Numera har vi släktnamn som följer med till barnen men tidigare fick barnen namn efter pappan med tillägget -son resp -dotter. Är det någon som känner till när och varför detta ändrades?

Adeln, prästerskapet och framgångsrika borgare började med "släktnamn" på 1500- och 1600-talet eller i vissa fall ännu tidigare.
under 1800-talet började detta sprid sig detta ner bland allmogen. Omkring 1900 är det moderna namnbruket i stort sett etablerat.

Släktnamn är bra. Min farfar (född 1800-nåt) var den ende av 5 bröder som vägrade ta ett släktnamn när alla bytte i början av 1900-talet. Min far (född 1919) och hans bröder följde gammal tradition och tog sin fars förnamn + -son till efternamn. Därefter har folk behållit det efternamnet.
Det måtte ha varit jobbigt på den tiden många hade samma namn. Tex så hade pappas farmor och mormor samma namn! Och dom bodde i samma by och var släkt med varandra!

Lagstiftning om våra släktnamn infördes i Sverige först genom 1901 års släktnamnsförordning. Då började staten reglera vad som får skrivas in i våra kyrkböcker och vilka former som gäller. Därigenom infördes en spärr mot de fria namnbyten som tidigare förekommit i stor omfattning. Jag själv har ju ett "knektanamn" som är från Österbotten där kompanicheferna fick fritt ändra om gossarnas efternamn men inte för nära adelsnamnen för där fanns det en spärr tidigt.

En grupp som har namn efter far, farfar, farfarsfar mm mm är ex gruppen somalier inkl kvinnorna.

Min farfarsfarfar och några av hans bröder tog vårt släktnamn ca 1830. Han kom då att heta precis som jag. Han gjorde en klassresa från torparson till klockare. Hans son blev sen prost. Före 1900 fanns vad jag vet ingen namnlag som reglerade borgerliga namn (adeln höll ju på sitt!) så man kunde ta ett efternamn som redan var upptaget utan att fråga om lov. Mitt släktnamn är ganska vanligt, fast med lite olika stavningar.

Släktforskar öite smått och har använt bl.a programmet Sveriges befolkning 1900. Upptäcka att min farmor och hennes bröder som jag alltid trott heta Kylander, faktiskt hade efternamnet Johannesdotter resp. Johannesson. Bröderna hette ju Kylander senare, så namnbytet måste ha skett efter 1900. Deras far hette altså Johannes Kylander. Har kommit bakåt till början av 1800-talet och är oerhört intressant att upptäcka tidigare generationer i släkten. Var dom levde,bodde,dog mm.

Förutom lagen har jag hört att det var två fenomen som bidrog till att -son och -dotternamnen började bytas ut. Det ena är det som GladePetter varit inne på. Med 5 Andersson etc framför sig bytte befälen ut soldaternas namn mot "knektnamn", vad jag förstått för att vid order rätt Andersson gjorde rätt saker. Det andra jag hört är att folkskollärare i liknande situation böt ut skolbarnens efternamn. Det finns en historia från hemmavid (Småland) om en sådan lärare. (Helt vid sidan om, men en kamrat råkade ut för att en lärare tyckte att man inte kunde heta hennes dubbelnamn och vägrade kalla henne något annat än Lena. Hon återerövrade sitt fulla givna dubbelnamn först i vuxen ålder.)

Men min anfader har vi fortfarande namnet efter, han kom hit från tyskland på 1600talet. Och ingen har nånsin bytt. Det verkar ju mysko..... Inte var han adel heller, han var en idiot som bytte bort ett eventuellt dödsstraff mot lite gods i fjärran nord...

Ja det får du forska i. Han måste ju ha tagit det när han kom till Sverige, för det är i alla fall inget tyskt namn.

Jo det är det, men jag har ju gift bort det. Inte vill jag skylta att jag är släkt med en idiot.... Tänk om den där svenske adelsmannen verkligen dömts till döden, då hade jag inte funnits idag! Som tur var chansade idioten rätt!

Jaha okej! Ja det var ju verkligen tur att han överlevde.

Man kunde få faderns efternamn även om inte föräldrarna var gifta redan då om fadern erkände barnet. Långt bak i min släkt fanns det en piga som blev med barn med en gift adelsman. Fadern erkände barnet och det fick faderns efternamn.

I mina trakter har det varit vanligt att man har gårdsnamnet före sitt förnamn och sen -son eller -dotter efter sin far.. å även ibland mor, även om det är sällsynt.

Numera har många flyttat sitt gårdsnamn till eftenamnets plats. Är mer regel än undantag så det kan inte ha varit något problem rent namnlagsmässigt.

Men nånting måste ha hänt i mitten av förra seklet. Mina kusiners föräldrar ville att deras barn skulle ha gårdsnamnet först å sen -son eller -dotternamnet som efternamn som i gamla tider. Med de första två sönerna gick det bra. De fick -son-namn efter sin far. Men sen när döttrarna föddes fick de inte heta -dotter i efternamn. De fick istället samma efternamn som sina bröder, dvs samma -son-namn!

Min farfar gav sina barn efternamn bestående av sitt förnamn och -son. Detta var på femtiotalet och borde vara bland de sista som gjorde på detta viset. Min far bröt traditionen, men det var väll lika bra för Arnesson hade låtit lite skumt. Antar att det var för enkelhets skull som man slutade med denna tradition, det blev väll jobbigt med alla papper och byråkrati som dök upp på nittonhundratalet.

Huggorm vore väl ett fräckt efternam...

Så gjorde jag med, för att bli av med ett ökänt släktnamn med tysk stavning.
Hittade en galning som suttit inspärrad på Marstrands fästning i forntiden.
Inget namn jag saknar.

Lite tillgjort kanske, men det finns säkert dom som heter så

Hr Viperaberus?

eller unge herr Carassius?

Äsch, jag trivs med mitt son-namn, då smälter man in här ute på landsbygden. Birgersson är ju precis lagom vanligt också, inte unikt men inte heller något som "alla" heter. Andersson eller Johansson är ju det samma som att vara anonym

Unge? Tidigare hade jag fö carassius som lösenord här på Odla. Det är ändrat.