för att få NÅGON hjälp och får bara skitsvar hela tiden. Ringde i fredags för att ordna intyg från läkare när jag skall söka fonder så de vet vad som e fel på mig, MEN DET KUNDE EJ DE SKRIVA UT! Men vem f-n skall göra det då.....kungen eller??????Jag har ingen speciell läkare då ruljansen e enorm på våran vårdcentral men det är där jag gör astmakoller, allergikontroller, ja allt. Men icke, det kunde ej de! Hur skall jag då gå till väga?!? Jag kan ej boka tid då det ej något akut som de säger och jag kan ej ringa dem som de skriver i svar till mig. De stoppar mig ju hela tiden! Fan vad elakt! Om jag överlever tisdagen. Sk kompisen misstänker att polisen skall ta henne hela tiden när hon kör bil så hon tittar mer i backspegeln än på vägen och bilar framför. Gulp!

Nu skall jag sätta mig ner och ordna alla räkningar så det blir gjort. Usch så tråkigt men ett nödvändigt ont.

Kram Annica