Vet inte om frågan varit uppe någon gång, vet inte heller om jag orkar svara.
Min man har varit svårt sjuk sedan början på april och vårdas hemma, och redan har han blivit utsatt för så många felbehandlingar, en av dem helt livsfarlig, en överdosering av insulin, och inte liten heller (krävde fyra dygns vaka med blodsockermätningar varje timme och kompensation med honung och druvsocker. Plus en överdosering av Natrium, som jag lyckades stoppa innan den sattes in, för att den var så orimlig.
En blodtransfusion, som innebar två timmars resa- sex timmars behandling, fast det kunde lika gärna kompenserats med injektion av EPO= bloddoping (erytropoetin)
Jag kan bara säga: stackars de ensamma sjuka som inte har någon som försvarar dem mot Svensk Sjuk Vård!
Hur ska man försvara sig mot Doktorer som bara helst vill se att man dör inom rimlig tid? om man är ensam och sjuk?

Så den som vill ha aktiv dödshjälp: Flytta till Gästrikland eller Hälsingland! Här finns tjänstvilliga läkare!

Fy vad hemskt det låter Bra att du orkar kämpa!

hemskt . Och hemskt hur många dåliga läkare det finns. Den enda riktigt bra läkare jag pratat med var på praktik på en vårdcentral. Hon brydde sig i alla fall. Alla är såklart inte så men jag har inga vidare erfarenheter och går helst inte till en läkare om jag kan undvika det

Så jobbigt det låter!

men himmel!
så får det ju bara inte gå till!!!!
hoppas verkligen du har ork att anmäla dessa felordinationer!

....och hoppas också att du har nånstans att hämta energi, styrka & mod!

Det låter verkligen inte klokt. Hjälp!! Kan bara hålla med Christina, anmäl!!

Jag är imot aktiv dödshjälp då kan jag bo kvar? Nä allvarligt jag säjer som flera andra anmäl.

Obs! Jag påstår inte att TS har fel på något sätt. Vad som har hänt hennes sambo kan jag självklart inte uttala mej om eftersom jag inte varit på plats.
Men till sjukvårdens försvar (jadå, jag jobbar själv i sjukvården) så vill jag ändå påpeka att det florerar en massa väldigt orättvisa anklagelser ute i samhället om hur värdelös svensk sjukvård är. Bl.a pga att det är så krångligt att alltid själv förstå att det kan finnas så många faktorer som spelar in förutom rent slarv. Jag påstår inte att det inte förekommer...tyvärr, men det som kan uppfattas så, kanske inte alls har med slarv att göra ö.h.t.
Tar man bara det här med insulinbehandling. Om en människa är svårt sjuk så kan insulinbehovet förändras radikalt från en timme till en annan. Kroppens funktioner kan av någon anledning få sej ett "frispel". Dosen som ordinerats så sent som dagen/timmarna innan kanske inte alls fungerar som den är ämnad om något inträffat i kroppen som man kanske inte ens har haft en chans att observera. Bl.a. eftersom symtomen ibland är fördröjda och inte märks förrän efter flera dagar ibland. Då händer det tyvärr, att t.ex en överdosering inträffar i förhållande till vad kroppen i realiteten behöver. Som patient/anhörig så är man är både mentalt och fysiskt utsatt och i händerna på andras bedömningar. Det enda man kan göra är att förlita sej på att sjukvårdarna vet vad de gör. Drabbas man av att något går snett så självklart reagerar man, med rätta. Tyvärr går det snett ibland och jag kan lova att det känns som ett fruktansvärt nederlag även för oss yrkesutövare. Alla vill väl att det man gör ska lyckas. Allt från att bara baka en sockerkaka till så här allvarliga saker. Inte är det till tröst för den som blir drabbad av en sådan tragedi som det som TS berättar om, men tyvärr inträffar det ändå ibland. Men att det alltid handlar om rent slarv, det motsäger jag å det besämdaste!
Jag vågar också påstå att de flesta som jobbar i vården är gediget intresserade av att hjälpa människor. Vi har faktiskt en ganska god etisk inställning och moralen bland medarbetarna är därför hög per automatik. Hamnar det en "katt bland hermelinerna" blir denne oftast upptäckt ganska snabbt. Vågar man så tar man upp det direkt i arbetslaget och tillrättavisar personen det handlar om annars går man till sin närmasta chef och berättar vad man sett/märkt och vederbörande får sej en tillsägelse om skärpning och i värsta fall så avskedas rötägget om ingen förändring sker.
Dessutom så tror jag faktiskt att är man inte "människovän" så har jag väldigt svårt att tro att man blir kvar i vården särskilt länge. Arbetetsklimatat är tufft och slitigt och förhållandevis lågavlönat. Det finns betydligt mindra ansträngande sätt att tjäna sina pengar, så varför gå någonstans där man inte platsar och trivs i så fall? En inofficiell internkontroll startar alltså redan på fotfolksnivå om allt står rätt till. Och det gör det på de allra flesta ställen! Undantagen är få och inte alls så vanligt förekommande som svensson tycks tro.
Att faktorer som stress och o.d. kan leda till att fel begås behövs väl inte ens ordas av för det är nog alla madvetna om, men att anklaga läkarkåren för att vara ondsinta och medvetet ta livet av folk, STRUNTPRAT!!

