Jag, som aldrig lyckades lära mig att åka skridskor ordentligt som barn; trots att jag tillbringade varenda vinterdag på skridskobanan, kan inte se mig mätt på konståkning. Jag är så fylld av beundran och inte så lite avundsjuk. Det är fantastiskt att se vilken otrolig balans de som åker har. Själv har jag fotleder, som mer liknar gelé.
Att nästan alla hopp börjar med att man åker bakåt, har jag för mig beror på att man får upp en större hastighet och styrka i upphoppet än man får om man tar sats framåt.
Själv lyckades jag bara hjälpligt lära mig att "skjuta hare" om någon vet vad det är.
Tillägg:
När jag var lite fanns det ju inte så många idoler att se upp till, men det här var en.
Sonja Henie, norska, flerfaldig guldmedaljör
Hennes karriär var för länge sedan över när jag började åka skridskor och inte fanns det någon TV. Men böcker fanns det. Och där kunde jag läsa om henne.
