Dödstalet stiger efter jordbävningen
Tusen och åter tusen döda grävs fram i staden Bam.
Bara 150 har hittills hittats levande, bland dem en liten baby.
Officiella uppgifter talar om minst 20.000 döda, men räddningsledare på plats fruktar att dubbelt så många kan ha omkommit.

20.000 ... det är lika många som alla här i min stad.

Vi har köpt julklappar för mycket över fyrtio miljarder. Något att tänka på.


I våra bästa stunder.

I våra bästa stunder
vill vi göra så mycket gott,
då vill vi dela med andra
av allt det fina vi fått.

Vi tittat på TV och ser ju
hur människor lider nöd.
Då kommer tanken, visst kan vi,
visst kan vi dela vårt bröd.

Men för snabbt glömmer vi bilden
av människorna i nöd.
Det krävs flera bästa stunder,
det behövs mer givandets glöd.

Det krävs flera bästa stunder..

Så sant så! Varför är det så att det alltid vid juletid dyker upp en massa program likt Faddergala, program om hemlösa och så vidare... Kan det vara så för att människan är så patetisk att hon bara vid denna tidpunkt känner medlidande för andra människor?

Det är som du skriver Adri-Anne - vi shoppar julklappar för miljarder.. och så skänker vi en hundring till något välgörande ändamål för att stilla samvetet så är allt frid och fröjd..

De andra 364 dagar då?

Angående jordbävningen .. ja, vad ska man säga. Det är hemskt och dödssiffran är så stor att man inte riktigt kan greppa den.. Sorgligt.

Hoppas verkligen att människan inte är just så patetisk som du Annelie befarar. Att känna medlidande och hjälpa andra... det behöver inte handla om att skänka pengar till olika organisationer vid faddergalor o.dyl.
Det är också att hjälpa och stödja människor i vår närhet.

Inlägget skrev jag för att det det kändes så oerhört hemskt när jag kom att tänka på att antalet döda var lika många som hela Kirunas befolkning. Det blev liksom mera verkligt för mig... katastrofens omfattning.

Ni har så rätt Ann o Felix Matte...
vardagshjältarna finns överallt, fast dom hörs inte och dom syns inte,
Men dom som får hjälpen i en svår stund, vet o känner

Tänkvärt det du skrev Ann!

Vad kan vi göra åt alla dessa katastrofer?
Jordbävningar .......Aids........ Översvämmningar.......Gatubarn osv. i all oändlighet.
Skicka en slant.......ge en hjälpande hand......OK.... det gör jag ibland.
Men jag känner mig så maktlös när jag ser allt elände att jag gör som strutsen.
Skulle man leva sig in i dessa människors tragedier skulle man inte orka med sitt eget liv...tror jag.
Rätta mig gärna om jag har fel.

Man kan ju inte heller göra som min mormor gjorde under sina sista levnadsår. Satt vid Radion eller TV:n........hörde om alla katastrofer och grät sig igenom dagarna .

Att sätta sig ned och gråta, eller tycka synd om hjälper ingen.
Jag blir vansinnig på snyftkärringar, som ulkande och snorande , hackar fram hur förfärligt det är. Åt fanders med dom.
Det är bara spel för gallerierna i dom flesta fall.

Det är kanske inte alltid pengar som måste till.
Kanske kan uppslutning och enighet ha större verkan för att få igenom förändringar.
Men visst har vi råd. Det vi ger, är smulor från den rikes bord. Här är det inte tal om "Änkans skärv"

Nu fattade jag noll

Maudan! Vad är det du inte fattar?

Varför det va fel att tycka synd om o gråta...

ibland känns det hopplöst att inte kunna hjälpa tillräckligt...

http://www.redcross.se/

http://www.sida.se/

Det är en sylvass egg att gå på att tycka synd om .

Inte alltid, men väldigt, väldigt många gånger är att tycka synd om ett sätt att känna sig för mer. Man känner att "vi är inte så fattiga som dom, eller så utsatta som dom," men steget därifrån, till att klappa stackaren på huvudet är hårfin. Vi skänker några slantar till en gala och känner oss förmer.
På femtiotalet, bodde jag i Oslo.
Där kom jag genom goda vänner i kontakt med en sjömanspräst.
Många gånger gick jag med hans gäng på "horgatorna" och bjöd mackor, kaffe och varm choklad, till flickorna och uteliggare.
I samband med detta kom jag också i kontakt med missionskärringarna, som for ikring som skållade råttor och tiggde pengar till dessa "fallna flickor."
Det var ingen hejd på hur sorgligt och synd det var om dessa flickor.
Men gissa vad flickorna berättade om vilken förakt och nedlåtenhet dom bemöttes med av dessa kärringar som tyckte sååå synd om dom.
Dom flickorna var dom sämsta av dom sämsta, dom lägsta av dom lägsta. Dom skulle vara ödmjuka och tacksamma över att någon överhuvudtaget brydde sig om dom.
Hade två nätter en av flickorna boende hemma hos mig, hon hade till och med varit utsatt för missionshärbärgets föreståndares kladdande.

Helt annorlunda agerade Frälsningsarmen.

Där var det inget tårdrypande svada. Kort och koncist gjorde dom klart för åhörarna om vilket helvete dessa flickor levde under och dom behövde hjälp att ta sig ur träsket. Sen var det inte mera med det och flickorna behandlade dom med respekt, vänlighet och omtanke.

Av detta lärde jag mig att handling många gånger kan göra mycket mera än ord.

Sedan har jag inte sagt att det inte kan vara på sin plats att tycka synd om, men det smittar ofta av sig och då kan det istället bli en klamp om foten istället för en spark i ändan.

Min mormor blev 95 år och kunde inte röra sig så mycket de sista åren..... därför blev media hennes sällskap.
Ålderdomen gjorde väl att hon inte riktigt kunde sovra bland intrycken.
Det var det jag menade med att lida i onödan.
Sen vet jag också att det finns en hel del hyckleri och falskhet av människor som tycker sig vara bättre än andra.
Jag beundrar dig Adri-Anne för dina många och kloka inlägg....att du är en kvinna med stort hjärta har jag förstått.
Jag önskar att jag ägde makt att förändra världen.....men....

Måste erkänna att jag blir berörd när jag ser lidande och inte tycker jag heller att det är onormalt att reagera, men för den skull går inte mitt liv ut på att hänga med i alla nyhetssändningar för att hitta elände.
Avsaknad av Empati är ett sjukligt tillstånd som kan leda till många olyckor.

Många människor sitter på teater eller bio, lever in i handlingen (sagor) och gråter.
DET är allmänt accepterat och tolererat.

Min avsikt var inte att skapa debatt om huruvida vi har rätt att reagera när katastrofer sker. Jag ville bara berätta vad jag kände just igår kväll när vidden av det hela stod klart för mig.

Och min avsikt var inte att klampa in och skriva någon på näsan hur man sörjer. Aldrig i livet. När jag skriver, är det mina erfarenheter och upplevelser genom livet som färjar det jag säger , trots åldern har jag fortfarande inte lärt ,att tänka två gånger , innan jag talar eller skriver, och eftersom jag känner mig själv, ger jag heller inte några löften. Att komma med några pekpinnar var aldrig meningen, det hoppas jag att ni förstår. Inte var jag ute efter att skapa någon debatt heller.

Min familj har ett motto vi försöker leva efter:

"Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon".

Detta kan ta sig olika uttryck:
- skänka pengar vid någon gala
- skaffa ett fadderbarn
- bjuda med ensamma grannen att fira jul/nyår
- finnas tillhands när någon behöver tröst
m.m.

/Mimmi