Tillbaka till TS. Jag tycker absolut att du ska anmäla händelserna så man får göra en utredning. Det är vi seriösa yrkesutövare väldigt tacksamma för. Det blir ett bra underlag för vår kvalitetskontroll. Har felaktigheteri ert fall begåtts som blir uppmärksammats så får vi en chans att se till att det riskerna minskar att det inträffar igen. Självklart är vi alla intresserade av att eliminera riskerna för att felbehandlingar inträffar. Nästa gång kan det vara vi yrkesutövare själva eller våra anhöriga som ligger i sjuksängen och då vill vi ju att det ska kännas tryggt för oss också.


Edit: Himmel en sådan dålig meningsuppbyggnad jag använder men orkar inte ändra. Hoppas ni fattar ändå.

Jag ser att du behöver en jättestor styrkekram kicki!

Tro mig!!! Det här kommer att bli en följetong i media!
I palliativ vård i Gävleborg ska patienten följa den gängse gången! Smärtor= morfin, vill patienten sova= Imovane, Dormicum, illamående= Haldol, Primperan, Dridol, Zofran, alla medel sätts in, bara att skriva ut recept i lagom mängd och vänta på att patienten ska dö inom rimlig tid, utan att påfresta vårdpersonalen för mycket. Ta för all del inte hänsyn till de blodprover som visar ett Natriumvärde som ligger långt under lägstavärdet 137. (vid värden under 130 mår man mycket dåligt, och med ett PTC-drän kan flödena ut vara alltför stora, med uttorkning och elektrolytförluster som följd, speciellt om man är diabetiker) Jag väntar fortfarande på att den Läkare som är ansvarig i det palliativa teamet ska imponera på oss!!! Det kan inte vara meningen att jag ska snabbplugga till läkare för att min man är sjuk och vill vårdas hemma.
Jag vet att jag sticker ut hakan, men i det här fallet har så många missar gjorts, som måste lyftas fram. Fast det beror också på den situation som politikerna skapat! Akutmottagning i Söderhamn, Akutsjukhus/ Kirurgi i Hudiksvall, Onkologi i Gävle! Vem/ vilken läkare tar då helhetsansvaret för patienten?

Tror inte en disskusion om sjukvårdens vara eller inte vara är vad du behöver just nu, så jag tänker inte ge mej in i den.
Tror mer att du behöver få berätta och lätta på trycket lite.

Sänder dej en massa tröstekramar och hoppas det ljusnar i horisonten för dej.


Är också gammal "sjukvårdare" så jag vet hur jobbigt det är för båda parter.

Du har helt rätt!
Det handlar inte alls om sjukvårdens vara eller inte vara, det handlar om hur utsatta vi känner oss, hur lurade på tid vi är, den korta tid vi ändå har kvar tillsammans, hur mycket bättre kvaliteten på den tiden hade kunnat vara, om det funnits bättre symtomkontroll!

Jag lider verkligen med dig och din situation.
Har full förståelse för att du är förbannad och ledsen

Här är ett bra ställe att "skriva av sig på" och kanske lättar det lite på trycket för dig.

Sjukvården har genomgått en dramatistisk försämmring och man får ha falkögon, när man är där.

Usch, nu skäms jag! Jag ser hur malplacerad mitt förra inlägg är. Vet inte riktigt vad det skulle vara bra för att skriva som jag gjorde i just den här tråden, så förlåt mej! jag ville egentligen bara framföra mitt medkännande, men till min fasa märker jag att jag glömde skriva ett enda ord om det. Det var ju det som var min avsikt, och så glömmer jag bara av det....
Jag känner mej bara så beklämd för att människor går omkring och känner sej så otrygga med sjukvården, i de allra flesta fall helt i onödan.

Massor av tröste- och styrkekramar åt dej och din man Kicki! Självklart ska skriva av dej här om du känner att du behöver det utan att klantarslen som jag börjar svamla om annat.

/Cacki

Cacki...

Du har helt rätt!
Det handlar inte alls om sjukvårdens vara eller inte vara, det handlar om hur utsatta vi känner oss, hur lurade på tid vi är, den korta tid vi ändå har kvar tillsammans, hur mycket bättre kvaliteten på den tiden hade kunnat vara, om det funnits bättre symtomkontroll!

Anmälningar till HSAN är nu på plats och äntligen börjar sjukvården reagera! Överläkaren som gjorde första ingreppet har idag (efter fem månader) äntligen tittat på vätskebalansrapport och blodstatus och sett att det dränage som är inopererat gör att min man helt torkar bort!

Alla är förlorare!

Min make, alla anhöriga, alla vänner, arbetskamrater och affärsbekanta, alla berörda inom sjukvården, alla landstingspolitiker!

Skillnaden är bara att de som inte är nära behöver bara ta en dusch, ruska på huvudet, och sen är det borta.

Lars har förlorat fem månader av sitt liv, kanske de sista sommarmånaderna någonsin, då prognosen att överleva är minimal.

PS Kram till er alla som bryr er!

Jag blev väldigt arg och ledsen när jag läste det här. Tyvärr inte förvånad.

Jag håller båda tummarna för er kicki.p och hoppas verkligen på att ni får ytterligare tid tillsammans. Jag vet att det inte hjälper er men ändå.....

Det finns så många nonchalanta läkare som aldrig behöver stå till svars för sitt slarv/inkompetens. Det är väl bara om de har ihjäl någon snabbt som de ställs till ansvar och knappt ens då. I regel blir de friade, kårandan finns ju där också.

Ibland kan man undra vad vi ska med all forskning till när läkarna inte tar till sig de nya kunskaper som kommer fram. Jag vet själv alltför många exempel där de håller fast vid gamla teorier från förra seklet och vägrar ta till sig forskning som gjorts både inom och utanför Sverige detta seklet. Inte vill vi ha det som i USA där läkarna inte vågar behandla, men någonstans mitt i mellan skulle vara bra. Det finns inga ursäkter som håller för slarv. Alla människor är ansvariga för sina handlingar, också läkare.

Kicki hur mår maken nu? Jag hoppas att han med rätt behandling mår bättre!

Så jobbigt för er.

har inget annat att säga än en stor KRAM! förstår att det måste vara ohyggligt svårt!

En stooor styrkekram till er båda!

Nu har det gått fem månader sedan jag senast skrev i tråden.

Min allra käraste Lasse somnade in den 21/11, och idag är det Internationella Dagen för att bekämpa Cancer.
Nu är det precis tre månader sedan, men varje dag är värre än gårdagen.

Hoppas bara att andra kan räddas från felbehandling efter anmälan till HSAN

Jag lider med alla som går igenom samma sak!
Stöd Cancerfonden!

Jag tänker på dig!

Inte för att det gör varken från eller till men - Jag beklagar din sorg och tänker på dig Kicki

Jag tänker på dig Kicki och skickar en stor kram

Fy, vad du har gått igenom och haft det jobbigt, Kicki.... Kämpat och kämpat....
För att inte tala om din Kära Lasse... Må han vila i frid, fri från smärtor och allt elände...

Hade jag bott lite närmare så hade du fått en riktig "Bamsetröstekram"!

Är så ledsen för din Mans och din skull

Har inte så mycket att säga.. Jobbigt att bli trampad på av sjukvården.. Min syster dog efter sviterna av en "rutin undersökning" med titthål..

Läkaren gick fri såklart trots anmälan.. Man blir lite lätt uppgiven..

Jag beklagar verkligen din sorg Kicki och är jätteledsen för er skull.
Skänker dig många styrketankar.

Varje dag är värre än gårdagen, skrev du i går här kicki. De orden fastnade i mitt huvud. Usch, vilken fruktansvärd kamp och smärta du måste genomgå nu. Önskar det fanns ord som kunde trösta, men hittar inga.

Jag hoppas att du har nära och kära omkring dig som kan vara ett stöd för dig.

Jag förstår vad du menar med att varje dag är värre än gårdagen, och det kommer tyvärr att vara så ett bra tag. Efter begravning och allt som skall ordnas så kommer dom dagarna! Då blir saknaden nästan outhärdlig och man förstår inte hur man skall orka med det. Men det går en dag i taget.
Det är tungt, men det måste ju gå! Lyssna på musik, gå lite långpromenader (i den mån det nu går i detta vädret) umgås med dina nära och kära och gråt tills tårarna tar slut, det lättar på trycket.
Massor av tröstekramar och styrkekramar från mej kicki! ....och jag tänker på dej!

Min mor dog för två år sedan och man trodde att allt skulle va smidigt och lätt med allt som det innebär ,jag förstog till slut att det tog hur lång tid som helst med allt runt omkring en människa som dött,jag tror det tog nästan ett år innan allt var något så när uppklarat och gravstenen var på plats,och det finns delar som fortfarande inte är i ordning fördröjda arv av mors släktingar osv.Det jobbiga är då att sorgen aldrig får lägga sig utan rivs upp hela tiden.Man måste ju få en chans att gå vidare för så gör ju livet.All den här pappersexercisen som kommer efter ett dödsbo är fruktansvärt jobbig för alla i familjen.Du har hela min sympati och empati,allt kommer att bli bättre tro mig